Vad menade den vise mannen?

Gud ger åt den som är rättfärdig och åt den som är ond

Beträffande vad Gud ger åt den som är rättfärdig och åt den som är ond heter det i Predikaren 2:26: ”Åt den människa som täckes honom giver han vishet och insikt och glädje; men åt syndaren giver han besväret att samla in och lägga tillhopa, för att det sedan må tillfalla någon som täckes Gud.”

Den som är god — ”täckes Gud” — blir vis och insiktsfull på grund av att han tillämpar de riktlinjer som ges av Skaparen. Han blir i stånd att använda sina tillgångar och förmågor i överensstämmelse med vishet och insikt, och detta bidrar till hans lycka. Om det inte vore för hans samhörighet med Gud, skulle han inte äga denna sanna vishet, insikt och glädje. Därför kan det sannerligen sägas att Jehova Gud har gett honom ”vishet och insikt och glädje”.

Å andra sidan är det så att den som är ond — syndaren — lämnar Guds råd utan avseende. Därför låter den Högste honom fortsätta med sina själviska planer och drabbas av följderna. Syndaren mödar sig och kämpar och försöker samla ägodelar på hög. Men han vinner aldrig sinnesfrid eller tillfredsställelse, eftersom han saknar vishet och insikt till att få ut någon glädje av allt sitt arbete. Han går miste om den lycka som kommer av att man använder sina ägodelar för att hjälpa dem som är i nöd. (Apg. 20:35) Dessutom kan det hända att han uppnår sina mål genom laglösa medel och med tiden fångas i sina egna knep. Till sist kan allt det som syndaren har förvärvat tillfalla en som är god. Så var det med kananéerna. Fastän de var ett moraliskt fördärvat folk, hade de framgång under många år. Men sedan blev deras vingårdar, olivlundar, hus och andra ägodelar israeliternas arvedel, alldeles som Jehova hade bestämt. — 5 Mos. 6:10, 11.

En fastställd tid för allting

Kung Salomo uppmärksammade att allt på jorden är underkastat bestämda kretslopp och förändringar. Alldeles som tiden kommer för en havande kvinna att föda ett barn, så kommer också till sist den tid då hög ålder eller sjukdom gör slut på livet. Alldeles som det förhåller sig med födelse och död, så finns det också en tid för att plantera och rycka upp, för att dräpa och läka, för att bryta ned och bygga, för att gråta och skratta, för att hålla tyst och tala, för att älska och hata och för krig och fred. — Pred. 3:1—8.

Tiden för sådant kommer ofta genom omständigheter som ligger utanför människans kontroll. Detta är orsaken till att Salomo omedelbart efter det att han dryftat dessa ting gick vidare genom att väcka frågan: ”Vad förmån av sin möda har då den som arbetar?” (Pred. 3:9) Ja, när det nu är så att det i ens liv inträffar stora händelser som man inte har kontroll över, hur förståndigt skulle det då vara att försöka försäkra sig om lycka enbart genom hårt arbete? På grund av ovissheten i livet kan allt ens arbete och kämpande för något materiellt mål snabbt gå om intet. — Matt. 6:27.

Salomo fortsätter: ”Jag har sett den sysselsättning som Gud har gett människors söner att syssla med.” (Pred. 3:10, NW) Han kunde säga om sig själv att han hade ”sett” detta på grund av att han personligen hade gjort en grundlig undersökning av människans arbete. Vilken slutsats kom Salomo till, stödd på sina skarpa iakttagelser, beträffande den ram inom vilken människan måste utföra sin verksamhet? Vi läser: ”Allt har han [Gud] gjort skönt för sin tid.” — Pred. 3:11.

I överensstämmelse med detta skrev Salomo i Predikaren 7:30: ”Se, blott detta har jag funnit, att den sanne Guden har gjort människorna rättrådiga.” (NW) Detta skedde vid en fastställd tid i Guds program för skapandet — när han skapade den första människan fullkomlig. Åt denna människa, Adam, gav Gud en hustru, Eva, som var fullkomningen av feminin skönhet, långt skönare än Jobs tre vida omtalade döttrar. (Job 42:15) I och med att Adam och Eva förenades i äktenskap under sköna förhållanden i Eden nådde Guds sjätte skapelsedag sitt slut, och vid denna tid ”såg [Gud] på allt som han hade gjort, och se, det var mycket gott”. — 1 Mos. 1:31.

