”De kommer helt visst att strida emot dig”
1. Hur kan man reagera på en äktenskapspartners otrohet?
HUR skulle någon av oss som är gift känna det, om hans eller hennes äktenskapspartner blev otrogen och på ett upprörande sätt begick äktenskapsbrott? Låt oss säga att en hustru, som man varit gift med från hennes ungdom, bröt sitt äktenskapslöfte, lämnade en och gick och sålde sig åt män med tygellöst moraliskt uppförande. Om man var en trogen äkta man, skulle man då inte känna sig sårad i hjärtat? Sedan alla förhoppningar om försoning hade krossats, skulle man kunna sända bort henne med ett skiljebrev. I denna sin belägenhet kanske man aldrig ville ha tillbaka henne!
2. Vilket fall av otrohet i nationell skala beskrivs i Jeremia 3:1, 2?
2 För två tusen sex hundra år sedan, på profeten Jeremias tid, hade ett fall likt detta utvecklats, men i nationell skala. Det har en nutida motsvarighet, och därför intresserar det oss i denna tid. Det förtjänar att vi undersöker det för att se hur vi kan vara inbegripna. I redogörelsen för fallet, sådan den framläggs av Jeremia, läser vi följande: ”Det är sagt: Om en man skiljer sig från sin hustru, och hon så går bort ifrån honom och bliver en annan mans hustru, icke får han då åter komma tillbaka till henne? ... Och du, som har bedrivit otukt med så många älskare, du vill ändå få komma tillbaka till mig! säger HERREN [Jehova]. Lyft upp dina ögon till höjderna och se: var lät du icke skända dig? Vid vägarna satt du och spejade efter dem, såsom en arab i öknen, och ohelgade landet genom din otukt och genom din ondska.” — Jer. 3:1, 2.
3. Vad uppmanar Jehova den avfälliga som det här talas till att göra? Varför det?
3 Det är Israels nation som det här talas till. Följaktligen läser vi: ”Vänd om, Israel, du avfälliga, säger HERREN, så vill jag icke längre med ogunst se på eder; ty jag är nådig, säger HERREN, jag behåller icke vrede evinnerligen. Allenast må du besinna din missgärning, att du har varit avfällig från HERREN, din Gud.” ”’Vänd tillbaka, o ni avfälliga söner’, är Jehovas uttalande. ’Ty jag själv har såsom en äkta man blivit ägare till er; och jag skall ta er, ... och jag skall föra er till Sion.’” — Jer. 3:12—14; v. 14 enl. NW.
4. Vad i vår tid liknar det avfälliga Israel, och vilken fråga uppstår beträffande en äkta mans äganderätt?
4 Det som i vår tid liknar det avfälliga Israel är kristenheten. Det finns mer än 900.000.000 människor som ännu är förknippade med kristenheten, eftersom de är inskrivna kyrkomedlemmar i dess många sekter och trosriktningar. Har Jehova Gud någonsin ”såsom en äkta man blivit ägare” till kristenheten? I denna tid tonar kristenheten ner Jehovas namn och placerar namnet på Jehovas Son, Jesus, nästan ensamt i förgrunden. Mer än 1.800 år innan kristenheten började finnas till blev Jehova verkligen ”såsom en äkta man ... ägare”. Till vem? Till Israels nation. Han förvärvade äganderätt till dem i synnerhet genom att befria dem från slaveri i det forntida Egypten och sedan genom att föra dem in i ett rättsligt kontrakt med sig själv vid Sinai berg, varvid profeten Mose blev använd som medlare mellan Gud och människa. (2 Mos. 19:1—24:8) Men hur förhåller det sig nu med kristenheten?
5. a) I vad hade kristenheten sina rötter? b) Med vad inträdde Jehova år 33 v.t. i ett förhållande som äkta man? Hur då?
5 Här är det något som den smorda Jeremiaklassen i vår tid måste påpeka för kristenheten, och denna nutida Jeremia gör detta. Kristenheten hade sina rötter i det första århundradets kristendom. Den sanna kristna församlingen blev till på pingstdagen år 33. Den blev ”ett utvalt släkte, ett kungligt prästerskap, en helig nation, ett folk till att vara en särskild egendom” åt Jehova Gud. (1 Petr. 2:9) Detta betydde att hans äktenskapliga förhållande till det köttsliga, omskurna Israel upplöstes, upphävdes. Det blev som en frånskild kvinna! Jehova inträdde nu i ställningen som ”äkta man” och ”ägare” gentemot den nyfödda ”heliga nationen”, det andliga Israel. Denna ”heliga nation” hade han köpt med det dyrbara blodet av sin Son, Jesus Kristus, den större Mose. Han förde in denna ”nation” i det ”nya förbund” som Jeremia hade förutsagt. (Jer. 31:31—34) Jesus var medlaren för detta nya förbund. På hösten år 36 v.t. fick troende icke-judar tillträde till dopet och blev en del av det andliga Israel.
