Trygghet vid en nations undergång

1. Har de kristna alltid valt den ”tryggaste kursen”? Förklara.

DET förefaller alltid tryggast att hålla med flertalet. I synnerhet förefaller det att vara så under kritiska tider, t. ex. när en nation kämpar för sin existens, sitt liv. Historien bevisar att de som har följt och predikat Guds ord har kallats ”olycksprofeter”, i synnerhet i kritiska tider, och man har påstått att de hatat alla och envar. Orsaken härtill är att Guds ord fördömer denna tingens ordning och tillkännager att den är Guds fiende och skall drabbas av förintelse. Historieskrivaren Tacitus skrev följande om Neros förföljelse av de kristna under första århundradet: ”En ofantlig mängd människor [överbevisades], inte så mycket om brottet att ha satt eld på staden [Rom] som om hat mot mänskligheten.”a

2. Varför utgör Jeremia ett föredöme, som förkunnare av Guds ord bör lära av?

² Men vilken kurs är verkligen den tryggaste? Profeten Jeremia har en del att lära oss i samband härmed. Under de fyrtio åren av sin profetgärning sade han aldrig sådant som folk ville höra om Jerusalem utan det som Gud bjöd honom att säga. Han fördömde den Gud vanärande kurs som folket i Jerusalem och dess styresmän följde, och han sade att Jerusalems förstöring var nära. Till och med när Jerusalem befann sig i det förskräckligaste trångmål fortsatte Jeremia att predika. Var det klokt och förståndigt av honom? Skulle det inte ha varit tryggare att hålla tyst och hålla god min och avvakta utgången?

3. a) Vilket sista tillfälle fick Sidkia år 609 f. Kr. att vända åter till Jehovas lag? (Ge akt på fotnoten.) Begagnade han det? b) Skulle landet nu inte kunna få njuta sabbatsvila?

³ Förhållandena närmade sig snabbt en kulmen i Jerusalem. Det rådde fruktan och ängslan i staden. Konung Sidkias nionde regeringsår, år 609 f. Kr., var ett betydelsefullt år, ty det var delvis ett sabbatsår, då landet inte skulle odlas.b (3 Mos. 25:1—10) Det gav Sidkia ett sista tillfälle att låta det gudagivna landet få sin föreskrivna vila, men det finns ingen uppgift i bibeln om att Sidkia och prästerna lydde denna föreskrift. Nu skulle Jehova själv genomdriva en sabbatsvila för landet. — 3 Mos. 26:2, 31—35.

4. a) Vilken allvarlig synd begick Sidkia samma år? b) Vilka slutliga olyckor skulle nu övergå Sidkia och hans folk, enligt orden i Hesekiel 17:15—21?

⁴ Juda synder hade redan vållat att Gud låtit Babylon göra Juda land till ett lydrike. Litet senare hade Nebukadnessar, den babyloniske konungen, låtit Sidkia avlägga ed i Jehovas namn om att vara Nebukadnessar underdånig, men nu, år 609 f. Kr., bröt han sin ed och gjorde uppror. Jehova underrättade Hesekiel, som befann sig på 800 kilometers avstånd i Babylonien, om hur vred han var över detta:

”Han [Sidkia] avföll från honom [Nebukadnessar] och skickade sina sändebud till Egypten, för att man där skulle giva honom hästar och mycket folk. Han föraktade eden och bröt förbundet... .

Ja, därför ... [skall] han ... bliva fångad i min snara; och jag skall föra honom till Babel och där hålla dom över honom för den otrohets skull, som han har begått mot mig. Och alla flyktingar ur alla hans härskaror skola falla för svärd, och om några bliva räddade, så skola de varda förströdda åt alla väderstreck.” — Hes. 17:15—21.

5. a) Vad slags spådomskonst tillgrep Nebukadnessar, då han var på väg att angripa Jerusalem? b) Varför tillät inte Jehova att Nebukadnessar genom denna fick anvisning om att angripa Rabba i Ammons barns land?

