Det gäller att hålla sig inom tillflyktsortens gränser
1, 2. Vilken restriktion var flyktingen i fristaden underställd, och för hur lång tid?
DEN som flydde för blodshämnaren var pliktig att bevisa, att han var oskyldig till något uppsåt att döda den person som av våda hade blivit dräpt. Den fristad han flydde till måste först återföra honom till den stad, vari eller i vars grannskap den dödade hade mist livet. Där skulle menigheten pröva hans sak för att fastslå hans värdighet att åtnjuta en fristads beskydd: ”Då skall menigheten döma mellan den som gav slaget och blodshämnaren i enlighet med dessa rätter. Och menigheten skall befria mandråparen ur blodshämnarens hand, och menigheten skall återlämna honom till hans fristad, den som han hade flytt till, och han skall vistas där till översteprästens död, hans som blivit smord med den heliga oljan.” (4 Mos. 35:24, 25, NW) Då Hebron, en av fristäderna, var översteprästens och hans underprästers, Arons söners, stad, påminns vi om att Jehovas överstepräst, Jesus Kristus, är den som är smord till att avkunna dom beträffande mandråparens brist på ont uppsåt vid vållandet av andras död. Han är den som skall avgöra, om mandråparen skall få komma in i Jehovas tillflyktsort i hans nya världs samhälle och om han skall få stanna där.
2 Då det ju var ett utslag av barmhärtighet att flyktingen skonades från döden, var det fullt i sin ordning att han ålades vissa restriktioner, att hans frihet begränsades. Han måste stanna inom sin fristad och dess tusen alnar öppen mark runt omkring staden. Utanför denna gräns var det fara för hans skonade liv. ”Men om mandråparen alls skulle gå utanför sin fristads gräns, som han får fly till, och blodshämnaren då finner honom utanför gränsen för hans fristad och blodshämnaren så dräper mandråparen, vilar ingen blodskuld på honom [blodshämnaren]. Ty han [mandråparen] borde vistas i sin fristad till översteprästens död, och efter översteprästens död får mandråparen vända åter till den jord han äger. Och ni få icke taga lösen för en som har flytt till sin fristad, för att han skall kunna återupptaga sin vistelse i landet före översteprästens död.” (4 Mos. 35:26—28, 32) Den överstepräst, under vars ämbetsutövning mandråpet hade ägt rum, måste alltså först dö, innan den som hade dödat av våda kunde vända åter till sin egen stad eller sin ärvda jord, utan fruktan för blodshämnaren. Om den israelitiske översteprästen själv av våda dödade någon, kunde han således inte lämna sin fristad under hela sin livstid. Om en levit dödade någon av våda, kunde han inte lämna sin fristad för att draga upp till Jehovas tempel och utföra en levits plikter där, förrän översteprästen dog. Detta visade hur översteprästens förhållanden bestämde över flyktingarnas liv och frihet.
3. Genom vem förlänas alltså nu Jehovas beskydd åt blodbesudlade flyktingar, och på vilket sätt lämnar någon nu den motbildliga fristaden, och med vilka följder?
3 Detta visar också att Jehovas beskydd åt de blodbesudlade flyktingarna i våra dagar mot avrättning under Harmageddonkriget, då hämnd utkrävs för oskyldigt blod, är något som förlänas genom hans överstepräst, Jesus Kristus, vilken gav sitt eget mänskliga liv för att rädda till och med ångrande mandråpare jämte syndare av alla andra slag. Att någon gick utanför fristaden, innan Israels överstepräst dog, är därför en bild av att någon som åtnjuter Guds barmhärtighet och beskydd blir upprorisk mot de inskränkningar som Gud ålägger honom. Han förlorar sin uppskattning av vad Gud har gjort för honom genom Kristus och insikten om varför Gud har kringgärdat honom med skrankor. Han blir lik Simei, som förbannade David, när denne flydde för sin son Absalom, och som av Davids efterträdare, kung Salomo, tilläts att med begränsad rörelsefrihet bo i Jerusalem. Simei satte konung Salomo på prov, lämnade Jerusalem för att få tag i två av sina slavar och blev vid sin återkomst dödad för att han själviskt hade överskridit gränserna. (1 Kon. 2:36—46) Den som överger tillflykten kommer ut från sin ställning under skyddet av Kristi försoningsoffer, i det han inte längre förtröstar på dess förtjänst eller känner behovet av att det skall bevara honom från det av Gud ådömda syndastraffet. Han blir vårdslös i fråga om att uppfylla Jehovas krav och ödmjuka sig under Guds mäktiga hand, och han utvecklar sin egen självrättfärdighet och förlitar sig på att den skall rädda honom. Han går för långt i att sätta Gud på prov, i det han på nytt fastnaglar för sig Jesus Kristus vid pålen och förlorar all känsla av ånger. Utanför den tillflykt som Jehova i sin barmhärtighet har berett kommer han förvisso att bli avrättad, när hämnd utkrävs vid Harmageddon för all blodskuld som inte är överskyld. Han kommer inte att överleva.
