”Lycklig är den nation, vars Gud Jehova är”

”Lycklig är den nation, vars Gud Jehova är, det folk som han har utvalt till sin arvedel.” — Ps. 33:12, NW.

1. a) Vad tänker kanske äldre människor om världen före 1914? b) Hurudana har förhållandena varit sedan det året?

LYCKA i denna tid? Finns det någon enda nation på jorden som är lycklig i denna tid? Vilken nation skulle kunna vara lycklig, när världen har råkat i en sådan belägenhet som den nu befinner sig i? Äldre människor tänker kanske tillbaka på tillståndet på jorden före världskrigets utbrott på sommaren 1914 och utbrister: ”Det var en lycklig tid!” Och det är sant att på den tiden, innan första världskriget bröt ut, fanns det några nationer, i vilka det i stort sett rådde en lycklig eller åtminstone glättig stämning. Men så är det inte nu för tiden. Sedan 1914 har det ju i nationerna rått ständig ovisshet, oro, osäkerhet, misstänksamhet och fruktan och tilltagande nöd, under det att de politiska styresmännen och de religiösa ledarna inte vet hur de skall komma till rätta med den tilltrasslade internationella situationen och de för människorna olösliga problemen. För den yngre generationen i denna tid, för dem vilkas förhoppningar borde stå till framtiden, blir utsikterna allt hopplösare. Vad de skall få ut av livet anser de att de måste få ut nu, och därför menar de att nu är rätta tiden för dem att ”leva om”.

2—4. a) Finns det trots världsproblemen verkligen en lycklig nation i denna tid, och vilken nation kan somliga mena att detta är? b) Vilka problem har just den nationen ställts inför sedan dess trettiofjärde president installerades i ämbetet?

² Hur otroligt det än kan tyckas är det möjligt, trots allt detta, att finna en lycklig nation, och dess lycka och glädje tillväxer, allteftersom världssituationen närmar sig sin oundvikliga höjdpunkt. Människor som nu sluter sig till denna gynnade nation finner lycka nu. Vad är det för en nation, och vilket skäl har den att vara lycklig?

³ Nej, det är inte den mäktigaste och mest blomstrande nationen på jorden i denna tid. Det som ägde rum den dag, då en av dess presidenter installerades i sitt ämbete i nationens huvudstad, Washington, D. C, den 20 januari 1957, skulle emellertid ha kunnat ge en antydan om att den var en lycklig nation och borde vara det. Nationens trettiofjärde president installerades då för andra gången i sitt ämbete. Enligt gammal sed avlade han eden med högra handen vilande på en uppslagen bibel. Hans hand vilade emellertid inte på den vanliga engelska kyrkobibeln, utan på Amerikanska standardöversättningen (AS), en bibelutgåva av år 1901. Just det här exemplaret hade han fått av sin gudfruktiga mor, då han skulle ta examen vid Förenta staternas krigsskola West Point i staten New York år 1915, första världskrigets andra år. Hans hand vilade avsiktligt på Psalm 33:12, som enligt denna översättning lyder: ”Välsignad är den nation, vars Gud Jehova är, det folk som han har utvalt till arvedel åt sig.” (AS) I en senare publicerad bibelöversättning, En amerikansk översättning (AT) av år 1939, börjar den här versen så: ”Hur lycklig är inte den nation ...” — New York Times för 21 januari 1957.a

⁴ Genom den här gesten kan presidenten, som för andra gången installerades i ämbetet, ha antytt att Amerikas förenta stater var denna välsignade eller lyckliga nation eller att han skulle tjäna såsom president för att den skulle bli välsignad eller lycklig. Men ledde han, under sina båda ämbetsperioder som president, sin nation till sådan välsignelse eller lycka som det talas om i Psalm 33:12? Under hans första ämbetstid drogs hans nation in i de politiska förvecklingarna mellan Nordvietnam och Sydvietnam. (The Americana Annual, 1956, sidan 356, om Indokina och under underrubriken ”Viktiga händelser, 1955”.) Inte heller upphörde svårigheterna i förbindelse med Nordkorea. Andra för nationen besvärliga situationer, både hemma och borta, har mångfaldigats sedan dess. Hur kommer det sig då att den välsignelse, den lycka, som presidenten hoppades på, enligt hans andra installationstal år 1957, inte har förverkligats sedan dess? Varför har nationen inte visat sig ha rätt till en sådan lycka?

