Hur Jehovas organisation får sitt understöd
”’För hela tiondet in i förrådshuset, att det må finnas mat i mitt hus, och pröva mig nu på detta sätt’, säger härskarornas HERRE, ’och se om jag icke skäll öppna för eder himlarnas fönster och utgjuta en välsignelse åt eder, till dess det icke mer råder något behov.’ ”— Mal. 3:10, AT.
1, 2. Vad framkallar ett frikostigt givande, och hur betraktas det av den kristne?
GIVANDETS ande har sitt ursprung hos Jehova. Ut ur sig själv har han givit allt som är skapat, och av sin gränslösa kärlek förnyar han oupphörligt jordens yta. Ofullkomliga människor tillgodogör sig ofta det som Jehova i så riklig mängd har berett, som om det vore deras eget. Detta själviska handlingssätt framkallas av Satan, som aldrig har givit någonting. Att i sanning frikostigt ge är någonting som framkallas av kärlek och — å människornas sida — av en uppriktig uppskattning utan någon tanke på belöning. Man ger antingen spontant av ett överflödande hjärta och utan att sedan ångra det eller av kärleksfull omtanke om den som gåvan ges åt.
2 De kristna inser förpliktelsen att ge, men den är inte för dem ett åliggande, som de med möda och noggrannhet måste fullgöra. Den är för dem en välsignad förmån, som de allvarligt strävar att tillvarata för att de skall bli mera lika Gud och mera positiva i att ådagalägga kärlek gentemot Jehova och sina bröder i Jehovas stora familjeorganisation, den nya världens samhälle. Eftersom de frivilligt är medlemmar av familjen, inser de att understöd åt organisationen måste ges frivilligt men av ett fullt och erkännsamt hjärta till tack för all Guds godhet.
3. Varifrån får Jehovas organisation i första hand sitt stöd?
3 Jehovas organisation får understöd på flera olika sätt. Enligt hans eget vittnesbörd är han själv den som i första hand stöder och uppehåller den. Detta erkänns tacksamt av alla som sätter sin lit till honom, ”ty ... HERREN [Jehova] är min starkhet och min lovsång, och han blev mig till frälsning”. De litar fullt och fast på hans löfte: ”Jag styrker dig, jag hjälper dig ock, jag uppehåller dig med min rättfärdighets högra hand. Ty jag är HERREN [Jehova], din Gud, som håller dig vid din högra hand och som säger till dig: Frukta icke, jag hjälper dig.” — Jes. 12:2; 41:10, 13.
4. Vad visas vara syftet med organisationens tillvaro, och genom vilket redskap sörjer Jehova för understöd åt sin organisation?
4 Vidare är själva syftet med organisationens tillvaro beroende av den Högste. ”Herren Jehova har givit mig deras tunga som bliva undervisade, på det att jag må förstå att med ord uppehålla den som är trött.” ”Han skall i evighet icke tillstädja, att den rättfärdige vacklar.” Detta åstadkommes genom de andliga förnödenheter som han förser hela sin organisation med. ”Allas ögon vänta efter dig, och du giver dem deras mat i rätt tid.” (Jes. 50:4, AS; Ps. 55:23; 145:5) Inte liksom med manna från himmelen, vilket höll de köttsliga israeliterna vid liv med föga ansträngning från deras sida, uppehåller och utvecklar Jehova i denna tid sin organisation genom sin verksamma kraft över sällskapet av de smorda, hans ”trogne och omdömesgille slav”, och över dess styrande krets. ”Vem är i verkligheten den trogne och omdömesgille slaven, som hans husbonde har satt över sitt tjänstefolk till att giva dem deras mat i rätt tid? Jag säger eder i sanning: Han skall sätta honom över alla sina tillhörigheter.” Dessförinnan, när Kristus for upp i höjden, ”gav [han] några som apostlar, några som profeter, några som missionärer, några som herdar och lärare, med tanke på de heligas utbildning för arbete som tjänare”. — Matt. 24:45, 47; Ef. 4:8, 11, 12; NW.
Understöd genom andligt givande
5. Vad är det andra medel till understöd som organisationen har?
5 Genom det understöd som Jehova har givit har han brukat män, som överlämnat sig åt honom och som blivit invigda av honom, såsom ”tjänstefolk” till att hjälpa till med att föra organisationen fram till den mognad som utmärker en ”fullvuxen man, till det mått av växt som tillhör Kristi fullhet”. (Ef. 4:13, NW) Dessa och alla som förenar sig med dem ger nu sitt eget personliga stöd åt organisationen genom de löften som de var och en enskilt ger i samband med sitt överlämnande och genom sin trohet i tjänsten på fältet, i det de upprätthåller organisationens syfte. De understöder till fullo den av Jesus uttalade principen: ”Den som icke är på min sida är emot mig, och den som icke församlar med mig förskingrar.” (Matt. 12:30, NW) I främsta rummet understöder de alltså organisationen med sina ord, när de predikar. Det är ett andligt givande, ett andligt barmhärtighetsverk.
6. Vilka fördelar ådagaläggs i fråga om att ge i andligt avseende?
6 Fördenskull ägnar de sin uppmärksamhet först och främst åt andliga ting, liksom Maria gjorde, hon som ”satte sig vid Mästarens fötter och fortfor att lyssna till hans ord”. I olikhet med Marta, Marias syster, vägrar de att låta de många materiella problem, som de måste befatta sig med, eller de omsorger, genom vilka de håller sitt ”hus” i ordning, distrahera dem från det som är deras arbetes huvudsyfte, och de kommer ihåg Jesu ord: ”Maria ... har utvalt den goda delen, och den skall icke tagas ifrån henne.” (Luk. 10:39—42, NW) Fördelarna med att ge i andligt avseende ådagalades också av Petrus, som sade till den från födelsen lame mannen: ”Silver och guld äger jag icke, men det som jag har, det giver jag dig: I Jesu Kristi, nasaréens, namn: gå!” Mannen gick och sprang och prisade Gud och tog på så vis del i tjänsten och gav oförbehållsamt sitt stöd åt apostlarna, som hade fört honom in i detta nya förhållande till Jehova och hans organisation. — Apg. 3:6, NW.
