Del 24 — ”Må din vilja ske på jorden”
Jehovas helgedom är nu en levande helgedom, som består av ”levande stenar”, grundhörnstenens, Jesu Kristi, med anden smorda efterföljare. År 1918 hade det ”lilla hornet”, som omtalas i Daniel 8:9, nämligen det av två makter bestående anglo-amerikanska världsväldet, slagit ned denna andliga helgedoms boning, och år 1926 begick det, jämte andra nationer, ”överträdelsen som kommer åstad förödelse” i förbindelse med Nationernas förbund. Detta markerade början till den tidrymd om 2.300 ”aftnar och morgnar”, som omnämns i Daniel 8:14, varefter Jehovas helgedoms rätta tillstånd skulle bli återställt. Denna period om sex år, fyra månader och tjugo dagar slutade den 15 oktober 1932, då Vakttornet (moderupplagan), helgedomsklassens officiella organ, framlade bevis för att helgedomsklassen på jorden hade blivit renad och helgedomens rätta tillstånd hade blivit återställt genom att de på demokratiskt vis valda ”äldste” avskaffades ur Jehovas vittnens församlingar och genom att tjänstedirektörer på teokratiskt sätt började förordnas i församlingarna till att leda arbetet med att predika Rikets goda nyheter. Således fick det teokratiska tillvägagångssättet företräde i Jehovas smorda kvarlevas församlingar.
49. Vad tillkännagavs därpå i juninumren av Vakttornet (moderupplagan) år 1938, och vilken resolution lades fram för att antagas?
49 Detta var bara en rätt och riktig start, ty helgedomen måste göras teokratisk i alla avseenden. Sex år senare inflöt i Vakttornet artikeln ”Organisationen”, del 1 i numret för 1 juni 1938 och del 2 i det följande numret, för 15 juni (moderupplagan; på svenska 1 och 15 augusti). Denna artikel började med orden: ”Jehovas organisation är inte på något sätt demokratisk. Jehova är allenarådande, och hans regering eller organisation är strängt teokratisk.” Denna artikel innehöll också en resolution, som det föreslogs att var och en av församlingarna skulle antaga och vari det erkändes att ”Guds styrelse är en ren teokrati”, varjämte en hänvändelse gjordes till ”Sällskapet” såsom Guds synliga representant om att detta måtte organisera församlingen för Guds tjänst och på teokratiskt sätt från den synliga högsta ledningen förordna de olika tjänarna i församlingen. — Del 2, paragraf 15.
50. Hur handlade man sedan denna resolution antagits, vilken reorganisation tog man så itu med, och vad blev dess resultat?
50 Jehovas vittnens församlingar, var de än befann sig, antog denna teokratiska resolution och handlade efter den; och den synliga styrande kretsen vid Sällskapets högkvarter i Brooklyn i New York skred till verket att på teokratiskt sätt organisera alla villiga församlingar. Alla nya församlingar, som har bildats sedan dess, har organiserats på teokratiskt sätt enligt denna anordning alltifrån sin början. Detta har resulterat i en bättre, fridsammare och produktivare organisation av Jehovas åt Gud överlämnade folk i uppfyllelse av Jesaja 60:17. Denna teokratiska organisation levde igenom andra världskriget, under vilket den blev fruktansvärt förföljd såväl av det sjunde världsväldet som av dess bundsförvanter och dess fiender. Men inte i något avseende böjde sig den teokratiska organisationen fylld av fruktan i slavisk träldom för diktatoriska eller militariserade styrelser, och inte i något avseende upphörde den att till Jehova Gud frambära det dagliga, ständiga eller oupphörliga brännoffret av lov och pris till honom och hans rike.
51. Vad har helgedomen, återställd till sitt rätta tillstånd, fortsatt att göra, och vilken profetias uppfyllelse ser den fram emot?
