negativa, försvagande tankar och fruktan för att misslyckas och ersätta dem med Guds uppbyggande, positiva, hjärtevärmande löften, som finns i hans skrivna ord, bibeln. Att läsa och studera bibeln måste vara en viktig del av vårt dagliga liv. Vi måste sträva efter att gå på djupet när vi studerar, så att vi låter Jehova Guds kraftfulla vishet fylla vårt sinne och hjärta, när vi begrundar det vi läser.

Vi bör sträva efter att göra våra böner mera meningsfulla och detaljerade och kanske bedja oftare varje dag. Öppnar vi vårt hjärta för Gud? Tackar vi honom varje dag för hans storslagna egenskaper och för de många välsignelser vi får av honom? Och är vi då och då ”ihärdiga i bönen”? — Rom. 12:12.

Det här är grundläggande ting. Men det är enkla, ofelbara sätt att se till att positiva och inte negativa tankar drar oss till Gud. Det gör oss också förvissade om att när vi en gång blivit dragna till Gud, kommer vi att kunna fortsätta att tjäna honom med glädje i hjärtat nu och för all framtid. — Jer. 9:24.

Vad menade den vise mannen?

Visheten i att undvika ytterligheter

Ofullkomliga människor har mycket lätt att förlora jämvikten och gå till ytterlighet i sina uppfattningar. Kung Salomo gav därför följande råd: ”Var icke alltför rättfärdig och var icke alltför mycket vis; icke vill du fördärva dig själv? Var icke alltför orättfärdig och var icke en dåre; icke vill du dö i förtid? Det är bäst, att du håller fast vid det ena utan att ändå släppa det andra; ty den som fruktar Gud finner en utväg ur allt detta.” — Pred. 7:17—19.

Den som är alltför rättfärdig bekymrar sig alldeles för mycket om oväsentligheter. Han gör till exempel stridsfrågor av sådant som gäller rent mänskliga tillvägagångssätt eller metoder, angelägenheter som inte direkt omnämns i Skriften. När han ser någon visa en vänlighet eller kanske handla på ett barmhärtigt sätt, kan han protestera på den grunden att vissa ”formaliteter” inte iakttagits. Han är mycket lik fariséerna som inte gladde sig åt den underbara lindring, som Jesus Kristus gav plågade människor på sabbaten, utan blev förbittrade och hävdade att Guds Son hade brutit mot lagen genom att bota sjuka den dagen. (Mark. 3:1—6; Luk. 14:1—6) De som är alltför rättfärdiga tänker ofta inte på vad som skulle vara barmhärtigt, kärleksfullt eller medlidsamt att göra i en situation. De följer regler till ytterlighet. När de menar att en viss regel har överträtts, tar de inte hänsyn till någonting annat. — Jämför Matteus 12:2—7; 23:23; Romarna 14:1—4, 10.

När det gäller dem själva kan de som är alltför rättfärdiga underkasta sig försakelser till den grad att de skadar sin hälsa. De handlar tvärtemot det sunda rådet i Kolosserna 2:20—23: ”Varför låter ni er då vidare, som om ni levde i världen, påtvingas förordningarna: ’Ta inte i, smaka inte på, rör inte vid’, i fråga om ting som alla är bestämda till att förintas genom att förbrukas, enligt människors bud och lärosatser? Just dessa ting har visserligen sken av vishet i en självvald form av gudsdyrkan och hycklad ödmjukhet, en skoningslös behandling av kroppen; men de har inget värde i kampen mot tillfredsställandet av köttet.”

Som Salomo sade riskerar den som är alltför rättfärdig att ”fördärva ... [sig] själv”. Han kan förstöra sig själv i fysiskt, mentalt eller känslomässigt avseende genom obetänksamt nit eller ytterligtgående självförsakelse. Vad värre är, hans kärlekslösa inställning kan kosta honom Guds ynnest och välsignelse.

Sedan har vi, som Salomo visar, den som är ”alltför mycket vis”, den som försöker imponera på andra med sin vishet. Han sätter sig upp som domare och ger intryck av att veta mer än någon annan. Hans höga tankar om sina egna förmågor gör att han ofta blir indragen i andra människors göranden och oombedd erbjuder dem lösningar på deras problem. Med tiden stöter han sig med andra, och de kan göra allt för att undvika honom. Tiden kan också utvisa att hans råd inte var så goda, och han kanske får skulden för att ha vållat onödiga bekymmer.

För att inte någon skall förlora jämvikten och ha en felaktig uppfattning om vad som är tillbörlig rättfärdighet och vishet fortsatte Salomo och varnade en människa för att bli ”alltför orättfärdig”. Vi bör naturligtvis alla acceptera ofullkomligheten som en realitet. Aposteln Johannes skrev: ”Om vi skulle påstå: ’Vi har ingen synd’, vilseleder vi oss själva, och sanningen är inte i oss.” (1 Joh. 1:8) Vi måste därför finna oss i att vi kommer till korta i många avseenden. Men man måste vara på sin vakt, så att man inte lättvindigt slätar över sina misstag och ursäktar sig med orden: ”Än sen då, jag är ju i alla fall bara en syndare.” En människa kan njuta av livet, men hon bör ta sig i akt för att släppa alla hämningar. Fördärv och elände väntar den som handlar som en dåre och anser sig stå över lag och bestraffning. Människor som följer en självsvåldig kurs kan komma att drabbas av svåra problem och även dö i förtid.

Hur kan man undvika att gå till skadliga ytterligheter? Fruktan för Jehova, hälsosam respekt för Skaparen, är väsentlig. Denna fruktan hjälper oss att undvika ett felaktigt handlingssätt och driver oss också att följa en balanserad kurs i livet och undvika ytterligheter. Den som fruktar Gud strävar efter att bli rättfärdig och vis, men aktar sig för att vara överdrivet nogräknad och att briljera med sin vishet. Eftersom han njuter av livet på ett sunt sätt, kan ytterlighetsmänniskor till och med anse honom vara en syndare, alldeles som Jesus felaktigt utpekades som en drinkare och en frossare. — Matt. 11:19.

I själva verket vakar emellertid en sådan samvetsgrann, balanserad människa noga över sitt uppförande och gör inte det som är ont. Den som fruktar Gud går fram oskadd av de problem och svårigheter som drabbar dem som ignorerar föreskrifterna 1) ”var icke alltför rättfärdig och var icke alltför mycket vis” och 2) ”var icke alltför orättfärdig”. Han gör således som Salomo rekommenderade, ”håller fast vid det ena utan att ändå släppa det andra”. Han är rättfärdig utan att vara så krävande att han ställer upp omöjliga normer för sig själv och andra eller nekar sig den sunda glädje som kan åtnjutas i livet.

”Om vi säger att vi är utan synd, bedrar vi oss själva, och sanningen finns inte i oss. Om vi bekänner våra synder är han trofast och rättfärdig, så att han förlåter oss våra synder och renar oss från all orättfärdighet.” — 1 Joh. 1:8, 9, 1974 års sv. prov övers.