Jehovas vittnens historia i våra dagar

Del 9 — Vittnena återupplivas till verksamhet efter kriget

DEN 14 april 1919 togs målet mot Rutherford och hans sju medarbetare upp till behandling av federala andra appellationsdomstolen i New York. En månad senare (14 maj 1919) upphävdes den felaktiga domen emot dem, vilken fällts föregående sommar.a (Den 5 maj följande år, 1920, blev de åtta männen fullständigt frikända, då allmänne åklagaren, enligt föreläggande av Förenta staternas Attorney General, inför sittande rätt i Brooklyn tillkännagav att åtalet återkallades.)b Appellationsdomstolens upphävande av de orättvisa domarna kommenterades av den tidning som då utkom under namnet Brooklyn Eagle, på första sidan i numret för den 15 maj 1919:

”Russelliternas överklagade dom upphävd; ’rättegången orättvis’. Domarna Ward, Rogers och Manton i Förenta staternas appellationsdomstol för New Yorks federala distrikt har i dag upphävt domen över russelliternas ledare, vilka av domaren Harland B. Howe från Vermont, som fungerade som domare i Brooklyn i juni förra året, blev förklarade skyldiga till konspiration för att söka förhindra utskrivningen av manskap, avskräcka folk från att taga värvning, samt underblåsa olydnad och upproriskhet inom nationens krigsmakt. Utslaget fastslår, att domaren Howes hållning var orättvis i hans behandling av [tre av] vittnena. ... Eftersom domstolen erkänner lagligheten av russelliternas anspråk på att deras organisation, som förbjuder sina medlemmar att döda, berättigar medlemmarna till befrielse från aktiv tjänst inom armén, synes det vara mycket otroligt att denna kults ledare någonsin mera blir ställda inför rätta. ... Domaren Martin T. Manton skilde sig från majoritetens mening, vilken formulerades av domaren Henry G. Ward.”c

Detta var den domare Manton, en framstående romersk katolik, som den 1 juli 1918, utan något angivet skäl, vägrade att låta försätta Rutherford och hans medarbetare på fri fot mot borgen och därmed påtvingade dem nio månaders orättvis inspärrning i avvaktan på att deras mål skulle tagas upp vid appellationsdomstolen. Detta var vidare samme Manton som Vatikanstadens påve, Pius XI, senare belönade genom att göra honom till ”riddare av S:t Gregoriusorden”. Ja, detta var Manton, ”den mäktige”, som den 3 juni 1939 själv blev förödmjukad och ådömd fängelsestraff för att skamligen ha missbrukat sin ställning som federal distriktsdomare genom att taga emot 186.000 dollar i mutor för sex domstolsutslag.d

Så snart som Sällskapet Vakttornets styrelseledamöter hade blivit frigivna på våren 1919, inriktade de sig med iver på att åter få i gång organisationens verksamhet. Det arbete med att frambära vittnesbörd, som pågått i över fyrtio år, hade fullständigt bromsats upp genom de kraftiga slag som Satan under 1918 utifrån hade riktat mot Sällskapet. Nu kom plötsligt befrielse, ja, frihet från babylonisk träldom, för dem som bestått provet under denna påfrestande tid och därigenom blivit renade. Man anade att en tid av intensiv ny verksamhet stundade. Tiden var inne för uppbyggandet av en ny jordisk organisation, ett den nya världens samhälle, under den levande Gudens rike, vilket redan upprättats i himlarna. Vid det tillfälliga högkvarteret i Pittsburgh gjorde man upp planerna för att åter öppna huvudexpeditionen i Brooklyn i New York, och den 1 oktober 1919 var man på nytt installerad där.e Ett nytt tryckeri inrymdes i en byggnad vid Myrtle Avenue i Brooklyn. Som man planerat hölls också den 1—7 september 1919 i Cedar Point i Ohio en storslagen sammankomst. Där återförenades alla de vittnen som fanns kvar efter de svåra åren. Detta andliga gästabud, som varade i sju dagar, blev det största konvent som Sällskapet dittills hade anordnat. Antalet närvarande vid mötena höll sig omkring 6.000, 200 personer blev döpta, och det offentliga föredraget samlade 7.500 åhörare.f Vid konventet tillkännagavs att en ny tidskrift, The Golden Age (Den Gyllne Tidsåldern), skulle ges ut. Första numret kom ut den 1 oktober 1919.g (Tidskriften började utges på svenska den 1 januari 1924.) Kolportör (pionjär)tjänsten fick snabbt nytt liv, vilket framgår av att det på våren 1919 endast var 150 som deltog i denna heltidsverksamhet på fältet mot 507 på hösten samma år. Pilgrimstjänsten återupprättades i det 86 särskilda representanter sändes ut från församling till församling för att stärka kontakten mellan dessa och högkvarteret, för att samla tillhopa dem som förskingrats på grund av förföljelsen under kriget och för att egga till ny iver och entusiasm. Man hade i sanning ridit ut stormen under de kritiska åren.h Ja, det var under 1919 som arbetet med att avge vittnesbörd, vilket en tid varit såsom dött, snabbt återupplivades genom Guds mäktiga verksamma kraft och blev en källa till stor förundran bland nationerna. — Upp. 11:11.

