Smädesången mot Satan, djävulen

”Huru har du icke fallit från himlarna, o du lysande, morgongryningens son! Du har blivit fälld till jorden, o folkens försvagare.” — Jes. 14:12, Young.

1. Vilken sång har Gud nu låtit oss få? Till gagn för vilka skall den sjungas?

JEHOVA har låtit skriva en sång, som skulle sjungas nu mot eller över hans ärkefiende, Satan, djävulen. Den smädar denne fiende till all rättfärdighet. Den utgör en underrättelse på förhand om den förödmjukelse och vanära som inom kort skall komma över honom. Han har haft sin tid. Han har passerat sitt uppåtstigandes höjdpunkt och är nu på väg nedåt. Han har all orsak att veta detta, men om han inte har lust att erkänna det och väljer att strida mot det oundvikliga i bitter harm, så ger Jehova Gud honom en påminnelse. Orden i smädesången, som Gud lät diktas under inspiration för mer än tjugosex sekler sedan, dem gör han tydliga och förståeliga nu i denna tid. Oemotståndligt driver han sina sångare till att uttala orden under dessa Satans världsorganisations sista dagar. Det är inte till gagn för detta onda väsende som smädesången sjunges. Det är ett känt faktum, att han aldrig kommer att göra bättring. Sången sjunges för att gagna alla dem som länge har varit offer för Satan, djävulen, och hans förskräckliga organisation och som vill slippa loss ifrån sitt bundna tillstånd under dess makt och välde. Sången, som är sorglig för Satan, är en befrielsens melodi för dem. Dess hånande ord uttrycker trots mot den som så länge har varit en förtryckare och betecknar seger över honom. De som sjunger sången skulle inte själva kunna sjunga den med sådant mod och sådan övertygelse mitt i Satans världsorganisation, om inte sångens gudomlige författare först hade givit dem seger över förtryckaren och befrielse från hans välde. De som önskar få erfara en likadan seger och befrielse måste nu tro sången och komma över till dess upphovsmans och hans sångares sida i trots mot den smädade förtryckaren.

2. Varför måste sången sjungas nu?

2. De som sjunger sången och som har mod att göra det är få. Det stora flertalet av människorna jämrar sig och klagar under de svårigheter och vedermödor som Satan, djävulen, låter komma i oavbruten följd över jorden och havet. Ofantligt många människor bespottar i otro den tanken, att det existerar ett sådant väsende som Satan, djävulen. På det sättet gör de i dumhet och enfald sig själva blinda för vem det är som i verkligheten är ansvarig för deras svårigheter. Därför kan de inte få klarhet i hur de skall slippa ut ur hans snaror. Men Jehova Gud tar djävulen på allvar, och hans skrivna ord avslöjar detta onda väsende för oss. Inte nog därmed, utan det uppenbarar också för oss, vad som alltid har varit djävulens ärelystna strävan. Och det bästa av allt, det försäkrar oss om att hans fruktansvärda framfart nu är nära sitt slut. Smädesången specialiserar sig på detta. På grund av sin profetiska karaktär måste den sjungas högt, så att både djävlar och människor kan höra det. Profetian själv förutsade, att den skulle sjungas vid en tid då Jehova på ett storslaget sätt hade befriat sitt folk och vunnit åt dem ett stort mått av frigjordhet från beroende av Satans världsorganisation. Befrielsen har kommit! Guds folk har blivit frigjort! Jehovas vittnen kan intyga detta. Må alltså sången ljuda i oavlåtligt crescendo, så att fler och fler människor får höra det budskap som förtäljer om den fullständigare, den absoluta, befrielse som är så nära förestående för alla människor av en god vilja! Låt oss för att kunna sjunga sången med bättre insikt nu taga dess ord i betraktande, såsom de är nedtecknade för vår räkning i Jehovas genom Jesaja uttalade profetia, i det fjortonde kapitlet.

