Hur och varför det måste predikas i dag
1. Är bibelspridning allt som skall till för denna predikoverksamhet? Varför?
HUR skall ”ordet” predikas? Genom att det sprides i tryck i form av biblar? Till en del på det sättet, därför att detta lägger en tillbörlig grund för oss, när det gäller att utföra befallningen att predika. Vi kan inte åsidosätta det skrivna eller tryckta Ordet, lika litet som Jesus gjorde det. Han hänvisade alltid till det skrivna Ordet och citerade det med dessa inledande ord: ”Det är skrivet” eller ”Så är skrivet”. Men vi, som genom att själva läsa och studera det eller genom att höra det läsas är förtrogna med vad som står i det, måste bekantgöra dess innehåll för andra. Ordet blev nedskrivet, inte för att det skulle stå där stillatigande på den tryckta bokens blad, utan för att det skulle förkunnas och göras förståeligt för åhörarna. På det sättet är det som hoppet om evigt liv under Guds rike ingjutes i människornas hjärtan. Aposteln Paulus poängterar detta förhållande genom att säga: ”I hopp om evigt liv, vilket Gud, som aldrig ljuger, lovade för tidsåldrar sedan och när tiden var inne uppenbarade i sitt ord [hur?], genom den predikan varmed jag har blivit betrodd genom Guds, vår Frälsares, befallning.” (Tit. 1:2, 3, Rev. stand. övers.) Fördenskull gör Gud mera än endast tillhandahåller det skrivna ordet för läsning och studium. Han bringar också människor i beröring med det och lagar så att de får upplysning om vad som står i det. När de då fäster avseende vid det och överlämnar sig åt honom genom Jesu Kristi förmedling, låter han sin ande komma över dem och sänder ut dem till att vara hans ords predikare.
2. Varför består Guds synliga organisation av evangelieförkunnare?
2. Guds synliga organisation under Kristus är en organisation vari envar som är trogen är förkunnare av de goda nyheterna. Envars slutliga frälsning beror på att han är detta. Ty det är skrivet: ”Ty om du med din mun bekänner Jesus vara Herre och i ditt hjärta tror, att Gud har uppväckt honom från de döda, då bliver du frälst. Ty genom hjärtats tro bliver man rättfärdig, och genom munnens bekännelse bliver man frälst. Ty var och en som åkallar Herrens [Jehovas] namn, han skall varda frälst.” (Rom. 10:9, 10, 13) Därför sade Psalm 40:8—11 profetiskt om Jesus Kristus: ”Därför säger jag: Se, jag kommer; i bokrullen är skrivet, vad jag skall göra. Att göra din vilja, min Gud, är min lust, och din lag är i mitt hjärta. Jag bådar glädje, jag förkunnar din rättfärdighet i den stora församlingen; se, jag tillsluter icke mina läppar; du, Jehova, vet det. Din rättfärdighet fördöljer jag icke i mitt hjärta, om din trohet och din frälsning talar jag; jag förtiger icke din nåd och din trofasthet [1878 års övers, jämte flera andra översättningar: sanning] för den stora församlingen.” Den rättfärdighet som Kristi efterföljare vinner genom att tro med hjärtat eller sinnet får inte hållas avskild för sig själv. Hur rättfärdigheten vunnits och hur andra också kan vinna den måste förkunnas för andra. En offentlig bekännelse eller förkunnelse måste frambäras till ett vittnesbörd om Gud och hans Kristus och till upplysning för andra. Denna bekännelse sker till frälsning.
3. Jehovas vittnen är alltså ett sällskap av vad? Med hjälp av vad?
3. ”Predika!” sade därför Kristi apostel. Fördenskull nöjer sig inte Vakttornets Bibel- och Traktatsällskap med att trycka biblar och biblisk litteratur. Det övar och utbildar också evangelieförkunnare. I överensstämmelse härmed är Jehovas vittnens organisation världen utöver ett sällskap av Guds ords predikare, en teokratisk organisation av invigda tjänare, förordnade av Gud genom Kristus.
