Varför sionismen måste misslyckas
Många judar såväl som icke-judar betraktar sionismen som en uppfyllelse av bibelns profetior. Läs här om orsaken till att de alla har fel, och lär känna de fakta, som visar på vilka människor dessa profetior om återställelse nu är tillämpliga.
VAD är sionismen? ”Sionismen är den judiska nationen på frammarsch.” Så sade Theodor Herzl, den sionistiska rörelsens fader. Enligt staten Israels årsbok för 1953—1954 är sionismen ”en verklig ansträngning för att säkerställa det judiska folkets fortbestånd”. Och enligt en viss amerikansk sionist är sionismen inte bara ”Judaism, när denna är som mäktigast och som starkast”, utan den är också hela mänsklighetens Messias-hopp.
Bland kristenhetens till bekännelsen bibeltroende präster finns det också många som förväntar stora ting av sionismen. Tidskriften Land Reborn (Det återfödda landet) är förespråkare för dessa uppfattningar. Och en utförlig redogörelse för dessa synpunkter finns i boken The Fall and Rise of Israel (Israels fall och uppresande), vars författare, William L. Hull, är en protestantisk missionär som tillbringat många år i Palestina. Han hyser den största beundran för sionismen och liknar dess förgrundsmän Herzl och Weizmann vid Mose och Abraham. Enligt hans bibeltolkning är de ”jägare” och ”fiskare” som omtalas i Jeremia 16:16 inga andra än nazisterna, som genom sin förföljelse fick judarna att vända tillbaka till Palestina, och det rena språk som omtalas i Sefanja 3:9 (AS) skulle vara det hebreiska språket, som nu än en gång talas i Palestina. Enligt denne mans uppfattning tillät Gud första världskriget för att Palestina skulle befrias från turkarna, och sådana män som Lloyd George, Churchill och Balfour ”lät sig brukas av Gud” för att främja sionismens sak, ”eftersom de hade tro på hans ord”. Hull tillämpar på sionismen tjogtals av profetior, som nedtecknats av Jesaja, Jeremia, Hesekiel osv., liksom också Gamaliels varningsord i Apostlagärningarna 5:38, 39.
Tidskriften The American Weekly för 13 oktober 1957 redogjorde för sionismens frukter i en artikel som var hållen i samma anda och bar rubriken ”I nutidens Palestina — bibelns profetior uppfylls”. Enligt denna artikel fick utsagan ”de som bida efter HERREN [Jehova] ... få nya vingfjädrar såsom örnarna” sin uppfyllelse när omkring 40.000 judar med flygplan fördes från Jemen i sydvästra Arabien till Palestina; och profetian ”där törnsnår nu finnas skola cypresser [barrträd, AS] växa upp” skulle ha varit en förutsägelse om det stora projektet med nyplantering av skog, som har genomförts i Israel och varigenom skogsbeståndet har ökat från 17.000 träd år 1917 till 21.000.000 år 1957, och de flesta av dessa träd är kottbärande barrträd. Bevattningssystemet i Israel — vattnet hämtas från Sions berg — sägs uppfylla profetian att ”på den tiden” skall ”alla bäckar i Juda ... flöda av vatten. Och en källa skall rinna upp i HERRENS [Jehovas] hus och vattna Akaciedalen.” Vidare har det förhållandet att judar nu kommer från fem kontinenter och sjuttiofyra olika länder till Palestina ansetts utgöra en uppfyllelse av denna profetia: ”Frukta då icke, ty jag är med dig. Jag skall låta dina barn komma från öster, och från väster skall jag samla dig tillhopa. Jag skall säga till norden: ’Giv hit’ och till södern: ’Förhåll mig dem icke; för hit mina söner ifrån fjärran och mina döttrar ifrån jordens ända.” — Jes. 40:31; 55:13; Joel 3:18; Jes. 43:5, 6.
Från Sions berg till sionismen
Hur uppkom då sionismen, och vilken historia har den?
Begreppet sionism hade skapats av Nathan Birnbaum till och med innan Herzl organiserade den nutida sionismen. Birnbaum lånade uttrycket från Skriften, ty Sion var namnet på den höjd i Jerusalem där citadellet eller borgen låg, och på den låg också Israels konungars palats från och med konung Davids tid. Ja, det var just David som befriade Sion ur jebuséernas våld. Denna höjd var brant och svår att bestiga. Själva namnet har givits många betydelser, såsom ”solig”, ”borg”, ”synlighet” och ”en pelare till en minnesvård eller vägvisare”.
Sion blev en sinnebild av hela Jerusalems stad såväl som av tvåstammarsriket bestående av Juda och Benjamin. Detta ödelades av Nebukadnessar år 607 f. Kr. och förblev en ofruktbar ödemark under sjuttio år. År 70 e. Kr. lades det åter öde, denna gång av romerska truppstyrkor. Vid båda dessa tillfällen hade ödeläggelsen blivit förutsagd, och det hade tillkännagivits att den skulle komma som straff för judarnas synder.