5. a) Vad är hemligheten med den nation, vars lycka det talas om i Psalm 33:12, och vilka passande frågor ställs fördenskull här? b) Är det någon annan jordisk stat som bevisar sig vara Guds lyckliga nation?

⁵ Några väsentliga krav har blivit förbisedda, ignorerade. Om vi åter begrundar Psalm 33:12, kan vi lätt inse vad den verkliga hemligheten med en nations lycka består i. Det är nationens Gud som är hemligheten och det förhållandet att nationen är hans utvalda arvedel. Vad versen klart och tydligt inte säger är detta: Lycklig är den mest blomstrande och den militärt starkaste nationen, utan: ”Välsignad [eller: Lycklig] är den nation, vars Gud Jehova är, det folk som han har utvalt till arvedel åt sig.” (AS; AT) Därför har vi all anledning att fråga: Ledde nationens trettiofjärde president sin nation till att välja Jehova som sin Gud? Amerikas förenta stater har av Högsta domstolen där i landet kallats för en ”kristen nation”, men har den dyrkat Jehova som sin Gud, och har den visat sig vara ”det folk som han har utvalt till arvedel åt sig”? Var finns väl de fakta som berättigar oss att svara: Ja! även om Amerikas förenta stater är kristenhetens ledande nation? Det finns inga sådana fakta att peka på. Inte heller finner man några sådana i förbindelse med någon annan av de 200 nationer, bland vilka Jehovas namn har blivit förkunnat av hans vittnen i många år, nej, inte ens i republiken Israel.

6. Vad är Guds ”lyckliga” nation inte beroende av, enligt Psalm 33:10, 16, 17, och bland vilka nationer kan man alltså inte finna Guds ”lyckliga” nation?

⁶ Om vi begrundar några verser i anslutning till Psalm 33:12, får vi veta följande överraskande detaljer om den lyckliga nationen: ”Jehovah har gjort hednafolkens [nationernas] råd om intet, han har gäckat folkens tankar. En konung segrar ej genom sin stora makt, en hjälte räddas ej genom sin stora kraft; förgäves väntas seger av hästen, och hans stora styrka förmår ej att frälsa.” (Ps. 33:10, 16, 17, My) Denna ”lyckliga” nation skulle med andra ord inte vara beroende av denna världens militärmakt, utan det skulle vara genom dess Gud, Jehova, som den skulle bli räddad från nationernas fientliga rådslag och folkens illvilliga tankar, och inte genom kraftfulla hjältar och starka stridshästar. Sådana kännetecken utmärker inte nationerna och folken i den här världen i en tid då krigsförberedelserna är mer omfattande än någonsin i människans historia. Nationerna och folken dignar under den börda som lagts på dem till följd av deras arméers, flottors och flygvapens väldiga utgifter och krav. Trots deras påvars, prästers och andra religiösa ledares böner anser de inte att Jehova kan rädda dem militarismen förutan.

7. Hur får vi hjälp till att avgöra vilken den lyckliga nation är som omtalas i Psalm 33:12, och vad får vi i bibeln veta om detta?

