De åtnjuter förmåner tack vare ”en enda” ”medlare mellan Gud och människor”

1. a) Varför är våra dagars judar inte intresserade av ett nytt förbund? b) Vem var den ende som kunde anbefalla det nya förbundet och utse dess medlare?

I DAG är det ingen av de 152 nationer, vilka ingår i Förenta nationerna, som är intresserad av att sluta ett förbund med Jehova, Abrahams, Isaks och Jakobs Gud. Nej, inte ens de 15.000.000 judar som för närvarande bor kringspridda jorden utöver. Trots profetian i Jeremia 31:31—34 vill de helst tro att de fortfarande står under det gamla lagförbundet som Mose var medlare för. ”Eftersom de ju inte kände rättfärdigheten från Gud utan sökte befästa sin egen [genom att sträva efter att hålla lagförbundet], har de inte underordnat sig rättfärdigheten från Gud”, som var tillgänglig för dem genom det nya förbundet. (Rom. 10:1—3) Det var Jehova, den sanna rättfärdighetens Gud, som anbefallde det nya förbundet. Endast han kunde befästa eller stadfästa det och utse den lämplige medlaren för det.

2. Med vilka sade Jehova att han skulle sluta det nya förbundet, och vad skulle han tack vare det göra med deras missgärning och synd och med deras kunskap om honom?

² ”Se, dagar skola komma, säger HERREN, då jag skall sluta ett nytt förbund med Israels hus och med Juda hus. ... Detta är det förbund, som jag skall sluta med Israels hus i kommande dagar, säger HERREN: Jag skall lägga min lag i deras bröst, och i deras hjärtan skall jag skriva den, och jag skall vara deras Gud, och de skola vara mitt folk. Då skola de icke mer behöva undervisa varandra, icke den ene brodern den andre, och säga: ’Lär känna HERREN’; ty de skola alla känna mig, från den minste bland dem till den störste, säger HERREN. Ty jag skall förlåta deras missgärning, och deras synd skall jag icke mer komma ihåg.” — Jer. 31:31—34.

3. Vems framträdande är bestämningen av den tidpunkt, då det nya förbundet slöts, beroende av, och hade detta något med Mose att göra?

³ När slöt Jehova detta nya förbund ”med Israels hus och med Juda hus”? Tidsbestämningen är beroende av den medlare, som Jehova utsåg för förbundet. Mose skulle inte uppväckas från de döda för att vara medlare för det nya förbundet. Han kunde inte vara till större hjälp för dem som skulle tillhöra det nya förbundet än han var för Israel.

4. Vem är Guds medlare för det nya förbundet enligt en hebré som studerade för fariséen och lagläraren Gamaliel?

⁴ Vi lämnas inte i okunnighet om vem den behövlige medlaren visade sig vara. På den här punkten vänder vi oss till det inspirerade brev som skrevs till hebréer av en hebré, ja av den man som under sin studietid brukade sitta vid den i det första århundradet av den vanliga tideräkningen välkände fariséen och lagläraren Gamaliels fötter. Han påvisar skillnaden mellan Mose och den nye medlaren, då han fortsätter det ämne han avhandlar och säger: ”I överensstämmelse med vad Mose fick gudomlig befallning om, när han skulle till att fullborda tältet. ’Se till’, säger han nämligen, ’att du gör alla ting efter den mönsterbild av dem, som visades dig på berget [Sinai].’ Men nu har Jesus erhållit en förnämligare offentlig tjänst, så att han också är medlaren för ett i motsvarande grad bättre förbund, som blivit lagligt stadfäst på bättre löften.” (Hebr. 8:5, 6) ”Och Jesus, ett nytt förbunds medlare, och ett bestänkningens blod som talar bättre än Abels blod.” — Hebr. 12:24.

5. Hur visade Jesus före sin död, att han insåg att den tid hade kommit, då det gamla lagförbundet skulle ersättas av det nya förbundet?

⁵ Jesus insåg att tiden hade kommit för Jehova att ersätta det gamla mosaiska lagförbundet med det nya förbundet. På den judiska påskkvällen före sin död på fredagen den 14 Nisan 33 v.t. inledde han därför en minneshögtid av sin offerdöd. När han tog Åminnelsens vinbägare, sade han till sina elva trogna apostlar: ”Drick av den, ni alla; för detta är liktydigt med mitt blod, ’förbundets blod’, som skall utgjutas för mångas räkning till förlåtelse för synder.” (Matt. 26:27, 28) Eller, såsom aposteln Paulus formulerar Jesu ord: ”Denna bägare är liktydig med det nya förbundet i kraft av mitt blod. Fortsätt att göra detta, så ofta som ni dricker den, till minne av mig.” (1 Kor. 11:25) Under delar av tre dygn låg han död i en minnesgrav och kunde inte börja verka som medlare för detta nya förbund.