4. På vilka två huvudsakliga sätt måste uppdraget att predika utföras?
4. Aposteln Paulus, som gav uppdraget åt Timoteus, angav de två huvudlinjer, enligt vilka det skulle utföras. När han skrev till Timoteus, var denne unge man, efter vad man förmenar, en av tillsyningsmännen i staden Efesus i Mindre Asien. Åratal dessförinnan for aposteln förbi Efesus. Han kallade då tillsyningsmännen i Efesus till sig och sade bland annat till dem: ”Jag drog mig icke undan från att för eder tillkännagiva något som var till gagn och från att undervisa eder offentli gen och från hus till hus, vittnande både för judar och för greker om bättring till Gud och om tro på vår Herre Jesus Kristus. Och se, nu vet jag, att ni aldrig mera komma att få se mitt ansikte, ni alla, bland vilka jag har gått omkring och predikat riket.” Det var alltså på detta sätt det skedde, ”offentligen och från hus till hus”. — Apg. 20:20, 21, 25, Rev. stand. övers.
5. Hur framgår det. att Jesaja 42:1, 2 inte talar emot offentlig predikan?
5. Inom dessa båda huvudgrenar av verksamheten efterliknade Paulus vårt stora föredöme, den störste predikaren av alla, Jesus Kristus. De verkliga förhållandena vittnar förvisso om att denne förkunnade budskapet om Riket offentligt. Det är sant, att profetian i Jesaja 42:1, 2 återger följande ord av Jehova Gud om Jesus Kristus: ”Jag har förlänat honom min ande ... Han skall icke vara högljudd och bullersam, han skall icke ropa offentligen.” (Moffatt) Men Jesus uppfattade inte denna profetias innebörd så, att han och hans efterföljare var förbjudna att avge vittnesbörd på offentliga platser inför stora åhörarskaror. Aposteln Matteus citerar Jesajas profetia och säger: ”Jag vill förläna honom min ande... Han skall icke kiva eller upphäva något rop, och ingen kommer att höra hans röst på gatorna.” Men Matteus citerar detta för att bevisa, att Jesus inte skulle utbasuna sig själv för att få egen ära och upphöjelse och inte heller vålla allmän sensation för att göra sitt eget namn stort och leda uppmärksamheten bort ifrån Jehova Gud och hans rike såsom det förnämsta. (Matt. 12:15—19, En amer. övers.; Moffatt; Rev. stand. övers.) Sedan Johannes döparen blivit satt i fängelse och därigenom hindrats från att tala offentligt till folkhoparna, bedrev Jesus själv den offentliga möteskampanjen. Det är skrivet: ”Och Jesus gick omkring i hela Galileen och lärde i deras synagogor och predikade evangelium om riket.” (Matt. 4:12—17, 23, 1878 års övers.) Han vidmakthöll sitt offentliga arbete under hela återstoden av sin tjänst på jorden, och i detta stora arbete med att skänka publicitet åt Guds rike förenade han med sig sina tolv apostlar och sjuttio andra evangelister. — Luk. 8:1; 9:1, 2; 10:1, 1878 års övers.
6. Var var Jesus villig att hålla offentliga möten, och varför var han det?
6. Jesus gick med avsikt dit där folkhoparna befann sig. Han begagnade sig av de folkskaror som var församlade på platser, där hans egen tillbedjan av Gud kom honom att vara vid vissa tillfällen. Så predikade han i de judiska synagogorna och det judiska templet i Jerusalem, vilket han hade rätt att göra såsom skattebetalande medborgare i Israel. Offentliga lokaler som fick hyras av var och en som önskade använda dem för något evenemang av allmänt intresse var sällsynta eller fanns inte alls på den tiden. Men Jesus behövde inga sådana för att hålla offentliga möten. Han behövde inte ens något så fint som våra vackra offentliga parker i våra dagar, med välskötta gräsplaner och musik estrader eller paviljonger, innan han kunde samtycka till att hålla ett friluftsmöte. Han tog naturen alldeles sådan den var. Han var villig att hålla ett offentligt möte utanför städerna, i det att han som talarstol begagnade en bergssluttning eller däcket på en fiskarbåt ett litet stycke ifrån mängden på stranden. Han brukade sin egen bärbara högtalarutrustning, den oförlikneliga mekanism, som kallas människorösten, och anpassade sig efter de akustiska förhållandena där han befann sig. Johannes döparen predikade för folkskarorna ute i vildmarken och utmed Jordanflodens stränder. Jesus var också villig att kungöra Guds goda tidender ute i öknen, om det fanns några som lyssnade. Guds sanna predikare behöver inte ha en stationär talarstol i en byggnad och för betalning. — Matt. 5:1, 2; 13:1, 2; 14:13—15; 11:7—11; Mark. 4:1, 2.