Under de många hundra åren sedan år 70 e. Kr. har judarna gjort upprepade ansträngningar att åter bosätta sig i Palestina, men dessa hade inte någon verklig framgång förrän på 1880-talet, då medlemmar av rörelsen choveve-Zion, ”de som älska Sion”, började kolonisera Palestina. År 1882 anlände de första nybyggarna. Den mångomtalade Dreyfussaffären i Frankrike på 1890-talet avslöjade hätsk antisemitism och gjorde en judisk korrespondent, Theodor Herzl, starkt medveten om sitt folks lidanden och om deras behov av ett hemland. Han sammankallade fördenskull den första sionistkongressen, och dess syfte var att söka skapa ett hemvist, ett hemland, åt alla judar.
För Herzl, sionismens ledare, och vissa av de andra förgrundsmännen var det av underordnad betydelse var detta hemvist skulle bli beläget. De var nationalister och filantroper, inte fromma religionsanhängare. Men de breda lagren, och i synnerhet de ryska judarna, ville inte höra talas om någonting annat än Palestina. Därför gav Herzl med sig på den punkten, och ända till sin död år 1904 sökte han förgäves intressera de ledande männen i olika europeiska länder för sitt program: ett det judiska folkets hemvist i Palestina. Chajim Weizmann, som efterträdde Herzl såsom ledare för sionismen, hade emellertid större framgång. På grund av de värdefulla tjänster han gjorde Storbritanniens regering under första världskriget i samband med dess ammunitionstillverkning, lyckades han få den att utfärda Balfourdeklarationen och härmed förklara sig för upprättandet av ett nationellt hemland för judarna i Palestina.
Den 24 juli 1922 blev Palestina av Nationernas förbund givet åt Storbritannien såsom mandatområde. Men när Storbritannien blev varse att dess vänskap för judarna stötte bort arabvärlden, visade det tecken till att inte vilja infria sina löften till judarna. Detta fick till följd att våldsamma judiska terrorister gjorde Storbritanniens ställning i Palestina så svår, att det slutligen, den 14 maj 1948, lät utrymma Palestina, och samtidigt proklamerades staten Israel av judarna. Att britterna utrymde Palestina blev signalen till araberna att gå till angrepp mot Israel. Fastän de var långt fler till antalet än israelerna, blev de besegrade på grund av att Israel hade överlägsna vapen. Stillestånd proklamerades på tillskyndan av Förenta nationerna, men längre har man inte kommit i förhandlingarna, ty araberna vägrar att erkänna sig besegrade och underteckna ett fredsfördrag.
Sionismens väg har varit allt utom fridsam sedan dess. Dels har det varit oavbrutna tvister och sammandrabbningar vid gränserna mellan Israel och dess arabgrannar, och dels har statens inre angelägenheter präglats av stor förvirring på grund av de djupgående och fanatiska motsättningarna mellan dess många politiska partier. Dessutom är de sionister som begivit sig till Israel mycket kritiska mot dem som föredrar ”Egyptens köttgrytor” i ”diasporan” eller förskingringen, dvs. i länder sådana som USA. Där finns det, i parentes sagt, många judar som kraftigt motstår sionismen och håller före att judaismen inte är något som har med ras, nationalitet eller politik att göra utan blott och bart med etik och religion.
Varför den måste misslyckas
Sionismen måste misslyckas därför att Jehova inte i något avseende understöder den, och ”om HERREN [Jehova] icke bygger huset, så arbeta de fåfängt, som bygga därpå”. Under mer än nitton hundra år hade Jehova visat särskild ynnest mot hebréerna, men när de förkastade Guds Son såsom sin Messias och lät döda honom, gjorde Gud ände på sitt förbund med dem och ersatte det med ett nytt förbund, som ingicks med dem som tog emot Jesus Kristus såsom sin Messias. Vad som har betytt något sedan dess är inte köttslig släktskap med Abraham utan utövandet av en sådan tro som Abraham hade men som sionismen inte har. Ja, Ben-Gurion anser Jehova, bibelns Gud, vara en myt och citerar bibeln, därför att den, såsom grundad på traditionen, ”förvisso innehåller ett uns sanning”. — Ps. 127:1; Matt. 23:37, 38; 26: 28; Gal. 3:7.
Men detta är inte bara Ben-Gurions inställning. Sålunda visar Waldo Frank i sin bok om Israel kallad Bridgehead (Brohuvud) att ungdomarna i Israel inte alls räknar sig som judar utan endast som israeler. Det finns således inga fakta till stöd för den uppfattning som många hyser att Gud skall utföra ett underverk, varigenom de israeliska judarna skall bringas att ta emot Jesus som sin Messias. Inte heller bibeln stöder en sådan uppfattning. Som Jesus framhöll i sin liknelse om den rike mannen och Lasarus, kommer människor, om de inte lyssnar till Guds profeter, inte heller att låta övertyga sig om de får se ett underverk ske, om t. ex. någon skulle uppstå från de döda. Riktigheten av detta påstående kan vi säga att vi har bevis för i det förhållandet, att Jesu uppståndelse inte fick till följd en allmän omvändelse” bland israeliterna till deras Kristus. — Luk. 16:31; Matt. 28:12—15.