4, 5. a) Vilka frågor uppstår med avseende på uppfyllelsen av Israels översteprästs död? b) Hur länge kommer således de som tillhör kvarlevan av det andliga Israel att få lov att stanna kvar i sin fristad?
4 Sedan sin uppståndelse från de döda har översteprästen Jesus Kristus ”ett oförstörbart livs kraft”, varför han ”icke mer dör”, ty ”döden är icke mer husbonde över honom”, utan han är en ”präst för evigt” likt Melkisedek. (Hebr. 7:15—17; Rom. 6:9; NW) Hur kan han då uppfylla den profetiska bilden, där Israels överstepräst dör? Och hur kan då någon komma ut ur den motbildliga fristaden i den nya världens samhälle? Hur länge måste de nutida flyktingarna stanna kvar där? Vi måste komma ihåg att när Israels överstepräst dog, upphörde han att tjäna som överstepräst och att bringa försoning för den som av en olyckshändelse hade blivit mandråpare. Därför måste medlemmarna av kvarlevan inne i den motbildliga fristaden stanna kvar där så länge de lever på jorden. De hoppas få överleva striden vid Harmageddon och komma in i Guds nya värld, men även efter denna strid och den avrättning av de med blodskuld behäftade, som kommer att ske i den, kommer de att behöva sin himmelske översteprästs försonande förtjänst. Varför? Därför att de alltjämt befinner sig i det ofullkomliga köttet.
5 När de avslutar sina jordiska åligganden efter Harmageddon och dör och ögonblickligen blir uppväckta till liv som gudomliga andevarelser i himlarna, kommer de emellertid aldrig mer att behöva Jehovas översteprästs försonande tjänster, ty då har de för evigt lämnat köttet bakom sig, offrat till hävdande av Jehovas universella suveränitet. Allt som låder vid det ofullkomliga köttet, inbegripet av våda åsamkad blodskuld, kommer då att ha försvunnit från dem. Således kommer översteprästen att ha dött, vad angår hans försonande, beskyddande uppgift gentemot dem. Men genom hela Harmageddonstriden och till dess deras hydda av kött, deras jordiska hus eller tält, upplöses i döden och de får en ”byggnad från Gud, ett hus icke gjort med händer, evigt i himlarna”, kommer de att ha stannat kvar inom fristaden under den odödlige översteprästen. — 2 Kor. 5:1, NW.
6. Hur stannar de som överlever Harmageddon, men inte hör till det andliga Israel, kvar i sin fristad intill översteprästens motbildliga död, och för vad kan de komma att dö därefter?
