Del 26 — ”Må din vilja ske på jorden”

Såsom det hade förutsagts i det elfte kapitlet i Daniels profetia, dog Alexander den store i Babylon år 323 f. Kr., sedan han upprättat det grekiska och macedoniska imperiet (det femte världsväldet i bibelns historiska skildring). Hans välde ”brast sönder” och blev för en tid uppdelat i fyra hellenistiska riken, som styrdes av Alexander den stores fältherrar. Seleukos Nikator tillförsäkrade sig Babylon, Medien, Syrien, Persien och områdena österut till floden Indus; och den kungaätt som utgick från honom genom hans son Antiokus I blev känd som ”konungen i Nordlandet”, ty den hade sitt härskarsäte i Syrien norr om Jerusalem. Ptolemaios Lagos satte sig i besittning av Egypten, Libyen, Arabien, Palestina och Celesyrien, och den härskarätt som utgick från honom fick benämningen ”konungen i Söderlandet”, ty den hade sitt härskarsäte i Egypten, söder om Jerusalem. Rivalitet och lystnad efter större landområde att härska över gav upphov till krig mellan ”konungen i Nordlandet” och ”konungen i Söderlandet”. År 217 f. Kr. fann sig Antiokus 111 såsom ”Nordlandskonungen” inbegripen i strid med Ptolemaios IV av Egypten såsom ”Söderlandskonungen”, vilket var en uppfyllelse av Daniel 11:10.

30. Var drabbade ”Söderlandskonungen” samman med honom, och vad blev givet i hans hand?

³⁰ Jehovas ängel angav att striden skulle ta en ny vändning, i det han sade: ”Då skall konungen i Söderlandet resa sig i förbittring och draga ut och strida mot konungen i Nordlandet; och denne skall ställa upp en stor härskara, men den härskaran skall varda given i den andres hand.” (Dan. 11:11) ”Söderlandskonungen”, Ptolemaios IV Filopator (eller Tryfon) drog i förbittring norrut med 70.000 man krigsfolk mot den framryckande fienden. Vid kuststaden Rafia omkring 35 kilometer sydväst om Gasa och inte så långt norr om Egyptens gräns drabbade de samman. Syrierkungen Antiokus III hade bådat upp ”en stor härskara”, 60.000 man stark, men den gavs i ”Söderlandskonungens” hand.

31. Hur skedde det att en härskara gick sin kos genom det slaget, vilka var villkoren för den fred som undertecknades, och varför fick inte ”Söderlandskonungen” makten även om hans övermod växte?

³¹ ”När då härskaran är sin kos, växer hans övermod; men om han än har slagit ned tiotusenden, får han dock icke makten.” (Dan. 11:12) Av de fientliga syriska styrkorna nedgjorde ”Söderlandskonungen”, Ptolemaios IV, 10.000 man fotfolk och 300 ryttare och tog ytterligare 5.000 man till fånga, en väldig förlust för ”Nordlandskonungen”. De båda kungarna undertecknade nu ett fredsfördrag, och Antiokus III nödgades avträda Fenicien med städerna Tyrus och Ptolemais samt Celesyrien, som han hade erövrat. Men han behöll alltjämt sin syriska hamnstad Seleucia. Freden var till hans fördel, ty ”Söderlandskonungen” fullföljde inte striden efter segern och fick därför ”icke makten”. Denne övergick till att föra ett lättsinnigt liv i Egypten och hade vid sin död ingen efterträdare som kunde ta upp kampen mot Syrien; hans femårige son, Ptolemaios V, var den ende pretendenten till Egyptens tron. Detta inträffade många år innan hans syriske motståndare, Antiokus III, själv dog. Jehovas ängel hade förutsagt: Han får ”dock icke makten”. Hans övermod växte genom segern, och särskilt hans övermod i förhållande till Jehova Gud. Juda och Jerusalem var alltjämt under hans herravälde, men han eldade upp sig till motstånd mot Jehovas folk.