3. Vilken stor organisation tillintetgör Gud, och vad är huvudorsaken?

3. Det föregående kapitlet behandlades i förra numret av Vakttornet. Det förutsade tillintetgörelsen av det forntida världsväldet Babylon och tillintetgörelsen av det motbildliga Babylon i nutiden, djävulens världsorganisation. Gud, den Allsmäktige, som förintar denna onda organisation, omtalar varför han låter detta ske. Det är därför att det gäller hans namn, och det folk som är uppkallat efter hans namn och som ägnar sig åt att tillbedja honom beröres också. Under många århundraden före den så kallade ”kristna eran” bestod det folk, vid vilket han fäst sitt namn, av de tolv stammar som var ättlingar av Jakob. Bibeln kallade dem inte för ”jakobiter”, utan för ”israeliter”, emedan deras förfaders namn av Gud blev ändrat till ”Israel”. I profetian talar emellertid bibeln många gånger om hela nationen under dess förfaders båda namn, än som Jakob, än som Israel, eftersom de båda namnen har parallell innebörd.

4. Vilken forntida stad helgade han, och hur gjorde han det?

4. I överensstämmelse med sina förbundslöften till nationens trogna förfäder Abraham, Isak och Jakob utvalde Jehova Gud den barmhärtigt och nådefullt till sitt folk, till att kallas med hans heliga namn. I ytterligare uppfyllelse av sitt förbund med israeliternas förfäder gav han dem det utlovade landet, Palestina, och upprättade sin tillbedjans centrum där i templet i Jerusalem. Det kungliga berget i staden var Sions berg, där konungens palats stod, och därför kallades staden också för ”Sion” eller ”Sions berg”. Konungen av Juda stam var endast en synlig representant för Israels verklige Konung, Jehova Gud. Staden kallades därför för ”den store konungens stad”, och med ”konungen” avsågs då dess store osynlige Härskare, Jehova. Templet, där han tillbads, helgade och förskönade staden. Hans rena och heliga tillbedjan förhärligade den och gjorde den till en fröjd för alla på jorden, som tillbad den sanne och levande Guden. Med stor hänförelse sjöng därför Koras söner av Levi stam i templet dessa ord: ”Stor är Jehova och högt lovad i vår Guds stad, på sitt heliga berg. Skönt höjer det sig, hela jordens fröjd, berget Sion längst uppe i norr, den store konungens stad. Gud har i dess palatser gjort sig känd såsom ett värn.” (Ps. 48:2, 4) Jehovas namn var alltså fäst vid denna nation.

5. Hur grundade Satan en rivaliserande stad och tillbedjan?

5. Satan, djävulen, avundades Jehova hans berömmelse i förbindelse med Jerusalem. För att skapa en medtävlare till Jerusalem med dess gudomliga tillbedjan byggde Satan upp staden Babylon till ett världsvälde och gjorde den till de forntida hednarikenas stolthet och ära. Han organiserade där tillbedjan av sig själv såsom Gud under namnet ”Merodak”. Alldeles såsom konungen i Jerusalem skulle vara beskyddare av Jehovas tillbedjan, så gjorde Jehovas motståndare den hedniske konungen i Babylon till den förnämste beskyddaren av Satans, djävulens, tillbedjan eller dyrkan. Detta gällde i synnerhet Nebukadnessar, som förde Babylon upp till toppen av dess världsherravälde. Hans långa namn betydde ”Nebo är den som skyddar mot olycka”. Ehuru denne store erövrare bar den mindre guden Nebos namn, gjorde han likväl nästan uteslutande Merodak till föremål för sin religiösa tillbedjan. Han talade och skrev om Merodak såsom ”sin herre (Bel)”, ”sin store herre”, ”sitt hjärtas glädje”, ”den store herre som har förordnat honom till världens härskare och i hans vård har anförtrott de vitt utbredda folken på jorden”. Medan Nebukadnessar visserligen tillerkände Babyloniens övriga gudomligheter ett mått av gudanatur, så vidhöll han dock, att hans välde i själva verket var Bel-Mero- daks konungadöme. Därför tilltalade han denne såsom ”gudarnas förnämste hövding”, ”den allra äldste”, ”himlarnas och jordens konung”, och han betraktade israeliternas Jehova bara såsom en lägre, utländsk gud. På detta sätt tillbad Babylons konung Jehovas store medtävlare, Satan, djävulen. Han tjänade djävulen och var dennes främste representant på jorden. Det bruk djävulen gjorde av honom visar att djävulen åtrådde världsherravälde i trotsigt motstånd mot den sanne och levande Guden. Det är därför en lämplig bild som Guds ord framställer, när det brukar konungen i Babylon eller Babel som en symbol av djävulen själv. Under denna symbol som täckmantel riktar Gud smädesången och andra profetior mot djävulen.

