Inget ”fromt bedrägeri”

NUTIDA bibelkritiker påstår att många av bibelns böcker egentligen är pia fraus, ett fromt eller välment bedrägeri; och detta är en teori som man stöter på överallt. Med detta menar de till exempel att Andra Moseboken skrevs omkring fyra hundra år efter Mose dagar; ett par hundra år efter Mose skulle Femte Moseboken ha blivit skriven och mycket senare, efter återvändandet från Babylon, Tredje Moseboken. Dessa kritiker anser att de som skrev dessa böcker sedan tillskrev Mose nedtecknandet av dem för att åt sina skrifter förläna den vikt och betydelse som Mose namn kunde ge dem. Kritikerna medger att dessa män var välmenande och uppriktiga, men att de inte hade tillräcklig insikt för att förstå att de handlade bedrägligt.

Vad skall man då säga om denna teori? Jo, att den är just det, en teori och inget mer, som människor, vilka är visa i sina egna ögon, i sin stolthet och okunnighet har kläckt fram. Tre olika argument kan anföras, som fullständigt smular sönder deras på tro blottade teori.

Först har vi det förhållandet att det inte finns den minsta grund för denna teori utom i de människors sinnen, som är kritiskt inställda till bibeln. Den är inte ett resultat av vissa upptäckta fakta, som lett till på erfarenhet grundade slutsatser. Nej, man har helt enkelt tänkt ut en teori som passar ens filosoferande, och sedan söker man förgäves efter något som kan ge stöd åt den och förfäktar den fastän man inte har något stöd för den. Lägg såsom bevis för detta märke till följande vittnesbörd, som avgivits av USA:s främste palestinske arkeolog, W. F. Albright:

”Antagandet att fromma bedrägerier och pseudepigrafi [framställningen av oäkta skrifter, som föreges stamma från bibliska personer — Webster] allmänt förekom i Israel saknar motstycke i den förhellenistiska Orienten. Vad vi finner är raka motsatsen, en [religiös] vördnad både för det skrivna ordet och för den muntliga traditionen.” — The American Scholar.

För det andra har vi den judiska traditionens uråldriga, vördnadsvärda och otvetydiga vittnesbörd, som sannerligen betyder en hel del, när det inte finns några motsatta vittnesbörd. Den lämnar inget rum för någon pia fraus-teori beträffande vem som skrev de fem Moseböckerna.

Det tredje och tyngst vägande argumentet består av andra inspirerade bibelskribenters vittnesbörd och framför allt av Guds Sons, Jesu Kristi, eget vittnesbörd. Närhelst dessa profeter berör detta ämne, tillskriver de enhälligt Mose nedskrivandet av Moseböckerna. Och det bör tilläggas att detsamma gäller om andra böcker i bibeln. — 1 Kon. 8:53; Ps. 103:7; Mal. 4:4; Matt. 24:15; Joh. 5:46.

Teorien om ett ”fromt bedrägeri” är därför ett redskap eller vapen som smitts mot Guds folk men som inte får någon framgång, just såsom Jehova sade genom sin profet Jesajas mun: ”Vilket vapen det vara må, som kommer att danas mot dig, skall icke hava någon framgång, och vilken tunga som helst, som kommer att uppresa sig mot dig i dom, skall du domfälla. Detta är Jehovas tjänares ärftliga besittning, och deras rättfärdighet är från mig.” — Jes. 54:17, NW.