32. Hur vann den slagne ”Nordlandskonungen” storhet, och hur råkade han till sin egen olycka i strid med Rom?

³² ”Nordlandskonungen”, Antiokus III, drog sig efter nederlaget vid Rafia tillbaka till sin syriska huvudstad, Antiokia. I motsats till sin segerrike motståndare tillväxte han i jordisk makt och storhet, och vann åt sig tillnamnet Mégas, den store. Sin militära begåvning tog han i bruk för ett härnadståg österut, och han tillfogade parterna ett nederlag år 209 f. Kr. Följande år utsträckte han sitt härnadståg ännu längre österut mot baktrierna i hjärtat av Asien. Genom dessa framgångsrika krigståg vann han titeln ”den store”. Så vände han västerut, intog Efesus i Mindre Asien och gjorde det till sin huvudstad. Han tog sig över Hellesponten (det smala Dardanellsundet) och in i Europa. Här byggde han åter upp staden Lysimakia, som Alexanders härförare Lysimakos hade grundlagt. Nu uppfordrade Rom honom att inte lägga sig i angelägenheterna i Europa. År 191 f. Kr. förklarade romarna krig mot honom. Han blev slutligen slagen vid Magnesia i Mindre Asien, inte långt från sin huvudstad, Efesus. När freden slöts med Rom, lämnade han ifrån sig allting på den romerska sidan om Taurusbergen i Mindre Asien och betalade också krigsskadestånd. Han blev far till Kleopatra, som han förmälde med ”Söderlandskonungen” , Ptolemaios V. Alltifrån den tiden blev Kleopatra det gängse namnet på Egyptens drottningar inom den ptolemeiska dynastien.

33. Hur kom denne ”Nordlandskonung” efter en tid av några år med en välförsedd här och tog landområde från Egypten?

³³ Om ”Nordlandskonungen” Antiokus III den store profeterade Jehovas ängel vidare: ”Konungen i Nordlandet skall ställa upp en ny härskara, större än den förra; och efter en tid av några år skall han komma med en stor krigshär och stora förråd.” (Dan. 11:13) Den ”tid av några år”, som. förutsades här, kom att uppgå till tolv eller ännu flera år efter slaget vid Rafia, där Ptolemaios IV hade tillfogat honom nederlag. När åren gått, dog segraren från slaget vid Rafia, och hans femårige son blev ”konungen i Söderlandet” och kallades Ptolemaios V. Antiokus III drog fördel av ”Söderlandskonungens” ungdom och grep sig an med att återerövra alla de områden han hade förlorat. I denna avsikt förband han sig med Filip V, som var kung i Macedonien, emot den unge Ptolemaios V. Därpå föll han in i Fenicien och Syrien och intog kuststaden Gasa nära Egypten. Han hade en stor krigshär och ansenliga förråd.

34. Vilka svårigheter hade den unge ”Söderlandskonungen”?

³⁴ Svåra tider stundade för ”Söderlandskonungen” enligt de profetiska ord, som Jehovas ängel vidare yttrade till Daniel: ”Vid samma tid skola många andra resa sig mot konungen i Söderlandet; våldsmän av ditt eget folk skola ock upphäva sig, för att synen skall fullbordas; men dessa skola falla.” (Dan. 11:14) Förutom syrierkungen Antiokus III och hans macedoniske bundsförvant, Filip V, hade den unge ”Söderlandskonungen” en del oroselement att strida mot i det egna hemlandet, Egypten. Agathokles, kungens förmyndare, styrde i dennes namn, men han uppträdde övermodigt mot egyptierna. Av denna orsak gjorde många egyptier uppror.

