”Ditt ord är sanning”

Guds andes uppgift då bibeln skrevs

VERKLIGT förnämliga litterära verk är produkten av avsevärda ansträngningar. Bibeln, som allmänt erkänns vara ett litterärt mästerverk, frambringades inte heller utan ansträngning från skribenternas sida. Detta framgår av orden i Predikaren 12:9, 10 (NW): ”[Församlaren] övervägde och gjorde grundlig efterforskning, på det att han skulle kunna sammanställa många ordspråk. Församlaren sökte finna de behagliga orden och skriva riktiga sanningsord.”

Men i olikhet med andra litterära verk är bibeln inte i första hand en produkt av mänskliga ansträngningar. Skribenterna lät sig ledas av Guds ande, ja, de var ivriga att bli föremål för denna ledning. En av dessa skribenter, profeten Jesaja, förklarade: ”Herren, HERREN [Jehova] har givit mig en tunga med lärdom, så att jag förstår att genom mina ord hugsvala den trötte; han väcker var morgon mitt öra, han väcker det till att höra på lärjungesätt. Ja, Herren, HERREN har öppnat mitt öra, och jag har ej varit gensträvig, jag har ej vikit tillbaka.” — Jes. 50:4, 5.

Men detta hindrar inte att bibelskribenterna själva ofta hade ett speciellt syfte i tankarna. När läkaren Lukas skrev sitt evangelium, ville han lägga fram en exakt redogörelse i logisk ordningsföljd, som slog fast vissheten i det som mannen Teofilus muntligen hade fått lära sig om Jesus Kristus. (Luk. 1:3, 4) Brev som skrevs av Paulus, Petrus, Johannes, med flera, utformades för att fylla deras behov som de riktades till. I sitt första brev till korintierna (1 Kor. 1:10—13) dryftade exempelvis aposteln Paulus behovet av enhet. Detta gjorde han därför att han hade fått meddelande om att det rådde stridigheter i deras församling.

Eftersom bibelns skribenter alltid var mottagliga för Guds andes ledning, kunde de förmedla exakt de rätta upplysningarna, upplysningar som alltid var i harmoni med Guds uppsåt. Vid åtminstone ett tillfälle ledde Guds andes verksamhet till att ett helt annat stoff blev nedskrivet än skribenten från början hade tänkt sig. Lärjungen Judas hade ursprungligen för avsikt att skriva om den frälsning som de med anden smorda kristna har gemensam. Förhållanden som hade utvecklat sig i den kristna församlingen visade emellertid att andra upplysningar var av behovet påkallade. Omoraliska, sinnliga människor hade smugit sig in bland de kristna och vände nu Guds oförtjänta godhet till en ursäkt för lösaktigt uppförande. Ledd av Guds ande gav Judas följaktligen sina medtroende sådana förmaningar som skulle hjälpa dem att framgångsrikt ta itu med fördärvbringande inflytanden i församlingen. — Jud. v. 3, 4.

En betydande del av de upplysningar som blev en del av den inspirerade bibliska skildringen var lätt tillgänglig för skribenterna. Ibland var skribenterna själva ögonvittnen till de händelser som omtalades i deras redogörelser. De anlitade också redan befintliga skrifter, däribland släkttavlor och historiska redogörelser. Bland de historiska redogörelserna kan nämnas ”boken om Jehovas krig”, ”Jaschars bok”, ”boken om Israels konungar”, ”konung Davids krönika” och ”boken om Judas och Israels konungar”. — 4 Mos. 21:14; Jos. 10:13; NW; 1 Krön. 9:1; 27:24; 2 Krön. 16:11.