6. Till vad ledde religiös avfällighet bland till bekännelsen kristna under 300-talet?
6 Vad hände sedan? Efter det att Kristi utvalda apostlar hade dött bort vid slutet av det första århundradet började religiös upproriskhet slå rot i församlingen av det andliga Israel gentemot dess ”äkta man” och ”ägare”, Jehova Gud. (Matt. 13:24—28, 36—39) Denna avfällighet bland till bekännelsen kristna tillväxte ända till dess kejsar Konstantin i det romerska riket tidigt under 300-talet förmåddes att utnyttja situationen. Fastän han inte var döpt och fastän han fortfarande var den romerska hedniska religionens pontifex maximus, förklarade han namnkristenheten på den tiden vara statsreligion för det romerska väldet. Resultatet av detta var att det uppkom ett äktenskap mellan den avfälliga kristenheten och den politiska staten.
7. Vilken degenerering måste Jehovas kristna vittnen, enligt Jeremia 2:20, 21, rikta kristenhetens uppmärksamhet på?
7 När det gäller den nutida kristenheten har Jehovas kristna vittnen plikten att tala, alldeles som Jeremia talade till den avfälliga Israels nation på 600-talet före den vanliga tideräkningens början. Med vilka ord från Jehova Gud? Följande ord: ”På alla höga kullar och under alla gröna träd lade du dig ned för att öva otukt. Jag hade ju planterat dig såsom ett ädelt vinträd av alltigenom äkta art; huru har du då kunnat förvandlas för mig till vilda rankor av ett främmande vinträd [en främmande vinstocks degenererade skott, NW]?” — Jer. 2:20, 21.
8. Hur visar Jeremia 2:2, 3 ett fall för Israels del från ett ärbart andligt tillstånd?
8 Jehova beskrev ytterligare det andliga tillstånd varifrån hans förbundsfolk Israel och, i modern tid, namnkristendomen hade fallit, när han också sade genom Jeremia: ”Jag kommer ihåg, dig till godo, din ungdoms kärlek, huru du älskade mig under din brudtid, huru du följde mig i öknen, i landet där man intet sår. Ja, en HERRENS heliga egendom är Israel, förstlingen av hans skörd.” (Jer. 2:2, 3) Heligheten i detta förbundsförhållande till Jehova såsom Gud förlorades ur sikte av det köttsliga Israel, med undantag av en trogen kvarleva som inbegrep Jeremia. En liknande underlåtenhet att inse det riktiga och passande i odelad hängivenhet för Jehova Gud visades av kristenheten. Den har inte levat enligt det nya förbundet.
9, 10. Varför ställer kristenheten frågor beträffande det passande och lämpliga i att Jehovas kristna vittnen handlar likt Jeremia?
9 Men vilka är Jehovas kristna vittnen i vår tid, så att de skulle ta på sig att handla likt Jeremia och anklaga kristenheten för att inte ha motsvarat Guds krav på andliga israeliter i det nya förbundet? Vilka är de, så att de skulle anklaga kristenheten för att vara skyldig till andligt äktenskapsbrott mot det nya förbundets Gud? (Jak. 4:4) Det är på det sättet kristenheten betraktar Jehovas vittnens arbete. Räknat från Konstantin den stores tid är kristenheten mer än 1.600 år gammal och har millioner församlingar!
10 I kontrast härtill är Jehovas kristna vittnen i vår tid bara ett århundrade gamla, räknat från grundandet av Alleghenyförsamlingen av osekteriska bibelforskare. Kristenheten betraktar dem som enbart en ung uppkomlingsförsamling utan den bibliska lärdom som kristenheten kan skryta med. Men hur förhöll det sig med Jeremias ålder, när Jehova gav honom i uppdrag att vara profet?
11. Spelade Jeremias ungdom någon roll för Jehova, att döma av Jeremia 1:4—6?
11 Jeremias ungdom spelade ingen roll för Jehova. Gudaktig hängivenhet och villighet att tjäna under obehagliga omständigheter var de egenskaper som betydde något för Jehova. Detta framgår tydligt av bibelns skildring: ”Och Jehovas ord började komma till mig. Han sade: ’Innan jag danade dig i moderlivet, kände jag dig, och innan du började komma fram ur modersskötet, helgade jag dig. Till profet för nationerna gjorde jag dig.’ Men jag sade: ’Ack, suveräne Herre Jehova! Se, jag förstår verkligen inte att tala, ty jag är bara en gosse.’” — Jer. 1:4—6, NW.
