Var passar människan in i bilden?

NÄR vi vänder oss från undren och de invecklade företeelserna i djurvärlden för att betrakta människan, så finner vi ännu större under, eftersom människokroppen och i synnerhet människohjärnan är oändligt mycket mera komplicerade. Klyftan mellan djuren och människan är faktiskt mycket vidare än klyftan mellan insekter och apor.

Vad består denna klyfta i? Den består i de stora skillnaderna i fysiskt, mentalt och andligt avseende. Människor av alla stammar och nationer överallt har en åstundan att dyrka någon eller något. Inte ens den mest gudlösa av regeringar har kunnat utplåna detta drag hos människan. Historien uppenbarar att människor alltid är hängivna en gud i ett eller annat avseende. Också de som säger sig inte ha någon gud kan dyrka staten, pengar, nöjen och njutningar, någon hjälte, eller en idrottsstjärna eller underhållningsartist, eller de kan rentav sätta upp sig själva som ”gudar”.

Människans förmåga till andlighet

Orsaken är att människan av allt levande på jorden har förmågan att fatta och förstå andliga ting och följaktligen också har moralisk förmåga, vilket inte kan sägas om djuren. Ja, människan kan sägas ha en inneboende förmåga till andlighet, och hon har behov av att få utlopp för denna förmåga. Hon uppskattar konst, skönhet och goda egenskaper. Hon kan med Guds hjälp frambringa ”andens frukt”, som är ”kärlek, glädje, frid, långmodighet, omtänksamhet, godhet, tro, mildhet, självbehärskning”. — Gal. 5:22, 23.

Uppsåt, förnuft, medvetande om döden

Bibeln förklarar denna människans överlägsenhet genom att säga att människan danades ”till Guds avbild”. (1 Mos. 1:26, 27) Hon kan återspegla några av Guds egenskaper. Innan Adam syndade var han i fullständig, fullkomlig utsträckning ”Guds avbild och härlighet”. (1 Kor. 11:7) Han var visserligen inte Guds avbild till utseendet eller gestalten, men i de önskvärda egenskaperna kärlek, förnuft, vishet, medlidande och barmhärtighet. Han ägde dessa och andra av Guds egenskaper i ett mått som var avpassat efter den plats han intog i Guds skapelse och de förpliktelser han hade att fullgöra.

Människan har också ett uppsåt med vad hon gör. Hon är inte som djuren, som handlar av instinkt. Det är sant att djuren förverkligar ett visst uppsåt, men de gör det inte med sin förnuftsförmåga — det sker antingen genom instinkt eller på grund av en kortlivad reaktion grundad på erfarenhet för att fylla ett omedelbart behov. Lägg till exempel märke till hur bibeln beskriver strutsens beteende:

”Åt jorden överlåter hon ju sina ägg

och ruvar dem ovanpå sanden.

Hon bryr sig ej om att en fot kan krossa dem,

att ett vilddjur kan trampa dem sönder.

Hård är hon mot sin avkomma,

Ty Gud har gjort henne glömsk för vishet,

han har ej tilldelat henne förstånd.”

— Job 39:17—20.

I sitt verk Animals Are Quite Different, ”A Study of the Relation between Mankind and the Animals”, säger Hans Bauer:

”I kontrast till människan finns det inget djur som utforskar skälen till sina handlingar. När djuret får handla på egen hand, söker det helt enkelt sin egen njutning och bekvämlighet, ingenting annat. Som allmän regel kan sägas att det tycker om att göra allt som tjänar dess speciella konstitution. Och i många, många fall består detta i att det lever ett slags samhällsliv tillsammans med andra djur av samma art [som fallet är med termiter, myror, bin, fåglar osv.].” — Sidan 204.

Men det betyder inte att djuren inte har några känslor. Samma bok säger på sidorna 24, 25:

”Vi har alla skäl att medge att djuren i likhet med människan kan frukta, hata, känna tillgivenhet och avsmak och hemlängtan, älska sin naturliga miljö, erfara vrede och skräck, äga sociala och efterhärmande instinkter och känna njutning, sorg, glädje och nedstämdhet.”