6. Vad var nödvändigt, om Guds ord i det nya förbundet om att han skulle förlåta missgärning och inte mer komma ihåg synd skulle kunna förverkligas?

⁶ Även om det inte nämns i Jeremia 31:31—34, så måste ändå ett offer till för att det nya förbundet skulle få gällande kraft. Ett offer var nödvändigt, eftersom Gud, då han beskrev det nya förbundet, sade följande: ”Jag skall förlåta deras missgärning, och deras synd skall jag icke mer komma ihåg.” (Jer. 31:34) Blodet från djuroffer användes då det gamla mosaiska lagförbundet kom till, liksom också för renande syften. I överensstämmelse med detta heter det om medlaren Mose: ”Tältet och alla de kärl som hörde till den offentliga tjänsten bestänkte han likaså med blodet. Ja, enligt lagen renas nästan allting med blod, och utan att blod utgjuts sker det ingen förlåtelse.” (Hebr. 9:21, 22) Jesus var fortfarande själv ägare till sitt livsblods värde, när han uppväcktes från de döda på söndagen den 16 Nisan 33 v.t. Detta antyds genom orden i Hebréerna 13:20, där det heter att ”fridens Gud ... från de döda förde upp den store herden för fåren med ett evigt förbunds blod, vår Herre Jesus”. — Joh. 10:11.

7. Vad kan Kristi blod åstadkomma med avseende på samvetet och likaså på deras vägnar som är Guds ”kallade”, eftersom Kristus frambar ett bättre offer för det nya förbundets skull?

⁷ Eftersom det nya förbundet fick kraft och verkan genom ett bättre offer, tillfrågades de kristnade hebréerna: ”Hur mycket mera skall då inte blodet av den Smorde, som genom en evig ande frambar sig själv som ett oklanderligt offer åt Gud, rena våra samveten från döda gärningar, så att vi kan ägna helig tjänst åt den levande Guden?” Eftersom ”blodet av den Smorde”, Kristi blod, faktiskt har sådan kraft att rena oss från den synd som fördömer oss, läser vi vidare: ”Och det är därför han är medlare för ett nytt förbund, så att de som [av Gud] har blivit kallade kan få löftet om det eviga arvet, eftersom en död har inträffat till deras frigörelse genom lösen från överträdelserna under det förra förbundet.” (Hebr. 9:14, 15) Men när började Kristi blod rena samvetena hos dessa kristnade hebréer som hade stått under ”det förra förbundet”, lagförbundet som Mose hade varit medlare för vid Sinai berg?

8. När började Kristi blod rena samvetena hos de kristnade hebréerna som hade stått under det förra förbundet, lagförbundet?

⁸ Inte vid Kristi uppståndelse från de döda, utan på 50:e dagen därefter. Det vill säga: på pingstdagen, sedan han hade farit upp till himmelen och hade kommit till platsen för Guds närvaro, ”in i själva himmelen för att nu träda inför Guds person för oss”. — Hebr. 9:24.

9. När Petrus på pingstdagen framhöll för judar, som slogs av sitt samvete, att de kunde få förlåtelse för sina synder om de blev döpta i Jesu Kristi namn, vad bevisade detta då med avseende på de båda förbunden?

⁹ Just på denna pingstdag höll aposteln Petrus ett anförande inför judar och omskurna judiska proselyter som fick dem att känna ett styng i samvetet. ”Vad skall vi göra?” frågade de. Petrus svarade: ”Ändra ert sinne, och må var och en av er bli döpt i Jesu Kristi namn till era synders förlåtelse, och ni skall få den heliga andens fria gåva.” (Apg. 2:37, 38) Detta löfte om att de kunde få förlåtelse för sina synder, som de ångrade, var bevis för någonting. Vad då? Att Guds nya förbund med dess föranstaltning om förlåtelse för synder hade fått gällande kraft just den dagen, eftersom det gamla mosaiska lagförbundet hade naglats fast vid Jesu Kristi dödspåle! — Ef. 2:15, 16; Kol. 2:14; Hebr. 8:8—13; Jer. 31:34.