”Från hus till hus”
7. Hur predikade Jesus vid själva början av sin verksamhet? Vad bevisar detta?
7. Män som bär titeln ”teologie doktor” och som politikerna, de framstående finansmännen, domstolsledamöter och folk i allmänhet betraktar som evangelii tjänare och predikanter inskränker sig till att tala från ”invigda” talarstolar. De utför inget predikoarbete från hus till hus och besöker knappast ens sina egna församlingsbor eller kyrkomedlemmar i deras hem för att undervisa dem. I detta tar de inte efter aposteln Paulus, som predikade ”från hus till hus” och som sade: ”Ni måste följa mitt exempel i detta, såsom jag följer Kristi.” (1 Kor. 11:1, En amer. övers.) Men för att bevisa sig vara en predikare som förordnats med Guds ande behöver inte en kristen äga en titel och ha en predikstol anvisad åt sig och en betalande församling av många åhörare. Han kan dokumentera sig som innehavare av ämbetet genom att predika för enskilda och från dörr till dörr. Det första predikande som Jesus själv utförde, sedan han blivit smord med Guds ande, skedde för enskilda personer i ett hem, hans privata bostad, dit han inbjöd de båda männen. När Johannes döparen pekade ut vem Jesus var, följde dessa Jesus och frågade: ”Var bor du?” ”Han sade till dem: ’Kommen och sen.’ Då gingo de med honom och sågo var han bodde; och de stannade den dagen hos honom. — Detta skedde vid tionde timmen [kl. 16].” Detta predikande i Jesu bostad hade framgång, ty det ledde till att apostlarna Andreas och Johannes blev utkorade. Andreas inbjöd genast en nära släkting, sin broder Simon Petrus, till detta möte i hemmet; och detta ledde till att aposteln Petrus blev utvald. — Joh. 1:35—42.
8. Hur visas det, att möten i hemmen är ett medel att predika?
8. Jesus trodde på nyttan av möten i hemmen, när det gällde att avge ett vittnesbörd till en individ eller till flera. En judisk rådsherre, fariséen Nikodemus, kom till Jesu privata bostad; och för att fullgöra sitt uppdrag frambar Jesus budskapet till honom. (Joh. 3:1—21) Matteus, som var före detta skatteuppbördsmannen Levi, trodde också på nyttan av möten i hemmen. Omedelbart efter det att Matteus hade antagit Jesu kallelse till att bli hans efterföljare, ordnade han så, att han skulle få ta emot Jesus i sitt hem och inbjöd skatteuppbördsmän och syndare som han själv till att vara med där vid måltiden, för att Jesus skulle ge dem ett vittnesbörd. (Matt. 9:9—13; Mark. 2:14—17; Luk. 5:27—32) Skriften omtalar, att på vardagar hade Jesus många hemmöten där han predikade. (Mark. 2:1—12; Luk. 19:5—11) Den förste hedning som blev omvänd till kristendomen trodde på gagnet av att öppna sitt hem för möten, där man fick höra Guds ord predikas. När denne man fick anvisning om att skicka efter Petrus, för att denne skulle komma och predika, höll inte Kornelius räddhågat tyst med saken och hade sitt möte med Petrus i sträng avskildhet. Nej, utan han slog upp dörrarna till sitt hem och bjöd in sitt husfolk och sina släktingar och vänner till att höra budskapet tillsammans med honom. Därför läser vi: ”Och Kornelius väntade på dem [Petrus och hans följeslagare] och hade kallat tillhopa sina fränder och närmaste vänner. Då nu Petrus skulle träda in, gick Kornelius emot honom, och ... Petrus trädde in och fann många vara där församlade.” (Apg. 10:24—27) Filemon i Kolosse var ännu en som hade nyttan av möten i hemmen klar för sig och upplät sitt hem för sammankomster för att höra Guds ord. Såsom en följd härav grundades en församling i hans hem. Därför sade Paulus, när han skrev till honom, så här: ”Paulus, Kristi Jesu fånge, och brodern Timoteus till Filemon ... och den församling, som är i ditt hus.” (Filem. 1, 2, 1878 års övers.) Vilken förmån detta var! Hur den helgade det hemmet! Hur bevisar det inte, vilken utmärkt mötesplats ett hem är för dem som bor där i trakten!
