Räddad ur dödens käftar
En överlevande från ”Alexander L. Kielland” berättar om hur han upplevde katastrofen på Ekofisk-fältet
”JUST då började plattformen sjunka. Vi hamnade i vattnet. Jag sögs ner, det blev mörkt, och jag drogs längre och längre ner. Jag sparkade för att komma upp igen, och som tur var hade jag flytvästen på mig. Så blev det plötsligt ljust igen.”
Det är den 23-årige Jahn Otto Jahnsen från Grimstad i Norge som berättar detta, och det han berättar om är det som hände, då service- och bostadsplattformen ”Alexander L. Kielland” kantrade i Nordsjön den 27 mars 1980.
Det är den värsta olycka Norge har upplevt i fredstid sedan år 1899, då hela storsillflottan gick under utanför Tröndelagskusten och 140 människor miste livet. Den var värre än olyckorna i Tafjord och Loen, då 41 respektive 74 människor omkom.
I och med att ett stag brast och ett stödben knäcktes på plattformen strax efter kl. 18.30 denna torsdagskväll i mars, inleddes en katastrof som krävde 123 människoliv och som är den största plattformsolycka man hittills haft till havs någonstans i världen.
”Jag var i en liten biograf med 25 platser, som låg intill byssan [köket], då jag hörde en smäll och så en till”, berättar Jahn Otto Jahnsen. ”Först trodde jag att det var en våg som slog upp under plattformen, för vädret var mycket dåligt. Men så kom det en tredje smäll, och i och med den fick plattformen slagsida. På bara fem till tio sekunder fick plattformen 35 till 40 graders slagsida.”
Alla insåg då att det var fara å färde. De som var inne i den lilla biosalongen tog sig ut, men det gjorde inte alla de som var inne i den stora biografen, som kunde rymma 100 människor. Jahnsen och några andra tog sig ut genom köket.
”Köket låg nu längre ner, och genom fönstren såg jag att vi var nästan nere i vattnet. Det märktes nu tecken till panik. Jag kom ut i en korridor. Folk skrek. Någon hade ramlat, någon hade skadat sig, och alla var förskräckta.”
Isande vinterkyla
”Jag klättrade uppför en annan korridor som förde mig uppåt, bort från havet. Därifrån tog jag mig upp genom radiorummet som stod tomt. Jag lyckades pressa upp en nödutgång, en järndörr. Den måste lyftas rätt upp — och det var svårt — men det gick ändå. Därifrån kom jag ut på däck vid sidan av helikopterdäcket. Där var det slipprigt och halt, och det var först då som jag märkte hur lite kläder jag hade på mig. Det var en isande kall vinterkyla, och jag hade bara lätta skor på mig.”
Jahnsen tog sig upp till ett räcke och fram till en lejdare som han klättrade uppför och kom så till en livbåt som fanns allra högst upp. Han hade då tillryggalagt en sträcka på 40 till 50 meter från det han kom ut ur radiorummet. Temperaturen i luften var cirka fem grader Celsius, och det blåste med stormstyrka, så skillnaden mellan kyla och värme blev våldsamt stor för alla dem som kom från de uppvärmda rummen ut på plattformen.
Livbåt slås sönder
”Några började gå i livbåten som fanns där uppe, men jag vågade faktiskt inte det”, berättar Jahnsen. ”Då den firades ner, hängde den mot själva plattformen — så starkt lutade riggen. Då den kom ner, fick de inte loss den från plattformen, och den slogs sönder. Såvitt jag vet var det bara en ombord i denna livbåt som blev räddad — 10 till 12 man gick under med den.”
Medan Jahnsen stod där fick han en flytväst som han tog på sig. Det fanns då bara två flytvästar kvar. Det kom sedan flera andra, men de fick i varje fall ingen flytväst där.
Nu började plattformen kränga ännu mer.
”Vi insåg att vi måste ge oss ut i vattnet”, säger Jahnsen. ”Vi försökte att ta oss ner för ett av de kraftiga benen. Detta stödben stod nu nästan rätt ut i luften från plattformsdäcket, men det stod högt över vattenytan — det kunde väl vara omkring 20 meter ner till vattnet. Medan jag klättrade fram dit, såg jag en massa människor som hade skadat sig. Några hade fått lösa föremål över sig på däcket, andra hade kommit i kläm. Några hade slagit ut en fönsterruta i bostadsdelen och klättrat ut den vägen och gick sedan ner utefter sidan.”