10. Hur betonade Petrus samma sak beträffande förbunden några dagar senare, då han i Jerusalems tempel talade till judar skyldiga till mord?

¹⁰ Samma sak betonades några dagar senare. Petrus talade då till en grupp av judarna, som gjort sig skyldiga till mord och nu var samlade i templet, och sade: ”Ändra därför sinne och vänd om, för att få era synder utplånade, så att vederkvickelsens tider må komma från Jehovas person och han må sända ut den Smorde som är bestämd för er, Jesus, som himmelen i sanning måste behålla hos sig intill tiderna för återställelsen av alla de ting som Gud har talat om förr i tiden genom sina heliga profeters mun.” Petrus avrundade till sist sitt tal med orden: ”Till er först och främst har Gud, sedan han hade uppväckt sin tjänare, sänt ut honom för att välsigna er genom att vända var och en bort från era ondskefulla gärningar.” — Apg. 3:19—21, 26.

”MEDLARE” FÖR HUR MÅNGA?

11. Vad utvisar fakta beträffande frågan om det var med Israels hus och Juda hus i köttsligt avseende som Gud ingick det nya förbundet?

¹¹ Men var det så att Gud ingick det nya förbundet med dem som var ”Israels hus” i köttsligt avseende och dem som utgjorde ”Juda hus” i köttsligt avseende? Hur kunde något sådant vara möjligt, då ju de köttsliga judar som tillhörde dessa båda hus med våld hade förkastat detta nya förbunds tillämnade medlare och, som nation, firade pingsthögtiden på fastställd dag i templet i Jerusalem? Så kunde Gud inte handla. Han hade för avsikt att sluta det nya förbundet med det nyfödda kristna Israel, det andliga Israel, som fick sin födelse just på denna pingstdag, när ”den heliga anden [föll] på” Jesu Kristi döpta lärjungar, som uppgick till omkring 120 personer. (Apg. 11:15) Dessa hade suttit och väntat, men inte i templet, utan i ett rum i övervåningen till ett hus i Jerusalem. Där blev dessa lärjungar, som redan blivit nedsänkta i vatten, födda av Guds ande till att bli hans andliga barn, ”Guds Israel”. I denna egenskap blev de förda in i det nya förbundet med hjälp av den himmelske medlaren, Jesus Kristus, den profet som är större än Mose. — Apg. 2:1—36; Joel 2:28, 29; Joh. 3:3, 5; Gal. 6:16.

12. Hur utvidgades, i överensstämmelse med den ordning Gud har följt, Jesu Kristi uppgift som medlare under det år som följde på pingsten?

¹² Jesus Kristus i himmelen är således medlaren mellan Gud och de andliga israeliterna, medan dessa fortfarande befinner sig i köttet såsom män och kvinnor. Också inom gränserna för medlemskap i denna lilla ”heliga nation” (NW) har Jesu Kristi uppgift som medlare utvidgats, för Gud har följt en viss ordning, då han upptagit olika kategorier av människor i det nya förbundet. Således var Jesus, under omkring ett års tid från pingsten räknat år 33 v.t., medlare enbart för dessa andliga israeliter, som hade varit köttsliga judar eller omskurna judiska proselyter. Omkring 3.000 av dessa fogades till det andliga Israel på själva pingstdagen år 33. (Apg. 2:10, 37—41) Därpå hände det sig, förmodligen året därpå (34 v.t.), att såsom sidoeffekt av den förföljelse, som Saulus från Tarsus bedrev, de ”goda nyheterna” om den Smorde, Kristus, blev predikade i Samarien och den heliga anden ”föll ... på” de döpta troende där. (Apg. 8:15—17) Från och med då vidgades Jesu uppgift som medlare till förmån för andliga israeliter som hade varit män och kvinnor i Samaria, samariter.

13. Hur blev Jesus, två år efter det att samariterna upptagits i förbundet, medlare för en tredje kategori av andliga israeliter, och hur erkände de kristnade judarna i Jerusalem detta?

¹³ Så gick två år till. På hösten år 36, dvs. tre och ett halvt år efter Jesu död och uppståndelse, börjar han slutligen vara medlare för en tredje kategori av andliga israeliter, för sådana som tas ut bland de oomskurna hedningarna, och detta börjar med den italienske centurionen Kornelius. Sedan aposteln Petrus hade berättat om denna häpnadsväckande vändning i händelseutvecklingen för de kristnade judarna i Jerusalem, sade de: ”Så har då Gud också gett folk av [de oomskurna] nationerna sinnesändring hänemot liv.” — Apg. 8:1—11:18.

