Tron på en uppståndelse — har den verklig grund?

Tror du att människor kan bli uppväckta från de döda för att leva igen? Varför tror du det? Eller varför tror du det inte? Om du inte tror på en uppståndelse, kanske du säger: Jag har ju aldrig sett någon uppstå från de döda. Men även om vi själva aldrig har bevittnat en viss händelse, behöver enbart detta betyda att den aldrig har inträffat? För att kunna tro måste du förstås ha bevis för att en sådan sak har inträffat. (Hebr. 11:1) Går det att få sådana bevis?

Ja, det gör det. Och det är det slags bevis som du kunde förvänta att få för vilket som helst historiskt faktum eller vilken som helst faktisk händelse — vittnesbörd, framlagda av ögonvittnen och av andra, och därtill vittnesbörd om denna händelses inflytande på historien.

ETT ”CENTRALT” HOPP FÖR MÄNSKLIGHETEN

Vi har bevis i bibeln för fall då det skett en uppståndelse, både före och efter Jesu framträdande här på jorden, (1 Kon. 17:21, 22; 2 Kon. 4:32—35; Joh. 11:43; Mark. 5:41, 42) Men det viktigaste beviset — det som ligger till grund för ett hopp om uppståndelse för människor i allmänhet —, det är Jesu Kristi egen uppståndelse. Om vi, var och en av oss, skall ha något hopp om liv efter döden, det beror ytterst på att Kristus uppväcktes från de döda. Det var i synnerhet på grund av denna lära som apostlarna och andra bland de första kristna blev utsatta för mycket åtlöje och lidande. — Apg. 4:1—3; 17:32; 23:6, 10; 24:18—21.

Inför en stor skara filosofer och andra lärda män i Aten sade aposteln Paulus:

”[Gud] har fastställt en dag på vilken han har för avsikt att döma den bebodda jorden i rättfärdighet genom en man som han har förordnat; och han har försett alla med en garanti, i det att han har uppväckt honom från de döda.” Vidare skrev Paulus till kristna troende: ”Ja, om det inte finns någon de dödas uppståndelse, då har inte heller Kristus uppväckts. Men om Kristus inte har uppväckts, då är helt visst vår predikan förgäves, och vår tro är förgäves.” — Apg. 17:31; 1 Kor. 15:13, 14.

BEVIS FÖR KRISTI DÖD

Låt oss framlägga och undersöka några av bevisen. Först har vi då skildringarna gjorda av dem som såg hur Kristus dödades och begravdes. Det råder inget tvivel om att han faktiskt blev avrättad av romarna på de judiska ledarnas befallning. Försök hade tidigare gjorts att döda honom. (Luk. 4:28, 29; Joh. 5:18; 8:59; 11:53) När de judiska ledarna yrkade på att han skulle dödas, gick de så långt att de inför den romerske landshövdingen Pilatus ropade: ”Hans [Jesu] blod må komma över oss och över våra barn.” (Matt. 27:25) De skrämde också Pilatus med ett politiskt hot. (Joh. 19:12) De judiska motståndarna, i synnerhet Kristi bittraste fiender, de främsta prästerna och ledarna, skulle sannerligen inte ha nöjt sig med en ”låtsasdöd” för honom. De var angelägna om att han skulle vara död. Hur som helst hade de inte längre saken under kontroll, och han blev dömd och dödad av romarna. Den romerske historikern Tacitus (omkring 110 v.t.) har skrivit följande om de kristna: ”Benämningen leder sitt ursprung från Kristus, som prokuratorn Pontius Pilatus lät avrätta under Tiberius’ regering.”a Också i judarnas Talmud berättas det om Jesu hängning (på en påle). Dessa och andra icke-kristna historiska skildringar stöder det faktiska förhållandet att inte ens Jesu motståndare någonsin tvivlade på att Jesus var en historisk person eller på att hans död var en verklighet.