51 Renad, rättfärdigad och återställd till sitt rätta teokratiska tillstånd fortsätter helgedomen att alltjämt utöva tjänst för Gud, oberoende av vad det symboliska ”lilla hornet”, ”konungen” med fräck uppsyn, ännu kan komma att göra. Helgedomsklassen ser fram emot den fullständiga uppfyllelsen av ängeln Gabriels förklarande framställning till Daniel beträffande denne sluge politiske ”konung”: ”Och genom hans klokhet skall bedrägeriet i hans hand hava framgång, och i sitt hjärta skall han förhäva sig och oförtänkt förstöra många och sätta sig upp emot furstarnas furste, men utan människohand skall han krossas. Och synen om dygnen [aftnarna och morgnarna], varom talat är, den är sanning. Och göm du den synen! ty många dagar äro ännu dit.” — Dan. 8:25, 26, 1878.
52. Vilket är det mest upprörande missgrepp som det sjunde världsväldet begått, och vad måste fördenskull hända det?
52 Det av tvenne makter bestående angloamerikanska världsväldet innehar alltjämt ställningen såsom det verksamma sjunde världsväldet i bibelns profetiska skildring. Det har inte givit vika för det hotande kommunistblocket, som öppet har skrutit med att det till sist skall vinna världsherraväldet åt sig. Det mest upprörande missgrepp som det sjunde världsväldet har gjort sig skyldigt till består i att det högmodigt satt sig upp emot ”furstarnas furste”, Jehova Gud, som tog sin makt till sig år 1914 och som är den Högste över hela jorden och alla dess furstar, inbegripet ”konungen” med fräck uppsyn. (Ps. 83:19, AV) I synnerhet av detta skäl skall det sjunde världsväldet snart krossas, men inte av världskommunismens hand utan av en övermänsklig hand eller makt.
53. Hur förhåller det sig nu med ”synen om dygnen [aftnarna och morgnarna]” efter dessa ”många dagar”, och vad kan vi ännu förvänta?
53 Guds rike, mot vilket det sjunde världsväldet har begått den avskyvärda ”överträdelsen”, skall slå det under förloppet av ”kriget på Guds, den Allsmäktiges, stora dag”, alldeles som stenen, vilken Nebukadnessar i sin dröm såg rivas lös från berget, träffade den symboliska bildstoden, som föreställde raden av världsvälden, på fötterna och malde den till stoft, som vindarna förde bort. Synen beträffande aftnarna och morgnarna är inte längre gömd eller tillsluten. Efter ”många dagar”, tusentals år, har den blivit upplåten. Större delen av synen har redan fått sin uppfyllelse. Det återstår ännu att den symboliske ”konungen” med fräck uppsyn skall krossas av Guds hand. Då skall Jehova Gud, som genom sin ande bor i sin helgedom, bli rättfärdigad och framstå såsom universums Suverän. Hans vilja måste ske på jorden.
KAPITEL 10
NORDLANDET MOT SÖDERLANDET
1, 2. a) Hur ger oss Daniels slutliga syn en bild av den nu rådande konflikten mellan de två stora blocken av nationer? b) Vad ansåg Porfyrios om Daniels bok, men hur blir hans dårskap uppenbar?
SEDAN andra världskriget har spänningen och det ”kalla kriget” mellan de två stora blocken av nationer sagts råda mellan Öst och Väst. Daniels sista profetiska syn beskriver det såsom en avgörande konflikt mellan Nordlandet och Söderlandet. Synen är så exakt i fråga om profetiska detaljer, att icke troende har förnekat att Daniel fick denna syn och skrev ned en skildring av den. Porfyrios, en grekisk filosof som levde på 300-talet (omkring 233—304 e. Kr.) och som skrev ett verk kallat Against the Christians (Mot de kristna) och omfattande 15 band, var en av dessa.
2 Porfyrios ansåg Jesus Kristus vara rätt och slätt en framträdande filosof men var inte överens med honom om att det var Daniel som skrev den bok i bibeln som bär hans namn. Eftersom Daniels sista syn tycktes så ingående beskriva den syriske kungen Antiokus IV Epifanes, kunde Porfyrios inte godtaga skildringen såsom historia som skrivits på förhand under inspiration, utan ansåg att den var en historisk redogörelse som skrivits sedan händelserna utspelats. Alltså ansåg Porfyrios att författaren till Daniels bok var en bedragare, vilken gav sig ut för att vara en profet, som Jehova Gud sände änglar till och som han gav syner åt. Men Porfyrios’ dårskap och deras dårskap, som är skeptiker i likhet med honom, är uppenbar. Hur så? Därför att synen visar sig förutsäga händelser, som i själva verket inträffar nu på 1900-talet, och Daniel har inte varit här och skrivit ned skildringen sedan dessa ting inträffade. Sanna var ängelns ord till Daniel: ”Nu har jag kommit för att undervisa dig om vad som skall hända ditt folk i kommande dagar [i de yttersta dagarna, My], ty också detta är en syn, som syftar på framtiden.” — Dan. 10:14.