9. För hur få kan vi predika? Hur visas det, att detta är effektivt?
9. När man arbetar på att fullgöra sitt uppdrag från Gud, kan alltså predikandet utföras genom att man bär vittnesbörd inför stora offentliga åhörarskaror, vid vittnande från dörr till dörr, vid möten för ett antal församlade i hem och för enstaka individer var som helst, under vilka omständigheter som helst. Jesus försummade inte tillfällena att vittna för enskilda personer, och det gör inte heller hans påpassliga efterföljare. När Jesus satt trött och hungrig vid brunnen nära Sykar i det ogästvänliga Samarien och en samaritisk kvinna kom dit för att hämta vatten, begagnade Jesus detta såsom en möjlighet att predika för en individ. Detta ledde till att han predikade för en grupp som församlade sig där och som denna kvinna hade intresserat för att komma och höra Jesus. (Joh. 4:6—41) Evangelisten Filippus fann det också gagneligt att vittna för individer. Det är väl känt, hur han anropade en förbipasserande vagn, vari en etiopier satt och läste högt ur Jesajas profetia, varpå Filippus blev bjuden att åka med. ”Då öppnade Filippus sin mun och begynte med detta skriftens ord och förkunnade för honom evangelium om Jesus.” Vid första möjliga tillfälle, vilket kom mycket snabbt, döpte så Filippus denne man. (Apg. 8:26—39) Det var Guds ängel som förde Filippus till denne individ.
”I tid och i otid”
10. Vid vad för slags tid måste vi predika? Hur visas detta av Jesus?
10. Vi kan inte alltid få välja, var och när vi skall predika, i överensstämmelse med våra idéer om vad som är lämpligt för oss. Ibland måste vi, trots att allt ser mycket ogynnsamt ut, likväl känna vår förpliktelse och försöka utföra vårt arbete. På detta sätt kan vi bemästra den ogynnsamma situation som har framskapats, och vi kan omintetgöra den avsikt som motståndarna kan ha haft med att göra förhållandena olämpliga för oss och vårt arbete. Aposteln Paulus uppmanade Timoteus att enträget och ivrigt hålla på med att predika. Han sade: ”Håll på med det i tid och i otid.” (2 Tim. 4:2, Moffatt) Under middagstimmen, när Jesus satt trött och hungrig bredvid brunnen, kan det tyckas ha varit otid att kasta sig in i ett vittnesbörd för denna samaritiska vattenbärerska. Men det som var otid eller olägligt för Jesu kött var mycket lämpligt för denna kvinna. Detta att Jesus gjorde sin Faders vilja försåg honom med underbar uppehållande kraft, så att han kunde fullgöra sitt uppdrag också i otid.
11. Hur bemästrade de första kristna förhållanden som kunde kallas för ”i otid”?
11. Sedan Stefanus hade blivit stenad till döds, började Saulus från Tarsus fara fram med våldsam förföljelse, och församlingen i Jerusalem skingrades. De flesta av dem som hörde dit blev kringspridda över hela Judeen och Samarien, och det kan ha förefallit vara ”i otid” för dessa förföljda att då fortsätta med att vittna om Jehova och hans Kristus. Var alltså förhållandena sådana, att man med rätta borde sluta upp med att förkunna budskapet? Förföljarna och deras tillskyndare, Satan, djävulen, skulle nog ha tyckt om att få det att bli så eller komma det att se ut så för de kringspridda kristna. Men kände dessa sig bemyndigade att ta saken på det sättet och falla till föga för förföljarnas uppsåt? Nej! Berättelsen uppenbarar, hur motståndarnas onda uppsåt gäckades, genom att säga: ”Men de som hade blivit kringspridda gingo omkring och förkunnade evangelii ord.” I varje fall for evangelisten Filippus ner till Samaria. Med vilket resultat? ”Men nu, då de satte tro till Filippus, som förkunnade evangelium om Guds rike och om Jesu Kristi namn, läto de döpa sig, både män och kvinnor.” Ett vidsträckt vittnesbörd blev följden, därför att de kringspridda fortfor att vittna, även om det var olägligt eller ”i otid” för dem i främmande områden långt från deras hem. Detta skedde till och med i så hög grad, att vi läser: ”De som blivit kringspridda genom den förföljelse som uppkom för Stefanus’ skull färdades nu så långt som till Fenicien och Cypern och Antiokia och predikade ordet ... Och några av dem voro män från Cypern och Cyrene, som när de kommo till Antiokia talade till grekerna och predikade Herren Jesus. Och Herrens hand var med dem, och ett stort antal trodde och vände sig till Herren.” (Apg. 8:4—12; 11:19—21, eng. övers.) Vad som i fysiskt avseende är otid för Guds tjänare kan således vändas till fördel, genom att de troget håller fast vid sin ämbetsutövning.