6 Men hur är det då med de nutida flyktingar som är ”tillfälligt bosatta” och ”bofasta främlingar”? Då de ju kommer att förbli i köttet för alltid, kommer de då någonsin att kunna lämna sin fristad och bli fria från av våda åsamkad blodskuld? De får inte komma ut ur fristaden under Kristus omedelbart efter Harmageddon, därför att de också, liksom den genom Harmageddon bevarade kvarlevan, kommer att befinna sig i sitt ofullkomliga kött, som är besmittat av synd. Därför blir de tvungna att stanna kvar under översteprästens försonande skydd, ty i annat fall skulle blodshämnaren döda dem. Därför att de begagnar sig av detta genom alla de tusen åren av hans kunga- och prästadöme, kommer de slutligen att bli upplyfta till mänsklig felfrihet. Vid slutet av de tusen åren kommer han att överlämna dem åt Jehova Gud tillsammans med alla övriga medlemmar av det upplyfta människosläktet, för att de skall genomgå en slutgiltig, för evigheten avgörande, prövning av sin ostrafflighet, vilket sker genom att Satan och hans demoner blir lössläppta för en liten tid. För att de går igenom detta prov med gudomligt godkännande, kommer Jehova Gud att rättfärdiggöra dem till evigt liv på den nya världens paradisiska ”nya jord”. Men när översteprästen överlämnade dem i mänsklig fullkomlighet, dog han i själva verket i förhållande till dem såsom försonande, överskylande präst, ty de trädde ut från sin vistelse under hans överskylande och höljande beskydd i fristaden och ställdes fram inför Gud för att prövas i fråga om sin egen förtjänst. Om några dör efter detta, kommer det inte att bli för blodshämnarens hand eller på grund av någon tidigare skuld för i våda utgjutet blod, utan då blir det för att de — till följd av någon själviskhet — uppsåtligt sviker, när deras ostrafflighet sätts på prov. — Upp. 20:1—6, 11—15, NW.
Vägen bereds
7. Hur handlade den forntida fristaden mot den dråpare, som dräpt av våda, och hur måste han själv uppföra sig i fristaden?
7 Den forntida fristaden skulle öppna sina portar och fungera som värd för den mandråpare som hade dräpt av våda. ”Och han skall fly till en av dessa städer och stå vid ingången till stadsporten och tala sina ord, så att de äldre männen i den staden höra det, och de skola taga honom in i staden till sig och giva honom en plats, och han skall bo hos dem. Och ifall blodshämnaren jagar efter honom, då skola de icke utlämna mandråparen i hans hand, ty det var utan att veta det som han slog sin nästa till döds, och han hatade honom icke förut. Och han skall bo i den staden, till dess han står till rätta inför menigheten, till dess den överstepräst dör, som råkar vara i de dagarna. Det är då som mandråparen får återvända, och han skall gå in i sin stad och in i sitt hus, in i den stad, från vilken han hade flytt.” (Jos. 20: 4—6, NW) Medan flyktingen i fristaden visserligen var berövad friheten att draga upp till Guds tempel, var han likväl i nära kontakt med tempeltjänarna, leviterna, och i Hebron med prästerna och till och med översteprästen. Han fick emellertid inte längta efter att denne snart skulle dö, ty det skulle tendera åt en ande av mordiskhet och uppror mot de av Gud utfärdade restriktionerna. Han fick inte vara sysslolös och tänka att staden var skyldig att ge honom hans uppehälle och på det sättet bli en ekonomisk börda för leviterna och prästerna. Nej, han måste lära sig ett yrke och komma att bidra till stadens välfärd och blomstring.
8. Hur måste därför de som flyr till den kristnes fristad uppföra sig, och vad får detta till följd?
8 De som flyr till den kristnes fristad får inte heller vara dagdrivare inom den nya världens samhälle. De måste visa uppskattning av Guds barmhärtighet mot dem och hålla sig i kontakt med kvarlevan av det ”konungsliga prästerskapet” och i synnerhet med Översteprästen, under vars överskylande förtjänst de finner beskydd. De får inte vara en börda, en hämsko för den nya världens samhälle, som hindrar och fördröjer dess verksamhet och kommer dess andliga välstånd att sippra bort. De måste lära sig ett yrke i denna organisation, och med tanke på de gudomliga förpliktelser, som vilar på den, består det enda ”yrke” som är lämpligt inom denna organisation i att lära sig att predika budskapet om Riket och förkunna ”hämndens dag från vår Gud”. (Matt. 24:14; Jes. 61:1, 2) Därigenom kommer den tid som tillbringas inom ”gränser” före Harmageddon att flyga sin kos under den största glädje och under lovprisning av Jehova, och det hela får frälsning till följd både för flyktingen och för andra.
9. Vad är det som flyktingarna — för att hålla sig fria från blodskuld — har förklarat sig vara för, och för vilket förbund har de tagit ståndpunkt?