7. Vilket tredje medel till understöd ges åt organisationen, och varför är det viktigt?
7 Ett annat viktigt medel, varigenom de som utgör Jehovas trogna folk ger sitt stöd åt organisationen, är deras regelbundna närvaro vid församlingens möten. Då de vet, att ingen organisation kan vara något mera än de individer som utgör den, strävar de oavlåtligen efter att personligen göra framsteg i exakt kunskap och förståndets mognad. Detta gör de genom att på bästa möjliga sätt utnyttja de möten, som den ”trogne och omdömesgille slaven” anordnar som ett led i deras utbildning för arbetet som tjänare. För att programmet skall bli lyckat och organisationen där på platsen skall ha framgång måste var och en individuellt ge sitt bistånd. ”Bättre är att vara två än en, ty de två få större vinning av sin möda. Om någondera faller, så kan ju den andre resa upp sin medbroder. Men ve den ensamme, om han faller och icke en annan finnes, som kan resa upp honom!” (Pred. 4:9, 10) De första kristna tillhölls att fortsätta med att ”förmana varandra” och att fortsätta med att ”trösta varandra och uppbygga varandra, alldeles såsom ni ju också göra”. (Hebr. 3:13; 1 Tess. 5:11; NW) Hur detta bäst skall ske visade Paulus i sitt brev till hebréerna: ”Och låt oss tänka på varandra för att uppegga till kärlek och rätta gärningar, i det att vi icke försumma att komma tillsammans, såsom några hava för sed, utan uppmuntra varandra, och detta så mycket mera som ni se dagen närma sig.” (Hebr. 10:24, 25, NW) Detta samfällda studium och denna gemenskap var en viktig faktor i den kristna församlingens begynnelse. ”Och de fortsatte att ägna sig åt den undervisning apostlarna gåvo och åt att vara tillsammans, åt att äta tillsammans och åt böner. Och dag efter dag voro de beständigt tillstädes i templet i endräkt.” — Apg. 2:42, 46, NW.
Exempel från den första tiden en vägledning
8. Vilka säregna omständigheter, som den första församlingen befann sig i, visar ett annat värdefullt medel till understöd?
8 Det fjärde medlet till understöd som organisationen har påvisas för oss i fortsättningen av det som här berättats: ”Och de åto sina måltider i privata hem och togo till sig näring med stor fröjd och hjärtats uppriktighet.” De säregna omständigheter, som församlingen ställdes inför, krävde gemensam och osjälvisk handling av alla som var i tron. Många av dessa tusentals nyomvända befann sig i Jerusalem endast tillfälligt, eftersom de i sin egenskap av judar hade kommit dit för pingsthögtiden. Nu, då de hade kommit till insikt om det nya och helt olika verk som Messias krävde, önskade de stanna kvar en tid och få tillbörlig utbildning och undervisning i den kristna tjänsten. Men för att kunna göra detta behövde de medel, som de inte ägde. Brödernas sätt att möta detta behov är en inspiration för alla sanna kristna i våra dagar. ”Alla de som blevo troende voro tillsammans, så att de hade allting gemensamt; och de företogo sig att sälja sina ägodelar och egendomar och att dela ut behållningen åt alla, allteftersom var och en kunde behöva.” (Apg. 2:44, 45, NW) Genom de frivilliga materiella bidrag, som således lämnades i denna kritiska, tillfälliga situation, uppehölls organisationens hela familj vid den tiden, så att det till och med sörjdes för livets dagliga nödtorft. Fastän detta speciella kritiska läge för församlingen för länge sedan är förbi, utgör sådana barmhärtighetsgåvor fortfarande en viktig del av det som den kristne ger och är nödvändiga för att organisationen skall kunna uppehållas. Likväl befriar de inte givaren från förpliktelsen att understödja organisationen också med sina andliga gåvor.
9. Hur har Guds organisation brukat visheten som ett skydd, och till gagn för vilka?
9 I Predikaren 7:13 (AS) är det skrivet: ”Ty vishet är ett skydd, alldeles såsom penningar äro ett skydd, men kunskapens företräde är att vishet bevarar dens liv som äger den.” Av dessa båda slag av ägodelar är Jehovas vishet och kunskap otvivelaktigt det mest åtråvärda. Exakt kunskap och vishet är i sig själva en verklig skatt för Guds organisation, och de blir frikostigt utdelade av hans förkunnare av de goda nyheterna. I dessa farliga dagar vid slutet av Satans själviska tingens ordning har de som utgör den ”trogne och omdömesgille slaven” brukat det överflöd av vishet, som Jehova givit, såsom ett skydd. Detta tjänar inte endast till säkerhet för dem själva, utan är också till gagn för alla som med iver avskiljer sig från världens visdom, vilken är dårskap inför Gud, och som söker efter Guds vishet som efter en skatt. (1 Kor. 3:19; Ords. 2:4) På detta sätt begagnar de sig också av vishetens skydd och finner den enda säkra vägen till undflykt och frälsning.
10, 11. Hur gjorde israeliterna pengar till ett försvar eller skydd, och hur är pengarna Sällskapet till tjänst i denna tid?
10 Emellertid bör vi inte förbise, att predikaren (som hade båda slagen av skatter) medger, att ”penningar äro ett skydd”. Gäller det som här sägs för de kristna i våra dagar, vilkas styrka är hos Jehova? Ja, det gör det. Alldeles som de första kristna begagnade sina materiella ägodelar till att understödja organisationen, så låter Jehovas vittnen i denna tid sina pengar tjäna teokratiens intressen. Liksom Sällskapet använder olika legala organisationer som sina tjänare för att befrämja predikoverksamheten och möjliggöra användningen av många hjälpmedel, som annars inte skulle stå till buds, så hjälper pengar till att bygga upp en stark organisation och bidrar till Jehovas pris.
11 Forntidens israeliter gjorde ett vist bruk av det guld och silver som de hade tagit emot av egyptierna som en gottgörelsegåva. När Jehova manade dem till att ge en tribut eller ett bidrag för att tabernaklet eller ”sammankomstens tält” skulle kunna byggas, hörsammade de maningen på ett överväldigande sätt. ”Och de fortsatte att komma, männen tillika med kvinnorna, envar som hade ett villigt hjärta. De buro fram broscher och örringar och fingerringar och kvinnoprydnader, alla slags föremål av guld.” Bland det som bars fram fanns också blå tråd och ull, linne, gethår, vädurskinn, sälskinn, silver, koppar och akacieträ. Ingenting fattades av det som behövdes. ”Varje man och kvinna, vilkas hjärtan eggade dem till att bära fram något till allt det arbete, som Jehova hade befallt skulle göras genom Mose, gjorde så; Israels söner buro fram ett frivilligt offer åt Jehova.” (2 Mos. 35:20—29, NW) Liksom israeliterna och de första kristna använder Jehovas trogna tjänare i våra dagar sina ägodelar till att befrämja den rena tillbedjan. Ett vist bruk av pengar sätter Sällskapet i stånd till att sända ut missionärer på nya fält, upprätta nya avdelningar, föra strider inför domstolarna till ett segerrikt slut genom kostsamma rättegångar, anordna stora konvent och på annat sätt sprida de goda nyheterna i varje vrå av världen enligt det uppdrag som Jehova har givit åt sin organisation.