⁵ Därför att Sidkia bröt sitt förbund, drog konung Nebukadnessar upp mot Jerusalem. Vid ett vägskäl tillgrep han i sin vidskeplighet babylonisk spådomskonst för att avgöra om han först skulle angripa Jerusalem eller bege sig till en annan upprorisk stad, Rabba i Ammons barns land, för att belägra den. Skulle Jerusalem undslippa? Nej, visst inte. Jehova hade sagt att Jerusalem först skulle dricka av kalken med Guds vredesvin, som dess Gud, vilken det hade försmått, skulle skänka i åt det. Jehova övade fördenskull sitt inflytande på den babyloniska spådomen, och så slog Nebukadnessar in på den väg som ledde till Jerusalem. — Hes. 21:14—24.

Hedniska regeringar skall härska till dess Silo kommer

6. Vilket domsbudskap riktade Jehova nu genom Hesekiel till Sidkia?

⁶ En betydelsefull profetia uttalades nu av Hesekiel i Babylonien. Den var riktad till Sidkia och löd så:

”Och vad dig beträffar, o dödligt sårade, onde hövding över Israel, vilkens dag har kommit vid ändens förvillelses tid, är detta vad Herren Jehova har sagt: ’Tag av huvudbindeln och lyft av kronan. Detta skall icke vara såsom förr. Upphöj rentav det som är lågt och förnedra rentav den höge. En ruin, en ruin, en ruin skall jag göra det till. Och vad detta angår, skall det förvisso icke tillhöra någon, förrän han kommer som har den lagliga rätten, och jag skall giva det åt honom.’” — Hes. 21:25—27, NW.

7. a) Vad skulle verkställandet av denna dom betyda för Sidkia och för Juda rike? b) Lät Jehova härigenom spiran vika ifrån Juda, eller upphävde han härigenom sitt förbund med David?

⁷ Jehova hade slutit ett förbund med David om att konungar av hans ätt skulle sitta på ”Jehovas tron” (NW) i ett evigt förblivande rike. (2 Sam. 7:12—16; 1 Krön. 29:23) Men nu skulle en verksam styrelse utövad av Davids hus i staden Jerusalem upphöra. Det hade varit det allra främsta konungariket, därför att det om än i liten skala representerat Guds rike här nere på jorden. Det hade varit såsom en vägspärr för de hedniska härskarna, som sökte vinna världsherravälde. Nu skulle hednamakterna, som hade betraktats såsom något lågt, bli upphöjda, och ett hednavälde skulle äga bestånd under någon tid utan att något Jehova Guds rike i liten skala skulle stå hindrande i vägen. Men detta innebar visst inte att Gud hade brutit sitt förbund med konung David om ett evigt rike eller nu gjorde någon ändring beträffande detta förbund och inte heller att spiran skulle vika ifrån Juda stam.

8. Hur skulle Jehova stå fast vid sitt förbund med David om ett evigt rike, fastän Davids rike i Jerusalem omstörtades?

⁸ Gud bekräftade att det inte var så, när han sade: ”Det [skall] förvisso icke tillhöra någon, förrän han kommer som har den lagliga rätten, och jag skall giva det åt honom.” Detta betydde att det tills vidare fick anstå med en aktiv styrelse utövad av någon som satt på ”Jehovas tron” och att ingen av Davids ätt skulle sitta på den, förrän Silo, vars namn betyder ”den, vilkens det är”, skulle framträda och börja utöva konungamakten. Denna händelse skulle utmärka slutet på den tid, under vilken hednanationerna fått utöva väldet över världen.

9. Hur och beträffande vad för något gav Jehova Hesekiel underrättelser där borta i Babylonien?

⁹ Jehova Gud höll Hesekiel där borta i Babylonien underrättad om konung Nebukadnessars förehavanden såsom den som verkställde Jehovas domar. Hesekiel skriver: ”Och HERRENS [Jehovas] ord kom till mig i nionde året, på tionde dagen i tionde månaden; han sade: ... Konungen i Babel har på just denna dag ryckt fram mot Jerusalem. Och tala ... i en liknelse; säg till dem: ... Så säger nu Herren, HERREN: Ve över blodstaden!” — Hes. 24:1—6.