9 Här i vår fristad befinner vi oss alltså nu, och här är vi beslutna att stanna intill översteprästens ”död”. Därför att Jehovas vittnen är beslutna att hålla sig inom gränserna inne i Jehovas av barmhärtighet inrättade ”fristad” under hans överstepräst, förklarade sig dessa vittnen, den 1 november 1939, för absolut neutralitet gentemot denna världens blodiga strider. De har också tagit ståndpunkt för Guds förbund om blodets helgd i och med sitt beslut att inte bryta mot detta förbund genom att ha något att göra med blodtransfusion, som ju har vållat så många icke inberättade dödsfall; detta för att undgå varje slag av uppsåtligt åsamkad blodskuld i Guds ögon. Den som med uppsåt blev mördare fann ingen asyl i den forntida fristaden, utan överlämnades åt blodshämnaren till att rättvisligen dö för hans hand. Vi vill inte ha några människor av detta uppsåtligt onda slag inom den nya världens samhälle. — 4 Mos. 35:16—21, 30, 31; 5 Mos. 19:11—13. — Se Vakttornet, 1 januari 1940; The Watchtower, 1 juli 1945.
10. Vilken hjälp till framgångsrik flykt måste beredas den som dräpt av våda, och hur skedde detta i förebilden?
10 Prästerna och levitema i fristäderna måste vara i högsta grad hjälpsamma mot dem som sökte tillflykt ibland dem och där fann en trygg hamn. Vidare måste de och hela Israel vara mycket angelägna om att hjälpa de behövande flyktingarna att vinna över blodshämnaren genom att hinna innanför fristadens trygga område; detta för att förhindra att vådadråpares oskyldiga blod bleve utgjutet. Så här sade Jehovas barmhärtiga lag: ”Då skall du avskilja tre [ytterligare] städer åt dig [Israel] mitt i ditt land, som Jehova, din Gud, giver dig för att du skall taga det i besittning. Du skall åt dig bereda vägen, och du skall dela upp området i ditt land, som Jehova, din Gud, begynte giva dig såsom en besittning, i tre delar [väster om floden Jordan], och det skall vara för att vilken mandråpare som helst må fly dit.” (5 Mos. 19:2, 3, NW) Att vägen skulle beredas, som det här sägs, betydde att de förnämsta vägar som man kunde fly på till fristäderna skulle göras snabbframkomliga; kullar måste jämnas ut, stenar som man kunde snava på måste röjas undan, över floder måste man bygga broar, vägarna måste breddas till att bli ända till drygt fjorton meter breda, så att stark trafik inte behövde hejda flyktingen, och vid korsvägarna skulle det sättas upp skyltar med påskrift ”Fristad! Fristad!” för att utpeka riktningen till asylstaden. Varje avdelning av landet, det fanns tre öster om Jordan och tre väster om floden, hade sin egen fristad, så att flykten inte skulle bli alltför lång för en man, i vilket område han än befann sig. Var och en visste, vilken fristad han skulle fly till.
11. På grund av vilken anordning kan alla nationer i denna tid glädja sig med Jehovas andliga folk?
11 Vilken utmärkt illustration är inte detta på hur vägen har måst beredas för dem som i denna tid av våda blivit behäftade med blodskuld, i synnerhet för dem som i motbilden svarar mot de ”tillfälligt bosatta” och de ”bofasta främlingarna”, de ”andra fåren”, som inte är andliga israeliter, utan är av alla nationer! Således kan dessa nationer nu glädja sig med Jehovas folk, kvarlevan av det andliga Israel. Jehova emotser den tid då han skall straffa blodskuld i Harmageddon och utropar: ”Jag skall låta mina pilar bliva rusiga av blod, medan mitt svärd skall äta kött, av blodet av de slagna och av fångarna, av fiendens ledares huvuden. Gläd eder, ni nationer, med hans folk, ty han skall hämnas sina tjänares blod, och han skall med hämnd vedergälla sina motståndare och skall i sanning bringa försoning för sitt folks jord.” — 5 Mos. 32: 42, 43, NW.
12. a) Varför är det angeläget för oss att hålla ”vägen” i ett utmärkt skick, och hur gör vi det? b) Hur kan vi i annat fall ådra oss framtida blodskuld till vår egen tillintetgörelse?