12. Vilka åt Israel utlovade välsignelser kan Jehovas folk i vår tid förvänta, och hur ser de på framtiden?
12 Dessutom har Jehovas vittnen alltid varit och är nu ett folk som ser framåt. Liksom stor välgång hade blivit förutsagd för det trogna köttsliga Israel, så kan också det andliga Israel förvänta verkliga välsignelser. ”Jehova skall för din räkning påbjuda välsignelsen över dina förråd av förnödenheter och alla dina företag, och han skall förvisso välsigna dig i det land, som Jehova, din Gud, giver dig. Och alla jordens folk skola få lov att se, att Jehovas namn har blivit nämnt över dig, och de skola i sanning vara rädda för dig.” (5 Mos. 28:8,10, NW) Nu då Jehova har frambragt sitt folk och gjort det till en nation, kan de som tillhör detta folk förtröstansfullt lita på Jehovas löfte att ge dem välgång i det land som deras organisation kan liknas vid. Att de på ett vist sätt sörjer för framtiden och ständigt blickar framåt kommer att göra dem lika myran, om vilken det heter: ”Hon har ingen furste över sig, ingen tillsyningsman eller herre [dvs. på jorden]; dock bereder hon om sommaren sin föda och samlar under skördetiden in sin mat.” (Ords. 6:6—8) Jehovas vittnen förutser de behov som följer med skörden och planerar sitt arbete i överensstämmelse härmed. — 1 Mos. 41:41—49; 2 Krön. 8:4; 17:12.
Israels tionde en skuggbild
13. Vilken anordning gjordes genom lagen om tionde?
13 När Israels nation organiserades, blev givandet föreskrivet i lagen och blev därmed en ”förebild” av de kristnas givande. Eftersom Jehovas tillbedjan skulle vara ett framträdande drag inom nationen, måste åtgärder vidtagas för att denna tillbedjan skulle kunna finansieras. Alla kunde inte vara med bland prästerskapet, men Jehova sörjde visligen för att alla kunde få del i att understödja den prästerliga tjänsten. Detta skedde genom lagen om ”tionde”, vilket betyder ”tiondel”. ”Och Jehova sade vidare till Aron: ’I deras land skall du icke hava någon arvedel, och ingen lott skall bliva din ibland dem. Jag är din lott och din arvedel ibland Israels söner. Och se, åt Levi söner har jag givit varje tiondel i Israel som en arvedel i gengäld för deras tjänst, som de utföra, tjänsten i sammankomstens tält.’ ” För att denna anordning med tionde skulle bli fullständig, skulle leviterna, som fick sin tribut eller sina bidrag från israeliterna, i sin tur ge en tiondel åt prästerna som en ”tiondel av den tiondelen”. Prästerna var de enda som fick lov att frambära offer, och de måste inte endast vara leviter, utan måste också tillhöra Arons hus. De andra leviterna hade olika andra åligganden i templet. (4 Mos. 18:20—29, NW) Alltså skulle i verkligheten en tiondel av varje enskild persons årliga inkomst ges åt Jehova genom hans prästerliga organisation.
14. Vart skulle tiondelarna föras, och vad visas i bild därigenom?
14 Därtill var det tillåtet att ge ytterligare frivilliga offergåvor, och folket uppmuntrades till att göra det. ”Och det skall ske att den plats, som Jehova, eder Gud, skall utvälja för att låta sitt namn bo där, är den dit ni skola föra allt det varom jag giver eder befallning, edra brännoffer och edra slaktoffer, edra tiondelar [edert tionde, fotnot] och den tribut som eder hand frambär.” (5 Mos. 12:11, NW) I denna tid har Jehova utvalt och byggt upp sin andliga nation och upprättat och befäst sin tillbedjan i denna organisation som en central plats, dit alla människor på jorden kan församlas och där frambära sitt lov och pris till honom.
15. Vilket andra tionde var föreskrivet, och till vad skulle det användas?
15 Israeliterna skulle också lägga av ytterligare ett tionde av den årliga avkastningen. Detta skulle användas till att betala deras färd till sina regelbundna högtidssammankomster för tillbedjan. ”Då skall du giva penningarna för vadhelst din själ kan trå efter i fråga om boskap och får och getter och vin och rusdrycker och vad det vara må som din själ kan begära av dig, och du skall äta där inför Jehova, din Gud, och glädja dig, du och ditt husfolk.” Vart tredje år (i en period på sju) skulle tiondet användas för de fattiga, men detta upphävde inte tiondet åt leviterna. (5 Mos. 14:22—29, NW) Längre fram pålades skatter till underhåll åt konungen. (1 Sam. 8:15) Detta ingick inte i lagens bestämmelser, och i praktiken blev kungens andel så stor under Israels tider av avfällighet, att föga eller intet blev över åt prästerna. När den sanna tillbedjan återupprättades, måste därför givetvis också tiondet återupprättas. — 2 Krön. 31:2—10; Esr. 8:28; Neh. 10:37, 38.
Verkligheten: de kristnas bidrag
16. Är det skriftenligt att kristna skall betala tionde, och vad uppenbarar Jesu ord till fariséerna?
16 I vår tid kräver många religiösa organisationer i kristenheten, att deras medlemmar skall betala tionde eller en tiondel av sin inkomst. Fordras det enligt Skriften, att de kristna skall betala tionde? Svaret är nej. De sanna kristna kommer att hålla sig till bibeln och följa dess bud. Och vad ger den gudomliga redogörelsen till känna? I första hand var tiondet i Israel ett medel för ett ändamål, inte ändamålet självt. Det var inte det materiella givandet som skulle framhävas, utan den gudstjänstanordning som blev ett resultat därav. Jesus framhöll detta för sin tids falska religiösa ledare: ”Men ve eder, ni fariséer, ty ni giva tiondelen av myntan och rutan och av alla andra grönsaker, men ni gå förbi Guds rättvisa och kärlek! Det ena vore ni förpliktade att göra, men också att icke utelämna det andra.” Matteus’ återgivande av denna svidande förkastelsedom från Jesu sida visar att föreskriften om tionde inte ens betraktades som någon av de mera vägande bestämmelserna i lagen. — Luk. 11:42; Matt. 23:23; NW.
