De verkliga parterna i det nya förbundet

”Se, dagar skola komma, säger HERREN [Jehova], då jag skall sluta ett nytt förbund ... ty de skola alla känna mig, från den minste bland dem till den störste, säger HERREN. Ty jag skall förlåta deras missgärning, och deras synd skall jag icke mer komma ihåg.” — Jer. 31:31—34.

1. Enligt tidningen New York Post var den konferens, vid vilken Förenta nationerna blev till år 1945, den betydelsefullaste mänskliga sammankomsten sedan en viss forntida tilldragelse. Vilken tilldragelse var det, och vilka frågor ger tidningens uttalande upphov till?

FÖR tjugo år sedan, då Förenta nationerna blev till, kallade en tidning (New York Post) den konferens i San Francisco i Kalifornien, där planerna för denna organisation slutligen utformades, för ”den betydelsefullaste mänskliga sammankomsten sedan den sista aftonmåltiden”. Vid denna konferens fick man till stånd en överenskommelse mellan femtioen nationer i den internationella fredens och säkerhetens intresse. Men vad åstadkom den ”sista aftonmåltiden”, som gjorde den till något förmer än alla sammankomster som har hållits under de gångna nitton hundra åren fram till den konferens, då Förenta nationerna grundades? Hade också den sammankomsten med en överenskommelse att göra? Ja, det hade den, även om New York Post kanske inte tänkte på att denna överenskommelse var någonting betydelsefullt då på den tiden.

2. När hölls den ”sista aftonmåltiden”, var hölls den, och vad försiggick vid den?

² Den konferens, vid vilken grunden lades till Förenta nationerna, hölls i San Francisco i Kalifornien i Förenta staterna år 1945. Den ”sista aftonmåltiden” hölls i Jerusalem år 33 enligt den vanliga tideräkningen. När denna aftonmåltid, kvällsvard eller nattvard började, var tretton män närvarande i ett stort rum i övervåningen till ett hus i den ”heliga staden”. Innan måltiden var avslutad, hade den som dirigerade det som förehades uppmanat en av de tretton männen att lämna rummet. De församlade firade den årliga påskmåltiden, såsom alla andra trogna i deras nation gjorde, nämligen genom att äta köttet av ett bokstavligt, stekt lamm jämte bittra örter och osyrat bröd, mazzoth, och därtill dricka rött vin. Ända fram till innevarande år har påskmåltiden, som är en aftonmåltid, en kvällsvard eller nattvard, firats av vissa religiösa grupper. Varför kallas då denna måltid, som firades år 33 v.t., för ”den sista aftonmåltiden”? Vems sista aftonmåltid var det?

3. För vem var detta den ”sista” aftonmåltiden, och vilken aftonmåltid eller nattvard har sedan dess firats på kvällen just denna årsdag?

³ Det var den sista jordiska aftonmåltiden av detta slag för den som dirigerade det som förehades. Till de män, som var med honom vid denna aftonmåltid, sade han: ”Jag har storligen åstundat att äta denna påskmåltid med eder, innan jag lider; ty jag säger eder att jag icke skall äta den igen, förrän den blir fullbordad i Guds rike.” Detta blev också den sista påskmåltid som de män han talade till skulle fira, ty såsom förhållandena utvecklade sig firade de därefter en aftonmåltid av annat slag, även om den kom att hållas en gång årligen på kvällen just detta datum. Denna måltid kom att kallas ”Herrens [afton]måltid”, ty den infördes av deras Herre, som dirigerade det som förenades, just denna kväll år 33 v.t. Den har brukat hållas av trogna efterföljare till Herren intill detta år, och det just på den dag, då den infördes. — Luk. 22:12—16, NW; 1 Kor. 11:20.

4. När instiftades Herrens aftonmåltid, bland vilka och med vilka ting såsom symboler?

⁴ Sedan deras Herre uppmanat den icke önskvärde mannen att gå ut, instiftade han Herrens aftonmåltid med de återstående elva trogna, i det att han använde det osyrade brödet och det röda vinet, som alltjämt fanns tillgängligt på bordet. Han använde dessa båda ting såsom symboler. Brödet utgjorde sålunda en symbol av hans fullkomliga mänskliga kropp, som han skulle låta dödas, och vinet var en symbol av hans livsblod, som han skulle utgjuta, då han såsom oskyldig människa led döden för sina fienders hand. Detta skulle bli ett årligen återkommande högtidsfirande till minne av ett fullkomligt mänskligt offer som frambärs till Gud för hela människovärldens synder. — Matt. 26:26—30.