”BARA EN GOSSE”
12. Varför var Jeremia år 647 f.v.t. inte för ung för att Jehova skulle välja honom till att vara ”profet för nationerna”?
12 Men var denne son till prästen Hilkia alltför ung år 647 f.v.t. för att Jehova skulle utvälja honom till ”profet för nationerna”? Nej, ty redan innan Jeremias mor blev havande med honom, och följaktligen långt före hans födelse, såg Jehova att en son till Hilkia skulle vara lämplig för denna ansvarsfulla uppgift — och därtill vid den exakt rätta tiden. Och om Jehova kunde helga en sådan son innan Hilkia födde honom, då kunde helt visst denne allsmäktige Gud låta denne son börja i denna heliga tjänst låt oss säga omkring 20 år efter hans födelse, eller ännu bättre, 25 år efter hans födelse, då han skulle vara kvalificerad att börja i de första skedena av prästerlig tjänst i templet i Jerusalem. Jeremias födelse inträffade alltså i det lämpliga ögonblicket, eftersom Jehova ville att den önskade profeten och prästen skulle vara en ung man i början av sin bana.
13. Under vems regering kom Jehovas ord till Jeremia, och varför kände han sig alltför ung för att tala som profet?
13 Det var Jehovas uppsåt att Jeremia skulle tjäna som profet under en lång tid — mer än 40 år, fram till ålderdomen. Därför var det inte av en tillfällighet som Jehovas profetiska ord började komma till Jeremia i det trettonde året av Josias regering i Jerusalem. (Jer. 1:1, 2) Men Jeremia själv kände sig alltför ung för att åta sig profetiskt arbete som krävde att han talade offentligt. Och eftersom detta skulle inbegripa att Jeremia talade till de äldste i nationen, till män i framskriden ålder, tyckte han själv att han var ”bara en gosse”.
14. Hur stod Jehovas inställning till Jeremias ungdom i kontrast till den inställning som framträdande människor i landet hade?
14 Kungarna, furstarna, prästerna och folket i landet såg ner på Jeremias ungdom, och detta påminner oss om hur den kristne aposteln Paulus uppmanade sin missionärskamrat Timoteus att inte låta någon se ner på hans ungdom, när han fullgjorde Paulus’ anvisningar till honom. (1 Tim. 4:12) Jehova gjorde inte detta. Han talade inte till Jeremia på ett gossaktigt eller barnsligt sätt, och han inspirerade inte Jeremias första profetia till att vara uttryckt på en gosses språk. Den var riktad till vuxna och uttryckt på deras vårdade språk.
15. Hur har kristenheten hela tiden sett på Jeremiaklassen, och hur har denna klass haft ett mod likt Davids?
15 Hela tiden har kristenhetens mycket äldre religiösa organisationer sett ner på Jehovas kristna vittnen som ”bara en gosse” i jämförelse med dem själva. Det är riktigt att C. T. Russell var bara 27 år gammal, när han grundade och började redigera Zion’s Watch Tower, men han fortsatte att redigera tidskriften i 37 år till dess han dog vid 64 års ålder. Han tjänade som president för Watch Tower Bible and Tract Society (Sällskapet Vakttornet) i nästan 32 år (1884—1916). Eftersom detta sällskap blev lagligen inregistrerat i december 1884, har det verk som utförts i samverkan med det av dem, som nu är organiserade som Jehovas kristna vittnen, pågått i bara omkring 100 år. Ja, de var ungdomliga, när de trädde in på den nutida religiösa polemikens arena, men de gick ändå ut på fältet med mod. Det påminde om den tonårige herdegossen David, när han utmanade den tungt beväpnade filisteiske jätten Goljat. (1 Sam. 17:23—54) Alldeles som David visste de att de drog åstad i Jehovas namn och att ”striden är Jehovás”. — 1 Sam. 17:47, Åkeson.
16. Vad gjorde Jehova då, trots Jeremias invändning att han var ”bara en gosse”?
16 Oberoende av åldern på dem som Jehova väljer för sin tjänst, är han i stånd att göra dem kvalificerade. Det som Jeremia var med om som ett förkristet vittne för Jehova bevisar att detta är sant, och det är till vår uppmuntran i denna tid. I Jeremias egen levnadsskildring heter det: ”Och Jehova sade vidare till mig: ’Säg inte: ”Jag är bara en gosse.” Utan till alla dem till vilka jag skall sända dig skall du gå; och allt det som jag skall befalla dig skall du tala. Var inte rädd på grund av deras ansikten, ty ”jag är med dig för att rädda dig”, är Jehovas uttalande.’ Och HERREN räckte ut sin hand och rörde vid min mun; och HERREN sade till mig: ’Se, jag lägger mina ord i din mun. Ja, jag sätter dig i dag över folk och riken [över nationerna och över rikena, NW], för att du skall upprycka och nedbryta, förgöra och fördärva, uppbygga och plantera.’” — Jer. 1:7—10; v. 7, 8 enl. NW.