17. Hur kan det visas att bestämmelsen om tionde avlägsnades tillika med det övriga av Mose lag?
17 Vidare måste det vara så, att då tiondet ju var avsett att understödja det levitiska prästerskapet, upphävdes förpliktelsen att betala tionde, i och med att detta prästadöme upphörde, och Paulus gav klart till känna att Arons prästadöme måste ge rum för Kristi Jesu högre prästadöme, vilket är efter en ny ordning, ett nytt sätt, nämligen Melkisedeks. Därpå säger han: ”Ty eftersom prästadömet förändras, kommer med nödvändighet också en förändring av lagen.” (Hebr. 7:12, NW) Detta betyder att när Mose lag och med den föreskriften om det aronitiska prästadömet avlägsnats, så upphör därmed också lagen om tionde. Alltså: då de kristna inte är under lagen, utan under Guds oförtjänta godhet, kan ingen organisation skriftenligt fordra, att dess medlemmar skall betala tionde.
18. Är det förhållandet, att Abraham gav en tiondel åt Melkisedek, något stöd för att de kristna skall ge tionde? Förklara.
18 Somliga, som håller på att de kristna skall betala tionde, för fram det argumentet, att tiondeanordningen var i bruk innan lagen blev given och att den därför inte upphörde med lagen. Finns det någon grund för en sådan slutsats? Första gången tionde omnämns är i 1 Moseboken 14. ”Och Melkisedek, konung i Salem, förde ut bröd och vin; och han var Guds, den Högstes, präst. Därpå välsignade han honom och sade: ’Välsignad vare Abram av Gud, den Högste, av honom som har frambragt himmel och jord. Och välsignad vare Gud, den Högste, som har överlämnat dina förtryckare i din hand!’ Därvid gav Abram honom en tiondel [tionde, fotnoten] av allt.” (1 Mos. 14:18—20, NW) Några gör gällande att denna handling å Abrahams sida är bevis för att han brukade betala tionde. Det finns ingenting upptecknat om att Abraham fick befallning att ge någonting, i synnerhet inte ett bestämt antal eller en särskild mängd, vid detta eller vid något annat tillfälle, och ingenting meddelas om att hans handling någonsin upprepades ens gentemot Melkisedek, som var en bild av Jesus Kristus. Av berättelsen framgår det alldeles klart, att detta var en enstaka frivillig gåva i erkännande av Jehovas seger, då den rättfärdige Lot befriades.
19. Vad tillkännager Jakobs löfte om att ge en tiondel av sin inkomst beträffande ett bud om tionde?
19 Att detta inte var en anordning som var bindande ens för Abrahams närmaste efterkommande, det framgår av ett löfte som hans sonson Jakob gjorde. ”Och Jakob företog sig att avgiva ett löfte och sade: ’Om Gud vill fortsätta att vara med mig och förvisso bevara mig på denna färd, som jag nu begiver mig ut på, och förvisso vill giva mig bröd att äta och kläder att bära ... [skall jag] vad angår allting, som du vill giva mig, ... ofelbart giva tiondelen därav åt dig.’ ” (1 Mos. 28:20—22, NW) Det är orimligt att tro att Jakob skulle ha gjort lydnad för en anordning av Gud beroende av om Gud förlänade honom personlig välgång. Därför är det tydligt, att hans löfte gällde en frivillig gåva från hans sida och inte innebar att han höll eller samtyckte till att hålla ett förut utfärdat bud om tionde. Inte heller kan man tyda ett sådant personligt löfte så, att det skulle vara bindande för hans söner. När vi betraktar det som är upptecknat, står det alltså klart för oss, att Jehovas tjänare i alla tider har givit frikostigt och frivilligt, men det var endast under den tid, då det köttsliga Israels lag med dess profetiska bilder och skuggor var rådande, som Jehova befallde att tiondelen skulle ges som tionde.
20. Vilken verklighet utgör motbilden till lagen om tionde, och hur framgår detta av Skriften?
20 Vad visas i bild genom att israeliterna gav en tiondel av den årliga avkastning de fick? Då tio betecknar jordisk fullständighet, så föreställer detta att den kristne ger allt vad han har i Rikets tjänst. Detta innebär i främsta rummet att utan villkor eller förbehåll ge sig själv i åt Jehova helgad predikotjänst och i understöd åt Jehovas organisation. ”Då sade jag: ’Se, jag har kommit (i bokrullen är det skrivet om mig) för att göra din vilja, o Gud.’” ”Låt oss alltid genom honom frambära åt Gud ett offer av lovprisning, det vill säga frukten av läppar som offentligen kungöra hans namn.” Men förvisso inbegriper detta också det frivilliga offrandet av ens materiella ägodelar, ty Paulus tillägger: ”För övrigt, glöm icke att göra gott och att dela med eder åt andra, ty i sådana offer har Gud välbehag.” (Hebr. 10:7; 13:15, 16; NW) Orden i de två stora bud, som Jesus uttalade, understryker ytterligare det vissa häri: ” ’Och du skall älska Jehova, din Gud, av hela ditt hjärta och av hela din själ och av hela ditt sinne och av hela din kraft.’ Det andra är detta: ’Du skall älska din nästa såsom dig själv.’ ” (Mark. 12:30, 31, NW) Jesus riktade dessutom denna maning till sina lärjungar: ”Sälj det som tillhör eder och giv det såsom barmhärtighetsgåvor.” (Luk. 12:33, NW) Under det tillfälliga kritiska läge, som uppstod efter den stora omvändelsen vid pingsten, hade de första kristna orsak att bokstavligen hålla detta bud. ”För övrigt var mängden av dem som hade kommit till tro ett hjärta och en själ, och icke en enda sade att något av det som han ägde var hans eget, utan de hade allting gemensamt.” (Apg. 4:32, NW) Deras böner kan mycket väl ha varit en upprepning av den som deras fader David uttalade, när han såg den stora rikedom som lämnats som bidrag till byggandet av Jehovas tempel: ”Ty vad är väl jag, och vad är mitt folk, att vi själva skulle förmå att giva sådana frivilliga gåvor? Nej, från dig kommer allt, och ur din hand hava vi givit det åt dig [och av ditt eget hava vi givit dig, AS].” (1 Krön. 29:14) Jehova känner alla våra behov och ger oss välgång, allteftersom han finner det lämpligt. Hur skulle man kunna säga, att ett oförbehållsamt överlämnande av oss själva åt honom inte också inbegriper, att vi i materiellt avseende skall ge honom det som är hans eget till hans lov och pris och till hans organisations understöd? Att vi ger helt och fullt är den verkliga motbilden till lagen om tionde.