Vilken uppgift hade Guds ande, när bibelns skribenter nedtecknade upplysningar från andra redogörelser eller berättade händelser som de personligen hade bevittnat? Den hindrade att den gudomliga redogörelsen blev inexakt eller behäftad med felaktigheter. Guds ande vägledde också utväljandet av det stoff som skulle tas med. Som den inspirerade aposteln Paulus skrev till korintierna: ”Men dessa ting fortfor att vederfaras dem [israeliterna] såsom exempel, och de blev nedskrivna till varning för oss [de kristna], över vilka sluten på tingens ordningar har kommit.” — 1 Kor. 10:11, NW.

Dessa ord av Paulus visar att det finns ett syfte med de historiska upplysningar som ges i Skriften. Vi får veta att israeliterna förföll till avgudadyrkan, otukt och knorrande. Eftersom de var Jehovas förbundsfolk, visade detta att det var möjligt även för de kristna att hemfalla åt liknande missgärningar. Jehova Gud handlade naturligtvis inte som någon osynlig dramatiker, som ”iscensatte” dessa händelser och fick israeliterna att synda. Nej, genom sin ande såg han till att dessa upplysningar blev en del av den inspirerade redogörelsen, så att hans tjänare i framtiden kunde dra nytta av de varnande exemplen. Genom att de kristna insåg att det var möjligt till och med för Guds förbundsfolk att göra sig skyldigt till allvarliga överträdelser, kunde de bättre inse behovet av att ge akt på sig själva för att bevara ett gott uppförande. Detta ger ökad tyngd åt den inspirerade uppmaningen: ”Följaktligen må den, som menar att han står, ta sig till vara så att han inte faller.” — 1 Kor. 10:12, NW.

Förutom de historiska upplysningarna innehåller bibeln visa ordspråk och råd. Mycket av detta kunde skribenterna själva ha lärt sig av personliga erfarenheter i livet och i ännu större utsträckning genom studium och tillämpning av de delar av Skriften som var tillgängliga för dem. Men ändå behövdes Guds andes vägledning för att skribenterna inte skulle ge uttryck åt ett mänskligt resonemang, utan åt gudomlig vishet.

Ett exempel på detta är aposteln Paulus’ råd angående äktenskap och ogift stånd. Paulus skrev: ”Till de andra säger jag, ja, jag, inte Herren.” Och vidare: ”Vad nu beträffar jungfrur, har jag ingen befallning från Herren, men jag uttalar min åsikt.” Och slutligen säger han om en kvinna som blivit änka: ”Hon är lyckligare, om hon förblir som hon är, enligt min åsikt. Jag menar sannerligen att jag också har Guds ande.” (1 Kor. 7:12, 25, 40, NW) Paulus menade tydligen att han inte kunde citera något direkt uttalande från Herren Jesus Kristus när det gällde vissa ting. Följaktligen uttryckte Paulus sin egen åsikt. Men eftersom detta brev utgör en del av den Heliga skrift, var hans åsikt inspirerad.

Den av anden uppfyllde aposteln Petrus bekräftade att Paulus’ brev var inspirerade, när han klassificerade dem tillsammans med de övriga Skrifterna. Han sade: ”Vår älskade broder Paulus ... skrev till er — enligt den vishet som han har fått — när han talade om dessa ting, såsom han också gör i alla sina brev. I dem finns emellertid somligt som är svårt att förstå, vilket de som inte tar emot lärdom och som är ostadiga förvränger, såsom de också gör med de övriga Skrifterna, till sin egen tillintetgörelse.” — 2 Petr. 3:15, 16, NW.

Det fanns naturligtvis mycket som det skulle ha varit omöjligt för människor att lära känna utan Guds andes övernaturliga verksamhet, däribland upplysningar om jordens historia före människans skapelse, händelser som inträffat i de osynliga himlarna, profetior och uppenbarelser av Guds uppsåt.

Även om mänskliga ansträngningar definitivt var förbundna med skrivandet av bibeln, hade alltså Guds ande den viktigaste uppgiften här. Den förmedlade upplysningar som inte kunde ha erhållits genom mänskliga forskningar. Dessutom vägleddes människor av Guds ande, så att en exakt, gagnelig redogörelse blev upptecknad.