12. Hur kom Paulus att bli inspärrad? Miste han på det sättet sitt uppdrag?
12. Det är många i våra dagar som lider svår förföljelse, i det de blir kringspridda och bortflyttade från sin hemort, hålles i arbetsläger, som verkar nedbrytande på deras hälsa, och drives till ”underjordisk” verksamhet. För dem är förhållandena i hög grad olägliga och kan kallas för ”otid”. Och inte detta endast, utan det finns andra som är bundna vid sina hem genom sjukdom, skröplighet eller andra hindrande omständigheter. Hur kan dessa övervinna dylika förhållanden, som skenbart utgör sådan ”otid”? Aposteln visade hur det går till. Han var själv inspärrad i två hela år och det under övervakning av den romerske kejsarens representanter. Lukas berättar för oss om fången Paulus: ”Och när vi kommo till Rom, överlämnade hövitsmannen fångarna åt befälhavaren över vaktmanskapet; men Paulus tilläts att bo för sig själv med en krigsknekt som bevakade honom.” (Apg. 28:16, eng. övers.) Vilken verklig ”otid” för Paulus att fullgöra sina apostoliska plikter! Men Paulus betraktade sig inte nu såsom utslagen ur Guds tjänst och således befriad från sitt uppdrag och sina plikter som apostel. Han kom ihåg Jesu ord, som på mirakulöst sätt sändes till honom, medan han var i fängelse i Jerusalem: ”Var vid gott mod; ty såsom du har vittnat om mig i Jerusalem, så måste du ock vittna i Rom.” (Apg. 23:11) Nåväl, här befann sig Paulus faktiskt i Rom, även om det var till följd av omständigheter som efter vanlig måttstock att döma verkligen kunde kallas för ”otid”. Hur började han då bära vittnesbörd?
13. Efter hur lång tid och hur började Paulus predika som fånge?
13. Det dröjde inte mer än tre dagar förrän Paulus åter var i färd med att ”predika ordet”. Hur? Genom att rymma från husarresten? Nej! Men kanske genom att få tillåtelse att lämna platsen där han hölls instängd och gå ut, ledsagad av sin vaktsoldat? Återigen nej. Utan genom att skicka efter en åhörarskara som skulle komma till honom. Vi läser: ”Tre dagar därefter kallade han tillhopa de förnämsta av judarna; och när de hade kommit tillsammans, sade han till dem: Mina bröder, fastän jag icke har gjort något mot vårt folk eller mot fädernas stadgar, blev jag likväl i Jerusalem överlämnad i romarnas händer och fördes bort därifrån såsom fånge ... Av denna orsak har jag kallat eder hit till mig för att få se eder och tala med eder, ty det är för Israels hopps skull som jag är bunden med denna kedja.” Därpå gjorde Paulus upp med dem om ett möte. ”Sedan utsatte de en viss dag för honom, och på den kommo ännu flera till honom i hans härbärge. Då vittnade han för dem om Guds rike och utlade, vad därtill hör, och försökte att övertyga dem i fråga om Jesus med bevis både ur Moses’ lag och ur profeterna; där med höll han på [hur länge?] från morgonen ända till aftonen. Och somliga läto övertyga sig av det som han sade, men andra trodde icke.” Här blev det alltså någon framgång vid det första mötet.
14, 15. Hur länge gjorde han detta? Också inför vilka? Med vilket resultat?
14. Under hela den tid som förhållanden fortfor att till synes utgöra ”otid” för Paulus, gjorde han vad han senare uppmanade Timoteus att göra. I stället för att tyna bort som fånge under bevakning i det hus där han bodde och sysslolöst vänta på att hans sak skulle komma före och att han skulle vinna befrielse från sin inspärrning, lät Paulus människor komma till honom, om han inte kunde gå till dem. Han förvandlade sitt fängelserum och sin inspärrning till en effektiv situation i fråga om att vittna, så att boken om Apostlagärningarna slutar med dessa rekommenderande ord: ”I två hela år bodde han sedan kvar i en bostad, som han själv hade hyrt. Och alla som kommo till honom tog han emot; och han predikade om Guds rike och undervisade om Herren Jesus Kristus med all frimodighet, utan att någon hindrade honom däri.” (Apg. 28:16—24, 30, 31) Vaktsoldaten vid Paulus’ sida var tvungen att lyssna på allt detta Paulus’ predikande för sina besökare.