En oriktig uppfattning beträffande den trygga kursen

10. Hur fick Nebukadnessars belägring Sidkia och hans furstar att söka Jehovas ynnest?

¹⁰ Sidkia och hans furstar, som ignorerade Jehovas befallning genom Jeremia att man skulle gå ut ur staden och ge sig åt konungen i Babylon, på det att staden måtte räddas undan förstöring, menade att de kunde göra litet mindre än detta och likväl få röna Jehovas ynnest genom att hålla en del av hans lag som de länge hade försummat att lyda. Det gällde lagen att frige trälar och trälinnor av hebreisk börd på det sjunde året, sedan de tjänat sina herrar i sex år. De slöt alltså ett förbund med folket över ett djuroffer och utropade frihet för sina hebreiska tjänare. — Jer. 34:8—10; 5 Mos. 15:12—18.

11. a) Vilka händelser bevisade nu att deras åtgärd att vända sig till Jehova endast var av tillfällig natur och oärligt menad? b) Vilket domsbudskap lät Jehova, som blivit uppbragt över deras oärlighet, Jeremia uttala?

¹¹ Men dessa Jerusalems ledares skrymteri blev uppenbart, när det kom bud om att en egyptisk här under Farao (Apries som också kallades Hofra) var på väg att undsätta Juda. (Jer. 37:5, 7) Nebukadnessar tvingades ta itu med detta hot och gav sig i väg, varvid man kunde andas ut i Jerusalem. Jerusalems ondskefulla styresmän styrktes härvid i sin självtillit och visade att de inte brydde sig det minsta om Gud och inte heller aktade på det förbund de slutit med folket. De kände sig så trygga att de bröt det förbund de slutit om att släppa sina trälar fria och åter gjorde dem till trälar. (Jer. 34:11—16) Detta gjorde Jehova Gud uppbragt. För att vara sann och trogen mot Jehova och mot sitt ansvar gentemot folket, vars liv var i fara, måste Jeremia offentligen kungöra Guds dom gentemot dessa mäktiga män i Jerusalem:

”I haven icke hört på mig och utropat frihet, var och en för sin broder och sin nästa. Så utropar då jag ... för eder frihet att hemfalla åt svärd, pest och hungersnöd. ... Och de män, som hava överträtt mitt förbund ... nämligen Judas och Jerusalems furstar, hovmännen och prästerna och allt folket i landet, som gingo mellan styckena av kalven [för att bekräfta sitt förbund], dem skall jag giva i deras fienders hand, ... och deras döda kroppar skola bliva mat åt himmelens fåglar och markens djur. Och Sidkia, Juda konung, med hans furstar skall jag giva i deras fienders hand, ... i händerna på den babyloniske konungens här som nu har dragit bort ifrån eder.”

12. Hur skulle Jehova låta denna dom gå i verkställighet?

¹² Hur skulle detta gå till? Jehova gav förklaringen:

”Se, jag skall giva dem [babylonierna] befallning ... att de åter skola draga mot denna stad och belägra den; och de skola då intaga den och bränna upp den i eld. Och Juda städer skall jag göra till en ödemark, där ingen bor.” — Jer. 34:17—22.

13. Hur grusades Sidkias förhoppningar om befrielse under den tid då Nebukadnessars här tillfälligt hade dragit bort från staden?

