obrytbar beslutsamhet att göra vad Jehova påbjöd, att göra det som var rätt, och inte någon självisk uppstudsighet.

Och vilka fruktansvärda brott begick då dessa kristna? Plinius säger, att de bad till Gud i Kristi namn och ”förpliktade sig med högtidlig ed, inte att begå något ont förehavande”, utan i stället lovade de ”att aldrig begå något bedrägeri, tjuveri eller äktenskapsbrott, att aldrig svika sitt ord eller förneka att de hade fått något anförtrott åt sig, när de bleve uppmanade att återlämna detta”, och därtill hade de för sedvänja att ”gemensamt äta en oskyldig måltid”. Kejsaren hade sannerligen inga bättre, mera rättskaffens eller mera önskvärda undersåtar, och ändå var det dessa Plinius var inställd på att dräpa och utrota!

Men inte alla av dem som fördes inför Plinius visade sig vara sådana trogna kristna. Somliga förnekade, att de någonsin varit kristna, och för att bevisa detta tillbad de gärna de hedniska gudarna och ”utförde religiösa offerhandlingar med vin och rökelse” inför Trajanus’ byst ”och smädade även Kristi namn”. Till och med Plinius blev övertygad om att dessa inte var kristna, ty ”de som verkligen är kristna kan inte på något sätt tvingas till någon sådan eftergift”.

En tredje grupp, som fördes fram inför Plinius för att förhöras, liknade dem som Jesus omtalade — individer med hårda, stenlika hjärtan, vari sanningen hade funnit så grund jordmån att slå rot i, att den vissnade bort under förföljelsens hetta. (Matt. 13:20, 21) Otrogna, som de var, och utan ostrafflighet inför Jehova Gud, kompromissade de med de härskande i denna sataniska gamla värld, ”avstod” från sitt heliga förbund, upphörde med sin gudaktiga livsföring och övergav Herrens församling, allt därför att ynkliga människor, en Plinius och en Trajanus, ”förbjöd folk att samlas till möten av vad slag det vara må”. (Hebr. 10:25) Åt denna otrogna och värdelösa klass gav Plinius straffrihet, och Trajanus instämde i att detta var det rätta tillvägagångssättet, och djävulen njöt av det hela. Men i Jehovas ögon var dessa förbundsbrytare endast värda döden. — Pred. 5:4, 5; Rom. 1:31, 32.

Men förföljelsen och somligas avfall hejdade inte denna ”smittosamma vidskepelse”, som Plinius kallade det. I själva verket utbredde sig kristendomen ”medan den var föremål för åtal”, och ”personer av alla stånd och åldrar och t. o. m. av båda könen” tog emot sanningen. Som Plinius klagade, var den ”inte begränsad endast till städerna, utan har sträckt sin smitta ut till de omgivande samhällena och landsbygden”.

Tid är bättre än pengar

”TID är pengar”, säger det populära ordstävet. Men tid är bättre, än pengar. När den får köpa vishet i stället för avlöning, blir den ovärderlig. ”Välj undervisning hellre än silver och kunskap hellre än sällsynt guld. Ty vishet är bättre än rubiner, inga skatter kan uppväga henne.” Tid som användes till studium för att förvärva sådan vishet är bättre än tid som använts till att tjäna pengar, ty fastän pengar kan erbjuda en begränsad säkerhet nu, så kan den rätta kunskapen trygga själva livet i striden vid Harmageddon: ”Vishet är liksom rikedom ett försvar, men kunskap gör mera gagn än pengar: den tryggar en människas liv.” — Ords. 8:10, 11; Pred. 7:12; Mo.

En livstid som använts till att samla rikedom är en förspilld livstid. Pengar som samlats