När sången skall sjungas och omständigheterna kring den

6, 7. Hur förbarmade Gud sig över Israel och satte dem i deras land?

6. Det var för att tjäna djävulens högtflygande planer och strävanden som Nebukadnessar förstörde Jerusalem år 607 f. Kr. och förde bort de flesta av de överlevande judarna till platser i Babylonien norrut. Nebukadnessar gav äran för denna det babyloniska rikets utvidgning åt sin gud, Satan, djävulen, under Merodaks förklädnad. Men det var i verkligheten Jehova Gud som lät djävulens tjänare utföra detta hädiska verk. Han inte endast lät djävulen förråda de själviska ärelystna avsikter som denne hyste mot Jehova, utan visade också sitt utvalda folk de sorgliga följder som kommer av att överge den levande och sanne Gudens tillbedjan och tjänst. Den babyloniske konungens högmodiga skryt, att Satan, djävulen, alias Bel-Merodak, hade givit honom väldet över världen, bevisade sig vara ett falskt påstående, när Jehova Gud begagnade mederna och perserna till att störta det babyloniska riket och återförde sitt fångna folk till Sions berg i det utlovade landet. Denna hans folks befrielse från den förhärskande delen av djävulens synliga organisation var mirakulös. Två hundra år innan den inträffade talade Jehovas profet Jesaja om den i följande ord:

7. ”Ty Jehova vill förbarma sig över Jakob och vill ännu en gång utvälja Israel och sätta dem i deras eget land; och främlingar skola sluta sig till dem och hålla sig till Jakobs hus. Och folken skola taga dem och föra dem till deras plats; och Israels hus skall besitta dem i Jehovas land såsom tjänare och tjänarinnor; och de skola taga dem till fånga, vilkas fångar de voro; och de skola råda över sina förtryckare.” — Jes. 14:1, 2, Alner. stand. övers.

8. Hur uppkom det andliga Israel, och hur kom det att behöva denna barmhärtighet?

8. Men på vilka och hur får denna profetia sin slutliga och fullständiga uppfyllelse? Hur åstadkommer dess uppfyllelse sedan 1914 e. Kr. de förhållanden som så att säga bildar scenen där smädesången sjunges här och nu? Jo, på detta sätt: Jehova hade i forna tider sitt folk som han fäst sitt namn vid, nämligen de naturliga israeliterna, och på dem vilade förpliktelsen att vara hans vittnen. I den kristna erans första århundrade sände Jehova den sedan länge utlovade Messias i Jesu Kristi person, hans som var den rättmätige arvingen till kung David i Jerusalem. Gud smorde Jesus med sin heliga ande. Han smorde likaså Jesu efterföljare, vilka gav sitt stöd åt honom såsom Messias, och Jehova övertog dessa smorda kristna som ett kristet Israel, ett andligt Israel. Samtidigt upphörde han att räkna det naturliga Israel såsom det folk på jorden, vid vilket hans namn var fäst. Nu i denna tid sedan 1914 finns det endast en liten kvarleva av dessa andliga israeliter på jorden, och de försöker lojalt att fullgöra sin förpliktelse som Jehovas vittnen. Men ett allvarligt avbrott i detta deras arbete som vittnen inträffade under det första världskrigets år, från 1914 till 1918. Den nutida historien visar att dessa andliga israeliter då kom i fångenskap under det stora motbildliga Babylon, Satans världsorganisation, inte frivilligt utan till följd av det hårda tryck som de var utsatta för och de farhågor och förvirrade uppfattningar som de själva hyste under de åren. Denna världens religiösa, politiska och militära makter lade illvilligt svåra band på dem. De hindrade och inskränkte deras verksamhet för att förkunna Guds namn och rike och hindrade dem från att tillbedja honom i enlighet med sina samveten. Guds tjänare blev på det sättet uppryckta ur sin egen miljö, i det att de med våld fördes bort från den plats i Jehovas tjänst som han givit dem och av denna världens fientliga organisation avhölls från att tillbedja och tjäna honom.