Att troget ge finansiellt stöd åt Guds familj
21. Hur åskådliggör Jakobs illustration av tron den givandets ande som råder bland Jehovas folk?
21 Jesus fann det aldrig nödvändigt att be om penningmedel till sin tjänst. Han var Jehovas tjänare, och Jehova gav honom välgång. Av samma orsak har Sällskapet Vakttornet och Jehovas vittnen aldrig skickat ikring någon kollektskål eller gått med kollekthåv, och inte heller har några avgifter utkrävts av människor som är förbundna med den nya världens samhälle. Detta har aldrig varit nödvändigt, är det inte nu och skall med Guds hjälp aldrig bli nödvändigt, så länge som Jehovas folk har den ande, som Gud har ingivit dem, att vara glada givare. Detta givande å Jehovas folks sida måste förvisso glädja hans hjärta, liksom det gläder hela den familj som hans stora organisation utgör. Familjemedlemmarnas intresse för hans lovprisnings framåtskridande är inte bara en läpparnas tjänst, och inte heller är det uteslutande en trossak hos dem. Jakob åskådliggör tron genom denna illustration: ”Om en broder eller en syster är i ett naket tillstånd och saknar tillräcklig mat för dagen och likväl någon av eder säger till dem: ’Gå i frid, håll dig varm och ät dig mätt’, men ni icke giva dem det nödvändiga för deras kropp, till vilket gagn är detta?” (Jak. 2:15, 16, NW) Verkets framåtskridande intill närvarande tid är bevis för att när Jehovas trogna tjänare ser behovet i Guds stora familj, vare sig i Rikets sal i deras hemort eller inom Sällskapet Vakttornets avdelning i deras land, så ber de inte bara om välgång och säger: ”Jehova kommer nog att sörja för det som behövs!” och går sedan var och en sin väg. Nej, de reagerar på samma sätt som den första församlingen gjorde.
22. Hur ställde sig de macedoniska församlingarna till den nöd, som rådde bland bröderna i Jerusalem, och varför gjorde detta Paulus så glad?
22 En internationell organisations materiella behov tillgodoses inte genom tro allena, liksom inte heller det världsvida predikandet gör det. Det materiella givande, som är nödvändigt för de kristna, har blivit ådagalagt i nutiden likaväl som i den kristna församlingens början. I våra dagar liksom då kommer människor av alla nationer in i sanningen och sluter sig till Guds organisation. Mycket få av dem är rika på detta livets materiella ting, och inte heller strävar de efter sådan rikedom, men de vet att det var genom sin organisation som Herren lät sanningen komma till dem, och därför understöder de med glädje denna organisation. På grund av stor förföljelse mot den första församlingen i Jerusalem kom den styrande kretsen och andra av de trogna kristna där att lida brist. När de spridda församlingarna på andra håll hörde om deras belägenhet, erbjöd de villigt hjälp, fastän de inte själva hade alltför mycket till övers. Paulus var så utomordentligt glad över det gensvar som de macedoniska församlingarna givit, att han skrev till korintierna: ”Nu låter jag eder veta, bröder, om Guds oförtjänta godhet som har förlänats församlingarna i Macedonien, så att deras överflöd av glädje och deras djupa fattigdom under ett stort prov av betryck kommo deras frikostighets rikedom att flöda över. Ty efter deras verkliga förmåga, ja, det betygar jag, utöver deras verkliga förmåga var detta, medan de självmant fortsatte att med stor enträgenhet bedja oss om förmånen att välvilligt få giva och om en andel i den tjänst som är avsedd till hjälp för de heliga.” — 2 Kor. 8:1—4, NW.
23. Med vilka andra egenskaper förband Paulus villigheten att ge penningmedel, och med vilken princip uppmuntrade han bröderna?
23 Korintierna själva hade också frikostigt hörsammat maningen, och när Paulus sände Titus till dem för att ta emot deras bidrag, skrev han om detta: ”Icke desto mindre, alldeles såsom ni överflöda i allting, i tro och ord och kunskap och allt allvar och i denna vår kärlek till eder, må ni också överflöda i detta välvilliga givande.” (2 Kor. 8:7, NW) Således förbinder Paulus givandet av penningmedel med tro och kunskap och kärlek och anbefaller det såsom uttryck för andlig hälsa. Han påminde dem om den principen, att om man sår sparsamt, får man skörda sparsamt, och därpå uppmuntrade han dem med dessa ord: ”Må var och en göra alldeles så som han har beslutat i sitt hjärta, icke ogärna eller under tvång, ty Gud älskar en glad givare.” Fastän det var en fullständigt frivillig sak att ge, behövde ingen känna att han inte kunde ha del i det, ty Paulus sade: ”Gud är dessutom i stånd till att låta all sin oförtjänta godhet överflöda gentemot eder, så att ni — alltid med i allt bibehållen tillräcklighet i eder själva — må hava fullt upp för allt gott verk.” — 2 Kor. 9:6—9, NW.
24. Vilka välsignelser träder i dagen genom att man materiellt understöder Jehovas organisation?
24 Den tjänst de utförde genom att ge barmhärtighetsgåvor innebar inte endast ett understöd åt organisationen i dess materiella behov, utan var också en stor glädje och utgjorde en källa till lovprisning av Jehovas namn. ”I allting bliva ni berikade för varje slag av frikostighet, som genom oss framkallar ett uttryck av tack till Gud; emedan utövandet av denna offentliga tjänst icke endast går ut på att i överflöd avhjälpa de heligas brist, utan också att vara rik med många uttryck av tack till Gud. Genom det bevis, som denna tjänst giver, förhärliga de Gud, emedan ni äro de goda nyheterna om Kristus undergivna, såsom ni offentligen förklara att ni äro, och emedan ni äro frikostiga i edert bidrag till dem och till alla.” (2 Kor. 9:11—13, NW) På samma sätt är det i våra dagar. När Jehovas vittnen frivilligt ger för att understödja den ofantliga världsvida organisationen av sanna tillbedjare, är detta också en orsak till glädje och till lovprisning av Jehova. Inte nödtvunget, utan beredvilligt — många ger av det som de själva behöver — tar alla del i att materiellt befrämja arbetet såväl som i att göra det genom sitt eget muntliga vittnesbörd.
25. Vilken materiell anordning görs för att de nya skall kunna samlas?
25 Tusenden, kanske millioner, skall ännu komma och förstärka kören av röster som lovprisar Jehova. I det man förväntansfullt ser framåt, gör man redan anordningar för att kunna ta emot dem inom Sällskapets avdelningsorganisationer och i Rikets salar på de olika orterna. Om dessa människor skall kunna samlas med oss och övas för förkunnarverket, måste vi sörja för att det finns platser där de kan komma tillsammans, och hyran för dessa platser måste betalas. För detta ändamål finns bidragsbössor framställda i Rikets salar, och de frivilliga gåvor som bröderna ger används till att bestrida församlingens utgifter. Av överskottet skickas — allteftersom församlingen beslutar — bidrag in från församlingen till Sällskapet, avsedda för avdelningsexpeditionens fond ”Vad ni förväntar att kunna lämna i bidrag”. Detta är bröderna glada åt att kunna göra.