35. Hur blev några av Daniels folk upprorsmakare, men hur föll de och misslyckades i att fullborda synen?

³⁵ I enlighet med profetian blev också några av Daniels folk upprorsmakare. De var ”våldsmän”, revolutionärer på ett eller annat sätt. ”Synen”, som de kan ha hämtat från Jehovas ord, sökte de fullborda innan tiden var inne och i överensstämmelse med sina själviska uppfattningar om saken. Deras strävan eller motståndsrörelse hade ingenting att göra med uppförandet av ett tempel i Egypten, det så kallade Oniontemplet, som fick sitt namn efter den judiske prästen Onias och uppfördes av denne son till översteprästen Onias III för att tvinga fram en bokstavlig uppfyllelse av Jesaja 19:19. Dessa judiska våldsmän tog fel, om de tänkte att de skulle göra slut på ”nationernas fastställda tider” som hade tagit sin början år 607 f. Kr., då Jerusalem lades öde och judarna råkade in under hedningarnas välde för en period om ”sju tider”. Därför att de sökte gå Gud. den Högste, i förväg häri eller i någon annan sak, som inte uppenbaras i Daniel 11:14, var de dömda att ”falla”, misslyckas.

36. Hur ryckte nu ”Nordlandskonungen” an, och varför kunde inte Söderlandets makt hålla stånd mot honom?

³⁶ Jehovas ängel såg nu norrut från dessa våldsmän bland Daniels folk räknat och sade: ”Och konungen i Nordlandet skall rycka an och kasta upp vallar och intaga en välbefäst stad; och Söderlandets makt skall icke kunna hålla stånd, dess utvalda krigsfolk skall icke hava någon kraft till motstånd. Och han som rycker emot honom skall göra, vad han vill, och ingen skall kunna stå emot honom; han skall sätta sig fast i ’det härliga landet’, och förstöring skall komma genom hans hand.” (Dan. 11:15, 16) ”Söderlandets makt”, dvs. de krigsstyrkor, som Ptolemaios V Epifanes sände åstad under härföraren Skopas, kunde inte ”hålla stånd” mot den från norr framryckande härskaran. Egyptens härförare mötte Antiokus III den store ett gott stycke norr om Jerusalem, vid Panias (senare kallat Cesarea Filippi). Detta var vid Jordanflodens källflöden, nära berget Hermon, och helt nära den plats där Jesu Kristi förklaring senare ägde rum. (Matt. 16:13; 17:1—9) Där stod slaget.

37, 38. a) Var kastade han upp vallar och vilken välbefäst stad intog han? b) Hur kom han att ”sätta sig fast i ’det härliga landet’”?

³⁷ Antiokus III avgick med segern. Han drev Egyptens härförare, Skopas, och hans 100.000 man av dess ”utvalda krigsfolk” tillbaka till den feniciska hamnstaden Sidon, en ”välbefäst stad”. Här lät han ”kasta upp vallar” eller uppföra belägringsverk. Han intog Sidon. år 198 f. Kr., ty Skopas, som blivit fångad i en fälla, tvingades att ge sig på grund av svält. Antiokus III ryckte framåt i överensstämmelse med profetian ”han ... skall göra, vad han vill”, ty ”Söderlandskonungens” härsmakt kunde inte stå honom emot. Han intog flera städer och ryckte an mot huvudstaden i det ”härliga landet”, Jerusalem, med dess återuppbyggda helgedom.

³⁸ De trupper, som ”Söderlandskonungen” hade förlagda i Jerusalem, kunde inte hålla den heliga staden. Slutligen drog Antiokus III in i Jerusalem och välkomnades av dess invånare, som tycks ha vänt sig ifrån ”Söderlandskonungen”. På så sätt övergick Jerusalem och Judeen år 198 f. Kr. från att lyda under Egypten till att stå under syrierkungen i norr. I Antiokus III den stores gestalt började ”Nordlandskonungen” att ”sätta sig fast i ’det härliga landet’”, men hur länge skulle han förbli där?

39. Hur kom ”förstöring” att vara i hans hand, och vilka frågor uppstår i samband härmed?

³⁹ ”Och förstöring skall komma genom hans hand.” Ja, han hade makt att bringa förstöring över såväl judiska som egyptiska motståndare. Men det hebreiska ord i Daniel 11:16, som återgivits med ”förstöring”, kan också betyda ”alltsammans” eller ”helt och hållet”. Han erövrade verkligen det ”härliga landet”, alltsammans av det, och drev bort ”Söderlandskonungen”. Men hur länge skulle judarna vara underdåniga den syriske ”Nordlandskonungen”? Och vidare, skall denne kung ge vika för Roms krav och avstå sina erövrade områden? Vad säger profetian?

