Det enda hoppet om en rättfärdig regering
”Men i de kungarnas dagar skall himmelens Gud upprätta ett rike som aldrig i evighet skall förstöras.” — Daniel 2:44.
HISTORIEN uppenbarar att många härskare i det flydda betraktades som gudar. I vårt århundrade har Stalin och Hirohito blivit hyllade som sådana. Ingen av dessa så kallade gudar har nått upp till det som enligt bibeln krävs som bevis på att någon är en gud, nämligen förmågan att förutsäga framtiden. Jehova utmanar alla falska gudar: ”Låt oss höra vad som nu skall komma, förkunna vad härefter skall hända, för att vi må se att ni är gudar.” (Jesaja 41:22, 23) Inga mänskliga styresmän har någonsin kunnat förutsäga framtiden, inte ens den som gällt deras eget rike. De har alltid med stor entusiasm förutsagt vad de skall göra när de kommer till makten, men de har bevisat sig vara falska profeter, något som hänt så ofta att människor inte längre tror så mycket på deras förutsägelser.
Första världskriget utkämpades för att säkra demokratin i världen. Det blev inte så. Nationernas förbund skulle vara det politiska uttrycket för Guds rike på jorden. Det blev inte heller så. Andra världskriget utkämpades för att få bort diktatorerna i världen. De finns ännu kvar i stort antal. Förenta nationerna skulle förena nationerna så att de kunde samarbeta fridfullt. De är nu splittrade i ett östblock och ett västblock, och tredje världens nationer utgör brickor i det kalla kriget och i den brinnande krigföringen. Världens styresmän förkunnar hopp, men för det mesta frambringar de hopplöshet. Deras förutsägelser om bättre tider förblir ouppfyllda. Det är i våra dagar som det var i forna tider: ”De tar det lätt med helandet av mitt folks skada. De säger: ’Allt står väl till, allt står väl till’, och dock står inte allt väl till.” (Jeremia 6:14) Det är inte underligt att människor har slutat upp med att tro på politikernas löften!
Jehova — en Gud som känner framtiden
Men Jehova Gud känner de styrande, och de förutsägelser han gör om de mänskliga regeringarna går alltid i uppfyllelse. Omkring 150 år innan Nebukadnessar förstörde staden Tyrus, den del som låg på fastlandet, förutsade Guds profet Jesaja dess ödeläggelse. Hans profet Nahum förutsade Nineves fall, och detta inte bara inträffade, utan det skedde på det sätt som Jehova hade beskrivit. (Jesaja 23:1—13; Nahum 1:8; 2:6, 8; 3:13) Många år innan Juda föll för Babylon hade Jeremia förutsagt det, men han hade också förutsagt den återställelse av judarna som skulle ske 70 år efter landets ödeläggelse. Men Jesaja förutsade samma händelser mer än ett hundra år innan Jeremia gjorde det, och han namngav rentav den som skulle besegra Babylon och befria judarna från fångenskapen. — Jeremia 29:10; 51:30, 37; Jesaja 13:17—22; 44:26—28; 45:1, 2.
Någonting som är ännu mer påfallande är Jehovas förmåga att förutsäga vad som skall ske mänskliga regeringar, någonting som han uppenbarat genom att låta Daniel i en syn få se världsväldenas uppgång och fall. I Daniel, kapitel 8, får profeten se en tvåhornad vädur som är allenarådande, men bara till dess en bock med ett stort horn mellan ögonen kommer fram västerifrån och går till angrepp mot väduren och krossar dess två horn. Men när bocken blivit som starkast brister det stora hornet sönder, och fyra mindre skjuter upp i dess ställe. (Verserna 3—8) Vi lämnas inte i tvivelsmål beträffande uttolkningen av allt detta.
Följande förklaring ges: ”Väduren som du såg, han med de två hornen, betyder Mediens och Persiens kungar. Men bocken är Javans kung, och det stora hornet i hans panna är den förste kungen. Men att det brast sönder, och att fyra andra uppstod i dess ställe, det betyder att fyra riken skall uppstå av hans folk, dock inte jämlika med honom i kraft.” — Verserna 20—22.