Den rikedom som betyder något
26. Hur har kristenheten förskingrat och missbrukat den rikedom som den har samlat i Guds namn?
26 De falska religiösa organisationerna samlar på alla upptänkliga sätt in kolossala penningsummor. Dessa pengar använder man till att uppföra stora och dyrbara byggnader, vilka de människor som kommer tillsammans i dem inte på långt när har möjlighet att betala. Därjämte underhåller man med stora kostnader ett prästerskap och ofta också en betald sångkör. Hjordens medlemmar, som [ämnar sin tribut till dessa system, beskådar sina praktfulla byggnader och menar att deras samfund är blomstrande och lyckosamt. De tänker medlidsamt på dem som måste hålla sina möten i mindre ”imponerande” och ”vördnadsbjudande” byggnader. Men i vad mån kan allt detta bidraga till Guds ära? Kan det ens bli tal om en jämförelse mellan någon av de vackraste och dyrbaraste kyrkorna i våra dagar och prakten i Salomos tempel? Likväl sade den som hade byggt detta hus för tillbedjan i sin bön då det invigdes: ”Men kan då Gud verkligen bo på jorden? Himlarna och himlarnas himmel rymma dig ju icke; huru mycket mindre då detta hus, som jag har byggt!” (1 Kon. 8:27) Hur har inte kristenheten förskingrat och missbrukat den stora rikedom som samlats in i Guds namn! ”Skall människan röva från Gud? Och dock röva ni från mig! Men ni säga: ’Hur hava vi rövat från dig?’ I fråga om tiondet och offergärden! Med en förbannelse äro ni förbannade, ty ni röva från mig, ni, hela denna nation!” (Mal. 3:8, 9, AT) Ingenting av alla de pengar som kristenheten har pressat ut ur sina anhängare framkallar några ord av lov och pris till Jehova eller skänker folket någon tröst i form av kunskap om hans uppsåt. I stället brukas kristenhetens rikedom till avgudadyrkan. ”Vad eder beträffar, ni av Israels hus, säger Herren GUD så: Gå och tjäna var och en av eder sina avgudar, nu och härefter, om ni icke vilja lyssna till mig; men mitt heliga namn skola ni icke mera ohelga med edra gåvor och edra avgudar.” — Hes. 20:39, RS.
27. Vari består Jehovas vittnens välgång och rikedom?
27 Jehovas vittnen å andra sidan har att uppvisa en ständigt utvidgad organisation av förkunnare, som är grundligt övade i att tjäna och prisa sin Gud. Detta är deras välgång och rikedom, och de fröjdar sig över den del som var och en har haft i att frikostigt understödja det program som gör detta tillstånd av blomstring möjligt. De lägger inte stora summor på hög för att göra sig rika, och inte heller låter de behovet av pengar eller den nödvändiga förbrukningen av pengar förmå dem att avvika från det som är deras organisations verkliga syfte. Inte heller lämnar de bidrag som ”betalning” för de välsignelser som de får röna i Rikets salar. Sanningen, dyrbarare än guld och silver, kan inte köpas. Och sanningen medför kärlek till Gud, och kärlek ådagaläggs genom frikostigt givande.
28. Hur kommer allas enhet inom församlingen till uttryck i givandet?
28 I Jehovas vittnens församlingar är det inte bara några få som bär organisationens utgifter. Ett ytterligare exempel på Jehovas vittnens enhet finner vi däri, att alla förenar sig i att ge för att finansiera verksamheten. Om det exempelvis är femtio personer som brukar samlas i en Rikets sal och hyran är 150 kronor i månaden, så betyder det ett medeltal av tre kronor per person. Några kanske kan ge mer och några mindre, men de som inte kan ge det beloppet behöver inte känna sig skamsna eller tycka att de inte kan ha någon del i det hela. Jesus gjorde detta fullständigt klart, när han visade hur mycket Jehova värderade ”änkans skärv”. ”Därpå såg han en behövande änka lägga dit två små mynt av mycket ringa värde, och han sade: ’Jag säger eder sanningsenligt: Fastän denna änka är fattig, lade hon dit mer än de alla. Ty alla dessa lade dit gåvor av sitt överflöd, men denna kvinna lade av sin brist dit allt vad hon hade att leva av.’ ” (Luk. 21:2—4, NW) De som har överflöd ger efter vad de kan; det skadar dem inte, och det är väl behagligt för Herren. Men den som ger av det lilla han har visar sin uppriktighet i ännu större utsträckning.
29. Hur kan det visas att de välsignelser, som följer med att man materiellt understöder organisationen, inte bör begränsas till dem som har större ekonomiska möjligheter?
29 Gåvor av små belopp uppskattas inte av de falska religionerna i kristenheten, och de uppmuntrar en inte till att ge sådana, men inom Jehovas organisation förhåller det sig på annat sätt. Kom ihåg, att Paulus ådagalade hurusom materiellt givande intar en viktig plats i den kristnes livsåskådning och mottages med tack till Gud. Medan barmhärtighetsverk som utförs genom att man predikar är det som ligger Guds tjänare främst om hjärtat, så är dock någon strävan att understödja organisationen genom barmhärtighetsgåvor, hur små de än må vara, av väsentlig betydelse för den kristnes andliga hälsa och mognad. Hur kan det vara så? Låt oss ett ögonblick tänka på de andliga gåvorna. Tag till exempel den gåva som en förkunnare ger, vilken kan använda bara en timme i månaden till att predika de goda nyheterna från hus till hus. Förvisso förkastas inte detta bidrag till Rikets befrämjande, om det också är ringa, eller hur? Och om brodern inte kan göra mer än detta på en månad, så är det väl ingen som om hans bemödande säger, att det ”drar ner medeltalet”? Alla är glada över att han har haft del i vittnandet om Riket och inser att någonting gott har utförts. Ingen tänker på att jämföra hans enda timme med de tusental som använts i predikoarbetet den månaden. Varför skulle då den som kan bidra endast med sjuttiofem öre eller en krona som en barmhärtighetsgåva jämföra det han har att ge med församlingens hela utgiftssumma eller med det väldiga belopp som Sällskapets avdelning där i landet använder varje månad? De som kan använda endast några få timmar i tjänsten stannar inte hemma, därför att ”pionjärerna kan ge mycket mera tid”. Inte heller bör materiellt understöd åt organisationen och de välsignelser som följer med ett sådant givande begränsas endast till dem som har större ekonomiska möjligheter. Om ingen hade hörsammat kallelsen till att ge andligen i den återställelse av den sanna tillbedjan, som började under Elia-skedet, och om ingen hade predikat, skulle det inte ha blivit någon utvidgning av Jehovas lovprisning, och hur skulle då någon av oss ha kunnat bli förd in i sanningen? På liknande sätt kan man säga: Om ingen hade bidragit så frikostigt som fallet har varit i flydda tider — och som det är i nuvarande tid — så skulle verket ha blivit stympat, och det kanske kunde ha varit så, att det hade varit omöjligt för oss att i dag läsa Vakttornet! Vi är Jehova stor tack skyldiga för hans organisations mognad och för den givandets ande som han har låtit komma över sitt folk!