9. Vilka besitter de nu som tjänare och också som fångar?

9. Men se på Jehovas vittnen i dag! Förvisso måste han ha visat barmhärtighet mot det andliga Israel, det andliga Jakob, ty sedan det första världskrigets slut i november 1918 tjänar honom denna smorda kvarleva fritt och frimodigt, öppet och oförtäckt, hela världen runt. De befinner sig nu åter ”i sitt eget land”, ”i Jehovas land”, ty de är åter organiserade som hans folk, på ett starkare sätt än någonsin tillförne. De är åter aktiva i tjänst såsom hans vittnen och tillbedjare. Och antalet ”främlingar” av en god vilja, som kommer till denna teokratiska organisation och förenar sig med den, därför att den är Jehovas godkända organisation, ökas med flera tusen varje år jorden utöver. Dessa hjälper den lilla kvarlevan av andliga israeliter i dess upplysande och undervisande arbete och ställer sig till förfogande för den teokratiska organisationen under Kristus Jesus, det andliga Huvudet. Det är på det sättet som det andliga ”Israels hus” besitter dessa hjälpsamma människor i Jehovas land såsom tjänare och tjänarinnor. Förr hörde många av dessa till nationer som tog kvarlevan av det andliga Israel till fånga under det första världskriget. Men nu har bladet vänt sig. Dessa som förr tog kvarlevan till fånga i denna babyloniska världsorganisation har överlämnat sig åt Konungen, Kristus Jesus. På det sättet har de blivit fångar hos honom och hans organisation av andliga israeliter. De förtrycker inte längre den andliga kvarlevan, utan underkastar sig med glädje Jesu Kristi teokratiska styrelse, i det de blir hans ”andra får”, hans som är deras gode Herde. — Joh. 10:16.

10, 11. Från vad har Gud givit dem ro? Varemot svarar deras nuvarande ”ro”?

10. Det är till denna kvarleva av det andliga Israel, som sedan 1918 är återbördad till sin tillbörliga plats i ”Jehovas land”, som Jesajas nästa ord är riktade. På det sättet vet vi, vilka det är som får befallning att stämma upp smädesången över eller mot Satan, ”denna världens gud”, konungen i det motbildliga Babel eller Babylon. Befallningens profetiska ord lyder: ”Och på den dag då Jehova låter dig få ro från din vedermöda och ångest och från den hårda träldom som har varit dig pålagd, då skall du stämma upp denna visa över konungen i Babel, du skall säga: Vilken ände har icke plågaren fått, vilken ände pinoorten [eng. övers.: huru har icke förtryckaren upphört, den gyllene staden upphört] !” (Jes. 14:3, 4) När Jehova talar om vedermöda, ångest och hård träldom, syftar han på den vånda, förtvivlan och osäkerhet och det slaveri som de andliga israeliterna hade att utstå, medan de var avstängda från hans glädjefyllda fria tjänst och under fruktans piska var utsatta för grymt tvång från myndigheterna i Satans världsorganisation.