5. Vad var det för någonting nytt som Jesus Kristus nämnde, då han lät kalken med vin gå runt, och hur länge har det ägt gällande kraft?

⁵ När han räckte dem kalken med vin, för att de skulle låta den gå runt ibland sig och skulle dricka av den, sade han: ”Denna kalk betyder det nya förbundet i kraft av mitt blod, som skall utgjutas för eder skull.” (Luk. 22:20, NW; 1 Kor. 11:25) Ja visst, här omnämns ett förbund. Jesus Kristus, som talade här, kallade det ett nytt förbund. Det skulle bli ett nytt förbund i motsats till ett annat förbund, som alltså skulle bli föråldrat och skulle försvinna. Det är möjligt och troligt att de elva männen, som drack av kalken med vin, påminde sig den forntida profetian om att Gud skulle sluta ett nytt förbund med sitt utvalda folk. Detta nya förbund hade emellertid ingenting att göra med det välkända Nationernas förbund, som ingicks efter första världskriget (1919/1920) men som nu är upplöst och borta. Det i profetian utlovade ”nya förbundet” äger alltjämt gällande kraft, och dess välsignelser sträcker sig ut till människor av alla nationer. Vad är det då?

6. Vad är ett förbund, i rättslig mening, enligt The Encyclopedia Americana?

⁶ ”Förbund, i rättslig mening”, heter det i The Encyclopedia Americana (1929 års upplaga), är ”en överenskommelse mellan två eller flera personer, som ingåtts genom ett kontrakt, varigenom en av parterna lovar att fullgöra eller att icke fullgöra vissa handlingar eller ger en försäkran om att ett bestämt sakernas tillstånd föreligger eller skall föreligga, icke föreligger eller icke skall föreligga”.

7. Hur lyder det hebreiska ordet för förbund, och varifrån anses detta ord vara härlett?

⁷ Eftersom det i profetian utlovade ”nya förbundet” först omnämns i den Heliga skrifts hebreiska skrifter, heter det mycket passande i The Encyclopaedia Britannica (elfte upplagan):

Förbund ... en ömsesidig överenskommelse mellan två eller flera parter eller ett åtagande å en av parternas sida. I bibeln används det hebreiska ordet ברית, berit, mycket allmänt om många slags överenskommelser; det används då om ett kontrakt mellan två personer eller om ett fördrag mellan två nationer, t. ex. förbundet som slöts mellan Abimelek och Isak, vilket motsvarade ett fördrag mellan israeliterna och filistéerna (1 Moseboken 26:26 ...); mera speciellt om en förbindelse ingången mellan Gud och människor eller sådana överenskommelser som man, genom iakttagandet av en religiös rit, kunde betrakta Gud såsom en av parterna i. Man har haft två teorier om varifrån ordet berit är härlett: 1) skulle ordet vara härlett från ett rotord som betyder ”att skära” eller ”att hugga” och som hänsyftar på den uråldriga riten att stycka offerdjur i två delar, mellan vilka de som var parter i överenskommelsen gick; man har jämfört det grekiska ordet [att skära eller hugga en ed] och redogörelsen för förbundet mellan Gud och Abraham (1 Moseboken 15:17), där det talas om att ”en rykande ugn med flammande låga ... for fram mellan styckena” av de djuroffer, som Abraham hade framburit, ...

Parterna i förbundet

8, 9. a) Vilka är de båda parterna i det nya förbundet? b) Vilken profet blev använd till att förutsäga detta förbund, och vilken fråga uppstår beträffande parterna i förbundet med anledning av profetians ordalydelse?