3. Vilka övade osynlig uppsikt över de tidigare världsväldena, och hur uppenbarade ängeln detta för Daniel?
3 Av ingen annan än en Jehova Guds ängel skulle det sjunde världsväldet, det av två makter bestående anglo-amerikanska världsväldet, få veta att världsvälden som har varit dess föregångare har haft demonfurstar som övat osynlig uppsikt över dem. Guds ängel, som kom såsom svar på Daniels bön, hindrades tre veckor av en sådan demonfurste att fortsätta sin väg. Han förklarade sitt dröjsmål i dessa ord till Daniel: ”Fursten för Persiens rike stod mig emot under tjuguen dagar; men då kom Mikael, en av de förnämsta furstarna, mig till hjälp, under det att jag förut hade stått där allena mot Persiens konungar [så jag lämnade honom där tillsammans med fursten för Persiens rike, RS]. ... Kan du nu förstå, varför jag har kommit till dig? Men jag måste strax vända tillbaka för att strida mot fursten för Persien, och när jag är fri ifrån [färdig med, RS] honom, kommer fursten för Javan [Grekland].” ”Men jag vill säga dig vad som står skrivet i sanningens bok: det finnes ingen som strider vid min sida mot dessa utom Mikael, eder furste.” Detta framträdande, som en ängel gjorde inför Daniel, skedde den 24 Nisan i kung Cyrus’ av Persien tredje regeringsår. — Dan. 10:1—4, 10—14, 20, 21; v. 21 enl. RS.
4. Vem stod denne ängel upp för att stärka och hjälpa i medern Darius’ första regeringsår, och vilken verkan härav kan påvisas?
4 Medern Darius, som var Cyrus’ frände och var den förste härskaren i det medo-persiska världsväldet, hade nu försvunnit från skådeplatsen. Men när ängeln börjar uttala sin underbara profetia om vad som skall hända Daniels folk i framtiden, ja, i de avlägsna ”yttersta dagarna”, går han tillbaka till Darius. Han sade: ”Och i medern Darejaves’ [Darius’] första regeringsår [539—538 f. Kr.] stod jag för att stärka och hjälpa honom.” (Dan. 11:1, Åk) Det var inte denne hedniske härskare, medern Darius, som Jehovas ängel hade stått upp för att stärka och hjälpa, utan Mikael. Ängeln hade just talat om att Mikael hade stridit vid hans sida. På grund av Jehovas uppsåt, som skulle fullföljas beträffande Daniels folk, över vilket den himmelske förnämste fursten Mikael var furste, stod denne ängel upp för att erbjuda sin styrka och hjälp åt Mikael emot det medo-persiska världsväldets demonfurste. Darius måste ledas till att handla i överensstämmelse med Jehovas uppsåt, vilket till exempel skedde då Jehova hade sänt sin ängel och ”tillslutit lejonens gap”, så att de inte skulle sluka Daniel. Kung Darius blev alltså glad över att kunna hämta upp Daniel ur lejongropen, dit Daniels avundsamma fiender hade tvingat kung Darius att låta kasta honom. Till följd av att Daniel, en av de tre ”presidenterna” i Darius’ rike, således blev räddad, lät medern Darius av egen drift utfärda ett påbud om att alla hans underlydande skulle ”bäva och frukta för Daniels Gud. Ty han är den levande Guden, som förbliver evinnerligen; och hans rike är sådant, att det icke kan förstöras, och hans välde består intill änden.” Så skedde det att ”denne Daniel steg i ära och makt under Darejaves’ och under persern Kores’ regeringar”. — Dan. 6:21—28.
5. Vilka skulle de som studerar bibeln ringakta, om de lämnade någon del av denna slutliga syn utan avseende såsom vore den oviktig nu, och vilket värde har det att förstå den första delen av den?