11. Om man läser de olika numren av Vakttornet, i synnerhet från slutet av 1916 till våren 1919, så får man en viss sidobelysning över denna det andliga Israels dystra period. Hur väl var inte detta framställt i en skuggbild genom det forntida Jerusalems sjuttioåriga ödeliggande och det naturliga Israels sorgliga fångenskap i Babylon! Men nu är situationen den rakt motsatta, i lika hög grad som när det gamla Babylon störtades ner från sin världshärskartron av de båda bundsförvanterna, den mediske konung Darius och den persiske konung Cyrus, år 539 f. Kr., och den trogna kvarlevan av Israel därpå två år senare återbördades till Palestina av konung Cyrus. Så har Jehova skänkt befrielse från det tillstånd av förtryck och fångenskap som hans smorda vittnen, de andliga israeliterna, för inte så länge sedan befann sig i.

12. Varför sjunger vi redan: ”Vilken ände har icke plågaren fått”?

12. Men hur kan det vara så? Den förskräcklige konungen i det motbildliga Babylon, Satan, djävulen, lever än. Denne hjärtlöse förtryckare har ännu inte fått någon ände eller upphört att existera. Överallt är tecknen på hans verksamhet synliga på jorden. Hans organisation fungerar ännu, denna ”gyllene stad”, eller som några översättare från hebreiskan kallar den, ”guldutpresserskan”, ”guldsökerskan” (Leeser; Fenton; i Jes. 14:4) Hur kan då Jehovas vittnen stämma upp ”visan” eller ”smädesången”, som går ut på att den tyranniske förtryckaren har upphört att finnas till och att den världsorganisation som har en girig åtrå efter pengar har upphört med honom? Det beror därpå att vi nu befinner oss vid början av dessa tings fullständiga uppfyllelse och att mycket redan har åvägabragts i denna riktning sedan 1914. Det världskrig som började det året hade i sitt släptåg hungersnöd, farsoter och jordbävningar, och förföljelse och fångenskap för Jehovas vittnen, och fortsatt ve och elände och ångest och fruktan för nationerna. Detta var ett synligt bevis för att de ”sju tiderna” av hedniskt välde hade utlöpt och att Guds rike hade blivit fött i himlarna. Dessa ”sju tider” av oavbrutet hednavälde över jorden började när Babylon lade Jerusalem och Judeen öde år 607 f. Kr. och slutade vid Guds rikes födelse år 1914 e. Kr. Då tog universums Suverän, Jehova Gud, sin stora regeringsmakt i besittning, och han insatte sin Son Jesus Kristus såsom jordens rättmätige Konung på det himmelska Sions berg. Genom detta plötsliga ingripande upprättade Gud, den Allsmäktige, sin regeingsorganisation, för att den skulle utöva styrelsen över rättfärdighetens nya värld. Detta rikes födelse är framställd i bild i Uppenbarelseboken 12:1—5.

13. När och varför blev det ”strid i himmelen”? Med vilken påföljd?

13. Två tusen fem hundra tjugo år tidigare hade Nebukadnessar tillåtits att avsätta konung Sidkia och förstöra huvudstaden Jerusalem. Men år 1914 hade djävulen, konungen i det större Babylon, ingen makt att hindra att Jehovas Konung blev uppsatt på den himmelska tronen och den nya regeringsorganisationen över universum upprättades. Till dess hade djävulen och hans demonänglar ägt tillträde till dessa övre himlar, men de kunde inte förhindra den nya världens Härskares tronbestigning eller uppsluka hans nyss begynta herradöme. Man talar om det första världskriget på jorden 1914—1918! Ack, det var ”strid i himmelen” samtidigt, mellan det nyfödda Riket och djävulens osynliga organisation. Riket, som understöddes av Gud, den Allsmäktige, vann. Motståndaren, det större Babylons konung, förlorade. Han och hans osynliga demonhärskaror tvingades hit ned till jorden, där han hade börjat sitt uppror mot Gud och hade blivit Satan, djävulen. Det kommer inte längre att finnas någon plats i himmelens heliga rymd för den onde förtryckaren och hans änglar. Den tid kommer också, då det inte mer kommer att finnas någon plats för honom och hans hop på eller vid denna vår jord. Att Jehovas vittnen år 1919 blev frigivna, så att de kunde börja sin verksamhet med att avge vittnesbördet, talar för att Satan och hans änglar då om inte förr hade blivit utvräkta ur himmelen och fått sin rörelsefrihet begränsad till vår jord. Det ingripande som började då och som går ut på att förtryckaren Satan och hans efter guld lystna stad skall bringas att upphöra kommer inte att avstanna, förrän de båda ligger där stilla och bragta till tystnad i tillintetgörelse efter striden vid Harmageddon.