⁸ Vilka är parterna i det nya förbundet, och hur kan vi veta om någon av oss nu i denna tid är delaktig i det nya förbundet? Enligt vad Jesus sade, när han inledde Herrens aftonmåltid eller nattvard, är parterna i det nya förbundet 1) hans egen trogna församling, som företräddes av de då närvarande elva apostlarna, och 2) Gud, som Jesus Kristus frambar sitt offrade mänskliga liv till. Dessa elva trogna apostlar var omskurna judar, och fördenskull frågar vi: Har det nya förbundet ingåtts mellan Gud och enbart judar? Och är det inte så att profetian om det nya förbundet genom själva sin ordalydelse anger att det ingås enbart med dem som är judar eller israeliter i köttsligt avseende? Det var Jeremia, en judisk präst som var verksam på 600-talet f.v.t., som uttalade profetian om det nya förbundet, och den lyder så:

⁹ ”’Se, dagar skola komma’, är Jehovas uttalande, ’och jag skall med Israels hus och med Juda hus sluta ett nytt förbund; icke ett likt det förbund som jag slöt med deras förfäder på den dag då jag tog dem vid handen till att föra dem ut ur Egyptens land, ”detta mitt förbund som de själva bröto, fastän jag själv hade en äkta mans äganderätt till dem”, är Jehovas uttalande.’ ’Ty detta är det förbund som jag skall sluta med Israels hus efter de dagarna’, är Jehovas uttalande. ’Jag skall lägga min lag i deras inre, och i deras hjärta skall jag skriva den. Och jag skall bliva deras Gud, och de själva skola bliva mitt folk.’ ’Och de skola icke mera undervisa envar sin kamrat och envar sin broder och säga: ”Känn Jehova!” ty de skola alla känna mig, från den minste av dem ända till den störste av dem’, är Jehovas uttalande. ’Ty jag skall förlåta deras förseelse, och deras synd skall jag icke mera komma ihåg.’” — Jer. 31:31—34, NW.

10. Med vilka skulle Jehova Gud åtminstone erbjuda sig att sluta detta förbund, enligt profetians ordalydelse?

¹⁰ Denna profetia uttalade Jeremia till de infödda, omskurna medlemmarna av Juda och Israels stammar på hans tid. Med deras förfäder hade Jehova Gud slutit ett förbund, när han befriade dem från Egypten mer än åtta hundra år tidigare. Och enligt ordalydelsen i Jeremias profetia skulle Jehova Gud åtminstone erbjuda sig att sluta det utlovade nya förbundet med de bokstavliga, köttsliga, omskurna judarna, som tillhörde Juda och Israels stammar.

11. I vilken utsträckning gick israeliterna med på det gamla, mosaiska förbundets villkor, och vilken fråga uppstår beträffande hur det nya förbundet välkomnades?

¹¹ Men frågan är denna: Skulle hela den judiska nationen, alla Juda och Israels stammar, välkomna det nya förbundet och samtycka till att inträda i det på de villkor som framställdes? När Gud ingick det tidigare förbundet med dem vid Sinai berg i Arabien, använde han profeten Mose som sin medlare. När Gud då lät framställa kraven i förbindelse med lagförbundet för Israels nation, ”svarade allt folket med en mun och sade: ’Allt vad HERREN [Jehova] har talat vilja vi göra.’” Och längre fram, när förbundet verkligen trädde i kraft mellan Gud och Israel över framburna djuroffer, sades det att ”Mose kom till folket och förkunnade för det alla HERRENS ord och alla hans rätter. Då svarade allt folket med en mum och sade: ’Efter alla de ord HERREN har talat vilja vi göra.’” — 2 Mos. 19:1—8; 24:1—3.

12. Åt vilka räckte Jesus kalken med vin, i det att han talade om förbundet, och vilket förbund påstår sig den judiska befolkningen på jorden i våra dagar befinna sig i?

¹² Den judiska befolkningen utöver jorden i våra dagar uppgår till 12.867.000. Påstår dessa judar att de befinner sig i det nya förbundet? Nej, visst inte, utan under sina rabbiners ledning förklarar de bestämt att de alltjämt befinner sig under det gamla lagförbundet, vilket med Mose som medlare ingicks vid Sinai berg. Men hur förhöll det sig då med deras förfäder för nitton hundra år sedan, när Jesus Kristus instiftade Herrens aftonmåltid? Det var endast till sina apostlar han räckte kalken med vin, i det han sade: ”Drick av den, ni alla; ty detta betyder mitt blod, ’förbundets blod’, som skall utgjutas för många till förlåtelse för synder.” Dessa apostlar var allesammans judar. De tackade ja till denna inbjudan att bli delaktiga i det nya förbundet, som skulle träda i kraft över Jesu Kristi offer och blod. Men hur förhöll det sig med den judiska nationen i sin helhet?

13. Hur många eller vilka var det av den judiska nationen, som då på den tiden, i apostlarnas dagar, begagnade sig av möjligheten att träda in i det nya förbundet?