14. Vad sade Paulus till de äldste från Efesus om sitt arbete med att predika sinnesändring inför Gud, och i vilket förbunds intresse var han nu kvalificerad tjänare?

¹⁴ Mer än 20 år senare var Paulus fortfarande verksam som apostel till nationerna och var i färd med att avsluta sin tredje missionsresa. På sin väg tillbaka till Jerusalem stannade han i Miletus och talade där till äldste från församlingen i Efesus i Mindre Asien. Han beskrev för dem hur han hade arbetat och sade: ”Jag vittnade grundligt både för judar och för greker om sinnesändring inför Gud och tro på vår Herre Jesus. Och nu, se, bunden i anden är jag på väg till Jerusalem.” (Apg. 20:21, 22) Han tjänade inte längre såsom farisé i det gamla mosaiska lagförbundets intresse. Nej, utan såsom han säger själv, då han skriver i 2 Korintierna 3:5, 6, ”detta att vi är tillräckligt kvalificerade är från Gud, som verkligen har gjort oss tillräckligt kvalificerade att vara ett nytt förbunds tjänare, inte en skriven lagsamlings, utan andens; den skrivna lagsamlingen dömer nämligen till döden, men anden gör levande”.

15. Vilka inbegrep Paulus i pronomenet ”oss”, då han talade om ”ett nytt förbunds tjänare”, och var dessa ett slags medlarnämnd mellan Gud och människor?

¹⁵ Vilka avsåg aposteln här med pronomenet ”oss”? I inledningen till sitt brev låter han oss få veta vilka som är inbegripna i ”oss”, då han säger: ”Paulus, en Kristi Jesu apostel genom Guds vilja, och Timoteus, vår broder, till Guds församling som är i Korint.” (2 Kor. 1:1) Både Paulus och Timoteus var således ”ett nytt förbunds tjänare, ... andens”. Då Paulus använde det uttrycket, menade han inte att han och Timoteus var ett slags medlarnämnd, som delade uppgiften att vara medlare med Jesus. Nej, visst inte, för själva var de bara andliga israeliter på vilkas vägnar Jesus tjänade som Guds medlare. Jesus ensam är ”ett nytt förbunds medlare”. — Hebr. 12:24.

16, 17. Hur utvecklar Paulus sitt ämne, i 1 Timoteus 1:20—2:7, så att han för resonemanget in på Kristus Jesus som medlare?

¹⁶ När Paulus skriver direkt till Timoteus, tar han upp ett ämne som leder till att han nämner Jesu uppgift som medlare, då han resonerar så här: ”Till dessa hör Hymeneus och Alexander, och jag har överlämnat dem åt Satan, för att de genom tuktan må läras att inte häda. Därför förmanar jag, först av allt, till att ödmjuka vädjanden, böner, förböner, tacksägelser, blir framförda för alla slags människor [men inte hädarna Hymeneus och Alexander inbegripna], för kungar och alla personer i hög ställning, för att vi skall kunna fortsätta att föra ett lugnt och stilla liv med full gudaktig hängivenhet och fullt allvar.”

¹⁷ ”Detta är utmärkt och välbehagligt i Guds, vår frälsares, ögon, vars vilja är att alla slags människor skall bli frälsta och komma till exakt kunskap om sanningen. Ty en enda är Gud, och en enda är medlare mellan Gud och människor, en människa, Kristus Jesus, som gav sig själv till en motsvarande lösen för alla [eller: för alla slags människor, NW; fotnot] — detta skall det vittnas om vid dess egna särskilda tider. För detta vittnesbörds skull har jag blivit satt till predikare och apostel och — jag säger sanningen, jag ljuger inte — lärare för [oomskurna] nationer i fråga om tro och sanning.” — 1 Tim. 1:20—2:7.

18. a) Uppmanade Paulus alltså Timoteus att uppträda som medlare mellan Gud och dessa offentliga personer? b) Vilka var det som skulle åtnjuta förmåner av sådana anrop till Gud som gällde dessa offentliga personer?

¹⁸ Paulus uppmanade alltså till att ”ödmjuka vädjanden, böner, förböner” skulle framföras ”för kungar och alla personer i hög ställning”. Men han uppmanade inte Timoteus att uppträda som medlare mellan Gud och dessa offentliga personer. Det var inte någon omvändelse av sådana personer till kristendomen som var det underliggande motivet till dessa ”ödmjuka vädjanden, böner, förböner”. Vilka var det i själva verket som skulle åtnjuta förmåner av sådana anrop till Gud? Vad var det för syfte som låg bakom sådana framställningar till Gud? ”Att vi [kristna sådana som Paulus och Timoteus] skall kunna fortsätta att föra ett lugnt och stilla liv med full gudaktig hängivenhet och fullt allvar.” — 1 Tim. 2:2.