Har de börjat sjunga?

14. Hur har den ”gyllene staden” upphört att vara till för Jehovas vittnen?

14. Men har den återupprättade kvarlevan av Jehovas vittnen haft mod att ta upp smädesången mot det större Babylons konung? Har de insett sin frihet att sjunga den? Har de trotsat den förföljelse som detta skulle innebära för dem mitt i den fallna ”gyllene staden”? Ja, och genom detta handlingssätt har de visat, i hur stor utsträckning förtryckaren och den gyllene staden redan har upphört att finnas till för dem. De erkänner sig inte längre vara fångar hos det större Babylons konung. De utför frimodigt sin uppgift som tjänare åt Jehovas Konung på Sions berg, Kristus Jesus. De handlar inte längre i överensstämmelse med det påståendet från Babylons sida, att den ”gyllene staden” står såsom ”överheten” eller de ”högre makterna” (eng. övers.), som förordnats av Gud och som varje kristen själ måste vara underdånig utan protest från sitt samvete. Nej, utan nu erkänner och förklarar de öppet, att Jehova Gud och hans Konung, Kristus Jesus, är de ”högre makterna”, ”överheten”, som man bör vara underdånig. För dem har alltså den ”gyllene staden” upphört att existera såsom ”överheten”, och de vägrar att böja sig i fruktan för den och att utföra dess befallningar, som strider mot Guds rättfärdiga lagar. (Rom. 13:1—4) Nu drager de utan fruktan framåt för att fullgöra hans befallningar, och en av dessa går ut på att de skall predika ”hämndens dag från vår Gud”. (Jes. 61:2) Denna hämnd är riktad mot det större Babylons konung och hela hans onda organisation. Den kommer att utkrävas i hela sin vidd i striden vid Harmageddon. År 1925 blev Skriftens utsaga i Uppenbarelsebokens tolfte kapitel upplåten för deras förstånd, varigenom det uppenbarades att Riket blivit fött år 1914 och att Satan och hans demonhorder genast efteråt hade blivit utdrivna genom en ”strid i himmelen” och kastade hit ned till jorden. (Se Vakttornet 15 maj 1925, under rubriken ”Nationens födelse”.) Oförtövat kungjorde Jehovas vittnen denna nyhet för alla nationer.

15, 16. Vilka tilldragelser åren 1928 och 1929 bevisar, att de stämde upp smädesången?

15. Tre år senare, 1928, kom det ett direkt uttalande av dem mot den onde förtryckaren och hans ”gyllene stad”. Detta började i Detroit i Michigan, U.S.A., där 12.000 personer var samlade till konvent i det stora Coliseum från och med den 30 juli till och med den 6 augusti. Söndagen den 5 augusti 1928 höll Vakttornets Bibel- och Traktatsällskaps dåvarande president inför detta stora synliga auditorium och också genom ett nät av mer än 100 radiostationer inför en ännu större osynlig åhörarskara ett offentligt föredrag över ämnet ”En härskare åt folken”. Men innan Vakttornets president började detta föredrag, läste han för sina åhörare upp en resolution med titeln ”Förklaring emot Satan och för Jehova”. Han föreslog att denna resolution skulle antagas och framförde därpå sitt föredrag såsom en förklaring till resolutionen och till stöd för den. När föredraget var slut, antogs resolutionen enhälligt av konventet. Omedelbart därefter trycktes fem millioner exemplar av föredraget och Förklaringen mot Satan och för Jehova på engelska förutom andra millioner exemplar på andra språk. Detta utdelades gratis inom och utom kristenheten av Jehovas. vittnen. På grund av det livsviktiga innehållet i denna Förklaring och såsom ett av de ovederläggliga bevisen för att Jehovas återupprättade kvarleva har åtlytt honom och tagit upp smädesången mot det större Babylons konung återger vi denna Förklaring i en fotnot.a