¹³ Begagnade alla judar, som var samlade där i Jerusalem för att fira den judiska påsken, möjligheten att träda in i det nya förbundet, som Jesus Kristus talade om? Trädde deras överstepräster och underpräster, deras skriftlärda, sadducéerna och fariséerna in i ett nytt förbund med Jehova Gud genom att erkänna Jesu Kristi utgjutna blod såsom ”förbundets blod”, som gav gällande kraft åt detta förbund? Enligt historiens vittnesbörd gjorde inte alla judarna detta; endast en kvarleva av dem gjorde det.

14. Vilka var det som först fick möjlighet att träda in i det nya förbundet, och hur många uppges ha blivit troende?

¹⁴ Hela nationen, ”hela Israels hus”, erbjöds privilegiet att träda in i det nya förbundet. Det var de som först fick möjlighet att göra detta. Att de fick ett sådant erbjudande var i fullständig, bokstavlig överensstämmelse med ordalydelsen i profetian i Jeremia 31:31—34. Och på pingstdagen, efter det att Jesus hade instiftat Herrens aftonmåltid, sade aposteln Petrus till en skara om mer än tre tusen judar i Jerusalem: ”Må ... hela Israels hus veta förvisst att Gud har gjort honom till både Herre och Kristus, denne Jesus som ni fastnaglade vid pålen.” (Apg. 2:36, NW) Antalet troende kom den dagen att uppgå till tre tusen. Kort därefter steg antalet till fem tusen.

15. Vilka var det bland de milliontals judarna då på den tiden som också blev lydiga och trodde?

¹⁵ Innan förföljelsen bröt ut i Jerusalem under den judiske fariséen Saulus från Tarsus, hade ”Guds ord ... framgång, och lärjungarnas antal förökades mycket i Jerusalem; och en stor hop av prästerna blevo lydiga och trodde”. (Apg. 2:41; 4:4; 6:7) Men av de milliontals judarna på den tiden var det bara några tusen som erkände Jesu utgjutna blod såsom ”förbundets blod” och blev upptagna i det nya förbundet.

16. I vilket förhållande till Gud påstår sig det judiska folket stå, enligt The New Jewish Encyclopedia, vad anses syftet med detta förhållande ha varit, och hur har detta syfte förverkligats?

¹⁶ Uppslagsverket The New Jewish Encyclopedia av Bridger, Wolk och Eban, som utgavs år 1962 i New York, säger ingenting om något ”nytt förbund”, men under uppslagsordet ”Förbund” (Berit) heter det:

Enligt judisk tradition står det judiska folket i ett förbundsförhållande till Gud. Gud har ålagt Israel vissa förpliktelser och givit det vissa löften. Israel i sin tur har tagit på sig dessa förpliktelser och har förtröstat på att Han skall uppfylla dessa löften. Allmänt talat var syftet med förbundet att bland världens folk sprida kunskap om den sanne Guden och att ge lagens rituella och etiska krav fast form. Guds löfte innebar att det judiska folket skulle bli en välsignelse för hela mänskligheten och ett ljus för nationerna. ... Att man i Västerlandet har godtagit den judiska bibeln såsom grundval för sitt tänkesätt och ansett judarnas kulturella bidrag så betydelsefulla att man kallat vår kultur judekristlig anses utgöra vittnesbörd om att löftet att Israels barn skulle bli en välsignelse för hela mänskligheten delvis har blivit uppfyllt. Den ortodoxa judendomen och andra grenar av den erkänner i växlande grad läran om förbund — såväl som den om judafolkets ställning såsom ett ”utvalt” folk — vara en evig sanning, i den bokstavliga bemärkelsen att det föreligger en överenskommelse mellan Gud och Israel. Det kan påpekas här att den historiska kristendomen anser sig vara arvtagare till denna lära om förbund. — Sidorna 98—100.a

17, 18. a) Om Gud alltså är den ena parten i förbundet, är det då bara några tusen bokstavliga judar som utgör den andra parten? b) Såsom vad för slags människor förs alla som blir upptagna i det nya förbundet in i detta, och hur har denna anordning gjorts möjlig?