12 Då ju Jehova har medgivit endast en ”kort tidsperiod” till dess hämnd skall utkrävas i Harmageddon för det oskyldiga blodet och då ju den tiden nu efter 1918 har hunnit bli så starkt reducerad, har det blivit så oerhört angeläget för oss’ att hålla den väg i utmärkt skick, som har blivit beredd till den nuvarande fristaden. På det sättet underlättar vi en snabb flykt för otaliga andra, som blir medvetna om sin av våda åsamkade blodskuld inför Gud och hans överstepräst och som vaknar till insikt om den hotande faran, den världsvida blodshämnd som skall utkrävas i ”kriget på Guds, den Allsmäktiges, stora dag”. Vi måste låta varningen ljuda för dem genom att oförskräckt och ihärdigt kungöra ”hämndens dag från vår Gud”. Vi måste förhjälpa dem till en snabb flykt till den enda tillflyktsorten under Jehovas överstepräst. Vi måste bli liksom vägvisarstolpar utmed vägen med anvisningen ”Fristad! Fristad!” och peka mot den enda plats där man nu kan finna tillflykt. Var och en måste tjäna på detta livsfrälsande sätt inom sitt eget tilldelade distrikt. Vi vågar inte svika vår plikt som väktare, vårt åliggande att peka på det hotande rättarsvärdet och uppmana de i fara stadda människorna att fly. Om vi sviker vår plikt genom att försumma att bära fram varningen, då kommer vår nuvarande tillflyktsort inte att vara oss till gagn vid den kritiska tidpunkten, ty deras blod, som kunde ha undsluppit, om de hade fått tillbörlig varning, kommer att utkrävas ur vår hand av Jehova Gud. (Hes. 33:1—9) Låt oss alltså vara på vår vakt, så att vi inte ådrar oss framtida blodskuld på detta sätt till vår egen tillintetgörelse.
Vem trampar vinpressen?
13, 14. a) Vem är då den motbildlige ”blodshämnaren”, och varför är det så? b) När och var kommer han att hinna upp de mordiska, som är belastade med blodskuld?
13 Men vem är ”blodshämnaren”, för vilken man måste fly? Vem är denne de dräptas närmaste frände, som Gud gjorde ”till sin avbild” för att denne skulle fungera som Guds skarprättare och avrätta den som utgjutit människoblod? (1 Mos. 9:6; 2 Sam. 14:6, 7, 11; NW) För att vara berättigad att hämnas hela jordens dräpta och särskilt Jehova Guds dräpta vittnen måste denne hämnare vara en frände till hela människosläktet och i synnerhet till Jehovas vittnen. Vem måste detta vara? Vem skulle det kunna vara annat än Guds enfödde Son, som blev människan Kristus Jesus? Han är människosläktets närmaste släkting, ty han föddes av en kvinna, föddes som fullkomlig människa med ett liv så värdefullt, att det kunde frambäras som offer för hela människosläktet för att återlösa dess medlemmar från evig död. Han blev en broder till dem som följer honom i spåren, så att vad någon gör mot en av de minsta av dessa bröder, det gör han mot deras äldste broder, Jesus Kristus. Den som dödar en av Kristi trogna efterföljare, han dödar en av Kristi bröder och visar att han skulle handla så också mot Kristus själv. (Hebr. 2:11—17; Matt. 25:40, 45) Som överstepräst står han emellertid nu i begrepp att använda förtjänsten av sitt försoningsoffer till gagn för alla lydiga människor för att göra dem till sina barn och för att bli deras ”Evige fader”. Vem det vara må, som dödar någon av dessa motbildliga ”tillfälligt bosatta” eller ”bofasta främlingar”, som har förenat sig med den nya världens samhälle, dödar ett av Kristi blivande barn, ett av de ”andra fåren”, för vilka Kristus är Herden, den gemensamme, den rätte Herden, som utgav sin egen själ för alla sina får. — Joh. 10:16, NW.
14 Därför står han, ”människan Kristus Jesus”, i det rätta släktskapsförhållandet till människorna för att kunna hämnas, inte blodet av en enda, utan blodet av alla de dräpta, i det han ingriper med snabbheten hos en förföljande blodshämnare mot hela den mordiska hopen. Han kommer att hinna upp dem alla på Harmageddons slagfält. Han kommer att finna dem alla utanför den motbildliga fristaden, ty den kommer inte att ge dem något skydd.
15, 16. a) Vem är då med rätta den som skall trampa vinpressen vid Harmageddon? b) Vem är det emellertid som i Jesajas profetia visar en bild av sig själv såsom den som trampar vinpressen, och i vilka ordalag sker detta?