I paradiset i Eden gav Gud mänsklighetens jordiska föräldrar utsikten till ett lyckligt liv i fullkomlighet ”till obestämd tid”. Han ställde i utsikt för dem en evig framtid på villkor att de skulle fortsätta i obrottslig lydnad gentemot honom. På så sätt lade han ”obestämd tid” i människornas hjärtan. (Pred. 3:11, NW; 1 Mos. 2:16—3:3) När detta första människopar på tillskyndan av Satan, djävulen, började tänka ut många egna ”funder” eller planer i olydnad mot sin skapare, gjorde Gud vid en synnerligen kritisk tidpunkt något som var ”skönt”, eftersom han gav sitt löfte om att frambringa en säd som skulle krossa den store ormens huvud, vilket skulle hävda och rättfärdiga Gud och bli till välsignelse för hela mänskligheten. (1 Mos. 3:15) Denna dyrbara säd skulle frambringas någon gång i den obestämda framtiden. Därefter såg män och kvinnor som utövade tro på Guds löfte förväntansfullt fram emot den utlovade sädens ankomst, och likaså såg de fram emot det gagn de själva skulle få genom denna säd. På detta sätt gav Gud dem ett enastående framtidshopp, någonting som de kunde leva för, oberoende av hur långt fram i tiden förverkligandet kunde ligga.

Sedan Gud bevarat Noa och hans familj genom den världsomfattande syndafloden, ställde han en rättfärdig framtid i utsikt för mänskligheten, och han förskönade detta fredsfrämjande förbund med en skön regnbåge. Gud hade fastställda tider för det han därefter gjorde i överensstämmelse med sitt uppsåt. Han ingick i sin kärlek ett förbund med Abraham om att alla jordens släkter och folk skulle bli välsignade genom hans säd. Detta bekräftade det löfte som gavs i Eden om Guds ”kvinnas” säd.

I släktlinjen från Abraham fram till den utlovade säden framträdde i rätt tid David, kung över Israel i Jerusalem. Gud gjorde återigen något som var ”skönt”, då han med den trogne David ingick ett förbund om ett evigt rike i hans släktlinje, och därigenom blev släktlinjen fram till den utlovade säden ytterligare bestämd och begränsad. Genom Guds särskilda val blev Davids unge son Salomo hans närmaste efterträdare, och det var också han som byggde Jehovas tempel i Jerusalem. Under hans fredliga regering blev det ”så att Juda och Israel sutto i trygghet, var och en under sitt vinträd och sitt fikonträd, ifrån Dan ända till Beer-Seba”. (1 Kon. 4:25) Det var på goda grunder Salomo kunde skriva: ”Se, vad jag har funnit vara bäst och skönast för människan, det är, att hon äter och dricker och gör sig goda dagar vid den möda som hon har under solen, medan de livsdagar vara, som Gud giver henne; ty detta är den del hon får.” — Pred. 5:17.

När vi begrundar de ”sköna” ting som Gud har gjort vid den tid som är passande för dem, kan vi inse hur sanna de ord är som Salomo också sade om Jehova Gud: ”Ja, obestämd tid har han lagt i deras [människornas söners] hjärtan, på det att mänskligheten aldrig må fatta det verk som den sanne Guden har gjort från början till slutet.” (Pred. 3:11, NW) Då tiden var inne för det sände Gud den större Salomo, den främste av den utlovade säden, Jesus Kristus. Gud använde också denne Messias till att i människornas söners hjärtan lägga ”obestämd tid”. Denne Guds Son förkunnade det messianska riket, som skall bli härligare än Salomos rike och under vars styre de lydiga bland människorna skall kunna vinna liv till obestämd tid, ja evigt liv. Detta rike kommer att vara ett av de skönaste av Guds verk. Evigt liv kommer inte att bli långtråkigt, eftersom detta livsfrälsande rike kommer att öppna vägen till ändlösa tidsåldrar, under vilka de återlösta människorna kommer att utforska de verk och gärningar som Gud ytterligare kommer att göra, dock utan att de kommer att nå fram till slutet på dem. Vi kan emellertid vara säkra på att var och en av dessa gärningar, som ännu inte uppenbarats, kommer att vara ”skön för sin tid”. Det är sannerligen en storslagen framtid mänskligheten står inför!

