Vad menade den vise mannen?
Bry dig inte alltför mycket om vad folk säger
Ibland kan en människa fråga sig: Vad säger andra om mig? Tycker de verkligen om mig, eller tycker de inte alls om mig? Om någon börjar tänka så, måste han ta sig i akt. Den vise mannen gav rådet: ”Akta icke heller på alla ord som man talar, eljest kunde du få höra din egen tjänare uttala förbannelser över dig. Ditt hjärta vet ju, att du själv mången gång har uttalat förbannelser över andra.” — Pred. 7:22, 23.
Det är oförståndigt att bry sig alltför mycket om vad folk säger, att i för hög grad ta andra människors ord till hjärtat. Människor är ofullkomliga och kan därför till andra säga saker om vänner och bekanta som inte alls är smickrande för dessa. Salomo framhöll att en tjänare, som borde vara lojal mot sin herre, kunde bli förargad på honom och uttala förbannelser över honom. Därför kan en människa helt enkelt inte ta varje uttalande på allvar och låta sig bringas ur fattningen av det. Å andra sidan kan det hända att kommentarer, som är ytterst fördelaktiga, får en ogynnsam verkan genom att de ger näring åt en människas stolthet.
Följaktligen är det nyttigt att man, när det gäller andra människors ord, tänker på hur man själv talar. Som Salomo framhöll kan man ofta själv ha sagt ofördelaktiga saker om andra utan att fördenskull mena något illa. Varför skall man då bringas ur fattningen av vad andra säger genom att ta deras ord alltför allvarligt? Varför ens vara otillbörligt nyfiken på vad någon säger? Vare sig kommentarerna är fördelaktiga eller ofördelaktiga, kan det som andra säger få en människa ur jämvikt, om hon tar det alltför allvarligt.
Trots sina omfattande undersökningar av mänskliga angelägenheter insåg Salomo att en fullständig inblick i allt detta fortfarande inte var inom räckhåll för honom. Han sade: ”Detta allt har jag försökt att utröna genom vishet. Jag sade: ’Jag vill bliva vis’, men visheten förblev fjärran ifrån mig.” (Pred. 7:24) De principer Salomo kom fram till genom sina omfattande forskningar hade han ”försökt att utröna”, prövat. Han utnyttjade sin vishet, då han värderade dem, och han var övertygad om att de var korrekta, sunda. Han hade kommit att klart inse hur fåfängligt, hur tomt, ett materialistiskt levnadssätt är, ett som ignorerar Skaparen. Likväl hade Salomo klart för sig att han, i absolut mening, fortfarande befann sig fjärran från visheten. Så var det, trots att han verkligen hade önskat vinna insikt, vilket framgår av den fasta föresats som avspeglas i orden: ”Jag vill bliva vis.” Fastän Salomo i påfallande grad hade begåvats med vishet, fanns det mångt och mycket som han inte förmådde utforska. Han fortsatte: ”Ja, tingens väsen ligger i fjärran, djupt nere i djupet; vem kan utgrunda det?” (Pred. 7:25) Uppenbarligen gällde Salomos ord vad han hade iakttagit om Guds handlingssätt, gärningar och uppsåt. — Jämför Romarna 11:33, 34.
Tillståndet bland människorna
Salomo erkänner hur storslagna och invecklade Guds verk är och vänder sedan åter sin uppmärksamhet till de mänskliga angelägenheterna. Han skriver: ”När jag vände mig med mitt hjärta till att eftersinna och begrunda och till att söka visheten och det som är huvudsumman och till att förstå ogudaktigheten i dess dårskap och dåraktigheten i dess oförnuft, då fann jag något som var bittrare än döden: kvinnan, hon som själv är ett nät och har ett hjärta, som är en snara, och armar, som äro bojor. Den som täckes Gud kan undkomma henne, men syndaren bliver hennes fånge.” — Pred. 7:26, 27.
Lägg märke till att noggrann, helhjärtad undersökning ledde Salomo till att utpeka en dålig kvinna, en prostituerad, såsom något av det värsta en man kan råka ut för. Han jämför det som verkar lockande hos henne med ”nät”, en ”snara” och ”bojor”. Den man som snärjs av en sådan kvinna kan få uppleva något som är bittrare än döden, blir kanske smittad av en vedervärdig venerisk sjukdom eller bringar kanske olycka över sin familj, om han är gift. Ännu allvarligare är det att den som ger efter för en prostituerad kan äventyra sitt goda förhållande till Jehova Gud.
Att Salomo med sådant eftertryck talar om en dålig kvinnas dragningskraft, det som kan verka lockande hos henne, antyder att den moraliska standarden bland kvinnor på den tiden var mycket låg. Detta kan ha berott på utländskt inflytande och en benägenhet för Baalsdyrkan, en fruktbarhetskult som Salomo längre fram gynnade i ett försök att behaga sina utländska gemåler. (1 Kon. 11:3—8) Denna bakgrundsbeskrivning kan hjälpa oss att förstå det som Salomo härnäst skrev: ”Se, detta fann jag, ... i det jag lade det ena till det andra för att komma till huvudsumman. Något gives, som min själ beständigt har sökt, men som jag icke har funnit: väl har jag funnit en man bland tusen, men en kvinna har jag icke funnit i hela hopen.” — Pred. 7:28, 29.
Salomo kom till insikt om att det var svårt att finna en rättrådig man. Kanske fanns det en bland tusen. På grundval av egna erfarenheter av ett stort antal gemåler och bihustrur och av sina iakttagelser av andra kvinnor drog emellertid Salomo slutsatsen att idealet bland kvinnor faktiskt vid denna tid var något ännu sällsyntare. Det betyder inte att det inte alls fanns några kvinnor med utmärkta egenskaper, utan att det, som helhet taget, fanns få som var verkligt föredömliga. Den man var verkligen välsignad som hade funnit en god hustru. Ordspråksboken säger mycket träffande: ”En idog [duglig, Åkeson; NW] hustru, var finner man en sådan? Långt högre än pärlor står hon i pris.” (Ords. 31:10) ”Den som har funnit en rätt hustru, han har funnit lycka.” — Ords. 18:22.
Att det var svårt att finna rättrådiga män och kvinnor kunde emellertid inte läggas Gud till last. Salomo erkände: ”Gud har gjort människorna sådana de borde vara [rättsinniga, Åkeson], men själva tänka de ut mångahanda funder.” (Pred. 7:30) I stället för att hålla fast vid Guds rättfärdiga normer har flertalet män och kvinnor uppsåtligt valt att följa sina egna ”funder”, planer och påhitt eller metoder, till sin egen olycka.
”Ett illfundigt och fördärvat ting är hjärtat framför allt annat; vem kan förstå det? Dock, jag, HERREN, utrannsakar hjärtat och prövar njurarna och giver så åt var och en efter hans vägar, efter hans gärningars frukt. Lik en rapphöna, som ruvar på ägg vilka hon ej själv har lagt, är den som samlar rikedom med orätt; i sina halva dagar måste han lämna den, och vid sitt slut skall han stå såsom en dåre.” — Jer. 17:9—11.