Nu skedde allt mycket snabbt.
”Plattformen krängde mer och mer. Vi höll fast oss i en kraftig wire — den var tio centimeter i diameter — som hängde utmed benet. Plötsligt slet sig denna wire så att gnistorna yrde. Som tur var höll jag inte i den just då, och jag träffades inte heller av den då den brast. Men jag såg en som skadade sig då wiren brast, och han föll rätt ner i sjön”, berättar Jahnsen.
Det var då som plattformen började sjunka, och Jahnsen hamnade i havet och sögs ner i mörkret.
Femton meter höga vågor
Då Jahnsen kom upp till ytan, såg han sig omkring och fick syn på de fyra upp och nedvända plattformsbenen, som nu stack rätt upp ur vattnet. ”Alexander L. Kielland” hade kantrat. Många av hans kamrater låg instängda i rummen på plattformen på 40 till 50 meters djup.
”Jag fick syn på en pickup-båt ett stycke bort. Det är sådana småbåtar som brukar användas för att hämta upp olika ting i havet eller för att rädda människor som fallit överbord. Den var sönderslagen och full av vatten, men jag lyckades komma upp i den. Sedan fick jag dra upp ytterligare fyra man i denna lilla båt.”
Jahnsen menar att vågorna kunde vara ända upp till 15 meter höga. Den natten kom vinden sedan upp i nästan orkanstyrka.
”Vi drev runt i pickup-båten en stund. Vi såg en massa människor i havet. Några var skadade. Andra låg orörliga med huvudet nedåt.”
På borrplattformen Edda, som de hade arbetat ombord på och som står fast med benen på botten ute på Ekofisk-fältet, hade man för länge sedan kommit underfund med hur situationen var, och man slängde ut gummibåtar till männen som låg och kämpade i vattnet. De flesta båtarna drev snabbt bort i ovädret, men en och annan kom till nytta.
Jahnsen fick tag i en av dem.
”Den låg upp och ner, men vi lyckades vända den rätt, och vi var två, tre stycken som klättrade ombord på den. Där satt vi i vatten upp till midjan. Denna båt var av det slaget som det är tält över, och detta tält gav oss lä för den iskalla vinden. Efter hand kunde vi dra upp fler av dem som simmade omkring i vattnet, och till sist var vi nio man ombord på denna båt.”
Allt hade gått så fort.
”Det hade bara gått 10 till 15 minuter från det att den första smällen hördes och till dess att plattformen slog runt, och det hade väl också bara gått en kvart från det att vi höll på att gå under med plattformen och tills vi nu var ombord i gummibåten.”
De nio männen drev omkring i denna gummibåt i omkring tre timmar. Då och då såg de enstaka människor ligga i vattnet. Så småningom hörde de också ljudet av en helikopter.
”Vågorna blev större och större. De flesta av oss blev sjösjuka och fick uppkastningar. En var skadad. En hade fått ett otäckt jack i huvudet och verkade något frånvarande, men han satt i alla fall upprätt. Så småningom såg vi också så kallade supply-fartyg, undsättningsfartyg, som var ute för att fiska upp människor. Då och då var de nästan helt inpå oss, men vågorna var så höga att de antagligen inte såg vår båt. Det skulle dessutom ha varit livsfarligt att komma intill något av dessa fartyg med vår lilla båt i det våldsamma ovädret”, säger Jahnsen.
Så kom helikoptern
Ombord på gummiflotten lugnade de ner sig undan för undan efter den första chocken, och de började slå på varandra för att få i gång blodcirkulationen och hålla värmen. De räknade inte med någon räddning, för natten var långt framskriden. Det var bitande kallt.
”Vi hörde hela tiden helikoptrarna, men de gick alltid förbi oss. Men plötsligt, framåt 11-tiden på kvällen, riktades ett starkt ljussken rakt emot tältöppningen på båten. Vi hörde ljudet av en helikopter — starkare och starkare. Vi tittade ut och såg att de hissade ner en man. Men vågorna var så höga att han bommade flotten, och han hissades upp igen.