16. Mindre än ett år därefter, i Vakttornets nummer för 1 och 15 juni 1929 (moderupplagan, på svenska 1 och 15 augusti samma år), offentliggjordes en ytterligare självständighets förklaring, ett tillkännagivande av Guds folks oberoende av Satan, i den av två delar bestående artikeln ”Den maktägande överheten”. Däri framhölls, att Satans synliga organisation inte är ”överheten” eller de ”högre makterna” och bevisades från Skriften, att Jehova Gud och hans, regerande Konung Jesus Kristus i verkligheten är ”överheten”, de ”högre makterna”.

17, 18. över vilka har Satan härskat? Hur har han gjort det, och vilka har han därvid förföljt?

17. Med tanke på vad som redan har kommit över Satan och hans organisation och vad som slutligen skall komma, är det på ett hånfullt sätt som ”visan” eller ”liknelsen” fortfar: ”Huru har icke förtryckaren upphört, den gyllene staden upphört! Jehova har brutit sönder de ogudaktigas stav, härskarnas spira, som slog folken i raseri med slag på slag, som härskade över nationerna i vrede, med en förföljelse som ingen höll tillbaka. Hela jorden är i vila och är stilla [1917 års övers.: har nu fått vila och ro]; man brister ut i sång. Ja, furorna glädja sig över dig, och Libanons cedrar, sägande: Sedan du har lagts i stoftet, har ingen dragit upp för att hugga ned oss.” — Jes. 14:4—8, Amer. stand. övers.

18. Det babyloniska väldet var vitt utbrett i forna tider. Dessa hånande verser utgör därför en god beskrivning av dess härskares och hans religiösa, politiska, kommersiella och militära ämbetsmäns framfart. Men vad de på ett fullständigt, alltomfattande sätt beskriver är det hårda, lystna och giriga tillvägagångssättet hos Satan och hans förtryckande system under dessa tusentals år. Den kurs de har följt i synnerhet sedan ”striden i himmelen” blivit utkämpad och de hade blivit nedkastade till jorden bestyrker endast ytterligare profetians noggranna överensstämmelse med verkligheten. Alla nationer och folk, forntida och nutida, har känt den förkrossande börda som pålagts dem och det vilddjurslika herravälde som utövats av ”denna världens” tyranniske ”gud” och hans ondskefulla organisation, både den synliga och den osynliga delen. Mer än några andra har Jehovas vittnen fått känna på förföljelsen, som har fortgått ohämmad och som har intensifierats i dessa yttersta dagar. Till den dag i dag är har det inte varit något uppehåll i den. För det suckande människosläktet skulle det inte finnas någon utväg ur träldomen under detta välde, om inte den levande och sanne Guden, Jehova, vore, han som redan har visat sin fullständiga makt över Satan och hans organisation genom att störta honom och hans demoner ut ur himmelen.

