Vad menade den vise mannen?

Strävan efter nöjen och kulturella njutningar ger begränsade belöningar

Kung Salomo fann att förvärvandet av världslig vishet och kunskap inte var ett tillfredsställande mål. Av detta skäl utforskade han andra områden i livet, däribland nöjen och kultur.

Fann Salomo verklig tillfredsställelse i nöjen och glädje, löje och skratt? Han skrev: ”Jag sade i mitt hjärta: ’Välan, jag vill pröva, huru glädje bekommer dig; gör dig nu goda dagar.’ Men se, också detta var fåfänglighet. Jag måste säga om löjet: ’Det är dårskap’, och om glädjen: ’Vad gagnar den till?’”— Pred. 2:1, 2.

När Salomo sökte efter något värdefullt i munterhet och löje, var det förgäves. I sig själv ger strävan efter nöjen inte någon verklig och bestående lycka. Skratt och glädje kan tillfälligt bidra till att man glömmer sina problem. Men problemen kommer inte att försvinna, och när munterheten är över, kan de genom kontrastverkan torna upp sig ännu högre. Det var med rätta som Salomo kunde tala om löje eller skratt som ”dårskap”, eftersom tanklöst skratt förmörkar ett sunt omdöme. Det kan göra att man tar lätt på mycket allvarliga saker och därigenom stöter eller irriterar andra. Munterhet eller det slag av glädje som förbinds med vad en hovnarr säger och gör betyder i verkligheten ingenting. Man kan inte peka på att det frambringar någonting påtagligt och meningsfullt.

Eftersom Salomo inte var tillfredsställd med det han fick ut av nöjen, munterhet och skratt, prövade han vinets verkan. Han fortsätter: ”I mitt hjärta begrundade jag, huru jag skulle pläga min kropp med vin — allt under det att mitt hjärta ägnade sig åt vishet — och huru jag skulle hålla fast vid dårskap, till dess jag finge se, vad som vore bäst för människors barn att göra under himmelen de dagar de leva.” (Pred. 2:3) I sitt bruk av vin vägleddes Salomo av vishet och gott förstånd. Han blev inte någon drinkare, utan bevarade självbehärskningen. Att han höll fast ”vid dårskap” betydde därför inte att han kastade måttligheten åt sidan. När han utforskade den lättare sidan av livet, var det i stället så att han behärskade sig och följaktligen inte blev en utsvävande nöjesjägare. På grund av att Salomo hade sina sinnesförmögenheter i fullt behåll, kunde han på rätt sätt värdera det han fann.

I det han beskriver vad han ytterligare gjorde förklarar han: ”Jag företog mig stora arbeten, jag byggde hus åt mig, jag planterade vingårdar åt mig. Jag anlade åt mig lustgårdar och parker och planterade i dem alla slags fruktträd. Jag anlade vattendammar åt mig för att ur dem vattna den skog av träd, som växte upp. Jag köpte trälar och trälinnor, och hemfödda tjänare fostrades åt mig; jag fick ock boskap, fäkreatur och får i större myckenhet än någon som före mig hade varit i Jerusalem. Jag samlade mig jämväl silver och guld och allt vad konungar och länder kunna äga; jag skaffade mig sångare och sångerskor och vad som är människors lust: en hustru, ja, många. Så blev jag stor, allt mer och mer, större än någon som före mig hade varit i Jerusalem; och under detta bevarade jag ändå min vishet. Intet som mina ögon begärde undanhöll jag dem, och ingen glädje nekade jag mitt hjärta. Ty mitt hjärta fann glädje i all min möda, och detta var min behållna del av all min möda.” — Pred. 2:4—10.

I ställningen som kung hade Salomo inom räckhåll tillgångar som gjorde det möjligt för honom att göra vad han ville. Likväl övergav han inte visheten i strävan efter tillbörliga gärningar och kultur — arkitektur, trädgårdskonst och musik. Följaktligen uttömde Salomo inte sina ekonomiska tillgångar, utan fortsatte att samla mera guld och silver. Han ”bevarade” sin vishet, och den vägledde honom i hans talrika verksamheter. Han fann också ett visst nöje i det han var i stånd att uträtta. Men upptäckte Salomo verkligen i dessa skiftande strävanden vad som var av bestående värde i livet? Hans svar lyder: ”När jag så vände mig till att betrakta alla de verk, som mina händer hade gjort, och den möda, som jag hade nedlagt på dem, se, då var det allt fåfänglighet och ett jagande efter vind. Ja, under solen finnes intet som kan räknas för vinning.” (Pred. 2:11) Ja, också i det som kan betraktas som värdefulla strävanden hade Salomo en känsla av tomhet, fåfänglighet. Han insåg att döden skulle hinna upp honom, och det fanns ingen möjlighet att veta vad det skulle bli av allt hans hårda arbete. — Pred. 2:17—19.

Strävan efter nöjen och kultur gör sannerligen inte i sig själv att man tillförsäkras ett lyckligt och förnöjsamt liv. Den som låter sitt liv kretsa kring detta kan faktiskt till slut komma att inse att hans liv är mycket tomt och att han behöver andlig föda.