⁷ I dessa dagar, då nationalism och patriotiskt högmod breder ut sig över hela jorden, vilken nation kan då peka på sig själv som den nation och det folk som Psalm 33:12 uppfylls på i våra dagar? Vilken är verkligen den ”lyckliga” nationen, det ”utvalda” folket? Vi kan få hjälp till att få reda på det, om vi tänker tillbaka på den nation som den man tillhörde som inspirerades att skriva Psalm 33, ty han skrev om sin egen nation. Alltifrån början av dess historia som en nation hade den blivit gynnad med mirakulösa befrielser av den Gud som allena bär namnet Jehova. Vilken dramatisk befrielse var det inte, just då nationen föddes, då den blev befriad från fångenskap och slaveri i Egypten sedan den firat påsken år 1513 f.v.t., varpå inte många dagar efteråt följde den häpnadsväckande befrielsen, då de fördes över Röda havets upptorkade botten till Sinaihalvön, medan egyptiernas här dränktes som råttor av de tillbakavändande vattenmassorna! Ingen annan nation vare sig i forntiden eller nutiden kan peka på en sådan befrielse eller någonting som liknar den i dess historia som nation. Röda havets östra strand fick bevittna stor lycka som vederfors den mirakulöst räddade nationen. I sanning, Jehova Gud hade utvalt dem! — 2 Mos. 12:1—15:21.

8. När blev folket under Mose organiserat som en nation, och hur löd det första budet som Gud gav israeliterna?

⁸ I tredje månaden efter befrielsen från Egypten samlades detta folk under profeten Mose ledning vid foten av Sinai berg på den arabiska halvön. Där blev israeliterna verkligen organiserade till en nation, avskild från alla de andra nationerna på jorden. Där blev de gynnade med att få höra en röst från Gud tillkännage de ryktbara tio buden, och efteråt fick de dessa tio bud skrivna på stentavlor, och det var inte profeten Mose som hade skrivit dem, utan de skrevs med ”Guds finger”. Dessa tio bud var de första lagarna i det lagliga kontraktet eller förbundet som slöts mellan nationen och dess himmelske befriare. Det första av dessa tio bud krävde att han skulle vara deras Gud. Det lydde: ”Jag är Jehova, din Gud, som har fört dig ut ur Egyptens land, ut ur slavhuset. Du skall inte ha några andra gudar gentemot mitt ansikte.” (NW) Ingen annan gud hade varit med om att befria dem, och därför hade Jehova Gud rätt att kräva deras odelade hängivenhet. — 2 Mos. 19:1—20:18.

En nations död och återfödelse

9. Hur kunde den här nationen förbli lycklig, och hur hjälpte Jehova den?

⁹ Så länge nationen höll sig till Jehova som sin Gud fick den erfara lycka. Så länge som israeliterna uppfyllde förpliktelserna i sitt nationella kontrakt eller förbund, som profeten Mose hade varit medlare för, hade de framgång i det land som flöt av mjölk och honung och som deras Gud hade fört dem in i år 1473 f.v.t. Det var när de bröt lagarna och buden i sitt nationella förbund och vände sig till att dyrka falska gudar, som dyrkades av nationerna runt omkring dem, som de råkade i svårigheter. Trogen mot sitt förbund uppreste Jehova Gud särskilda domare till att befria dem från deras fienders hand. Han reste upp sina oförfärade, rättframma profeter för att varna dem för det dåraktiga i att följa en orätt kurs och för de förskräckliga följderna som skulle komma därav. Därför att nationen vacklade mellan att dyrka den ende levande och sanne Guden och de falska demongudarna fick den känna på både ljuvt och lett. På grund av Guds godhet mot nationen skrev deras andre konung, David, som var son till Isai i Betlehem: ”Lyckligt är det folk, vars Gud Jehova är!” — Ps. 144:15, NW.

10. När nådde denna nations lycka höjdpunkten, men vilka händelser medförde nationens undergång såsom Guds ”lyckliga” nation?

