Vad är bakgrunden till namnet ”Jehovas vittnen”?
”VAD gör väl namnet? Det som ros vi kalla, med annat namn dock lika ljuvligt doftar”, sade Shakespeare. Det är sant, men likväl behöver rosen ett namn för att man skall kunna skilja den från andra blommor.
Namn är betydelsefulla. Utan dem skulle vi inte rätt kunna identifiera särskilda personer, platser eller föremål. Ett namn är enligt Webster ”ett ord ... genom vilket en individ eller klass av individer (personer eller föremål) är regelbundet känd eller betecknad. ... En bestämd och utmärkande beteckning.” Bland en del mycket primitiva folk får individerna inte något särskilt namn, utan man identifierar dem bara genom någon fysisk egenhet i fråga om längd, storlek och sådant. Men vad händer när två eller flera personer är ganska lika varandra? Att försöka klara sig utan namn leder till svårigheter.
Gud betonar gång på gång i sitt ord, bibeln, namnens vikt och betydelse, särskilt sitt eget namns, som är Jehova. Att han också betraktar sina tjänares namn såsom viktiga framgår av att han ibland ändrade deras namn: Abram till Abraham, Sarai till Sara, Jakob till Israel. Och Jesus ändrade Simons namn till Cefas, som betyder detsamma som Petrus. Vi får inte heller glömma att det var ”genom gudomlig skickelse” som lärjungarna i Antiokia blev kallade ”kristna”. — Joh. 1:42; Apg. 11:26, NW.
Så länge den kristna församlingens medlemmar bara uppgick till några tusen och apostlarna levde, var namnet ”kristna” tillräckligt särskiljande och utmärkande. Alla som bekände sig vara kristna men vilkas tro eller uppförande förnekade deras påstående uteslöts oförtövat ur den kristna gemenskapen. På den tiden hade namnet ”kristen” en otvetydig, klar betydelse, ty det var begränsat till uppriktiga, upplysta, åt Gud överlämnade, sanna efterföljare till Jesus Kristus.
Men efter apostlarnas död sådde en fiende, Satan, djävulen, ut en säd av skenkristna på åkern, och inom kort blev den en åker av avfälliga och oäkta kristna, som likväl bar namnet kristna, kristenheten. (Matt. 13:24, 25) Detta drog i sin tur ännu fler icke-kristna till fållan. Andra blev kristna bara till namnet för att undgå att bli förföljda. Två framträdande exempel på detta är de gamla saxarna i Tyskland, som med våld omvändes av Karl den store, och marranerna i Spanien, judar som utgav sig för att vara kristna för att undvika att bli förföljda av landets romersk-katolska kyrka. I många hundra år var det därför så i Europa att en människa betraktades som kristen, oavsett vad hon trodde eller hurudan hennes moral var, så länge hon inte bekände sig vara jude, muhammedan eller ateist.
Hånfulla öknamn
Detta skapade ett problem för reformatorerna, när de framträdde på skådeplatsen. Vad skulle de och deras efterföljare kalla sig, eftersom namnet kristen hade en sådan vag innebörd? Hur skulle de kunna särskiljas från de övriga? Oförståndigt nog valde de gång på gång minsta motståndets väg genom att anta de hånfulla öknamn som deras fiender gav dem. Hur detta gick till i fråga om lutheranerna berättar en historiker:
”Benämningen ’lutheran’ begagnades redan på Luthers tid. Luther gjorde invändningar mot denna benämning, men inte på grund av någon särskild blygsamhet, ty någon sådan ägde han inte om hans lära stod på spel, utan rätt och slätt därför att han ansåg att hans teologiska uppfattning var den enda rätta och sanna kristna läran och att det inte fanns något annat sätt att vara en verklig kristen än att vara ’lutheran’. Om han behövde en benämning för att beskriva sina efterföljare såsom skilda från papisterna, föredrog han ordet ’evangeliska’, evangeliets efterföljare. Senare fann han sig emellertid i att man använde hans namn, och han säger själv: ’Vi så kallade lutheraner.’” — H. H. Kramm: The Theology of Martin Luther.
Andra auktoriteter ger oss ytterligare detaljer. Namnet användes hånfullt av romerska katoliker, och de första som gjorde det var den tyske teologen Johann Eck och påven Hadrianus VI. Bland de skäl som anges till att Luthers efterföljare godtog namnet ”lutheraner” var att de ville särskiljas från de protestanter som följde de schweiziska reformatorerna Calvin och Zwingli, från vilkas teologiska uppfattningar de tog avstånd. Men när de godtog detta namn, ignorerade de apostelns råd: ”När den ene säger: ’Jag håller mig till Paulus’ och den andre: ’Jag håller mig till Apollos’, ären I då icke lika hopen av människor? Vad är då Apollos? Vad är Paulus?” — 1 Kor. 3:4, 5.
