nervoperationen inte skulle bli så långvarig, och om Jill tycktes klara sig bra, skulle han fortsätta och korrigera ryggradens böjning. På så sätt skulle Jill bara behöva opereras en gång.

Tidigt på morgonen den 9 juni 1977 avlägsnade dr O— benfragmentet. Det tog ungefär en och en halv timme. Sedan utförde dr B— den ortopediska operationen. Den tog fyra och en halv timme. Efteråt talade han om för oss att Jill bara hade förlorat omkring tre deciliter blod: ’... ingenting att tala om. Sex timmars operation, och hon lider inte ens av blodbrist!’

Men vi hade ännu inte fått den rapport som vi oroade oss mest för. Inte förrän Jill vaknade på konvalescentavdelningen och dr O— kunde pröva hennes nervreflexer skulle vi få veta om hon blivit förlamad eller ej.

Så — efter tre timmars outhärdlig väntan — slogs sjukhusdörrarna plötsligt upp. Doktor B— kom med stora steg genom hallen med rocken flaxande kring benen och armarna högt över huvudet. Han gjorde segertecken med fingrarna! Innan han hade sagt ett ord visste vi att Jill hade klarat sig.

Jill stannade på Dukeuniversitetets sjukhus i arton dagar. Jag kan inte nog kraftigt betona hur fint personalen vid Dukesjukhuset samarbetade med oss och stödde oss när de gav henne vård. Hon tillfrisknade snabbt. För att ryggraden lättare skulle läka ihop och få stöd måste Jill ha gipskorsett (ungefär som en sköldpadda) i sex månader.

Nu har Jill fått ta av sig gipskorsetten. Hennes rygg är rak och fin, och det är nästan ingen verksamhet hon inte kan ta del i. Under årens lopp har Jehova gett henne styrka att uthärda smärta och modigt underkasta sig omfattande operationer. Vi ser henne gå nu, och vi känner vördnad.”

Sådana här uppmuntrande medicinska upplysningar kan hjälpa oss att ta större hänsyn till vad människans skapare säger om blodet.

Vad menade den vise mannen?

Vishet uppskattas inte alltid

Här i världen händer det ofta att det inte alls blir som man har väntat sig. Kung Salomo hade märkt detta och sade ungefär så här: De visa kan sakna föda och de som har kunskap befinna sig i onåd. (Pred. 9:11) En grundläggande orsak till detta är att människor ofta dömer efter det yttre i stället för efter de verkliga sakförhållandena.

Den vise kung Salomo har gett oss en tänkvärd illustration av detta, varvid han framställde något som tycktes honom ”stort”. Vi läser: ”Också detta såg jag under solen, ett visdomsverk, som tycktes mig stort [”gjorde djupt intryck på mig”, New Berkeley Version]: Det fanns en liten stad [en mycket obetydlig ort] med få invånare [och följaktligen med få krigsmän till att försvara den], och mot den kom en stor konung och belägrade den och byggde stora bålverk mot den. Men därinne fanns en fattig man, som var vis [en man, som var fattig men vis, 1878; Åkeson]; och denne räddade staden genom sin vishet. Dock, sedan tänkte ingen människa på denne fattige man.” (Pred. 9:13—15) Om det inte hade varit för denne fattige men vise man kunde staden ha fallit i händerna på en ”stor konung”. Nu visade det sig emellertid att den fattige mannens vishet var överlägsen kungens belägringsverk och trupper. Men i stället för att känna sig stå i skuld till den fattige mannen glömde människorna helt bort honom, när faran väl var över.