15 Med rätta är det alltså Jesus som trampar Guds vredes stora vinpress vid Harmageddon, ty där kommer livet att trampas ut ur den med blodskuld belastade världen såsom hämnd för det oskyldiga blod som den redan har utgjutit, och ytterligare kommer att utgjuta, innan Hämnaren kallar världen till räkenskap och tvingar den att betala sin skuld. Emellertid visar Jehova profetiskt en bild av hur han själv trampar den stora vinpressen för att krossa dem som inte visade någon broderlig kärlek mot hans folk, nämligen invånarna i Edom, avkomlingar till Jakobs (Israels) tvillingbror. Profetian ger oss dialogen mellan profeten Jesaja och Jehova i dessa ord:
16 ”Vem är han, som kommer ifrån Edom, i röda kläder ifrån Bosra [Edoms huvudstad], prunkande i sin mantel, stolt i sin stora kraft? ’Jag är den, som förkunnar rättfärdighet och är mäktig att hjälpa [mitt folk]’. Vi är din mantel röd? Vi äro dina kläder lika en vintrampares? ’Jag har trampat vinpressen allena, och av folken var ingen med mig [ingen av Jehovas vittnen har att ta del i några våldshandlingar för att hjälpa honom vid Harmageddon, och ingen av de onda kommer att kunna resa sig upp mot Honom]; och jag trampade dem i min vrede och pressade dem i min förbittring och stänkte deras saft [blod] på mina kläder, och jag har fläckat hela min dräkt. Ty en hämndens dag [mot mina fiender] var i mitt hjärta, och min förlossades [mitt förlossade folks] år var kommet. Och jag såg mig om, och ingen hjälpte mig, och jag förundrade mig, och ingen understödde mig; då blev min arm min hjälpare, och min förbittring stödde mig. Och jag nedtrampade folken i min vrede och berusade dem i min förbittring och lät deras saft [blod] rinna ned på jorden’.” — Jes. 63:1—6, 1878.
17. Vem är det likväl som Jehova använder till att trampa vinpressen vid Harmageddon, och hur beskriver Johannes den syn han i förväg fick se av detta?
17 Men när Jehova trampar vinpressen vid Harmageddon, brukar han hela människosläktets närmaste frände, Blodshämnaren, som är berättigad till att utföra trampandet åt sin himmelske Fader, nämligen ”människan Kristus Jesus”. Aposteln Johannes fick i förväg se en syn av hur Kristus beger sig upp i den fullpackade vinpressen vid Harmageddon och trampar den tillsammans med en skara av himmelska följeslagare: ”Och jag såg himmelen öppnad, och se, en vit häst. Och den som satt på den kallas Trofast och Sannfärdig, och han dömer och för krig i rättfärdighet. ... Han är iförd en överklädnad bestänkt med blod, och det namn han kallas vid är Guds Ord. Även de härskaror som voro i himmelen följde honom på vita hästar, och de voro klädda i vitt, rent, fint linne. Och ut ur hans mun skjuter ett skarpt långt svärd fram, för att han må slå nationerna med det, och han skall som en herde vakta dem med en järnstav. Han trampar också Guds, den Allsmäktiges, vredes förgrymmelses vinpress. Och på sin överklädnad, ja, över sin länd, har han ett namn skrivet: konungars Konung och herrars Herre.” — Upp. 19:11—16, NW.
18. Varför kan vi förvänta att ”allt rättfärdigt blod, som utgjutits på jorden” sedan Jerusalems förstöring, skall hemsökas på kristenheten?