Gläd dig över det Gud ger

Vilken väg är det då tillrådligt att följa? Salomo anbefaller att man söker få sund glädje av livet, njuter av sitt hårda arbete, i stället för att fåfängt försöka ändra på det Gud har sörjt för. Vi läser vidare: ”Jag insåg, att intet är bättre för dem, än att de äro glada och göra sig goda dagar, så länge de leva. Men om någon kan äta och dricka och njuta, vad gott är, under all sin möda, så är också detta en Guds gåva. Jag insåg, att allt vad Gud gör skall förbliva evinnerligen; man kan icke lägga något därtill, ej heller taga något därifrån. Och Gud har så gjort, för att man skall frukta honom.” — Pred. 3:12—14; 5:17.

Mänskliga angelägenheter, också födelse och död, utspelar sig inom en ram som människor inte kan ändra på. Så länge som det tjänar Guds uppsåt kommer detta att fortsätta. Det var uppenbarligen med hänsyftning på att ”vart företag under himmelen har sin stund” som Salomo sade: ”Jag insåg, att allt vad Gud gör skall förbliva evinnerligen.” (Pred. 3:14) Människan kan helt enkelt inte göra någonting åt de förhållanden som råder på jorden, oavsett om de är sådana de är på grund av Guds tillåtelse eller på grund av hans ledning. Den mäktige kung Nebukadnessar tvingades till exempel erkänna: ”Alla som bo på jorden äro att akta såsom intet, ty han gör, vad han vill både med himmelens här och med dem som bo på jorden, och ingen kan stå emot hans hand eller säga till honom: ’Vad gör du?’” (Dan. 4:32) Inga försök med att lägga något till eller dra något ifrån kommer att lyckas, eftersom det allmänna livsmönstret på jorden fortsätter till följd av Guds tillåtelse och uppsåt. Det förhållandet att hela omfattningen av Guds verk på detta område inte kan förstås av människor bör fylla människorna med fruktan eller vördnadsfull bävan.

Samtidigt visar mänsklighetens historia att händelserna på jorden försiggår i upprepade kretslopp av födelse och död, krig och fred, skratt och gråt osv. Dessa upprepade kretslopp knyter samman det förflutna, det nuvarande och framtiden. Följaktligen kunde Salomo säga: ”Vad som är, det var redan förut, och vad som kommer att ske, det skedde ock redan förut.” De följande orden är emellertid inte så lätta att förstå. Salomo förklarade: ”Gud söker blott fram det förgångna [Den sanne Guden själv fortsätter att söka det som är jagat, NW].” (Pred. 3:15) Det kan syfta på att rättfärdiga människor ofta blir jagade eller förföljda av dem som är onda. Gud ”söker” det goda för sina tjänare, och eftersom han har full kontroll över det förflutna, det nuvarande och framtiden, kan han göra att de onda förföljarnas orätta gärningar kommer över deras egna huvuden, så att de rättfärdiga får sin rätt. Eller också kan det betyda att vi kan vara säkra på att Gud genomför sitt goda uppsåt, även om de kretslopp som upprepar sig fortsätter och det inte tycks finnas något som är verkligt nytt. Även om människan kan vara ur stånd att råda över vissa omständigheter, kan alltså den Högste alltid påverka händelsernas gång så att det blir till hans lydiga tjänares bästa.

Detta är en tröst, eftersom man i denna ofullkomliga värld inte kan förvänta att människor skall uppträda rättfärdigt i varje sak. Salomo gav en god beskrivning av situationen då han sade: ”Ytterligare såg jag under solen, att på domarsätet rådde orättfärdighet och på rättfärdighetens säte orättfärdighet.” (Pred. 3:16) Det är med rätta man förväntar att en domstol skall skipa rättvisa. Men mutor och partiskhet kan vara allmänt förekommande och göra det omöjligt för många att få det som med rätta tillkommer dem. Hur kan alla dessa orättvisor rättas till? Salomo svarar: ”Både den rättfärdige och den orättfärdige skall Gud döma; ty vart företag och allt vad man gör har sin tid hos honom.” (Pred. 3:17) I stället för att bli överdrivet oroad över vad som händer i världen väntar därför den förståndige tålmodigt på Gud, som skall ingripa vid sin bestämda tid, så att det blir till varaktig nytta för hans trogna folk. — 1 Sam. 26:7—10; Ps. 37:12, 13.