VITTNESBÖRD OM KRISTI UPPSTÅNDELSE

Vad Kristi uppståndelse beträffar har så många som fyra män öppet och offentligt vittnat om att de sett Jesus efter hans uppståndelse, och i en av dessa skildringar får vi veta att han blev sedd av mer än 500 kristna lärjungar. (Matt. 28:16, 17; Joh. 20:19; 21:1, 2; Apg. 1:15, 22; 1 Kor. 15:6—8) Men någon kan säga: Javisst, men alla dessa är skildringar i bibeln, som kristna människor skrivit. Hur kan vi veta att de är sanna?

Till den frågan kan vi ställa en motfråga: Hur kan du annars förklara det nit så många människor visade, när det gällde att förkunna om denna uppståndelse? Till och med de som var fiender till de kristna påstod att dessa hade omvälvt Jerusalem och Judeen, ja, hela världen med sitt nitiska vittnande om Kristi uppståndelse. (Apg. 5:28; 17:6) Förföljelse och andra faktorer medförde att de blev förskingrade, och därmed att denna lära blev förkunnad i sådan utsträckning att den romerska världen, från Rom till Mesopotamien, lade märke till deras nitälskan.

Vad beträffar dessa första kristnas sannfärdighet gör vi väl i att begrunda följande uttalande av bibelkännaren A. J. Maas:b

”Kort sagt är därför den verklighet, som Kristi uppståndelse utgör, omvittnad av mer än 500 ögonvittnen, vilkas erfarenhet, enkelhet och uppriktighet i livet gjorde dem oförmögna att hitta på en sådan fabel, vilka levde vid en tid då varje försök att öva svek lätt hade kunnat upptäckas, vilka inte hade något att vinna i detta livet, men allt att förlora på sitt vittnesbörd, vilkas moraliska mod, ådagalagt i deras apostoliska liv, endast kan förklaras av deras inre övertygelse om sitt budskaps verkliga sanning. Vidare är Kristi uppståndelse, såsom ett faktum, omvittnad genom den vältaliga tystnaden från Synagogan, vilken hade gjort allt för att förhindra bedrägeri, vilken lätt kunde ha avslöjat bedrägeri, om något sådant hade förekommit, ... vilken inte straffade vakten för dess påstådda vårdslöshet och vilken inte kunde gendriva apostlarnas vittnesbörd på annat sätt än genom att hota dem med ’att icke vidare tala i detta namn till någon människa’ (Apg. 4:17). Slutligen: de tusen och millioner, såväl judar som hedningar, vilka trodde på apostlarnas vittnesbörd trots alla de nackdelar en sådan tro förde med sig, kyrkans uppkomst helt enkelt, kräver för att kunna förklaras den verklighet som Kristi uppståndelse utgör, ty kyrkans uppkomst utan uppståndelsen skulle vara ett större under än uppståndelsen själv.”

Med ett liknande argument kan vi påvisa osannfärdigheten i Jesu fienders anklagelser att uppståndelsen var ett bedrägeri, att hans kropp blev stulen, eller att den var en synvilla eller resultatet av någon maskopi. Det är uppenbart att de som var vittnen till uppståndelsen inte alls var människor med makt eller inflytande till att vinna eller muta de vakter som var utställda vid graven. Sannolikheten var inte stor att så många skulle ha varit i maskopi, i synnerhet när det gällde något som inte skulle vara till personligt gagn för dem. Att de vittnade om uppståndelsen kunde inte ha något själviskt motiv; det blottställde dem för lidande och död. De avgav sitt vittnesmål på just den plats där de bittraste fienderna fanns, där ett bedrägeri sannerligen kunde avslöjas. Inte väntade de heller, utan de vittnade då, medan judarnas raseri var på höjdpunkten. Om nu detta bara hade varit en synvilla, något de inbillat sig, borde det rimligen ha varit något som de förväntade; men när Jesus framträdde efter sin uppståndelse, var detta en stor överraskning för dem i deras misströstan och nedslagenhet — något mycket oväntat. Ja, det var just detta som gav dem mod att vittna, ett mod som inte kunde krossas under den våldsammaste förföljelse.