15. Eftersom det var vaktombyte dag och natt och tid efter annan, var det många krigsknektar som fick höra vittnesbördet om Riket. Vi kan också vara säkra på att Paulus vittnade direkt för dessa vaktsoldater, när han inte hade några andra att tala till. Så stor verkan hade detta på det pretorianska eller kejserliga gardet, att Paulus senare kunde skriva till församlingen i Filippi och säga: ”Jag vill att ni skola veta, bröder, att vad som har hänt mig verkligen har tjänat till att befrämja evangelium, så att det har blivit känt inom hela det pretorianska gardet och för alla de övriga, att min inspärrning i fängelse är för Kristus; och de flesta av bröderna ha fått tillförsikt i Herren på grund av min fångenskap och äro mycket frimodigare i att tala Guds ord utan fruktan.” (Fil. 1:12—14, Rev. stand. övers.) Gud välsignade alltså Paulus’ ansträngningar, för att denne höll på med att predika också ”i otid”. Han gör alldeles på samma vis med dem som i våra dagar försöker efterlikna Paulus i detta avseende.
Varför i synnerhet nu?
16. För att göra det mesta av vad, förmanade Paulus enträget Timoteus att alltid predika?
16. Omkring år 65 e. Kr. nalkades Paulus’ slut. Därför lät Gud honom lyckas i att få i väg ett andra och sista brev till Timoteus ur sitt romerska fängelse, vari Paulus enträget förmanade Timoteus att ”predika ordet” vid alla tider och under alla omständigheter. Varför var Paulus så angelägen om att få Timoteus att göra detta? Av goda skäl, skäl som har blivit ännu mera tvingande för oss i våra dagar, än de var för Timoteus för nitton hundra år sedan. Paulus sökte på allt sätt inskärpa hos honom, att han ivrigt skulle hålla på med verket utan att göra något avbrott på grund av olägliga eller ogynnsamma förhållanden, emedan Timoteus måste göra det mesta möjliga av tiden och tillfället. Och varför det?
17, 18. Av vilka tvingande skäl uppmanade Paulus honom enträget att predika?
17. Paulus förklarar: ”Ty den tid kommer, då människorna icke skola uthärda den sunda läran; utan då de ha kliande öron, komma de att i mängd samla åt sig lärare, som passa deras egna tycken, och komma att vända sig bort från att lyssna till sanningen och förirra sig in i myter.” (2 Tim. 4:3, 4, Rev. stand. övers.) Predika därför, medan det ännu finns folk med öron till att höra. Inom kort kommer de att samla åt sig så många män som lär dem saker och ting som de tycker om att höra, att det kommer att finnas en hel mängd falska läror och en stor hop lärare, som undervisar i strid med Skriften och som du måste konkurrera med. Gör allt vad du kan nu för att hjälpa några att övervinna benägenheten för att känna sina öron klia efter filosofiska framställningar och mänskliga traditioner. Rusta bröderna i förväg mot de allvarliga faror som med säkerhet kommer att uppstå. Paulus såg redan det kliande örat utveckla sig inom den korintiska församlingen. Därför skrev han till den: ”Jag är rädd för att liksom ormen bedrog Eva genom sin list, så komma edra tankar att ledas bort ifrån en uppriktig och ren hängivenhet för Kristus. Om någon kommer och predikar en annan Jesus, än den vi ha predikat, eller om ni undfå ett annat slags ande, än den ni förut ha undfått, eller om ni godtaga ett annat slags evangelium, än det ni förut ha godtagit, då falla ni ju lätt nog till föga därför.” (2 Kor. 11:3, 4, Rev. stand. övers.) Predika därför ihärdigt för att förekomma fiendens ansträngningar.