De som på 1700-talet slöt sig till John Wesley i hans reformrörelse, som han började ägna sig åt redan då han studerade vid universitetet i Oxford i England, blev också fångade i en liknande snara. De hade lagt märke till att de flesta av de studerande inte hade några religiösa intressen, och därför kom de tillsammans ”för att fördjupa sitt andliga liv genom bön och genom studium av Skriften. De kallades först i en smädlig bemärkelse ’metodister’, därför att de var ovanligt noggranna och ’metodiska’ med hänsyn till hur de fullgjorde sina religiösa plikter och hur de ordnade sitt liv.” Wesleys efterföljare lät således också sina fiender ge dem deras särskiljande namn. — Sanford: Cyclopedia of Religious Knowledge.
Ett annat exempel finner vi i Vännernas samfund, som är mera allmänt känt som kväkarna. ”Beteckningen kväkare gavs först på hån, därför att de ofta darrade i ett vördnadsfullt medvetande om Guds oändliga renhet och majestät, och detta namn, som de snarare fann sig i att bli kallade med än godtog, har blivit en allmän benämning på dem.” — McClintock & Strong’s Cyclopaedia, band 3, sid. 668.
Och vidare har vi baptisterna. Först fick de det hånfulla öknamnet anabaptister, dvs. ”omdöpare” eller ”vederdöpare”, därför att de krävde att alla som i barndomen hade blivit bestänkta eller begjutna skulle bli nedsänkta, sedan de av personlig övertygelse mottagit Kristus. De ville inte kännas vid denna benämning, utan ville prompt bli kända som rätt och slätt ”kristna”, ”apostoliska kristna”, ”bröderna” och ”Kristi lärjungar”. Men till sist godtog också de sitt öknamn, som hånfullt givits dem, såsom sitt rätta namn och kallade sig baptister.
Bibelforskarna
Verkliga förhållandet visar att de uppriktiga kristna, som från och med 1870-talet började komma tillsammans för att studera Guds ord, också ställdes inför frågan om vilket namn de skulle anta. De hade en gång varit baptister, kongregationalister, lutheraner, metodister, presbyterianer och romerska katoliker. Men vad skulle de nu bli kända som? Vid en av deras första sammankomster stod sålunda en före detta presbyteriansk diakon upp och berättade att han på en järnvägsstation hade sett en get i en spjällåda, som inte kunde sändas till bestämmelseorten, eftersom geten hade ätit upp adresslappen. ”Nu, vänner”, fortsatte han, ”liknar jag den där geten. En gång hade jag en adresslapp men jag åt upp den”, såsom en följd av att han läste Den gudomliga tidsåldersplanen, ”och nu vet jag inte var jag hör hemma.”
Det är sant att de var kristna och att Skriften använder namnet ”kristna”, men eftersom bokstavligen talat hundratals millioner påstår sig vara kristna, kunde det namnet inte tjäna till att särskilt utmärka dem. Dessutom finns det en särskild religiös församling som bär namnet ”Den kristna församlingen” såväl som en som är känd som ”Kristi lärjungar”.
Andra hade hånfullt givit dem sådana öknamn som ”Millennii dagnings-folket”, ”russellianer”, ”rutherfordare” och ”Vakttornsfolket”. Förståndigt nog vägrade de att officiellt godta några sådana hånfulla öknamn. Sanningen om Kristi tusenårsrike var bara en av deras läror. De följde inte någon mänsklig ledare, utan endast sin Mästare, Jesus Kristus. Tidskriften Vakttornet var bara en av de publikationer som de använde för att sprida Guds ords sanning.
Under någon tid fortsatte de att kalla sig ”bibelforskarna”, och en av deras internationella organisationer kallades Internationella Bibelstudiesällskapet. Men var detta namn tillräckligt särskiljande, utmärkande och täckande? Nej, det var det inte. Varför inte? Därför att de för det första inte var de enda bibelforskarna, de enda som ägnade sig åt bibelstudium. Det fanns alla slag av bibelforskare, som fortfarande var bundna av kristenhetens trosbekännelser: bibelforskare som var fundamentalister, modernister och några som var deister. Ja, alla dessa studerade bibeln. Vidare fanns det några som hade vållat tvedräkt, sådana som de som finns omtalade i Romarna 16:17 och som hade skilt sig ifrån dem och fortfarande kallade sig bibelforskare. Benämningen bibelforskare var därför långt ifrån utmärkande och särskiljande.