Trots sitt namn är sionismen huvudsakligen en politisk rörelse, vilket domaren Sobeloff framhöll i sitt tal vid en fest i samband med sionismens sextioårsjubileum, som hölls i New York och refererades i The American Zionist för oktober 1957. Han talade över ämnet ”Sionismen såsom en bestående politisk rörelse” och yttrade bland annat: ”Sionismen är bekräftelsen på internationell rättvisa. ... Sionismen ”har ådagalagt ... att politiken kan vara moralens verktyg, och judisk politik är en utvidgning av judaismen. ... Sionismen måste förbli en politisk rörelse, som är solitt och kraftigt organiserad för att göra sitt inflytande gällande överallt, och särskilt i Amerika.”
Sionismen är en del av denna gamla värld eller tingens ordning, och därför är den dömd tillsammans med världen. Som Petrus förutsade, i det att han liknade denna världen vid världen före syndafloden: ”Genom översvämning av vatten ... förgicks också den värld, som då fanns. Men de himlar och den jord, som nu finnas, de hava i kraft av samma ord blivit sparade åt eld, och de förvaras nu till domens dag, då de ogudaktiga människorna skola förgås.” Detta innebär lika litet att jordklotet nu skall förgås som att det förgicks vid tiden för syndafloden. Nej, i stället innebär det att den onda tingens ordning på jorden skall få ett slut genom det som kallas striden vid Harmageddon. — 2 Petr. 3:6, 7; Upp. 16:14, 16.
Profetior om återställelse
Hur förhåller det sig då med profetiorna som talar om Sions och Israels återställelse och välgång? frågar kanske någon. Skall de inte bli uppfyllda, eller har de redan uppfyllts, eller skall de uppfyllas i framtiden, och i så fall: på vilka skall de då uppfyllas?
Jesus framhöll att det var omöjligt att något av Guds ord inte skulle fullbordas eller uppfyllas. (Matt. 5:17, 18) Fakta visar att dessa profetior dels har gått i uppfyllelse och dels håller på att gå i uppfyllelse. Hur kan man påstå det? Först och främst gick många av dem i uppfyllelse i liten skala när judarna återvände från fångenskapen i Babylon år 537 f. Kr. Det land som under sjuttio år hade legat öde blev åter fruktbart och folkrikt, och Jehovas rena tillbedjan återupptogs, åtminstone för en tid.
Men dessa profetior får en än mer slående uppfyllelse i vår tid och det på det andliga Israel och Sion, som identifieras i Uppenbarelseboken 7 och 14 såsom Kristi efterföljare, som står honom närmast, de som vinner en himmelsk belöning och till antalet utgör endast 144.000. Dessa började utväljas vid pingsten, och nu i vår tid finns det bara en ”kvarleva”, ett fåtal, av dem kvar på jorden. Det är på denna kvarleva, vilken tillhör det himmelska Sion och andliga Israel, som dessa profetior om återställelse är tillämpliga. Fakta ger vid handen att i synnerhet sedan 1870-talet har medlemmar av denna ”kvarleva” förts samman och att de har fått utstå fångenskap under en tid, mellan 1914 och 1918. Under denna tid låg deras ”land” eller det tillstånd i vilket de kunde tillbedja Gud öde, vilket svarade mot Juda sjuttioåriga ödeliggande. Ar 1919 befriade Gud dem så och förde dem undan för undan fram till ett tillstånd av andlig välgång, och detta gjorde han förmedelst sina föranstaltningar för dem, sin heliga ande och sitt ord. Detta bevisas av deras ökade insikt i Jehovas ord och uppsåt, i deras stora lycka och däri att en stor skara ”främlingar” nu sluter sig till dem och hjälper dem i det andliga inbärgningsarbetet. — Jes. 61: 5.
Nej, den politiska sionismen har inte vänt åter till Palestina för att återupprätta Jehovas tillbedjan, så som judarna gjorde år 537 f. Kr. och så som den andliga kvarlevan återvände till sitt den rena tillbedjans ”land”. Inom den politiska sionismen har man inte Abrahams tro, men de som återvände från Babylon hade den, och Jehovas tjänare i vår tid har den. Eftersom den politiska sionismen saknar stöd i Skriften, är den dömd att misslyckas. Den är ett verk av människor och kommer att gå om intet. — Apg. 5:38, 39.
Må därför alla människor av en god vilja, judar såväl som icke-judar, som hyser tro på Guds ord och på dess profetior om återställelse, vända sig bort från den politiska sionismen. Må de i stället rikta sina blickar mot det himmelska Sion, mot det andliga Israel, som nu här på jorden företräds av medlemmarna av den nya världens samhälle av kristna vittnen för Jehova. Lär känna hur man nu kan vinna den välsignelse och välgång som följer med den andliga återställelsen och äga ett säkert hopp om ändlöst liv i lycka i Guds jordiska paradis i den nära framtiden.