Några år efter det att Daniel använts för att förutsäga dessa betydelsefulla händelser besegrade dubbelnationen Medo-Persien, den tvåhornade väduren, Babylon och blev det fjärde världsväldet. Drygt två hundra år efter det att Daniel skrivit ner denna profetia kom Alexander den store till makten och slog ner Medo-Persien. Då Alexander dog — då det stora hornet på bocken brast — delades det femte världsväldet, Grekland, i fyra delar. Över varje del härskade sedan en av Alexanders fyra härförare — de fyra små hornen som ersatte det stora hornet men som aldrig fick lika stor makt som detta.
Daniel, kapitel 7, visar också genom en syn en rad vilddjur som representerar uppgång och fall för Babylon, Medo-Persien, Grekland och det romerska världsväldet. I kapitel 2 visas det att Nebukadnessars dröm om en stor bildstod i metall i form av en människa skildrar världsväldenas uppgång och fall ända fram till vår tid och därefter hur denna kolossala bild kommer att tillintetgöras:
”En sten [blev] lösriven, dock inte genom människohänder, och den träffade bildstoden på fötterna, som var av järn och lera, och krossade dem. Då blev på en gång alltsammans krossat, järnet, leran, kopparn, silvret och guldet, och det blev som agnar på en tröskloge om sommaren, och vinden förde bort det, så att man inte mer kunde finna något spår av det. Men av stenen som hade träffat bildstoden blev ett stort berg, som uppfyllde hela jorden.” — Daniel 2:34, 35.
Stenen som blir ett berg och uppfyller hela jorden är Kristi rike, det rike som skall ersätta alla mänskliga regeringar, alldeles som Daniel 2:44, 45 uppenbarar: ”Men i de kungarnas dagar skall himmelens Gud upprätta ett rike som aldrig i evighet skall förstöras, och vars makt inte skall bli överlämnad åt något annat folk. Det skall krossa och göra slut på alla dessa andra riken, men självt skall det bestå evinnerligen. Ty du såg ju att en sten blev lösriven från berget, dock inte genom människohänder, och att den krossade järnet, kopparn, leran, silvret och guldet.”
I det sjunde kapitlet i Daniels bok talas det också om i vilken ordning de mänskliga väldena skulle komma, och där talas det också som en avslutning om att denna parad av regeringar skall ersättas av Kristi rike: ”En som liknade en människoson kom med himmelens skyar, och han närmade sig den gamle [Jehova Gud] och fördes fram inför honom. Åt denne gavs välde och ära och rike, och alla folk och stammar och språk måste tjäna honom. Hans välde är ett evigt välde, som inte skall tas ifrån honom, och hans rike skall inte förstöras.” — Daniel 7:13, 14.
6.000 års misslyckande räcker!
Jehova Gud har tålmodigt tillåtit människor att under flera tusen år många gånger pröva alla de olika slags regeringar de kunnat tänka ut. Ingen av dessa har kunnat ge sina undersåtar bestående välsignelser. Dessa människor har svultit ihjäl, utarmats, förtryckts, blivit offer för fördomar på grund av sin religion, ras, nationella härstamning och ekonomiska ställning, fått bära tunga skattebördor på grund av att de varit tvungna att understödja korrumperade regeringar och har blivit sjuka, handikappade och dödade i de meningslösa krig som giriga och maktgalna styresmän fört under århundradenas lopp. Ingen ärlig människa kan påstå att om människor bara fick lite längre tid på sig, skulle de kunna upprätta en rättfärdig regering. Gång på gång har det bevisats att ”det [inte] står ... i vandrarens makt att rätt styra sina steg”. (Jeremia 10:23) Det har också gång på gång bevisats att ingen mänsklig härskare i verkligheten varit en gud som kan förutsäga framtiden, inte ens framtiden för det styre de själva utövat.
I skarp kontrast till detta har Jehova bevisat sig vara den Gud som känner framtiden, även framtiden för de mänskliga regeringarna. Han vet också, och har talat om för mänskligheten genom sitt ord, bibeln, att det finns en rättfärdig regering under hans förordnade konung, Kristus Jesus. Medan mänskligt styre har varit till förbannelse för mänskligheten, kommer Kristi rike att medföra sådana välsignelser som hälsa, lycka och evigt liv på en paradisisk jord. — Jämför Lukas 23:42, 43; Uppenbarelseboken 11:15.
Må alla ärliga människor som älskar rättfärdighet nu erkänna Kristus Jesus som sin återlösare och konung. Må de erkänna att ”ingen frälsning [finns] i någon annan, för det finns inget annat namn under himmelen, som blivit givet bland människor, genom vilket vi måste bli frälsta”. — Apostlagärningarna 4:12; Matteus 12:21.