Vad menade den vise mannen?

Gör vist bruk av ungdomens styrka

När man har ungdomens styrka och kraft, kan livet vara underbart. Den vise kung Salomo skrev: ”Gläd dig, du yngling, i din ungdom och låt ditt hjärta unna dig fröjd i din ungdomstid; ja, vandra de vägar ditt hjärta lyster och så, som det behagar dina ögon. Men vet, att Gud för allt detta skall draga dig till doms. Ja, låt grämelse vika ur ditt hjärta och håll plåga borta från din kropp. Ty ungdom och blomstring är fåfänglighet.” — Pred. 11:9, 10.

Skaparen vill att ungdomarna skall glädja sig åt livet, och han har inte en kritisk, negativ inställning till deras intressen och önskningar, det som tilltalar deras hjärtan och ögon. Men den som är ung måste tänka på att han likväl är ansvarig inför Gud för sina handlingar. Den Högste låter ungdomarna välja, de har handlingsfrihet, men han kommer inte att skydda dem mot de bittra följderna av ett orätt handlingssätt. Ungdomar kan skydda sig själva mot alla slags missräkningar och skador, om de undviker att leva ett vårdslöst och utsvävande liv.

Salomo skriver, under gudomlig inspiration, att ”ungdom och blomstring är fåfänglighet”. Varför är det så? Först och främst därför att man förblir inte evigt ung. Likaså är det ovisst hur länge man får njuta av de glädjeämnen och fördelar som ungdomens styrka och kraft ger. Också unga människor blir sjuka och dör. En ung människa, som vägrar att inse detta, kan underlåta att göra vist bruk av det hon har. Hon kan genom sin livsföring förslösa sina fysiska krafter och förmågor på ett sådant sätt att de senare åren i livet blir mycket svåra för henne.

Kung Salomo riktar därför mycket lämpligt uppmärksamheten på Honom som ungdomarna först och främst bör tänka på i sitt liv. Han säger: ”Så tänk då på din Skapare i din ungdomstid, förrän de onda [olycksbringande, NW] dagarna komma och de år nalkas, om vilka du skall säga: ’Jag finner icke behag i dem’; ja, förrän solen bliver förmörkad och dagsljuset och månen och stjärnorna; före den ålder, då molnen komma igen efter regnet.” — Pred. 12:1, 2.

Det finns ingen bättre tid för en människa att tänka allvarligt på Skaparen än när hon är i sin ungdoms blomstring, då hon verkligen kan ge det allra bästa i tjänsten för den Högste. Den förmågan avtar under ålderdomens ”olycksbringande dagar”, när kroppen är svag och skröplig. I synnerhet den människa som har förspillt sin ungdom ”finner icke behag” i de senare åren i livet. Salomo liknar ungdomstiden vid sommaren i Palestina, när sol, måne och stjärnor sprider sitt sken från en molnfri himmel. När ålderdomen kommer är den tiden förbi, och dagarna kan liknas vid den kalla, regniga vintern, när det ena regnet av bekymmer avlöser det andra.

Salomo beskriver sedan ålderdomens verkningar på människokroppen, som han liknar vid ett hus: ”Den tid, då väktarna i huset [händerna och armarna, som sörjer för kroppen och fyller dess behov] darra och de starka männen [benen] kröka sig; då malerskorna [tänderna] sitta fåfänga, så få som de nu hava blivit, och skåderskorna hava det mörkt i sina fönster [ögonen]; då dörrarna [till munnen, läpparna] åt gatan stängas till [man yttrar sig sällan offentligt], medan ljudet från kvarnen försvagas [när tuggandet med tandlös mun hörs svagt och otydligt]; då man står upp, när fågeln begynner kvittra [därför att sömnen är mycket lätt], och alla sångens tärnor sänka rösten [eftersom hörseln är nedsatt; dessutom saknar sången kraft, därför att rösten är svag].” — Pred. 12:3, 4.

”Då man fruktar för var backe [är rädd för att falla] och förskräckelser bo på vägarna [de allmänna vägarna är nu fyllda med faror, därför att man ser och hör dåligt och reagerar långsamt]; då mandelträdet blommar [håret blir vitt och faller av, alldeles som de vita kronbladen på mandelträdets blommor faller till marken] och gräshoppan [en gammal människa, stel och krokig, med tillbakadragna armbågar, kan likna en gräshoppa] släpar sig fram och kaprisknoppen bliver utan kraft [den kan inte reta aptiten hos en gammal människa, vars matlust har avtagit], nu då människan skall fara till sin eviga boning [graven] och gråtarna redan gå och vänta på gatan; ja, förrän silversnöret [ryggmärgen] ryckes bort och den gyllene skålen [hjärnskålen med hjärnan] slås sönder och förrän ämbaret [hjärtat] vid källan krossas och hjulet [blodcirkulationen] slås sönder och faller i brunnen och stoftet vänder åter till jorden, varifrån det har kommit, och anden [livskraften] vänder åter till Gud som har givit den.” (Pred. 12:5—7) Att anden eller livskraften vänder åter till Gud betyder att det är den Högste som bestämmer över den, den är i hans händer. Endast Gud kan återuppväcka den döda människan till liv.

En ung människa, som använder sin tid och sina krafter väl i Skaparens tjänst, är sannerligen vis. Hon kommer inte att ångra detta när hon blir vuxen, och hon kommer att vara långt bättre i stånd att möta den tid då hon förlorar sin fysiska styrka. Genom att leva i överensstämmelse med Skaparens befallningar skyddar hon sig dessutom mot att förlora sin hälsa och kraft i förtid.