till honom: ”Se, jag har lagt mina ord i din mun.” — Jer. 1:9, AS; Jes. 51:16.

26. Vad var kvarlevans synd, hur blev den överskyld, och för vilket syftemål blev kvarlevan renad?

26. Varje läppens orenhet i denna tid, som följer efter 1914, då Jehova började härska som Konung, är orätt och är synd. När serafen rörde vid Jesajas läppar med det glödheta kolet, sade han därför: ”Se, detta har vidrört dina läppar, och din missgärning är borttagen och din synd förlåten.” (AS) Eller, som Rotherhams översättning mera fullständigt lyckas få fram meningen i serafens ord: ”Och din synd [skall] genom försoning bliva överskyld.” (1917: ”Och din synd är försonad.”) Kvarlevans synd blev överskyld genom Jesu försoningsoffer, representerat av altaret, från vilket serafen tog det glödheta kolet. I stället för att bli slagen med en dödsbringande förbannelse, likt den förmätne konung Ussia, fick kvarlevan alltså nådefullt förlåtelse genom Kristus på grund av sin bättring och blev inte tillintetgjord. Att deras läppar renades innebar inte, att de blev beredda för att genast ”gå hem” till himmelen. De bereddes därigenom för jordisk tjänst vid en i högsta grad kritisk tid i människans historia. Alltså blev de bevarade för att bruka sina renade läppar till att dristigt tala ut på denna domens dag. — 1 Joh. 4:17, 18, NW.

27. Hur måste alltså kvarlevan handla hädanefter?

27. Hur tacksamma kan vi inte vara för denna rening! Den har gjort oss olika alla i kristenheten, vilken blir värre och värre i fråga om läppens orenhet. Det får aldrig bli något återfall för oss, genom att vi på nytt ger efter för människofruktan, utan vi måste gå vidare framåt mot fullkomning i kunskap, tro, duglighet för tjänst. Vår forna ”missgärning” eller orätta inställning har blivit borttagen genom Guds konungsliga budskap för denna ”ändens tid”, ty det har verkat som ett medel till rättelse i fråga om vad vi tänker och säger. Detta är den välsignade verkan av vår syn av honom i hans tempel och av att vi har ödmjukat oss inför hans härliga ansikte.

Vittnen bemyndigas i ändens tid

1, 2. a) Vilka frågor angående Jehovas vittnen ger tempelsynen svar på? b) När kom kallelsen till tjänst? Hur?

EFTERSOM nationernas fastställda tider” slutade år 1914, har vi nu i 37 år befunnit oss i den period som för Satans värld är ”ändens tid”. (Dan. 12:4; 11:40) Under hela denna tid har Jehovas vittnen ständigt blivit alltmer aktiva och framträdande. Varför? Vem har förordnat och bemyndigat dem och givit dem deras budskap? Har deras vittnesbörd uppfyllt sitt ändamål efter alla dessa år? Eller måste det betecknas som ett misslyckande? På allt detta gavs det svar i Jesajas syn i templet. Det var sedan han hade blivit renad från sina läppars orena tillstånd som han hörde en kallelse till tjänst, inte från mänskligt håll, utan från gudomligt. ”Och jag hörde Herrensa röst, som sade: Vem skall jag sända, och vem vill gå för oss?” (Jes. 6:8, AS) Det var en kallelse från Gud, den Högste, som allena bär namnet Jehova. Kallelsen kom år 1919, det första året efter det första världskriget, och den kom genom bibeln, som Jehova i sitt tempel gjorde förståelig för sitt hängivna folk.

2. Kallelsen uttrycktes med särskild skärpa i den artikel i två delar, som stod att läsa i Vakttornet för den 1 och 15 augusti 1919 (på svenska 1 och 15 april 1921) under titeln ”Saliga äro de som icke frukta”.b Den bragtes att ljuda med ännu större eftertryck vid Jehovas vittnens internationella sammankomst i Cedar