Felet med nästan alla de nuvarande teorierna är att de lämnar Skaparen och hans uppsåt utan avseende. Skall vi tro att den kärleksfulle Guden skulle skapa ett sådant vördnadsbjudande universum, minutiöst bereda jorden för mänskliga innebyggare och sedan tillåta att hela universum smälter samman i en väldig anhopning av materia, så att alltsammans förstörs? Det stämmer inte alls överens med hans tillkännagivna uppsåt. Guds ord förklarar att ”han som fast grundade” jorden ”inte skapade den rätt och slätt för intet”, utan ”formade den, ja, till att vara bebodd”. — Jes. 45:18, NW.

”Ert barn är psykiskt efterblivet!”

”ER DOTTER är mongoloid. Hon är psykiskt efterbliven och kommer aldrig att bli normal. Bered er på att ha henne på anstalt.”

Dessa ord av förlossningsläkaren, som hade biträtt vid vårt barns födelse för bara femton minuter sedan, gjorde mig alldeles kall.

Det var vid midnatt, och min hustru var nedsövd. Det var utan tvivel den längsta och ensammaste natten i hela mitt liv. Varje förhoppning om att läkaren hade tagit fel smulades sönder innan gryningen kom, då en barnläkare bekräftade diagnosen. Min hustru måste underrättas, och vi måste fatta ett beslut.

Vid 9-tiden hade jag talat om saken för min hustru. Omkring 9.30 hade vi under bön fattat beslutet att oavsett vad framtiden hade i sitt sköte, skulle barnet få åtnjuta den varma atmosfären i vårt hem.

Men mindre än en timme senare kom läkaren inrusande och talade om att barnet kräktes blod och omedelbart måste förflyttas till barnsjukhuset där i staden. Vi körde upphetsade genom staden, och när vi kom fram blev det omedelbart en konfrontation beträffande vår på bibeln grundade vägran att tillåta blodtransfusion. Vi är nämligen Jehovas vittnen.

När kvällen kom, blev vi underrättade om att blödningen tycktes ha avtagit och att det kanske endast varit frågan om blod som blivit nedsvalt i samband med födelsen. Men hjärtat hade nu börjat svikta. Det var tydligt att flickan hade ett allvarligt, medfött hjärtfel, och man sade mig att det var otänkbart att hon kunde överleva natten.

Men följande morgon hade hon bevisat att läkarna hade fel, liksom hon skulle komma att göra många gånger i framtiden. Blödningen hade upphört. Hennes svaga lilla hjärta pumpade fortfarande ihärdigt. Under de åtta dagar som följde därpå iakttog vi henne genom kuvösens glasväggar, medan hon fortsatte att kämpa för livet. Hur häpnadsväckande har inte Skaparen nedlagt en överväldigande livskraft och livsvilja hos alla människor, även de mycket unga och svaga! Trots att läkarteamet inte