17. Vad är det Jehovas uppdrag till Jeremiaklassen inte bemyndigar dess medlemmar att göra?
17 Jeremiaklassen i vår tid förstår sitt uppdrag från Jehova. De vet att detta uppdrag inte bemyndigar dem att ägna sig åt världslig politik, främja eller ta aktiv del i politiska revolutioner eller engagera sig i nihilistiska, anarkistiska rörelser. Detta är inte Guds sätt när det gäller att de skall ”upprycka och nedbryta, förgöra och fördärva”. Att de är ”över nationerna och över rikena” betyder inte att de kan förelägga diktat för nationerna och rikena eller ta full kontroll över dem. Det var inte på det sättet som Jeremia på sin tid fullgjorde sitt uppdrag från den högste Guden. Det är inte heller så att de som tillhör den smorda Jeremiaklassen i vår tid gör något sådant. De är fridsamma, ordningsamma, laglydiga medborgare i det land där de bor.
18. I vilken bemärkelse är Jeremiaklassen över nationer och riken, och i vilken bemärkelse handlar denna klass som en som har fått ett uppdrag i förhållande till dessa nationer och riken?
18 I vilken bemärkelse är de då ”över nationerna och över rikena”? Hur fullgör de sitt övernationella uppdrag från Jehova, i vars namn de har blivit sända? Jo, de får en ställning eller tjänst som kommer från en källa som är högre än de världsliga nationerna och rikena. Av detta skäl är de vederbörligen bemyndigade att över hela världen göra uttalanden som dessa nationer och riken inte skulle ge Jeremiaklassen i uppdrag att förkunna utan världslig diplomati. Med myndighet från den högste Guden och på det språk som finns i hans bibel tillkännager de blott och bart att dessa nationer och riken kommer att bli uppryckta från sina förskansade platser, nedbrutna, fördärvade och förgjorda i Guds rätta tid och genom hans utvalda medel. (Jämför Hesekiel 43:3; 1 Moseboken 41:11—13.) Det är som om Jeremiaklassen utförde detta arbete med att upprycka, nedbryta, fördärva och förgöra, eftersom Gud själv skall uppfylla det som Guds ord uppmanar denna klass att kungöra. — Jer. 18:7—10.
19. Vad visar sig Jehova således vara för nationerna, jämförelsevis talat?
19 På detta sätt visar sig Gud vara ”nationernas Konung”, i det han visar sig vara högre än dem alla. Ingen av deras kungar och härskare kan mäta sig med honom. — Jer. 10:7, NW; Upp. 15:3, NW, fotnot i eng. uppl.; Darby; Jerusalem Bible; New American Bible.
20. På grund av vilka reaktioner bland nationerna krävs det mod av Jeremiaklassen för att fullgöra sitt uppdrag från Gud?
20 Det krävs mod av dem som tillhör Jeremiaklassen att fullgöra detta uppdrag, eftersom deras budskap är impopulärt över hela världen. I likhet med forntidens Jeremia måste de förkunna alla världsliga nationers tillintetgörelse. (Jer. 25:15—30) Därför kan de inte ta del i den fanatiska patriotismen i dessa domfällda nationer. De kan inte insupa nutidens nationalistiska ande. Kungar och härskare i vår tid menar att Jeremiaklassens budskap är upproriskt, illojalt, skadligt för deras undersåtars moral och försvagande för deras länders försvarsstyrkor. Därför hotar de dessa som förkunnar Jehovas profetiska budskap för den nutida världen. I många fall understöder de sina hot med att undertrycka Jeremiaklassen och med olika former av straff för att försöka avskräcka denna klass. Därför blir det nödvändigt att efterlikna Jeremia och lyda Jehova som ”nationernas Konung” mer än människor. Detta är vad Kristi apostlar under första århundradet gjorde. — Apg. 4:19, 20; 5:29.
[Bild på sidan 16]
Den unga Jeremiaklassen (här framställd i bild på en tidig almanacka från Sällskapet Vakttornet) är ”över nationerna” genom att den har en ställning och ett arbete som den fått av Gud