18 I denna Harmageddons vinpress kommer flödet av blod från de slagna nationerna att bilda en flod som strömmar över alla bräddar. För nitton hundra år sedan sade Jesus i Jerusalems tempel till de judiska religiösa ledarna, lärarna och styresmännen: ”[Här] sänder jag ... åstad till eder profeter och visa män och lärare i offentligt värv. Några av dem skola ni döda och fastnagla vid pålen, och några av dem skola ni gissla i edra synagogor och förfölja från stad till stad, på det att över eder må komma allt rättfärdigt blod, som utgjutits på jorden, från den rättfärdige Abels blod [Abel var det första vittne för Jehova som led martyrdöden] till Sakarias’, Barakias’ sons, blod, hans som ni mördade mellan helgedomen och altaret. Jag säger eder i sanning: Allt detta skall komma över detta släktled.” (Matt. 23:34—36, NW) Kom det över det släktledet? Ja, det gjorde det, ty trettiosju år efter det att den av prästerna inspirerade folkhopen hade ropat till ståthållaren, Pontius Pilatus: ”Hans blod komme över oss och över våra barn”, kom Pilatus’ egna landsmän, romarna, och förstörde Jerusalem och dess tempel efter fyra månaders belägring, och de utkrävde en tribut av 1.100.000 döda samt förskingrade 97.000 överlevande till jordens ändar till att dö som slavar. (Matt. 27:24, 25, NW) Kan vi då förvänta, att ”allt rättfärdigt blod, som utgjutits på jorden” sedan dess, skall komma Över den otrogna kristenheten, den nutida motsvarigheten till det mot Kristus fientliga Jerusalem? Ja!
19. Vad kan vi i detta sammanhang förvänta med avseende på ”Babylon det stora”?
19 Och vidare, vad kan vi förvänta med avseende på den fyra tusen år gamla skökan, ”Babylon det stora”, denna sköka som är drucken av de heligas blod och av Jesu vittnens blod, i vilken man har funnit också profeters blod och blodet av alla dem som har blivit slaktade på jorden? Emedan hon, som bibeln säger, behärskar alla jordens folk, kommer hon och alla folk under henne, kristenheten inbegripen, att slungas i Guds hela jorden omslutande vinpress. Då kan vi förvänta att det kommer att forsa fram blod i en strid ström.
20. Av vem och hur trampas vinpressen vid Harmageddon, och hur högt når den utpressade saften av ”jordens vinträd”?
20 I Harmageddonkriget, som nu är nära, kommer skördetiden, alltså, vintramparnas tid. Jehova, den suveräne Blodshämnaren, ger signal, och med jubelrop störtar Jesus Kristus och hans skara av vintrampare upp i presskaret, inte på bara fötter, utan på hästryggen, på hästar som hör samman med ”kriget på Guds, den Allsmäktiges, stora dag”, för att krossa det ofantliga ”jordens vinträd” och den last av ond frukt som det dignar under. Uppenbarelseboken visar en bild av hur oerhört slaktandet vid Harmageddon kommer att bli, i dessa ord: ”Han ropade med hög röst till den som hade den vassa skäran och sade: ’Hugg till med din vassa skära och bärga klasarna från jordens vinträd, emedan dess druvor hava blivit mogna.’ Och ängeln högg till med sin skära på jorden och avbärgade jordens vinträd, och han slungade det i Guds vredes stora vinpress. Och vinpressen trampades utanför staden, och blod kom ut ur vinpressen så högt upp som till hästarnas betsel, på en sträcka av ett tusen sex hundra stadier [ja, omkring tre hundra kilometer].” — Upp. 14:18—20, NW.
21. a) Vad visas i bild genom att den utpressade druvsaften når så högt, och vad anges genom att det är ”utanför staden” som vinpressen trampas? b) Hur kan vi då undgå Guds vredes vinpress?
21 Harmageddons stora vinpress kommer att trampas ”utanför staden”, och hästarna under Kristus och hans himmelska skaror kominer fullständigt att vada, ja, nästan simma, genom blod, så många kommer de individer att vara, som är motståndare till Jehova Gud och hans konungars Konung. Mena nu inte skeptiskt att detta är alltför ohyggligt för att bli verklighet! Det är en målande profetisk skildring från Guds ord, och hans ord blir alltid verklighet, och det finns alla skäl till att denna bild skall bli verklighet. Att vinpressen trampas ”utanför staden” betyder att den kommer att trampas utanför det nya Jerusalem, utanför den teokratiska organisationen, alltså utanför den kristna fristaden och utanför den nya världens samhälle. Är det några i våra dagar som vill undgå att bli kastade i Guds vredes vinpress för att krossas? Dröj då inte med att fly undan den gudomlige Blodshämnaren. Välj den väg, som är utmärkt med ”Fristad! Fristad!”, och fly till fristaden under Översteprästen, Jesus Kristus. Stanna sedan beslutsamt, visligen, med tacksamhet inne i den intill Harmageddon!
(The Watchtower, 1 december 1955)