¹³ Hur gick det för Jeremia under allt detta? För en tid kunde han fritt gå in och ut bland folket. Konung Sidkia tänkte förmodligen så här: ”Jag kanske kan komma på god fot med Gud”, och så sände han några budbärare till Jeremia och uppmanade denne att bedja till Jehova om att han inte skulle låta det ske som han hade tillkännagivit. Men Jeremia svarade med ett budskap från Jehova, som fullständigt grusade Sidkias förhoppningar och utsatte Jeremia för ännu större fara från styresmännen i Jerusalem:

”Se, Faraos här, som har dragit ut till eder hjälp, skall vända tillbaka till sitt land Egypten. Sedan skola kaldéerna komma tillbaka och belägra denna stad, och de skola då intaga den och bränna upp den i eld. ... Bedragen icke eder själva med att tänka: ’Kaldéerna skola nu en gång för alla draga bort ifrån oss’: ty de skola icke draga bort. Nej, om I än så slogen kaldéernas hela här, när de strida mot eder, att allenast några svårt sårade män bleve kvar av dem, så skulle dessa resa sig upp, var och en i sitt tält, och skulle bränna upp denna stad i eld.” — Jer. 37:3—10; 44:30.

14. Hur misstolkades Jeremias försök att lämna Jerusalem, och vad blev följden för profeten?

¹⁴ När Jeremia önskade besöka sin hemtrakt i Benjamins land, grep fördenskull en vakt honom, i det han sade: ”Du vill gå över till kaldéerna.” Jeremia förnekade detta: ”Det är icke sant; jag vill icke gå över till kaldéerna.” Men furstarna lät hudflänga Jeremia och belade honom med bojor och satte honom i ett mycket uselt fängelse i Jerusalem, nämligen i ”valven av det underjordiska fängelset” (My). — Jer. 37:11—16.

15. Vad gjorde babylonierna, sedan de drivit egyptierna tillbaka, och varför gjorde de detta?

¹⁵ Vad hände under tiden? Jo, alldeles som Jeremia troget hade sagt drev den babyloniska hären tillbaka den egyptiska hären mot Egypten, och Nebukadnessar vände tillbaka för att återuppta belägringen av Jerusalem. Jerusalem måste först dricka av kalken med Jehovas vredesvin; Egypten skulle få göra det senare. — Hes. 30:20, 21.

Gud livnär och skyddar sin tjänare

16. a) Hur svarade Jeremia på Sidkias nya fråga, fastän han befann sig i fängelse? b) Hur ser vi bevis på att Gud skyddade sin tjänare och sörjde för honom vid detta tillfälle?

¹⁶ Konung Sidkia sökte på nytt få Jehova att ändra sig, men Jeremia mildrade inte Jehovas budskap. Jeremia svarade: ”Du skall bliva given i den babyloniske konungens hand.” I allt det som utspelades här ser vi att Jehova Gud skyddade sin tjänare Jeremia och sörjde för honom, till och med då han befann sig mitt ibland bittra fiender, ty på Jeremias begäran lät Sidkia föra denne till ”fängelsegården”. Och man ”gav honom en kaka bröd om dagen från Bagargatan, till dess att det var slut på allt brödet i staden”. — Jer. 37:17—21.

17. Vilken anklagelse riktades nu mot Jeremia, och vilket ytterligare straff fick han?

¹⁷ Medan Jeremia befann sig i fängelsegården, hade han tydligen möjlighet att tala till folket, och han gav dem Jehovas råd att gå ut och ge sig åt kaldéerna för att rädda livet, ty staden skulle förvisso falla. Furstarna klagade över att Jeremia bröt ned det belägrade folkets moral. Och i sin svaghet överlämnade konung Sidkia honom åt dem. Han ville inte skydda Guds profet, om detta kunde äventyra hans egen trygghet. ”Då togo de Jeremia och kastade honom i konungasonen Malkias brunn. ... I brunnen var intet vatten, men dy, och Jeremia sjönk ned i dyn.” Där nere skulle han inte kunna predika, menade furstarna!