18. Det skulle emellertid bli nödvändigt att strida, inte endast mot öron som kliade efter osunda läror, utan mot ännu mera! Farliga förhållanden skulle med visshet uppkomma och nå en. klimax i världsomfattande skala i de yttersta dagarna. ”Men det må du veta”, säger Paulus i samma brev till Timoteus, ”att i de yttersta dagarna svåra [eng. övers.: farliga] tider skola komma. Ty människorna skola då vara själviska, penningkära, stortaliga, övermodiga, smädelystna, olydiga mot sina föräldrar, otacksamma, gudlösa, kärlekslösa mot sina närmaste, trolösa, begivna på förtal, omåttliga, tygellösa, fientliga mot det goda [eng. övers.: föraktare av dem som äro goda], förrädiska, besinningslösa, förblindade av högmod; de skola älska vällust mer än Gud, de skola hava ett sken av gudsfruktan, men skola icke vilja veta av dess kraft. ... Så skola ock alla de som vilja leva gudfruktigt i Kristus Jesus få lida förföljelse. Men onda människor och bedragare skola gå allt längre i ondska; de skola förvilla andra och själva bliva förvillade.” (2 Tim. 3:1—5, 12, 13) Paulus hade alltså all anledning till att förmana Timoteus,: Håll ståndaktigt fast vid den sanning du har lärt från rätta källor och genom teokratiska kanaler och fortsätt med att lära och förkunna alltid och ingenting annat än den rätta läran.
19. Varför är dessa skäl ännu mera tvingande för oss i dag?
19. Alla dessa förhållanden låg framför Timoteus. Vi i våra dagar kan inte göra något för att hindra dem från att komma. Vi är mitt uppe i dem! Vi befinner oss i de yttersta dagarnas vånda, och alla de förutsagda förhållandena har inträtt i kristenheten. Fördenskull vet vi, att vi lever i de yttersta, de sista, dagarna. De hundratals millionerna så kallade kristna har visat sig ha kliande öron och har samlat åt sig hundratusentals religiösa lärare, som kittlar dem med sådant som överensstämmer med världsliga önskningar. När Jehovas vittnen kungör för dem den sunda läran från den Heliga skrift, kan de hundratals millionerna kliande öron helt enkelt inte uthärda det. De vänder sig bort från sanningen om Riket och böjer sig till av människor uttänkta fabler och demoners läror. De har ett sken eller en form av gudsfruktan, men det finns ingen sanning däri, och de visar ingen kraft av verklig gudsfruktan i sitt liv. De bevisar sig verkligen vara falska i förhållande till alla sina gudfruktiga påståenden. Religionens målsmän har blivit föraktare av dem som är goda, och därför lämnar de insteg åt ofördragsamhet mot sanningen och förföljer Jehovas vittnen. Inte för att dessa vittnen skulle blanda sig i politiken och söka befrämja ett gudlöst politiskt system, utan helt enkelt därför att de strävar efter att leva ett gudaktigt liv i enhet med Jesus Kristus och håller sig fria från denna världen och detta deras handlingssätt utgör en dom över de världsliga religionsutövarna. Allteftersom denna världen invecklar sig i fler och fler svårigheter, uppstår fler och fler religiösa, politiska, ekonomiska och sociala teoretiker; och deras bedrägerier är så smidiga, att de bedrar till och med bedragarna själva. Det råder inget tvivel om att vi nu är i de yttersta dagarna. Vi är i ”ändens tid” för denna världen. Då trettiofem år av denna period redan har förflutit och vi står vid början av 1950, är det i sanning längre lidet än de anar! Vad är då det viktigaste, det visaste och det mest värdefulla att göra nu?
20, 21. Vad är det alltså vi bör göra? Varför? Hur påvisar Paulus nödvändigheten därav?