Med mod och kraft tog Jehovas kvarleva av smorda vittnen, som hade förblivit vid liv, upp verket att återställa den sanna tillbedjan, den verkliga kristendomen, som hade råkat i skymundan för babyloniskt, falskt religiöst tänkande alltifrån den tid då den siste av Jesu apostlar dog, omkring år 100 e. Kr. Det samfällda system kristenhetens avfälliga prästerskap utgjort hade som ”Laglöshetens människa” i långa tider hållit människorna i stort andligt mörker. Fastän Jehovas folk från 1870-talet och fram till 1918 steg för steg hade ändrat sina uppfattningar i grundläggande religiösa frågor och gått ifrån de förvrängda lärorna i de avfälliga namnkristna kyrkornas babyloniska religion, så var de ändå i hög grad hämmade genom besudlande band, som utgjordes av falska uppfattningar och sedvänjor, ett arv från de hedniska traditioner som kristenheten införlivat med sig. Fram till och även under det svåra året 1918 förlitade sig t. ex. alltjämt dessa Guds, den Högstes, vittnen alltför mycket på så kallad karaktärsutveckling,i ägnade sig i stor utsträckning åt skapelsedyrkan,j erkände jordiska politiska makter som de ”överordnade myndigheterna”, vilka blivit förordnade av Gud (Rom. 13:1, NW), och befann sig sålunda i ett tillstånd av fruktan för människor i allmänhet och för världsliga styresmän i synnerhet.k De firade också vissa hedniska högtider, sådana som julen,l de använde korssymbolen som ett tecken på kristen tillbedjan,a höll Jehovas namn i bakgrunden, och vad organisationen angår, använde de fortfarande det demokratiska styrelsesättet i de lokala församlingarna.b I stort sett gjorde var och en vad som tycktes honom vara rätt. Verket på den tiden att församla de smorda från många delar av jorden under Sällskapet Vakttornet resulterade i en löslig sammanslutning av kristna, som längtade efter ännu större återställelse.

År 1919 och därefter började allt detta ge vika för förhållanden som vittnade om att en av Gud välsignad tid av strålande klarhet stundade. De smorda vittnena kom, som ett lösligt förenat samhälle, till liv igen efter det nästan dödsbringande slag som de hedniska makterna tillfogat dem under åren 1914—1918. Detta behandlades utförligt i den närmast föregående (8:e) delen av denna historiska skildring. Såsom en återställd kristen samfällighet bekände de omedelbart sina synder i fråga om att kompromissa och likaså sin befläckelse genom falsk religion. De ångrade sin tidigare kurs, uttryckte sin önskan att förändra sitt handlingssätt och bad om Jehovas förlåtelse. Som en organisation betraktade kom de ihåg sina synder, sådana som att man kompromissat genom att avlägsna sidorna 247—253 (eng. uppl.) ur boken Den fullbordade hemligheten, den sjunde delen av serien Studier i Skriften, för att göra förmenta censorer till viljes,c att The Watch Tower uppmanat läsekretsen att göra den 30 maj 1918 till en dag av bön och åkallan i överensstämmelse med amerikanska kongressens beslut av den 2 april och president Wilsons kungörelse av den 11 maj,d att de hade betygat denna världens makter sin uppskattninge och befattat sig med icke-religiösa förehavanden.f Som en samfällighet bekände de: ”Vi hava syndat likasom våra fäder, vi hava gjort illa, vi hava varit ogudaktiga.” ”Vem gav Jakob till plundring och Israel åt rövare? Var det icke Jehova, mot vilken vi syndade, och på vilkens vägar de icke ville vandra, och ej heller lyda hans lag.”g (Ps. 106:6; Jes. 42:24, Åk) De väckande och manande artiklarna i numren för den 1 och 15 augusti 1919 av The Watch Tower (på svenska 1 och 15 april 1921), med rubriken ”Saliga äro de som icke frukta”, löste det ”människofruktans” grepp, som hade hämmat den trogna kvarlevan, och de började draga framåt såsom ett folk som fått förlåtelse, en renad organisation, en ny nation som hade blivit befriad från djävulens gamla världs organisation. De fröjdade sig över att den mellantid, under vilken de hade ådragit sig Jehovas misshag, hade gått till ända, att hans vrede hade blivit avvänd från dem och att han med välbehag skulle se till deras framtida tjänst för honom. — Jes. 12:1.