Delaktighet i produktionen
30, 31. Hur blir behovet av varje slag av verksamhet inom organisationen belyst genom exemplet med jordbrukaren?
30 Det är inte nog med att församlingarnas medlemmar tänker på vad organisationen i deras hemort behöver, utan de kommer också ihåg det omfattande arbete som utförs av var och en av Sällskapets mer än sjuttio avdelningsorganisationer världen utöver. Alldeles såsom bidrag sändes till den styrande kretsen i den första församlingen, så understöder bröderna världen runt Jehovas organisations högkvarter i deras land. Det kan med sanning sägas, att Jehova är den som i första hand understöder sin organisation. Han är i stånd till att sörja för allt som behövs, både för organisationen och för dem som utgör den. Han är själv den store Givaren och Fruktbäraren. ”(Alldeles som det är skrivet: ’Han har delat ut, han har givit åt de föga bemedlade, hans rättfärdighet förblir evinnerligen.’ Men han som giver säd i överflöd åt såningsmannen och bröd till att äta skall giva och föröka säden åt eder till att så och skall förmera de alster som eder rättfärdighet frambringar.)” (2 Kor. 9:9, 10, NW) Likväl har allt som frambringas självt del i verksamheten med att frambringa eller producera. Jehova tillhandahåller ett ymnigt förråd av materiell föda; likväl måste jordbrukaren arbeta för att frambringa skörden. Och om han följer de av Gud fastställda reglerna, kommer han inte endast att få nog för sitt eget uppehälle intill tiden för nästa sådd, utan han kommer också att få utsäde. (Jes. 28:23—26) Samma cykel eller kretslopp finner vi i den teokratiska utvidgningen av Jehovas organisation.
31 Alla som tillägnar sig den andliga föda, som Jehova skänker, och kommer till mognad tar del i predikoarbetet. Den andliga födan är riklig, men några måste använda sin tid till att framställa den. (Apg. 6:1—4) Detta har Herren gjort möjligt genom den frikostiga gåva, bestående av människor, som han har givit organisationen. Att få skriva och trycka litteraturen, som innehåller det sköna budskapet om de goda nyheterna, är i sanning ett privilegium. Men att sprida litteraturen är också nödvändigt för skörden och för med sig sina egna särskilda välsignelser. Innan jordbrukaren kan skörda frukterna av sin möda, måste han först plöja och harva jorden, så, vattna och ansa. Således är varje slag av verksamhet inom organisationen nödvändig, och alla arbetar tillsammans för att hela apparaten skall hållas i funktion.
32. Hur visas det ömsesidiga beroendet mellan organisationens delar, när det gäller framställningen av litteratur?
32 Därjämte kan de, som inte är i stånd till att ta del i framställningen av litteratur, lämna finansiellt bistånd till denna gren av verksamheten. ”Ty de som bo i Macedonien och Akaja hava funnit glädje i att dela med sig av vad de hava genom ett bidrag till de fattiga bland de heliga i Jerusalem. Det är sant att de hava funnit glädje i att göra detta, men de stodo ju i skuld hos dem, ty om nationerna hava fått del i deras andliga ting, så äro de också skyldiga att offentligen betjäna dem med sådant som är avsett för den fysiska kroppen.” Detta visar, hur organisationens olika delar är beroende av varandra, i det varje del å sin sida tillhandahåller vad den kan för att avhjälpa de andras brist. ”Ty jag menar icke att det skall vara till lättnad för andra men till svårighet för eder, utan att edert överflöd just nu förmedelst en utjämning måtte motväga deras brist, på det att deras överflöd också måtte komma att motväga eder brist, så att en utjämning kan äga rum. Alldeles såsom det är skrivet: ’Den som hade mycket hade icke för mycket, och den som hade litet hade icke för litet.’ ” — Rom. 15:26, 27; 2 Kor. 8:13—15; NW.
33. Vilket tillfälle hade bröderna i Filippi visligen begagnat, varigenom de blev välsignade?
33 Förutom att litteraturen skall tryckas, vilket sker vid många av Sällskapets avdelningar, är det många andra saker som kostar pengar och som är nödvändiga för att utvidgningsprogrammet skall kunna vidmakthållas, och dessa kostnader kan bröderna likaså dela, och de gör det också. Paulus var upptagen av kretsverksamhet, när han skrev: ”Icke desto mindre gjorde ni väl i att bliva delaktiga med mig i mitt trångmål. Ja, ni filipper veta också, att när de goda nyheterna började förkunnas och, jag reste från Macedonien, var det ingen enda församling som tog del med mig i fråga om att giva och taga emot utom ni allena, ty till och med i Tessalonika sände ni mig både en och två gånger någonting för mitt behov.” (Fil. 4:14—16, NW) Bröderna i Filippi begagnade visligen sina tillfällen och fick förvisso välsignelse från Herren och ett gynnsamt omnämnande i hans inspirerade ord. Många av församlingarna i våra dagar inser likaså detta tillfälle och delar denna nödvändiga kostnad.
34. Vilka andra utgifter ådrar sig avdelningsexpeditionerna, men varför är detta ingenting att beklaga?
34 Jämte kretsverksamheten bidrar de hundratals missionärshemmen, som Sällskapet underhåller världen utöver, med sin andel till utvidgningsprogrammet. Pionjärerna med särskilt uppdrag är också dugliga medhjälpare i detta program. Förutom kostnaden för dessa båda grenar av tjänsten, som alla avdelningsexpeditionerna har att bestrida, har vi så underhållet för varje Betelhem, både för själva hemmet och för dem som där bidrar med sin arbetsinsats av kärlek till bröderna överallt i det område som hemmet betjänar. Därtill kommer utgifterna för de regelbundna sammankomster som anordnas, för att inte tala om de många kostsamma rättegångar som har varit nödvändiga för ”försvaret av de goda nyheterna och strävandena att lagligen stadfästa dem”. Allt detta är utgifter för organisationen som vi inte beklagar, eftersom den rikedom av välsignelser som de har medfört inte kan räknas i kronor och ören. De ådagalägger för hela världen, att fastän Jehovas vittnen inte hör till de förmögnare bland människorna, är de ändå inte rädda för att ge ut vad de har för den rätta saken, och de vet hur de skall få mesta möjliga resultat av sina utgifter. Framför allt ådagalägger det, att Jehovas ande vilar över hans organisation, och det finns ingenting behövligt som inte kan göras och kommer att bli gjort. Hans organisations fenomenala tillväxt i vår tid har inte åstadkommits utan penningutgifter, men genom Jehovas oförtjänta godhet pågår utvidgningen alltjämt!