19. Vad skulle möjligheten att föra ett sådant gudaktigt liv medverka till, och för vem var detta ”utmärkt och välbehagligt”?

¹⁹ Möjligheten att föra ett sådant lugnt, gudaktigt, allvarligt liv skulle medverka till frälsning för kristna människor som frambar dessa vädjanden med avseende på politiska härskare. Sådana oskyldiga kristnas frälsning var något ”utmärkt och välbehagligt i Guds, var frälsares, ögon”. Hur så? Därför att det är Guds vilja ”att alla slags människor skall bli frälsta och komma till exakt kunskap om sanningen”. I överensstämmelse med detta är den som här kallas ”vår frälsare” inte Jesus Kristus, utan ”Gud”.

20. Vilken uppgift har Kristus Jesus i Guds frälsningsprogram, enligt orden i 1 Timoteus 2:5, 6?

²⁰ Vilken uppgift har Kristus då i detta frälsningsprogram? Paulus fortsätter: ”En enda är Gud, och en enda är medlare mellan Gud och människor [inte: alla människor], en människa, Kristus Jesus, som gav sig själv till en motsvarande lösen för alla.” — 1 Tim. 2:5, 6.

21. a) Hur kan man beskriva Paulus’ brev till Timoteus med avseende på att en tjänare skrev till en annan tjänare? b) Hur länge skall detta förbund bestå, och vilken uppgift har det som kallas en ”motsvarande lösen för alla” i detta sammanhang?

²¹ Det som Paulus skrev var i enlighet med de faktiska förhållandena då i kristendomens första århundrade, under vilket det nya förbundet hade börjat fungera. Redan hade ”människor” av alla nationaliteter, judar, samariter, oomskurna hedningar, förts in i detta förbund, sedan de gjorts till en del av det andliga Israel. Kristus Jesus var detta nya förbunds medlare. Paulus’ brev till Timoteus beträffande detta var en framställning från en av dem som var ett ”nytt förbunds tjänare” till en annan som var ett ”nytt förbunds tjänare”. Det här nya förbundet mellan ”vår frälsare”, ”Gud”, och det andliga Israel består så länge som det ännu finns andliga israeliter i köttet såsom ”människor” här på jorden. Förbundet har således gällande kraft i dag. Jesu ”motsvarande lösen för alla” utgör grundvalen för män och kvinnor av alla slag att bli andliga israeliter och bli förda in i det nya förbundet som Kristus Jesus är ”en enda ... medlare” för.

22. a) Hur är det uppenbart att det nya förbundet befinner sig nära slutet för sin verksamhet, och när skall Kristi uppgift som medlare upphöra? b) Varför skall de förhärligade, andliga israeliterna inte behöva någon medlare, och i egenskap av vad för något kommer de då att tjäna?

²² Det finns fortfarande mer än 9.000 personer som bekänner sig vara andliga israeliter i det nya förbundet. I likhet med Paulus och Timoteus är dessa ”ett nytt förbunds tjänare”. (2 Kor. 3:6; 1:1) Tydligtvis befinner sig det nya förbundet nära slutet för sin verksamhet, vars syfte är att frambringa 144.000 andliga israeliter som vinner Guds godkännande för att bli förenade med Jesus Kristus i himmelriket, mänsklighetens idealregering. När de sista av dessa godkända andliga israeliter upphör att vara ”människor”, därför att de dör en jordisk död och får en uppståndelse till delaktighet i himmelriket, då skall Jesu Kristi uppgift som medlare också upphöra. Deras nedärvda syndiga tillstånd i köttet, som krävde att en medlare skulle verka mellan dem och helighetens Gud, skall de lämna efter sig. I likhet med himmelens heliga änglar skall dessa förhärligade, andliga israeliter inte vara i behov av någon medlare mellan sig och Jehova Gud. (Upp. 22:3, 4) Under Jesus Kristus skall de tjäna som kungar, präster och meddomare över hela människovärlden. — Upp. 7:4—8; 14:1—3; 20:4, 6; Luk. 22:28—30.