Vad förutsäger Skriften profetiskt om denna tid av återställelse? Vi har tidigare läst om hur Sion, Jehovas universella organisation, utan smärta, våld eller nöd för organisationen, år 1914 framfödde eller lyckosamt frambragte ”gossebarnet”, himmelriket, en ny styrelse förkroppsligad i Kristus Jesus. (Dan. 7:14; Jes. 66:7; Upp. 12:5) Profetiorna säger emellertid att efter denna händelse befinner sig Sion i barnsnöd eller utstår ”vånda” på grund av förföljelsen och nöden, som kom över hennes smorda vittnen på jorden (1914—1918), och den förskingring som de blev utsatta för, och i förbindelse med dem frambringar hon ett ”land” och en ”nation”. (Jes. 66:8, AV) Detta ”land”, som frambringas på ”en enda dag”, denna Jehovas dag, syftar på den fria, ohämmade, ställning som Jehovas tillbedjare på jorden har blivit återförsatta i för att bilda och utvidga ett den nya världens teokratiska samhälle, som grundades på det sättet år 1919.h (Jes. 51:16) Ett ”land”, ett tillstånd eller en ställning på jorden, måste ha invånare, och de första som fick träda in i detta nya jordiska tillstånd, det land som profetian också kallar ”Beulah” (AV) eller ”äkta hustrun”, var kvarlevan av de smorda ur det ”andliga Israel”, vilken utgör den heliga ”nationen” som återupprättades för sann tillbedjan år 1919.i (Jes. 62:4) Senare skulle främlingar, de ”andra fåren”, samlas tillhopa och föras in i detta nya teokratiska ”land”, denna nya teokratiska ställning. Därigenom växer undan för undan antalet av den skara, som utgör den ”nya jordens” invånare, mitt i en fördärvad döende gammal värld. — Jes. 66:20—22.

Efter det att dessa Sions avkomlingar, ”nationen” i ”landet”, blivit framfödda, följde en period om 1.260 bokstavliga dagar, som den store ”örnen”, Jehova, föranstaltat om, för att dessa späda barn skulle få utvecklas i trygghet, få ta emot andlig föda och bli styrkta. (Upp. 12:6,14, NW; 5 Mos. 32:11,12; 2 Mos. 19:4) Sålunda gav Jehova likt en örn under tre och ett halvt år särskilt beskydd åt sin organisation i det nya teokratiska ”landet”. Detta satte dem som först dragit in i det nya teokratiska landet, kvarlevan av det andliga Israel, i stånd att ”bosätta sig” där, att taga emot och livnära sig av andlig föda och bli uppbyggda andligen, liksom också att vänja sig vid de angenäma förhållandena där, som vittnade om Guds ynnest.

I forna tider var profetisk innebörd förknippad med den bokstavliga återställelsen av kvarlevan av trogna judar år 537 f. Kr., när de återfördes från det bokstavliga Babylon och återupprättades såsom rättfärdiga inbyggare i Israels ”utlovade land”, där de åter — till en förebild — kom att utgöra Jehovas ”heliga nation” under en teokratisk tingens ordning och fick återuppföra Jehovas tempel för den sanna tillbedjan.j På liknande sätt fann sig den kristna smorda kvarlevan från år 1919 försatt i ett ”Beulah”-land i färd med att återställa Jehovas sanna tillbedjan.

Det som Jehovas folk, vilket hade fått hans förlåtelse, nu fick erfara liknade det som de forntida israeliterna fick vara med om vid den tid då det teokratiska konungadömet, först under Saul och sedan under David, upprättades över dem. Nu fick inte längre ”var och en ... göra det som var rätt i hans egna ögon”, såsom han hade varit van att göra på den tiden då det ännu inte fanns en regerande teokratisk konung. (Dom. 21:25, NW) Eftersom nu Kristus Jesus sedan 1914 hade börjat härska som teokratisk konung i det nyfödda himmelska riket, innebar detta att det inte längre kunde få vara ett lösligt samhälle av vittnen på jorden. I stället måste det komma till stånd en ny organisatorisk anordning, som skulle vara alltigenom teokratisk — ha Konungen själv som sin medelpunkt och vara nära förbunden med honom i sin uppbyggnad och tjänst. Den återställelse, som Jehovas vittnen fick erfara år 1919, gällde alltså inte de förhållanden, som de åtnjutit under de fyrtio åren före den svåra perioden under åren 1917—1919. Nej, det var en återställelse till en teokratisk organisation eller ordning liknande den som rådde i den första kristna församlingens tid.

(Fortsättning följer)

[Fotnot]

855.

162.