¹⁰ Denna Guds utvalda folks lycka nådde sin höjdpunkt under Davids sons och efterträdares, konung Salomos, regering i Jerusalem. (1 Kon. 4:20—25) Nationen förlorade denna lycka därför att härskare och folk gav efter för dyrkan av avgudar och demoner. Kortvariga perioder av bättring från sådana återfall till falsk gudsdyrkan bevisade sig inte vara tillräckligt genomgripande för att frälsa nationen från den olycka som Jehova Gud hade varnat dem för i villkoren för sitt högtidliga förbund med nationen. Vid den tid som han själv hade gett till känna ledde han förhållandena så att dess utvalda konungasläkt blev störtad och huvudstaden Jerusalem förstörd och hela landets område lagt öde, dess ryktbara tempel som konung Salomo byggt i Jerusalem blev uppbränt, och en kvarleva av överlevande blev förd i fångenskap till det fjärran Babylonien.

11. Vilka ansträngningar gjorde Jehova för att frälsa sitt folk, men hur uppträdde detta folk?

¹¹ Jehova låter inte gäcka sig i obegränsad tid, inte ens av den nation och det folk som bekänner sig ha honom till sin Gud. Detta framhålls eftertryckligt i 2 Krönikeboken 36:15—21 (Åk), där den fria, oberoende nationens sista dagar skildras. Vi läser där: ”Och Jehova, deras fäders Gud, sände sina bud till dem tidigt och ofta, ty han ville skona sitt folk och sin boning [templet]. Men de begabbade Guds sändebud och föraktade hans ord och bespottade hans profeter, till dess Jehovás misshag steg över hans folk, så att det icke mera fanns någon bot.

12. Hur upphörde den nation, som hade Guds välsignelse, att vara till?

¹² Och han förde emot dem kaldeernas konung, och denne lät dräpa deras unga män med svärd i deras helgedomshus och skonade icke yngling eller jungfru, icke gammal och grå; allt gav han i hans hand. Och alla kärl i Guds hus, stora och små, och skatterna i Jehovás hus och konungens [Sidkias] och hans hövdingars skatter, allt lät han föra till Babel. Och de brände upp Guds hus och bröto ned murarna i Jerusalem, och alla dess palatser brände de upp i eld och förstörde alla dess dyrbarheter. Och han bortförde dem, som hade undsluppit svärdet, i fångenskap till Babel, och de blevo trälar åt honom och åt hans söner, till dess perserna fingo väldet — på det att Jehovás ord genom Jeremias mun skulle fullkomnas — till dess landet [Juda land] blev gottgjort för sina sabbatsår. Så länge förödelsen varade, hade det sabbat — till dess sjuttio år voro fulla.” — Jämför med 2 Konungaboken 24:20—25:26.

13. Hur inverkade Jerusalems förstöring på Jehovas namn och på Guds folk?

¹³ I och med att deras konungadöme störtades, Jerusalem och likaså dess tillbedjans tempel förstördes, hela Juda land blev öde och kvarlevan av överlevande fördes bort i fångenskap till Babylon, dog nationen. Emedan det hade varit känt bland nationerna att deras Gud var Jehova, Abrahams, Isaks och Jakobs Gud, medförde denna nationella olycka stor vanära över Jehovas namn och rykte. Och vad de landsflyktiga i Babylon angår, så var deras förhoppningar lika en dal full med torra, sönderfallna skelett, som ingen mänsklig makt kunde återuppväcka. (Hes. 37:1—12) Juda och Jerusalem var inte längre ”ett land” i betydelsen hemland för ett folk med nationell tillvaro och kunde följaktligen inte bära namnet ”Juda land”. Det blev ett förbjudet land, som undveks av vidskepliga främlingar, ett tillhåll för vilda djur och fåglar, en vildmark, en djungel. Detta hade förutsagts i profeterna Jeremias och Mikas varnande budskap. — Jer. 32:43; 33:10, 12; Mik. 3:9—12; Jer. 26:18.