20. Predika ordet! Detta är Guds befallning genom hans heliga ord. Dagens osunda förkunnelser, demonernas läror och bedragarnas bedrägerier leder allesammans kristenhetens och hednavärldens människomassor fram till snar tillintetgörelse i striden vid Harmageddon. Men bland de milliarder öron, som tycker om att kittlas av dylika ting, finns det tallösa öron, som trängtar efter att höra den sunda läran, den hälsosamma sanningen, Guds rena ord. Detta ord allena förtäljer för oss om Gud Jehovas namn, som vi bör åkalla i dessa yttersta dagar för att bli frälsta och för att erhålla hans heliga ande. Såsom aposteln Petrus sade på pingstdagen: ”Och det skall ske i de yttersta dagarna, säger Gud, att jag skall utgjuta av min ande över allt kött ... Och det skall ske, att var och en som åkallar Herrens [Darby i marginalen: Jehovas] namn, han skall varda frälst.” (Apg. 2:17—21; Joel 2:32) Hur skall de som har sådana öron kunna höra, om inte vi som har Jehovas ord predikar det för dem muntligt eller genom tryckalster? Det är aposteln Paulus själv som ställer denna fråga till oss, när han säger:
21. ”Ty Var och en som kallar Herrens [Jehovas] namn skall bliva frälst.’ Men hur skola människor kunna åkalla den, på vilken de icke ha trott? Och hur skola de kunna tro på den, om vilken de aldrig ha hört? Och hur skola de kunna höra utan någon som predikar? Och hur kunna människor predika, om de icke bli sända? Såsom det är skrivet: ’Hur ljuvliga äro deras fötter, som predika goda nyheter!’ Men de ha icke alla givit akt på evangelium, ty Jesaja säger: ’Herre, vem har trott vad han har hört av oss?’ Så kommer tron av vad som höres, och vad som höres kommer genom Kristi predikan.” — Rom. 10:13—17, Rev. stand. övers.; Delitszch; Salkinson-Ginsburg.
22. Varför är det nu tid att predika, och varför vilar detta ansvar på oss?
22. Då vi ju nu står öga mot öga med de sista dagarnas dödsbringande förhållanden, då tjockt mörker övertäcker folken och onda bedragare vilseleder dem och för dem ned i förintelsens grop, behöver Gud i sanning uppresa predikare. Han har gjort det genom att resa upp sina trogna vittnen, över vilka han har låtit sin ande komma. (Joel 2:28—32) Djävulen och hela hans organisation av mörker är beslutna att inte låta människorna få höra och att inte låta några vinnas över till Gud Jehovas och hans Smordes sida. Gud har beslutat att människorna skall få höra; och må sedan vem som vill ägna uppmärksamhet däråt. Därför ljuder hans befallning nu med makt i hans vittnens öron och överröstar denna världens falska ledares vrål och larm: ”Predika ordet!” Vi har Guds uppenbarade ord att predika med. Nu är det vår sak att lyda den gudomliga befallningen. Vare sig vi är officiella tjänare i en församling, liksom Timoteus, eller inte, ges oss genom aposteln uppdraget att predika i Guds och Kristi åsyn. I betraktande av Kristi framträdande och hans rike uppfordras vi till att utföra uppdraget. Guds rike med Kristus som regent är den främsta läran i det heliga ordet, och att förkunna detta ord betyder nu att förkunna Riket. Att Kristi närvaro i konungslig himmelsk makt framträder eller ger sig till känna fröjdar nu vår tros och vårt förstånds ögon, ty Guds genom honom styrda rike framföddes år 1914. Detta bör nu vädja till oss med förunderlig kraft.
23. Vilken gudomlig anordning gör vi nu bruk av? Med vilket gagn?
23. Från 1914 till 1918 rådde de svårigheter, som utgjorde inledningen till den ”stora vedermödan” över djävulens världsorganisation. Nu befinner vi oss i den av nåd åvägabragta paus, varigenom denna vedermödas dagar förkortas före den slutliga nöden, Harmageddonstriden, det universella kriget. Den på tronen insatte Konungens befallning får nu en överväldigande intensitet: ”Detta evangelium om riket skall bliva predikat i hela världen till ett vittnesbörd för alla folk. Och sedan skall änden komma.” (Matt. 24:7, 8, 14, 21, 22) Denna ände innebär tillintetgörelse för dem, vilkas kliande öron har vänt sig bort till mänskliga uppfinningar, och för dem, som inte har hört Guds livsfrälsande ord och inte därigenom satts i stånd till att åkalla Jehovas namn och bli frälsta genom hans Kristus. Det är en avgörande tidpunkt för millioner, som behöver få höra. Det är ett avgörande beslut som du måste fatta. Om du har Guds ord, om du hör det, då kan du inte komma förbi ditt ansvar. Du måste nu predika det såsom aldrig förr. Att du gör det med glad och tacksam lydnad betyder att du själv blir beskyddad mot allt det tryck som övas av den fördärvbringande världsliga propagandan. Din lydnad kan också betyda andras frälsning, som hör dig, och bäst av allt, den betyder att Jehova Gud, vilkens befallning du lyder, blir hävdad och upphöjd. ”Hav akt på dig själv och på din undervisning och håll stadigt ut därmed; ty om du så gör, frälsar du både dig själv och dem som höra dig.” — 1 Tim. 4:16.