Rom gör sin makt kännbar

40. a) När nu ”Nordlandskonungen” kom med hela sitt rikes makt, varför var han då likväl ”hågad för förlikning”? b) Hur ”handlade han i rak strid mot Roms intressen?

⁴⁰ ”Han skall rycka an med hela sitt rikes makt; dock är han hågad för förlikning, och en sådan skall han komma åstad. En av sina döttrar [en dotter av kvinnorna, Åk, fotnot] skall han giva åt honom till hustru, henne till fördärv [för att fördärva det, Le]. Men detta skall icke hava något bestånd och icke vara honom till gagn.” (Dan. 11:17) Antiokus III strävade efter att Syrien skulle få överväldet över Egypten. Han ryckte an med hela sitt rikes makt för att vinna herravälde över Egypten, när han nu hade intagit Judeen. Men varför var han hågad för förlikning med ”Söderlandskonungen”, Ptolemaios V Epifanes, och hur kom en sådan till stånd? Han gjorde det för att kringgå det avundsjuka Roms krav. Ptolemaios V var bara fem år gammal när han blev kung. Och när Antiokus III och Filip V av Macedonien slöt förbund emot gossekungen för att tillvälla sig hans landområden och dela dem mellan sig, begick Ptolemaios V:s förmyndare ett sorgligt misstag. De vände sig till Rom och lät denna aggressiva makt bli hans beskyddare. Rom grep ivrigt tillfället att utvidga sin intressesfär, och för att kunna beskydda Ptolemaios V ansåg det sig ha rätt att lägga restriktioner på syriern Antiokus III, så att han inte skulle bli alltför mäktig.

41. Vad innebar den förlikning, som han ingick med ”Söderlandskonungen” och som hade att göra med en ”dotter av kvinnorna”?

⁴¹ Antiokus III blev av Rom tvingad att söka ingå förlikning med ”Söderlandskonungen”. Av själviska orsaker beslöt han att göra den unge kungen till sin svärson. I stället för att utan vidare överlämna sina erövrade områden i lydnad för Rom ämnade han göra en nominell landöverlåtelse till kung Ptolemaios V genom en ”dotter av kvinnorna”, Kleopatra, sin ”hustrus dotter” (Le). På grund av detta äktenskap av politiska skäl skulle hon såsom hemgift av sin far få de erövrade provinserna Celesyrien, Palestina (det ”härliga landet” inbegripet) och Fenieien.a

42. Vad var avsikten med detta äktenskap av politiska skäl, men varför skulle ”detta” inte ha något bestånd och inte vara honom till gagn?

⁴² Men Antiokus III lät i själva verket inte dessa provinser övergå till sin svärson i södern genom sin dotter Kleopatra. År 196 f. Kr. förklarades Ptolemaios V myndig och kröntes till ”konung i Söderlandet”. År 193 f. Kr. blev han förmäld med Kleopatra. Avsikten med detta giftermål av politiska skäl var att ”fördärva det”, dvs. att störta Egypten och lägga det under syriskt välde. Men dessa planer fick inte ”något bestånd”, och syrierkungen, Antiokus III, rönte inte något bestående gagn av dem. I de svårigheter som följde tog Kleopatra ställning på sin unge gemåls sida emot sin syriske far. På så sätt gjorde hon sin fars, Antiokus III:s, själviska planer om intet. När det slutligen utbröt krig mellan hennes far och Rom, ställde sig Egypten på sin beskyddares, Roms, sida.