I denna så viktiga sak är det nyttigt att begrunda en annan framträdande bibelkännares och arkeologs, George Rawlinsons, kraftfulla argument. Han har skrivit:c

”De som blev omvända under den första kristna tiden visste att de när som helst kunde uppfordras att lida döden för sin religion. De predikade och lärde med svärdet, korset, vilddjuren och bålet alltid för ögonen ... och envar av de tidiga skribenterna, som försvarade kristendomen, trotsade genom detta sitt försvar den borgerliga myndigheten och riskerade ett liknande öde. När tron är något som gäller liv och död, så omfattar människor inte lättvindigt första troslära som råkar falla dem i smaken; inte heller ansluter de sig öppet till en förföljd sekt, om de inte noga har övervägt den religions anspråk som denna sekt bekänner och övertygat sig om att den är sanningen. Det är klart att den första tidens omvända hade möjligheter att förvissa sig om den kristna berättelsens historiska exakthet i långt högre grad än vi har; de kunde utfråga och korsförhöra dem som bevittnat händelserna, jämföra deras olika redogörelser, göra sig underrättade om hur deras påståenden bemöttes av motståndare, rådfråga hedniska dokument från den tiden och grundligt och fullständigt granska bevismaterialet. Allt detta tillsammantaget — och vi måste komma ihåg att det är fråga om bekräftande bevis — utgör en sådan bevismassa som sällan går att frambringa med avseende på några händelser som hör avlägsna tider till, och det fastslår sanningen i den kristna berättelsen på ett sätt som inte rimligen kan ge anledning till tvivel. I inget enda avseende ... har denna berättelse en mytisk karaktär.”

VITTNESBÖRD FRÅN PROFETIORNA

Det finns ytterligare detaljer som kan anföras till bevis. Om Kristi uppståndelse förutsades redan innan den inträffade, skulle inte detta vara ett kraftigt bevis för att den var verklig? Ja, hur kunde ett sådant bevis fabriceras, i synnerhet när det beskrev Messias’ död genom hans eget folks förvållande, det folks som från Abrahams dagar, nästan 2.000 år tidigare, hade väntat ivrigt på honom? I de hebreiska skrifterna, som i århundraden hade bevarats av judarna som deras lagbok och som dokumentärskildringen av deras nations historia, finner vi på förhand avgivna vittnesbörd. På 700-talet f.v.t., beskrev profeten Jesaja Jesu död på hans eget folks, judarnas, befallning:

”Föraktad var han och övergiven av människor, ... så föraktad, att vi höllo honom för intet. ... Lik ett lamm, som föres bort att slaktas. ... Ja, han rycktes bort ifrån de levandes land. ... Och bland de ogudaktiga fick han sin grav — bland de rika kom han först, när han var död.” — Jes. 53:3—9.

Om det förhållandet att Gud skulle väcka honom åter till livet sade profeten vidare: ”Om hans liv så bleve ett skuldoffer, då skulle han få se avkomlingar och [sedan han uppväckts] länge leva, och HERRENS vilja skulle genom honom hava framgång.” Han skall ”göra många rättfärdiga, han, den rättfärdige, min tjänare, i det han bär deras missgärningar”. — Jes. 53:10, 11.

Den senare profeten Daniel förutsade hans offerdöd:

”Och efter de sextiotvå veckorna [i verkligheten år 33 v.t.] skall Messias avskäras, utan något för egen räkning. ... [Han skall] komma slaktoffer och offergåva [i judarnas tempel] att upphöra [genom att ersätta dem med det verkliga offret, sitt eget liv].” — Dan. 9:26, 27, NW.