18. Genom vilket redskap beredde Jehova hjälp åt Jeremia, och vilken välvillig behandling fick Jeremia röna?

¹⁸ Fanns det några andra som ansåg att man följde en trygg kurs, om man lyssnade till Jehovas ord och handlade i överensstämmelse med det, fastän den ytterligtgående nationalismen och det hat, som Jeremia hade uppväckt genom sitt predikande, nu hade fått överhanden i Jerusalem? Ja, och Gud brukade en sådan människa såsom ett redskap för att rädda den trogne Jeremia ur dyn. Det var etiopiern Ebed-Melek, en av konungens eunucker. Han hade hört talas om Jeremias svåra belägenhet och hade gått till konungen och sagt: ”Min herre konung, dessa män hava handlat illa i allt vad de hava gjort mot profeten Jeremia; ty de hava kastat honom i brunnen, där han strax måste dö av hunger, då nu intet bröd finnes i staden.” På konungens befallning tog Ebed-Melek med sig trettio män och en del redskap och drog upp Jeremia ur brunnen. ”Men Jeremia måste stanna i fängelsegården.” — Jer. 38:1—13.

19. Vilka tröstens ord riktade Jehova till Ebed-Melek för hans välvilja mot Jeremia?

¹⁹ Satte Ebed-Melek sitt liv på spel, då han inskred till gagn för Jeremia? Ja, det gjorde han. Men han visste att Jeremia verkligen var Jehovas profet. Ebed-Meleks handlingssätt domfällde Jerusalems styresmän för deras brist på tro på Jehova. Jehova glömde inte Ebed-Melek. Lyssna till de tröstens ord som Gud riktade till honom: ”Se, vad jag har förkunnat, det skall jag låta komma över denna stad, till dess olycka och icke till dess lycka, och det skall uppfyllas i din åsyn på den dagen. Men dig skall jag rädda på den dagen. ... Ty jag skall förvisso låta dig komma undan, och du skall icke falla för svärd, utan vinna ditt liv såsom ett byte, därför att du har förtröstat på mig.” — Jer. 39:15—18.

20. Hur blev Sidkia på grund av människofruktan ledd in i en dödsbringande snara?

²⁰ Sidkia hade alltjämt möjlighet att ge sig åt babylonierna och rädda sitt hus och hindra att Jerusalem blev uppbränt i eld. Sidkia gick till och med i hemlighet till Jeremia och fick bekräftelse härpå. Men han hyste människofruktan. Han fruktade repressalier från dem som inte gillade en sådan åtgärd. Han vände blicken åt fel håll för att vinna trygghet. Därigenom leddes han in i en dödsbringande snara. — Jer. 38:14—28.

21. Hur länge fortfor belägringen, och hur svåra blev förhållandena i staden?

²¹ Under det att belägringen av Jerusalem fortsatte i nästan ett och ett halvt år, råkade Jerusalems folk i fruktansvärd nöd. Det fanns inget bröd åt folket. (2 Kon. 25:1—3) Mödrar åt sina späda barn. (Klag. 2:19, 20) Skulle det nu visa sig att den kurs Jeremia slagit in på var förnuftig? Skulle han överleva belägringen?

Jerusalems fall

22. a) Beskriv Sidkias flyktförsök, sedan staden stormats, och vad som därpå inträffade. b) Hur uppfylldes Hesekiels profetia på Sidkia?

²² Slutligen, i månaden Tammus, bröt babylonierna igenom muren, stormade staden och satte sig i besittning av Mellersta porten. Nu var det för sent för konung Sidkia att ge sig. Han flydde om natten men blev upphunnen på Jerikos hedmarker nära Jordan och fördes till Nebukadnessar, som befann sig i Ribla i Hamats land. Här lät den babyloniske konungen slakta Sidkias söner inför hans ögon och lät döda alla andra Juda ädlingar. Därpå lät han sticka ut ögonen på Sidkia själv och förde honom, fängslad med kopparfjättrar, till Babylon, där han dog. (Jer. 39:2—8) Såsom Hesekiel hade förutsagt kom Sidkia verkligen till Babel eller Babylon, men han fick inte se staden. — Hes. 12:12, 13.