¹⁷ Är det då så att den ena parten i det nya förbundet endast är några tusen judar, som i bokstavlig bemärkelse tillhör Juda och Israels stammar? Nej, visst inte! Jehova Gud är den andra parten i det nya förbundet, och han lät ett speciellt, enastående erbjudande, nämligen privilegiet att få del i det nya förbundet, stå öppet för de köttsliga, omskurna judarna i ytterligare omkring tre och ett halvt år efter pingsten år 33 v.t. Därefter erbjöds möjligheten att inträda i det nya förbundet åt icke-judar, åt icke-israelitiska nationer, och den italiske hövitsmannen i Caesarea kom till tro på att Jesu Kristi blod var ”förbundets blod”. (Dan. 9:24—27; Apg. 10:1—11:18) Alltifrån den tiden utgöt Jehova Gud sin heliga ande över de icke-judiska troende, och de blev hans andliga barn, andliga israeliter.

¹⁸ På samma sätt har Gud, alltifrån pingstdagen, utgjutit sin ande över judiska troende, och de har blivit hans andliga barn, andliga israeliter eller judar. Alla de troende blev förda in i det nya förbundet såsom andliga judar, andliga israeliter, antingen de var av judisk eller hednisk börd.

19, 20. a) Har man då sedan år 36 v.t. måst vara en bokstavlig jude för att få komma in i det nya förbundet? b) Hur förklarar aposteln Paulus detta i Romarna 2:28, 29 och 9:1—8?

¹⁹ Efter det att den italiske hövitsmannen Kornelius hade blivit omvänd år 36 v.t., behövde alltså en troende människa inte vara en köttslig jude eller israelit för att bli upptagen i det nya förbundet genom medlaren Jesus Kristus.

²⁰ Detta var orsaken till att den judekristne aposteln Paulus sade: ”Den är icke jude, som är det utvärtes, icke heller är det omskärelse, som sker utvärtes, på köttet. Men den är jude, som är det invärtes, och hans omskärelse sker på hjärtat genom anden och icke i kraft av en skriven lagsamling.” Sedan Paulus har talat om sin sorg över att hans judiska bröder efter köttet inte ville begagna sina privilegier med avseende på ”adoptionen såsom söner ... och den heliga tjänsten och löftena”, säger Paulus därför: ”Det är emellertid icke så att Guds ord har svikit. Ty icke alla som härstamma från Israel äro verkligen ’Israel’. Icke heller äro de alla barn, därför att de äro Abrahams säd [efter köttet], utan: ’Det som skall kallas ”din säd” skall komma genom Isak.’ Det vill säga: barnen i köttet äro icke i verkligheten Guds barn, men barnen genom löftet räknas såsom säden.” — Rom. 2:28, 29; 9:1—8; NW.

21. Vilka är alltså de verkliga parterna i det nya förbundet, och hur anger Paulus detta i Galaterna 6:14—16?

²¹ Dessa andliga judar, dessa andliga israeliter, är nu det verkliga Israel, med vilket det nya förbundet ingås. Dessa andliga israeliter och Jehova Gud är de verkliga parterna i det nya förbundet. Aposteln Paulus säger uttryckligen att det är så. Sedan han talat till församlingen av troende i den romerska provinsen Galatien, säger han mot slutet av sitt brev: ”Aldrig må det ske att jag skulle berömma mig annat än av vår Herres, Jesu Kristi, tortyrpåle, hans genom vilken världen har blivit fastnaglad vid en påle i förhållande till mig och jag i förhållande till världen. Ty varken omskärelse eller icke omskärelse är någonting, men en ny skapelse är någonting. Och över alla dem som vilja vandra ordningsfullt enligt detta rättesnöre vare frid och barmhärtighet, ja, över Guds Israel.”

22. Med vilka ord i början av sitt brev anger lärjungen Jakob vilka det är som Gud ingår sitt nya förbund med?

²² I överensstämmelse med denna regel i Galaterna 6:14—16 (NW) börjar lärjungen Jakob sitt brev till medtroende, kringspridda på jorden, med orden: ”Jakob, en Guds och Herren Jesu Kristi slav, till de tolv stammarna som äro kringspridda: Hälsningar!” (Jak. 1:1, NW) När Jakob kallar dem för ”de tolv stammarna”, bevisar han att han betraktar dessa kristna troende såsom det verkliga ”Guds Israel”, hela Guds Israel, som Juda hus och Israels hus utgjorde en förebild till. (Jer. 31:31—33) Det finns alltjämt en del medlemmar av detta andliga ”Guds Israel” på jorden, ja, den dag i dag är.

[Fotnot]