14. Vilka frågor ställs här om denna nation, och vad får vi veta i bibelns profetior?

¹⁴ Skulle denna vanära över Jehovas namn såsom nationens Gud någonsin bli avlyftad och hans namn som den universelle suveränen åter bli krönt med ära? Skulle den nation som var förbunden med hans namn och hans herravälde någonsin bli återfödd? Skulle det förbjudna, undvikta, djungelbevuxna landet någonsin bli återfört från sitt förödda tillstånd och bli känt bland nationerna som Juda land? Hur nära nog omöjligt som detta kan ha tyckts för de hedniska nationerna, särskilt för Babylon, så var likväl denna återfödelse av landet, nationen och Jehovas dyrkan i templet något som Jehova Gud hade bestämt! Det stod skrivet i Jehova Guds profetior i bibeln!

15, 16. Vad blev Jesaja inspirerad att förutsäga om Jerusalem, och vilket löfte gav Jehova med avseende på sitt folk?

¹⁵ Profeten Jesaja var en som blivit inspirerad att i bestämda ordalag förutsäga denna mirakulösa återfödelse. Till tröst för den lilla kvarleva, som höll fast vid Jehova Guds rena tillbedjan, blev profeten Jesaja ledd att förutsäga hur Gud skulle sitta som domare år 607 f.v.t. och förorsaka att invasionens och förstörelsens larm skulle fylla Jerusalem och dess tempel och på så sätt vedergälla alla israelitiska fiender till hans tillbedjan efter vad de förtjänade, men sedan skulle den krossade nationen och det ödelagda landet återfödas, och det på ett märkligt sätt. Så här sade Jesaja:

¹⁶ ”Hör Jehovas ord, ni män som bävar för hans ord: ’Edra bröder som hatar er, som stöter ut er för mitt namns skull, sade: ”Må Jehova bli förhärligad!” Han skall också framträda med fröjd för er del, och det är de som skall komma på skam.’ Ljudet av tumult kommer från staden, ett ljud från templet! Det är ljudet av Jehova som vedergäller sina fiender vad de har förtjänat. Innan hon började komma i smärtfyllt födsloarbete, födde hon. Innan födslovånda kunde komma över henne, nedkom hon rentav med ett gossebarn. Vem har hört något likt detta? Vem har sett något likt detta? Skall ett land födas med smärtfyllt födsloarbete på en enda dag? Eller skall en nation födas på en enda gång? Ty Sion [Jerusalem] har råkat i smärtfyllt födsloarbete såväl som framfött sina söner.” — Jes. 66:5—8, NW.

17, 18. När inträffade ”återfödelsen”, och hur kunde den sägas påminna om en mirakulös födelse innan den blivande modern börjar känna födslosmärtor?

¹⁷ Till överraskning för alla de hedniska nationer som föraktade Sion eller Jerusalem ägde denna förunderliga ”återfödelse” rum år 537 f.v.t., eller precis sjuttio år efter det att Juda land och Jerusalem eller Sion blivit ödelagda. Återfödelsen inträffade mycket snabbt, som om den inte föregåtts av någon födslosmärta, som om den inträffat innan födslosmärtor haft tid att så att säga lägga moderns kropp på sträckbänk. Hur så?

¹⁸ Babylon, som vägrade att släppa judarna fria från landsflykten, vidmakthöll sitt världsherradöme till kvällen den 16 Tischri (eller 5—6 oktober) år 539, det sextionionde året av de förutsagda sjuttio årens ödeliggande över Juda och Jerusalem eller Sion. Under första hälften av det sjuttionde året, ungefär på våren, utfärdade Cyrus den store, Babylons persiske erövrare, sin kungörelse, som tillät och uppmuntrade judéerna att återvända från landsflykten till sitt förra hemland för att återuppbygga Jehovas tempel i den återuppförda staden Jerusalem eller Sion. Vid slutet av det sjuttionde året, tidigt på hösten år 537 f.v.t. [1 Tischri 537 = 28—29 september 537 f.v.t.], var den trogna kvarlevan tillbaka och bosatt i sitt älskade hemland och hade slagit sig ned på platsen för många av de forna städerna. — Esr. 1:1—3:6.