EN ”STOR SKARA” AV JORDISKA FÖRMÅNSTAGARE

23, 24. a) Vilka samarbetar nu aktivt med kvarlevan av andliga israeliter, och vilken inbjudan fick de till Herrens aftonmåltid? b) Vad inser de att de själva inte är, och hur åtnjuter de likväl förmåner av att det nya förbundet är i verksamhet?

²³ Enligt tillförlitliga uppgifter finns det i dag en ”stor skara” av åt Gud överlämnade, döpta kristna som aktivt samarbetar med den lilla kvarlevan av andliga israeliter. Alltsedan våren år 1938 har de inbjudits att vara med vid den årliga högtiden till minne av Kristi död, inte för att ta del av Åminnelsens emblem, det osyrade brödet och det röda vinet, utan såsom vördnadsfulla åskådare.a De erkänner Jesus Kristus som sin himmelske kung, alltsedan hedningarnas tider utlöpte år 1914. De sluter sig nitiskt till kvarlevan av andliga israeliter i arbetet med att predika ”dessa goda nyheter om riket” på hela den bebodda jorden till ett ”vittnesbörd för alla nationerna” innan den här tingens ordning når sitt slut i den stundande ”stora vedermödan”. (Matt. 24:14, 21) De inser att de inte är andliga israeliter i det nya förbundet, som Jesus Kristus är medlare för, och att de inte heller är en del av det folk som kallas ”ett utvalt släkte, ett kungligt prästerskap, en helig nation”. — 1 Petr. 2:9.

²⁴ Likväl får de nytta av att det nya förbundet är i verksamhet. De åtnjuter förmåner av detta, alldeles som ”främlingen”, i det forntida Israel, åtnjöt förmåner då han bodde bland israeliterna som befann sig i lagförbundet. — 2 Mos. 20:10; 3 Mos. 19:10, 33, 34; Upp. 7:9—15.

25. Vilka måste den ”stora skaran” fortsätta att vara förenad med, för att kunna förbli i gemenskap med Jehova Gud, och varför förhåller det sig så?

²⁵ För att förbli i gemenskap med ”vår frälsare”, ”Gud”, är det nödvändigt för den ”stora skaran” att fortsätta att vara förenad med kvarlevan av andliga israeliter. Varför det? Därför att det är dessa andliga israeliter som är en ”helig nation” och som vi läser om i Jeremia 31:35, 36, omedelbart efter Guds löfte om det nya förbundet: ”Så säger HERREN [Jehova], han som har satt solen till att lysa om dagen och månen och stjärnorna till att lysa om natten, i ordnad gång, han som rör upp havet, så att dess böljor brusa [mot egyptierna i deras förföljande av israeliterna], han vilkens namn är HERREN Sebaot: Först när [om, Åkeson; NW] denna ordning icke mer består inför mig, säger HERREN, först då skall Israels släkt upphöra att inför mig alltjämt vara ett folk”, en nation.

26. Det andliga Israel skall således vara lika beständigt i Guds universella organisation som vad för något, och var skall Jesus Kristus regera över dem som befinner sig på den paradisiska jorden?

²⁶ Jehova kunde lika lite låta det andliga Israel upphöra att vara till, försvinna ur hans universella organisation, som han kunde låta himlaljusen, som reglerar ljuset på vår jord, upphöra att vara till. I himmelen skall det andliga Israel utgöra det nya Jerusalem, där Jesus Kristus skall regera som kung över den överlevande ”stora skaran” och alla döda människor som blir uppväckta till liv på en paradisisk jord. — Upp. 21:2—24.

[Fotnoter]

[Bilder på sidan 24]

Det gamla lagförbundet naglades fast vid tortyrpålen

Det nya förbundet fick gällande kraft vid pingsten

[Ruta på sidan 27]

(Denna serie artiklar, som handlar om Jeremias profetia, återupptas i Vakttornet för 1 maj.)

”När ni bärgar er skörd, ska ni inte skörda i hörnen och längs kanterna av fältet och inte heller plocka upp ax som ligger kvar på marken. Samma sak gäller vinskörden. Tag inte bort de sista druvorna på grenarna och plocka inte heller upp druvor som fallit ned på marken. Lämna det kvar åt de fattiga och åt dem som reser förbi, för jag är Herren [Jehova], er Gud. Utnyttja inte invandrarna i ert land. Handla inte orätt mot dem. De måste bli behandlade som andra medborgare. Älska dem som er själva och kom ihåg att ni också var utlänningar i Egypten. Jag är Herren [Jehova], er Gud.” — 3 Mos. 19:9, 10, 33, 34, Levande Bibeln.