43. Mot vilka Öländer vände han sig, och varför?

⁴³ Sedan Antiokus III för politisk fördels skull hade gift bort sin dotter Kleopatra, fick han känna på motgång. Jehovas ängel hade på förhand sagt: ”Därefter skall han vända sig mot Öländerna och intaga många; men en härförare skall göra slut på hans smädelser, ja, låta hans smädelser vända tillbaka över honom själv. Då skall han vända sig till sitt eget lands fästen; men han skall vackla och falla och sedan icke mer finnas till.” (Dan. 11:18, 19) Öländerna var de som tillhörde Mindre Asien, Grekland och Macedonien. Krig bröt ut i Grekland år 192 f. Kr., och Antiokus III föranleddes att bege sig till Grekland. Han landsteg där det året. Han intog Chalkis, vann fotfäste i Beotien och sökte få väldet i Tessalien men måste dra sig tillbaka för den macedoniska hären.

44, 45. Hur gjorde en ”härförare” slut på ”Nordlandskonungens” smädelser, och hur upprättades ett välde över ”Nordlandskonungen”?

⁴⁴ Följande år förklarade Rom Antiokus III krig. Denne befann sig då i Akarnanien. Han återvände till Chalkis. Vid Termopyle drabbade han samman med romarna och led nederlag. Därför seglade han tillbaka till Mindre Asien till sin huvudstad Efesus. Men romarna hade nu för avsikt att fördriva denne ”Nordlandskonung” från Asien. Sjöslag utkämpades. Först besegrade Antiokus IILs amiral den romerska flottan, men kort därefter tillfogade den romerska flottan hans egen amiral ett svårt nederlag. Därpå lämnade Antiokus III Lysimakia på halvön Chersonesus. Genom att ge upp Lysimakia lämnade han vägen fri för romarna att ta sig över Hellesponten till Mindre Asien.

⁴⁵ År 190 f. Kr. stod ett avgörande slag vid Magnesia nära Efesus, och Antiokus III och hans 80.000 man blev slagna av Roms ”härförare” Lucius Scipio Asiaticus. ”Nordlandskonungen” var nu villig att sluta fred med Rom. Härföraren Scipio bjöd honom att skicka sändebud till Rom. År 189 f. Kr. gjordes den slutliga freden upp. Antiokus III tvingades frånsäga sig allting i Mindre Asien, allting väster om Taurusbergen, såväl som allting i Grekland. Han måste betala 15.000 talenter till Rom och 500 talenter till dess bundsförvant, Eumenes, som var kung i Pergamus och hade bidragit till att Antiokus III hade blivit slagen vid Magnesia. Som en ytterligare belöning fick Eumenes landområden i Europa och alla Antiokus IILs besittningar i Mindre Asien så långt bort som till Taurus. På så sätt upprättade Rom ett välde över den syriske ”Nordlandskonungen”. En av hans söner, som blev Antiokus IV, tillbringade sina pojkår i Rom såsom gisslan.

46. Varemot vände han sig nu, och hur vacklade han och föll, så att han inte mer fanns till?

⁴⁶ Sedan Antiokus III hade blivit fördriven från Grekland och förlorat Mindre Asien och så gott som hela sin flotta, vände han sig till sitt eget lands fästen. Romarna hade låtit hans smädelser emot dem vända tillbaka över honom själv. Han nödgades betala det kraftigt tilltagna skadeståndet till Rom. Då han år 187 f. Kr. sökte plundra Belustemplet i Elam i Persien blev han dödad. Han vacklade och föll ned död. Han efterlämnade två söner, Seleukos och Antiokus, till att bli hans efterträdare.

47. Vem blev den nye ”Nordlandskonungen”, och vad kallades han alltjämt?

⁴⁷ Så kom då ”Nordlandskonungen” att bli Seleukos IV, med tillnamnet Filopator (”den faderälskande”). Trots de stora förluster, som var ett resultat av faderns nederlag i slaget vid Magnesia, där Seleukos IV själv var med, kallades denne alltjämt för ”Asiens konung”. Hans son Demetrius fick känna på Roms makt genom att tjäna som gisslan i Rom. Ptolemaios V av Egypten, Seleukos IV:s svåger genom giftermålet med Kleopatra, sökte återerövra de förlorade provinser, som skulle ha tillfallit honom såsom Kleopatras hemgift. Gift satte stopp för hans förberedelser. Han efterträddes av Ptolemaios VI Filometor (”den moder älskande”).

(Fortsättning följer.)

[Fotnot]