19. Vad fick Jerusalem uppleva bara några månader efter befrielsen?

¹⁹ Det förekom alltså inte någon lång period av födslosmärtor i form av någon smärtfylld resning å Sions (eller Jerusalems) ”barns” sida för att bryta sig lösa från den babyloniska fångenskapen och kämpa sig tillbaka till sitt förödda land och åter etablera sig som en nation. Inom några få månader efter det att Cyrus den store hade utfärdat sitt befrielsedekret var en kvarleva av Jehova Guds sanna tillbedjare åter i landet, som inte längre var förbjudet för dem av Jehova. Det blev ett land som styrdes av en ståthållare på platsen, en avkomling av judakonungen David var dess styresman, och det hade en överstepräst som var bemyndigad av Jehova Gud. På det sättet, med eget territorium och en egen styrelse där, blev den nation som utgjordes av den ende levande och sanne Gudens tillbedjare återfödd. Det fanns nu åter ett Sion eller Jerusalem, som utövade lokal styrelse, och detta Sion hade sina ”barn” eller invånare och underlydande som rensade upp och uppodlade dess område, Juda land. Tillbedjan av dess Gud hade återställts där.

Inget kan hindra Jehova Gud

20, 21. Vad hade Jehova åstadkommit ”på en enda dag” och ”på en enda gång”, och vad blev på så sätt rättfärdigat?

²⁰ Vem hade någonsin hört något liknande? Vem hade någonsin sett något som liknade denna händelseutveckling i nationellt och religiöst avseende? Det inträffade alltsammans så plötsligt, så oväntat, och utan något tidigare motstycke. Ja, utan att vara besvärad av födslovåndor framfödde Jehovas jordiska organisation, Sion, ”ett gossebarn”, därigenom att en nationell folkgrupp trädde fram på verklighetens fält. Snabbt, som ”på en enda dag”, frambragtes ur förödelsen ett land med nationell beteckning. ”På en enda gång” lät den allsmäktige Guden, Jehova, en organiserad nation av människor, som var i förbund med honom, födas, ja, återfödas. Liksom vid själva tiden, då födslosmärtor skulle börja, födde Jehovas organisation Sion ”sina söner”, vilka utgjorde den nation som liknades vid ett ”gossebarn”. Vad annat var väl detta än uppfyllelsen av Jehovas profetia, till rättfärdigande av hans ord som aldrig slår fel? Han ansvarade för denna födelse å sin jordiska organisation Sions sida. Den måste komma, utan något missfall eller någon dödfödsel, alldeles som han hade förutsagt, enligt vad vi läser i den följande versen:

²¹ ”’Vad mig beträffar, skall jag då åstadkomma en öppning och inte låta födelsen ske?’ säger Jehova. ’Eller låter jag en födelse ske, och åstadkommer jag i själva verket ett tillslutande?’ har din Gud sagt.”

22. Vem framträdde i själva verket på scenen när denna häpnadsväckande händelse inträffade, och vilka skulle då bli välsignade?

²² Enligt dessa ord i Jesaja 66:9 (NW) skulle det inte komma något hinder i vägen för den allsmäktige Guden, Jehova, i det sista och kritiska ögonblicket. Och den upptecknade historien bevisar att det inte heller skedde så. Vid denna häpnadsväckande händelse framträdde ingen annan än Jehova på de internationella angelägenheternas scen till glädje för dem ”som bävar för hans ord”. Medan deras religiösa förföljare som hatade dem blev bragta på skam, vilken sann orsak till outsäglig lycka fanns det inte för den återfödda nation, ”vars Gud Jehova är”! ”Jehovas glädje” kom att bli deras starka fäste. — Neh. 8:10, NW.

[Fotnot]