23. Vad innebar Jerusalems fall för Jeremia?

²³ Vad Jeremia beträffade, så innebar Jerusalems fall befrielse för honom. Babylonierna hade hört talas om hans predikande. De behandlade honom vänligt. Översten för de babyloniska drabanterna, som hette Nebusaradan, lät föra Jeremia ut ur fängelsegården. (Jer. 39:13, 14) Jeremia hamnade bland de judar, som skulle föras såsom fångar till Babylon, men översten för drabanterna fick se honom och sade till honom: ”Och se, nu löser jag dig i dag ur kedjorna som dina händer hava varit bundna med. Om du är sinnad att komma med mig till Babel, så kom, och jag skall då se dig till godo; men om du icke är sinnad att komma med mig till Babel, så gör det icke. Se, hela landet ligger öppet för dig; dit dig synes gott och rätt att gå, dit må du gå.” — Jer. 40:1—4.

24. Hur behandlade babylonierna Jeremia, och var slog sig Jeremia slutligen ned?

²⁴ När Jeremia tvekade, uppmanade översten för drabanterna honom att vända tillbaka och stanna hos Gedalja, som konungen i Babylon hade satt över Juda städer, och att slå sig ned varhelst han önskade. Så gav han Jeremia vägkost och skänker och lät honom gå. Jeremia begav sig då till Gedalja i Mispa och stannade där, till dess nya händelser inträffade, om vilka vi skall tala i denna tidskrifts nästa nummer. — Jer. 40:5, 6.

Vi kan välja en trygg kurs

25. Varför såg det mörkt ut för Jeremia? Men varför visade det sig att han hade valt den trygga kursen?

²⁵ I Jerusalems mörka stund såg det ut som om Jeremia absolut inte skulle kunna överleva där i den belägrade och svältande staden, då han ju till på köpet var fånge och hade ådragit sig de styrandes ogunst. Men genom att förbli fast och orubblig i sin hängivenhet för Jehova, även om han genom sitt predikoverk fördömde landets styresmän och förutsade själva Jerusalems förstöring, valde han i själva verket den trygga kursen.

26. a) Hur kan man säga att de erfarenheter som Jehovas smorda vittnen har i vår tid påminner om Jeremias? b) Vilka i våra dagar följer en sådan kurs som den Ebed-Melek följde, och hur kommer det sig att de får röna Jehovas ynnest genom Kristus?

²⁶ Vi kan ta lärdom av detta. Jehovas smorda vittnen förkunnar om den undergång som väntar denna tingens ordning, därför att den har rönt inflytande från den babyloniska falska religionen och vänt sig ifrån Jehova Gud i ohörsamhet mot honom. Dessa vittnen har fördenskull upplevt det som Jesus förutsade i Matteus 24:9: ”Ni skola bliva föremål för hat från alla nationer.” (NW) De erfarenheter Jeremia genomgick utgör för dessa vittnen, av vilka många också nu är i fängelse och lider förföljelse i många länder, en kraftig försäkran om att de skall undslippa denna världens fördömelse och att de såsom en skara skall få överleva den undergång som denna tingens ordning skall drabbas av. Ebed-Melek, som hjälpte Jeremia, därför att han insåg att Jeremia var en Jehovas profet, blev skonad jämte Jeremia. De som i våra dagar sluter upp vid Guds tjänares sida i troget överlämnande och verksamt nit kommer att få röna Jehovas ynnest och beskydd, lika säkert som Ebed-Melek fick det, enligt den regel som Jesus Kristus själv uttalade: ”Den som tager emot en profet, därför att det är en profet, han skall få en profets lön. Och den som giver en av dessa små allenast en bägare friskt vatten att dricka, därför att det är en lärjunge — sannerligen säger jag eder: Han skall ingalunda gå miste om sin lön.” — Matt. 10:41, 42.

Vemhelst som dväljes i den Högstes hemliga rum bereder sig boning under den Allsmäktiges själva skugga. — Ps. 91:1, NW.

[Fotnoter]