5 Det som nu sker i den profetiska syn som Daniel fick är betydelsefullt, ja, alltsammans. Det är Guds eget budskap genom en ängel som var i förbund med Mikael, fursten. Synen kom som svar på Daniels bön under tre veckor. Det är inte blott och bart en ytterligt detaljrik profetisk skildring av politiska intriger och stridshandlingar mellan forntida rivaliserande kungar som inte vore värd tidsödande studium och granskning av oss i denna tid. Eftersom Guds egen ängel tog sig tid och kämpade för att få möjlighet att förmedla det profetiska budskapet till Daniel, när nu Gud hade sänt honom med detta budskap, och även av det skälet att Gud inspirerade Daniel till att skriva ned synen just såsom ängeln gav honom den, skulle vi visa ringaktning för Gud och hans ängel och Daniel, om vi skulle lämna någon del av profetian utan avseende såsom vore den oväsentlig eller oviktig för oss i dessa kritiska dagar. Varför det? Därför att vårt studium av de händelser som svarar emot den profetiska skildringen uppenbarar den exakthet som präglar Jehovas förutseende och hävdar och förhärligar honom såsom den store profeten. Vårt studium av den första delen av den profetiska synen, vilket har bekräftat dess uppfyllelse för oss, stärker vår tro och tillförsikt i fråga om att den sista delen av profetian med visshet skall gå i uppfyllelse. Ja, den befäster vår tro på att alla Guds ords profetior är sanna och tillförlitliga.
6. Vilka var de tre perserkungar som skulle ”uppstå”, och vem var den fjärde som förutsades?
6 Sedan Jehovas ängel hade gjort en häntydan på medern Darius, den förste medo-persiske världshärskaren, sade han vidare: ”Och nu skall jag förkunna för dig, vad visst är. Se, ännu tre konungar skola uppstå i Persien, och den fjärde skall förvärva sig större rikedomar än någon av de andra, och när han har blivit som starkast genom sina rikedomar, skall han uppbjuda all sin makt mot Javans [Greklands] rike.” (Dan. 11:2) De tre kungarna i Persien, som skulle ”uppstå” eller gripa världsstyret, var: 1) Cyrus den store, 2) Kambyses (530—522 f. Kr.), Egyptens erövrare, och 3) Darius Hystaspes (521—485 f. Kr.), Cyrus’ svärson. När dessa tre kungar räknas upp, förbigås troninkräktaren, magern Gaumata, som gav sig ut för att vara Smerdis, Bardija, Kambyses’ bror. Gaumata, som regerade mindre än åtta månader, avslöjades såsom bedragare och blev dödad av persern Darius I (Hystaspes). På denne Darius’ befallning påbörjades ett härnadståg mot Grekland år 499 f. Kr. Under ett nytt fälttåg blev perserna slagna vid Maraton, 28—29 september 490 f. Kr., och deras här tvingades dra sig tillbaka till Mindre Asien. Fem år senare dog Darius I och efterträddes av den ”fjärde” kungen, Xerxes I.
7. Varför och hur uppbjöd denne fjärde, rike kung all sin makt mot Grekland?
7 Det persiska nederlaget vid Maraton ropade på hämnd. Xerxes, som blivit stark genom sina rikedomar, lät därför i hela sitt imperium göra förberedelser för att kväsa grekerna. Man anser honom vara den Ahasveros, som tog judinnan Ester till gemål och som regerade över 127 hövdingdömen från Indien till Etiopien. (Est. 1:1) I hans här, som samlades tillhopa från alla dessa hövdingdömen, fanns det både indier och etiopier. Fenicierna ställde 1.200 krigsfartyg med manskap till Xerxes’ förfogande, och i flottan ingick dessutom 3.000 andra fartyg för transporten av hans väldiga, blandade här. Historieskrivaren Herodotos säger att det var 1.700.000 man fotfolk, 100.000 ryttare och 510.000 sjömän och marinsoldater, inalles 2.310.000 man krigsfolk. På våren 480 f. Kr. satte sig denna ofantliga krigsapparat i rörelse mot Grekland.