Men dessa känslor är vanligen endast tillfälliga och är inte grundade på förnuftet. En hund kan till exempel hålla fast vid och slåss för en husbonde som behandlar den mycket hårt och använder den för grymma och ondskefulla syften.

Endast människan har begrepp om framtiden eller planerar för framtiden. Hon kan se framåt i tiden hur långt som helst, till evig tid. Bibeln säger om Guds gåva till människan: ”Han har ock lagt evigheten i människornas hjärtan.” (Pred. 3:11) Djuren å andra sidan lever bara för stunden eller för att tillfredsställa sina omedelbara begär. Människan bygger för framtiden. Hon utnyttjar den kunskap som andra människor vunnit och de upptäckter de gjort för att planera sin egen framtid, och de flesta människor skulle vilja fortsätta att förverkliga sina syften under en obegränsad framtid. Människan ”fruktar” för att hennes liv skall ändas. Hon vet hur människans liv gestaltar sig här på jorden — först åldringsprocessen hän emot döden, sedan att lämna sina kära och inte kunna förverkliga det som man planerat, att allt medvetande och alla glädjeämnen upphör och att man snart kommer att vara glömd. Men djuren känner inte sådan ”fruktan”, precis som bibeln säger om strutsen.

Människan danades för att leva för evigt och skulle råda över djuren

Orsaken till denna oerhörda skillnad är att människan inte skapades för att dö, utan för att leva för evigt här på jorden. När synden kom in i världen, följde också döden. (Rom. 5:12; 6:23) Men människans synd medförde inte synd och död i djurvärlden. Djuren vet inget om synd, och de har heller inget samvete som kan leda dem eller anklaga dem. Människans syndfulla sätt att behandla djuren har inneburit döden för dem i vissa fall, ja till och med att somliga arter har blivit utrotade. Men geologiska upptäckter bevisar att djuren levde och dog här på jorden långt innan människan visade sig på scenen. De har tydligen alltid haft begränsad livslängd. Vare sig de dör och förmultnar eller blir uppätna av andra djur, så är det alltså något helt naturligt att deras liv tar en ände. De har instinkter som varnar dem för fara. Detta säkerställer att arten överlever. Men djuret är inte medvetet om detta.

Människan fick ursprungligen i uppdrag att råda över djuren. (1 Mos. 1:28) Hon fick detta uppdrag på grund av att hon var djuren så vida överlägsen i mentalt avseende. Hon har ofta rått över dem på ett grymt, fördärvbringande sätt. Men hon är ändå deras obestridde herre. Gud gav Noa följande försäkran efter syndafloden: ”Må fruktan och förskräckelse för eder komma över alla djur på jorden och alla fåglar under himmelen; jämte allt, som krälar på marken och alla fiskar i havet vare de givna i eder hand.” — 1 Mos. 9:2.

I överensstämmelse härmed hyser djuren verkligen fruktan för människan. Till och med vilda djur som anses vara farliga gör vanligen allt de kan för att undvika människan. Det är sällsynt att djur söker upp människor för att angripa dem. Något sådant händer vanligen bara när ett djur inte kan komma undan och känner sig tvunget att angripa. I det ursprungliga, fullkomliga tillståndet var djuren faktiskt människans vänner och blev utan tvivel danade här på jorden för människornas bästa. Bara en mycket liten procent av alla djur i våra dagar kan betraktas som skadliga, och detta beror vanligen på att människan behandlat dem fel eller på att hon slösat med jordens tillgångar och förorenat miljön.

Människan passar alltså in i bilden här på jorden som den som skall råda över djuren och den för vars skull hela den invecklade livsstrukturen existerar. Växterna och djurskapelserna förhärligar visserligen Gud, men om människan upprättar ett gott förhållande till Gud, kan hon med den natur och det väsen hon skapats med bli till långt större ära och härlighet för Gud. Som svar på vår fråga måste vi säga: Nej, livet här på jorden är inte slumpens verk. Med tanke på alla livsformerna, som håller varandra i jämvikt, och särskilt med tanke på den jordiska skapelsens mästerverk — människan själv — upphöjer i sanning det levandes underbara värld GUDS, den mästerlige formgivarens och danarens, storhet.