Helikoptern gjorde en sväng. Och när den kom igen och de gjorde ett nytt försök, gick det bättre. Mannen kom ner på flotten, och han hade en räddningslina med sig. Det var en brittisk militärhelikopter.
’Is all well?’ var allt vad mannen sade, och utan att vänta på något svar band han ett rep runt midjan och under armarna på den förste mannen. Så bar det till väders med honom, upp i helikoptern. Engelsmannen hade ett rep som han höll i, så att livbåten och helikoptern alltid stod i kontakt med varandra, och nu gick man efter man till väders. Var och en hissades upp i tur och ordning, och den siste som hissades upp var engelsmannen”, berättar Jahnsen.
Av de nio som togs upp från den båten var en engelsman. De övriga var norrmän.
”Vi placerades på säten längs väggen i helikoptern och fick var sin varm yllefilt om oss och något som vi kunde torka oss på, och han som var skadad fick lite extra omvårdnad. Så svepte helikoptern runt en stund, för att se om man kunde hitta fler i havet.”
Efter cirka 20 minuter sattes Jahnsen och hans kamrater ned på det så kallade ”Ekofiskhotellet” — den stora plattformen på Ekofisk som står fast på botten och som är som ett lyxhotell mitt ute i havet. Där blev de omsorgsfullt omhändertagna. De som tillhörde hjälppersonalen sprang två och två bort till helikoptern och tog en man åt gången mellan sig och hjälpte honom in, tog av honom kläderna och förde honom ner till sjukavdelningen. Där fick de räddade massage och något varmt att dricka.
”Vi var de första som kom till Ekofiskhotellet”, berättar Jahnsen. ”Vi hade klarat oss bra allesammans, också han som var skadad. Omkring klockan halv tre på natten kom en helikopter och förde oss till Rogalands sjukhus. Dagen därpå fick jag lämna sjukhuset och fick nya kläder, och samma kväll var jag hemma hos familjen — fredag kväll, ett dygn efter det att olyckan hade inträffat.”
Jahnsen hade verkligen haft tur. Han överlevde, han fick inga skador, och han fick inte heller några problem med nerverna. Det var många som fick problem med sömnen efteråt på grund av allt det hemska som de hade upplevt och som de nu återigen upplevde i sina tankar.
”Jag är egentligen murare till yrket, och jag skulle bara vara ute på Nordsjön i vinter. Nu går jag i land, och jag tänker nog stanna där”, säger den 23-årige ynglingen från Grimstad.
”Oförutsedd händelse”
Det var inte stor skillnad mellan liv och död den kvällen i mars, då stormen ökade till orkan och människor drev omkring i havet i kyla och vintermörker. Det är sällan man på ett tydligare sätt kan se hur tillfälligheter kan avgöra om en människa skall överleva eller förlora livet. Som Predikaren uttrycker det: ”Tid och oförutsedd händelse drabbar dem alla.” — Pred. 9:11, NW.
När det inträffar en katastrof, är det tillfälligheterna som råder. Hade Jahn Otto Jahnsen gått till den stora biografen i stället för till den lilla, hade han gått i livbåten i stället för att klättra utefter plattformsbenet, hade han kommit för sent för att få en flytväst, hade han hållit i wiren då den brast, hade han inte hamnat i en båt med tak över — i alla dessa situationer kunde han ha mist livet i stället för att klara sig. Att han var ung och vältränad och var van att dyka hade säkert en viss betydelse, men inte en avgörande.
Olyckan på Ekofisk var mycket tragisk. Den skakade hela Norge, där radio och TV lade om programmet och biograferna, teatrarna och restaurangerna stängdes på många platser. De som naturligtvis blev mest upprörda var alla de som hade förlorat släktingar, vänner och arbetskamrater. Och de som kämpade för livet ute på Nordsjön den mörka natten den 27 mars måste ha känt det ungefär som psalmisten, som skrev: ”Dödens band omvärvde mig, och fördärvets strömmar förskräckte mig.” — Ps. 18:5.
Kommer man levande ifrån en sådan olycka, kommer man helt automatiskt att känna tacksamhet för att man är vid liv. En liknande tacksamhet bör faktiskt alla som lever känna för att de har fått liv, för att de kan andas varje dag och stund och göra något gott för sina medmänniskor och tjäna sin Skapare, för ”tid och oförutsedd händelse” kan möta oss alla.