8. Hur tvingades perserna, som härjade i Grekland, att lämna detta land?
8 En hjältemodig skara greker fördröjde perserna, som led svåra förluster, vid Termopyle i Grekland, men kunde inte hindra dem att ödelägga Aten. Vid Salamis led emellertid perserna ett förkrossande nederlag, ty där hade grekerna bestämt sig för att ”segra eller dö”. En annan grekisk seger vid Plataiai följande år blev avgörande. Grekland var inte rätta platsen för perserna, och kung Xerxes flydde tillbaka till Mindre Asien. Till och med Byzantion, Trakiens huvudstad, rycktes från perserna av de modiga spartanerna från södra Grekland.
9. Varför säger bibelkritikerna att ängeln for vill beträffande perserkungarna, men varför talade ängeln bara om fyra kungar och Övergick sedan till nästa världsvälde?
9 Även om perserna nu blivit utdrivna ur Grekland, förblev likväl det persiska väldet i ytterligare omkring 150 år det fjärde världsväldet. Följaktligen kom sju kungar till på Persiens tron efter Xerxes, nämligen Artaxerxes I, Xerxes II, Darius II (Ochus), Artaxerxes II, Artaxerxes III, Arses och Darius III. Av denna orsak säger bibelkritikerna att ängeln for vill, då han sade till Daniel: ”Nu skall jag förkunna för dig, vad visst är.” Men så var det inte, ty ängeln sade inte att den ”fjärde” perserkungen skulle vara den siste eller att Xerxes I skulle vara den fjärde och siste världshärskaren från Cyrus den store räknat. Hans berättelse upphör bara i och med denne ”fjärde” perserkung, som skulle uppbjuda all sin makt för att draga ut i hämndlysten härnad mot Grekland och endast fick skörda bittert nederlag och förlust av sin prestige. Han var den siste perserkung som förde krig mot Grekland på dess eget område. Ängeln gjorde alltså ett sammandrag av den historiska skildringen genom att förbigå de återstående sju perserkungarnas regeringar, som följde efter Xerxes, och genom att ge en profetisk förhandssyn av den europeiske kung, som kom bladet att vända sig och företog härnadståg till Persien. Ängeln hade fördenskull historiskt sett alldeles rätt, då han nu sade:
10. Vem var den ”väldige konung” som sedan uppstod? Var uppstod han?
10 ”Sedan skall en väldig konung uppstå, och han skall härska med stor makt och göra, vad han vill.” (Dan. 11:3) Detta inträffade år 336 f. Kr., samma år som den elfte och siste persiske världshärskaren från Cyrus den store räknat blev krönt. Det året stod macedoniern Alexander upp, i det att han blev krönt till Macedoniens kung såsom efterträdare till sin far, Filip II, som har givit namn åt den från bibeln ryktbara staden Filippi. Denne tjugoårige härskare blev verkligen en ”väldig konung” och kom att kallas Alexander den store.
11. Hur kom Alexander att uppfylla förutsägelsen: skall härska med stor makt och göra, vad han vill”?
11 Upptänd av de planer, som hans far givit upphov till, drog han ut för att erövra Asien och vann snabba framgångar. Han bemäktigade sig de persiska provinserna i Mellersta Östern och i Egypten, där han grundlade staden Alexandria, som existerar än i dag. Så vände han norrut och gick över floderna Eufrat och Tigris och drabbade samman med Darius III på slagfältet vid Gaugamela, intill den plats, där de alltmer förvittrande ruinerna av Nineve, Assyriens forna huvudstad, låg. Alexanders falanger och rytteri om 47.000 man gick till häftigt anfall mot Darius’ här, som bestod av 1.000.000 krigare, och skingrade den. Darius III flydde och blev strax därpå mördad, varvid akemenidernas härskarätt, som hade börjat med Darius I, upphörde att finnas till. Sedan Alexander den store nu slagit under sig perserriket, blev det i sanning såsom profetian sagt: ”Han skall härska med stor makt och göra, vad han vill.” Han gifte sig med Roxane, som var dotter till den besegrade baktriske kungen, och även med Statira, en dotter till perserkungen Darius III. Med Roxane hade han en son som hette Alexander (Allou). Med en viss Barsine hade han en utomäktenskaplig son som hette Herakles (Herkules).
(Fortsättning följer.)