Understöd för framtida välgång
35. Hur uppmuntrar Paulus till regelbundenhet i givandet av barmhärtighetsgåvor?
35 Liksom alla är med i någon del av predikoprogrammet, gör alla en ansträngning för att också ha del i att ge barmhärtighetsgåvor. Liksom den tid som varje tjänare använder är frivillig, så avgör han också själv, vad han vill ge av materiella medel. Men liksom regelbundenhet på fältet eftersträvas, så tillråder aposteln att pengar regelbundet bör läggas undan för att användas till stöd åt organisationen. ”Vad nu angår den insamling som är avsedd för de heliga: Gör nu också själva på samma sätt som jag påbjöd för församlingarna i Galatien. Må var och en av eder på den första dagen i varje vecka hemma hos sig lägga undan något, allteftersom han har framgång, så att inga insamlingar behöva företagas, när jag kommer.” — 1 Kor. 16:1, 2, NW.
36. Vilka tidigare erfarenheter å mångas sida, som kommit in i sanningen, jämförs här med de första judekristnas ställning, och vilken syn kan man anlägga på saken?
36 Då ju Jehovas folk har kommit ut ur den närvarande onda tingens ordning, vet de allesammans vad det betyder att använda pengar på sådana saker som inte skänker något lov och pris åt Jehova. De som har varit anslutna till den falska religionen har regelbundet sett kyrkhåvar och kollektskålar passera förbi; de har varje vecka blivit krävda genom att man tillställt dem kuvert att lägga in sina penninggåvor i; i somliga länder har många rentav fått avdrag på lönen för ”skänker” till religiös verksamhet; de har lämnat ”bidrag” för barndop, bröllop, begravningar, till särskilda byggnadskassor, missionskassor osv. Somliga har, innan de kom in i sanningen, givit ut mycket för att tillfredsställa köttet genom att använda tobak och omhulda andra liknande vanor. Bland dem som avskilt sig från det fördärv som Satans inflytande vållar har förmodligen ingen känt större lättnad, sedan han kommit in i sanningen, än de judar gjorde, som omfattade kristendomen när den började framträda. De hade varit nedtyngda av de tunga bördor, som den avfälliga judendomen hade pålagt dem, och de hade sett hur deras tionde, fastän det var påbjudet av Gud, i själva verket brukades till att beröva Gud den lovprisning, som tillkom honom, och ändå var de ibland dem, om vilka det efter deras omvändelse berättas i Apostlagärningarna: ”Icke en enda sade att något av det som han ägde var hans eget.” Nu, då de kunde se hur deras frivilliga bidrag användes till Jehovas lov, ville de inte undanhålla någon del av vad de hade! Tid som förut ägnats åt falska religiösa sedvänjor eller åt själviska nöjen köper den nye teokratiske förkunnaren nu med glädje och brukar den i Jehovas tjänst. Också pengar, som man tidigare till överdrift givit ut för att tillfredsställa sitt jag eller för att tillfredsställa vinstbegäret hos Satans ”helgade” utpressare, används nu i rikt mått till att understödja Jehovas organisation. Det är Jehovas ande, vilken har kommit över dem, som gör dem till glada givare!
37. Vilka inser, att Jehova har kallat sin organisation med sitt namn, och varför är nationerna rädda?
37 Då Jehovas ande vilar över hans organisation, får denna nu uppleva sin utlovade tid av välgång. Genom många till synes oöverkomliga perioder har han understött och rikligen välsignat den. Dess utvidgning känner inga gränser! Med den ena toppsiffran efter den andra utgör Jehovas tjänares antal en ständigt uppåtstigande spiral. Ännu så länge en obetydlig minoritet och i sitt barnstadium, vad åren angår, utför den nya världens samhälle ett verk och erfar en välgång, som framkallar häpnad och fruktan hos nationerna i Satans tingens ordning. Denna världens själviska styresmän är bestörta över vad de ser försiggå, ur stånd till att tro sina egna ögon. Vilken av dem kan hålla en statsförvaltning i gång genom ett system av frivillig beskattning? Likväl grundas nu den nya världens samhälle för evigt, världen utöver, just på ett sådant system. Vilken av ”kyrkorna” inom Satans ordning kan fullgöra sina självvalda förpliktelser mot samhället utan beständigt tigger i eller rofferi? Likväl är Jehovas vittnens nuvarande makalösa tillväxt i antal och den tröst och inspiration, som de har fört med sig till millioner människor överallt i världen, resultatet av att en relativt fåtalig skara frivilligt har bidragit med sin tid och sina pengar till att understödja det verk som är deras uppdrag från Gud. Jehova har låtit sin rika välsignelse komma över sin organisation och har förlänat den en sådan ökning, att det nu är 580.000 förkunnare som sjunger hans lov allt intill jordens ändar. Alla dessa, utbildade och övade av den ”trogne och omdömesgille slaven”, ger ivrigt sitt stöd åt arbetet med att utbilda och öva ytterligare andra, som inser att Jehova uppehåller sin organisation, vid vilken han har fäst sitt namn.
38. Hur kan Jehovas organisations fortsatta välgång understödjas nu och i framtiden?
38 Tusental av dessa nya flockar sig nu till Guds familj och ställer sig till förfogande för arbetet som förkunnare. När i de kommande åren alla bröderna inser sitt stora privilegium att få bidraga till verksamheten, om det också sker i ringa mån direkt till Sällskapet och direkt till deras Rikets salar, vilket långt större utvidgningsarbete kommer inte då att kunna utföras, med de medel som då kommer in, än det som redan har skett med de medel som hittills så frikostigt har lämnats i bidrag! Vilka underbara nya utsikter är det som öppnar sig för oss? ”’För hela tiondet in i förrådshuset, att det må finnas mat i mitt hus, och pröva mig nu på detta sätt’, säger härskarornas HERRE, ’och se om jag icke skall öppna för eder himlarnas fönster och utgjuta en välsignelse åt eder, till dess det icke mer råder något behov.’ ” ”Gud vare tack för hans obeskrivliga fria gåva.” — Mal. 3:10, AT; 2 Kor. 9:15, NW.
(The Watchtower, 1 mars 1955)