Kung David förutsade profetiskt en uppståndelse från scheol, graven, och aposteln Petrus tillämpar profetian på Jesus Kristus. Femtio dagar efter Kristi uppståndelse talade Petrus till 3.000 judar, som insåg att profetian hänsyftade på Jesus och godtog Petrus’ förklaring. Petrus sade:

”Gud uppväckte honom [Jesus] genom att bryta dödens våndor, eftersom det inte var möjligt för honom att förbli fasthållen av den. David säger ju beträffande honom: ’Jag har ständigt haft Jehova för mina ögon; eftersom han är på min högra sida, för att jag aldrig må komma att skakas. ... Dessutom skall också mitt kött bo i ett hopp; för du skall inte lämna min själ i hades, inte heller skall du låta din lojale se förgängelse.’ ... Eftersom han [David] var en profet och visste att Gud med ed hade svurit honom att han skulle sätta en av hans länds frukt på hans tron, såg han på förhand och talade om den Smordes uppståndelse, att varken blev han övergiven i hades eller såg hans kött förgängelse. Denne Jesus har Gud uppväckt, vilket vi alla är vittnen om.” — Apg. 2:24—32; jämför Psalm 16:10.

Aposteln Paulus hänvisade också till uttalanden i den fyrtionde psalmen såsom sådana som gällde Jesu Kristi offer. Paulus framställer det så att Jesus vid tiden för sitt dop säger: ”En kropp beredde du åt mig. ... Se, jag har kommit ... för att göra din vilja.” Och Paulus tillägger: ”I kraft av nämnda ’vilja’ har vi blivit helgade genom offret av Jesu Kristi kropp en gång för alla.” — Hebr. 10:5, 7, 10; Ps. 40:7—9.

Dessa profetior, som uttalades flera hundra år i förväg, och Jesu död och uppståndelse står sannerligen i ett märkligt förhållande till varandra. Det hade varit omöjligt för Jesus att manövrera alla de inbegripna faktorerna eller för hans apostlar att dikta ihop berättelsen.

JESU EGNA ORD

Dessutom kan framhållas att Jesus, vid påsken efter sitt dop, började tala om sin förestående död och uppståndelse, men det var inte förrän efter det att hans lärjungar hade bevittnat själva händelserna som de kunde se tillbaka och förstå vad han hade menat. Aposteln Johannes talar om en sådan början i detta tidiga skede av Jesu samvaro med dem, då han återger dessa ord, som Jesus sade till judarna: ”Bryt ner det här templet, så skall jag på tre dagar resa upp det.” Johannes tillägger: ”Han talade om sin kropps tempel. När han hade blivit upprest från de döda, drog sig emellertid hans lärjungar till minnes att han brukade säga detta; och de trodde Skriften och det ord som Jesus hade sagt.” — Joh. 2:19, 21, 22; jämför Matteus 12:40; 16:21—23; Markus 8:31; 10:33, 34.

Eftersom sanningen om uppståndelsen har att göra med det enda möjliga hoppet för dem som har dött och för alla människor, vilkas framtidsutsikt är att dö, bör detta vara ett ämne av allra största intresse, inte bara för dem som omfattar kristendomen utan för alla människor överallt.

Flertalet människor älskar livet och skulle gärna vilja se det förlängt på obestämd tid, om hälsa och förnöjsamhet kunde åtfölja det. De spanar dagligen efter nyheter i hopp om att få höra goda nyheter om fred, om framgångar i kampen mot sjukdomar och om bättre ekonomiska förhållanden. De lyssnar till vittnen som avger vittnesmål om dagliga händelser, och de godtar historiska skildringar skrivna av människor, ja de använder rentav historien som utgångspunkt för att planlägga framtiden. Hur mycket viktigare och förnuftigare är det då inte att med öppet sinne undersöka det överflödande bevismaterial som gäller Kristi uppståndelse, eftersom det är den som utgör grundvalen för hoppet och löftet om liv i lycka för hela mänskligheten!

[Fotnoter]

[Bild på sidan 25]

”Kristi uppståndelse ... [är] omvittnad av mer än 500 ögonvittnen ... vilka levde vid en tid då varje försök att öva svek lätt hade kunnat upptäckas”