19. Hur har det gått för ”rättfärdighetens träd”? Hur kommer det i framtiden att gå för dem?

19. Ännu har inte hela jorden fått vila och ro från fridsstörare. Ännu brister inte alla de som får lov att bebo den obetvingligen ut i en lovsång till Skaparen och hans ”Fridsfurste”. Satan handlar fortfarande mot de bästa exemplaren av människosläktet så som den forntida konungen i Babylon gjorde, då han lade beslag på Libanons bergstrakt och besinningslöst högg ned dess praktfulla furor, cypresser och cedrar för sina byggnadsarbeten i Babylon. Satan har lyckats i att hugga ned många, som varit ”rättfärdighetens terebinter” eller ”rättfärdighetens träd” (eng. övers.) i Gud Jehovas rena organisation och har bortfört dem från deras tillbörliga plats där till att pryda djävulens organisation och tjäna hans högmodiga syften. (Jes. 37:24; 61:3) Men striden vid Harmageddon kommer att fälla honom till marken genom slagen från Jehovas stridsyxa, Kristus Jesus, den större Cyrus. Sedan, under Kristi därpå följande tusenårsregering, kommer ingen av dem som försöker växa upp som rättfärdighetens träd i den nya världen att bli angripen av Satan, djävulen, och hans onda timmerhuggare, förrän de alla har uppnått fullkomlighetens fulla höjd. (Jer. 51:20—24, där det enligt eng. övers. står: ”Du är min stridsyxa och mina krigsvapen, ty med dig vill jag sönderslå nationerna ... Och jag vill vedergälla Babylon” etc.) Alla som älskar rättfärdigheten kommer då att sjunga av lättnad och fröjd.

[Fotnot]

Internationella Bibelstudiesällskapet församlat till internationellt konvent förklarar sig härmed emot Satan och helt för Jehova, härskarornas Gud, samt tillkännagiver eftertryckligt ytterligare dessa vitala sanningar:

För det första: Att jordens folk, organiserade i nationer under sina olika regeringar och under en osynlig härskares överhöghet och välde, utgöra världen.

För det andra: Att Jehova är den ende sanne och allsmäktige Guden och den varifrån all berättigad myndighet utgår, att han är den evige Konungen, rättvisans, vishetens, maktens och kärlekens Gud, och hela skapelsens sanne vän och välgörare.

För det tredje: Att Jehova åt sin son Lucifer uppdrog myndighet till att vaka över människan; att Lucifer blev illojal, gjorde uppror mot Gud och blev orsak till att människan avföll från rättfärdigheten; och sedan detta uppror har Lucifer varit känd under namnen Draken, Ormen, Satan och Djävulen; att Satan, djävulen, förorsakat strid mellan nationerna och är ansvarig för alla de grymma krig, ondskefulla mord, skändliga brott och andra fördärvliga handlingar, som blivit begångna; att Jehova hittills icke hindrat Satan från att utöva makt och inflytande över människorna, på det att människosläktet måtte lära sig de skadliga verkningarna av att göra det onda; att Satan i många århundraden varit världens osynlige härskare, oavlåtligen vanärat Gud Jehovas namn och tillfogat människor och nationer stort men.

För det fjärde: Att Jehova utlovat att han i sinom tid skall underkuva Satan och upprätta en rättfärdig styrelse på jorden, på det att människorna må få tillfälle att leva evigt i lycka; och fördenskull har han smort sin älskade Son Jesus till att vara världens återlösare och osynlige härskare.

För det femte: Att Jehovas bestämda tid har kommit att uppfylla sitt löfte och rentvå sitt rykte inför hela skapelsen; att Kristus Jesus har tillträtt sitt höga ämbete som Jehovas verkställande ämbetsman och den stora stridsfrågan nu är: Vem är Gud, och vem skall styra folken och nationerna?

För det sjätte: Att, emedan Satan icke vill uppgiva sitt onda välde över jordens folk och nationer, Jehova, härskarornas Gud, med Jesus Kristus som sin smorde verkställande ämbetsman, kommer att föra krig emot Satan och alla hans onda stridskrafter och att vårt fältrop hädanefter skall vara: JEHOVAS OCH HANS SMORDES SVÄRD; att den stora striden vid Harmageddon, som snart skall börja, kommer att medföra Satans fulla underkuvande och det fullständiga störtandet av hans onda organisation och att Jehova skall befästa rättfärdighet på jorden i och genom Kristus, den nye härskaren, och skall frigöra mänskligheten från det onda och bringa alla jordens nationer evigtvarande välsignelser.

För det sjunde: Fördenskull är rätta tiden nu inne för alla, som älska rättfärdighet, att taga sin ståndpunkt på Jehovas sida och lyda och tjäna honom av ett rent hjärta, på det de må få mottaga de överväldigande välsignelser, som den allsmäktige Guden har i förvar åt dem.