Men vad som var ännu viktigare var att benämningen bibelforskarna inte alls var täckande. För det första saknade den hävd i bibeln. Vidare var dessa kristna inte de enda bibelforskarna, men de var bibelforskare som godtog bibeln såsom Guds inspirerade ord, bibelforskare som hade överlämnat sig åt Gud till att göra hans vilja och till att följa i Jesu Kristi fotspår, bibelforskare som allesammans också var förkunnare av Guds namn och rike.
Varför de blev kallade Jehovas vittnen
Det fanns emellertid ett namn i bibeln, som Gud hade använt om sina tjänare, ett namn som ingen annan hade tagit sig, ett namn som ingen annan önskade bära. Det var ett namn som på ett enastående sätt passade in på dem, nämligen Jehovas vittnen, och det grundade sig på Jesaja 43:10, 12 (NW): ” ’Ni äro mina vittnen’, är Jehovas uttalande, ’ja, min tjänare, som jag har utvalt.’” ”’Alltså äro ni mina vittnen’, är Jehovas uttalande, ’och jag är Gud.’”
Att Kristi efterföljare först och främst skulle vara ett folk för Jehova Guds namn framgår klart av bibeln. Profeten Amos förutsade sålunda att Jehova Gud skulle återställa alla dem ”som hava uppkallats efter mitt namn”. Aposteln Petrus berättade om ”hur Gud för första gången vände sin uppmärksamhet till nationerna för att från dem taga ut ett folk för sitt namn”. Och i Uppenbarelseboken visas det gång på gång att de smorda kristna har Guds namn skrivet på sina pannor, så att alla tydligt kan se det. — Am. 9:11, 12; Apg. 15:14, NW; Upp. 3:12; 14:1; 22:4.
Ledarna i kristenheten påstår att den sanne Guden, Skaparen, bibelns Gud, inte behöver något särskiljande namn. I detta har de fel. Därigenom blundar de för det förhållandet att det finns många falska gudar, som människor har satt upp som rivaler till den ende sanne Guden och att han därför behöver en utmärkande benämning, som skiljer honom från de övriga, såsom också Skriften klart och tydligt visar: ”På alla Egyptens gudar skall jag verkställa domar. Jag är Jehova.” ”Folkens alla gudar äro värdelösa gudar; men vad Jehova angår, så har han gjort själva himlarna.” ”Jag är Jehova. Det är mitt namn; och åt ingen annan skall jag giva min ära, ej heller min lovprisning åt snidade beläten.” ”Ty om ock några så kallade gudar skulle finnas, vare sig i himmelen eller på jorden — och det finnes ju många ’gudar’ och många ’herrar’ — så finnes dock för oss allenast en enda Gud: Fadern, av vilken allt är och till vilken vi själva äro.” — 2 Mos. 12:12; Ps. 96:5; Jes. 42:8; NW; 1 Kor. 8:5, 6.
Men varför skulle det vara nödvändigt för någon att bära vittnesbörd om den sanne Guden? frågar kanske någon. Av åtminstone fyra tydliga skäl. För det första därför att Jehova Gud är osynlig; ingen kan se honom och leva. (2 Mos. 33:20) Den synliga skapelsen bär vittnesbörd om att Jehova finns till och om att han äger makt och vishet, men den kan inte tala om för människosläktet vad Skaparens namn är och vilka egenskaper han har och vad hans uppsåt går ut på. För att Jehova skall kunna göra dessa ting kända, behöver han ha mänskliga, intelligenta vittnen.
För det andra behöver Jehova ha vittnen på jorden, som låter människorna lära känna sanningen om honom, eftersom Satan, djävulen, har utmanat Jehova och dragit hans överhöghet i tvivelsmål och eftersom de förhållanden som Satan har åvägabragt på jorden har ställt Jehova i ett ofördelaktigt ljus. — 1 Mos. 3:1—6; Upp. 12:12.
För det tredje måste Gud ovillkorligen ha trogna vittnen på jorden, som bevisar att Satan var en lögnare, när han skrytsamt påstod att han skulle kunna vända alla människor bort från Jehova Gud. — Job 1:6—12; Ords. 27:11.
För det fjärde närmar sig hastigt den tid då Jehova Gud en gång för alla skall hävda och rättfärdiga sig såsom den universelle suveränen genom att tillintetgöra alla sina fiender och befria sitt folk. På grund av detta behövs det vittnen, som frambär en angelägen varning, så att alla som älskar rättfärdigheten kan fly till säkerhet och så att de onda skall veta varför de blir tillintetgjorda, när Harmageddon kommer över dem. — Upp. 16:14, 16.
Från sin första begynnelse har de nutida vittnena för Jehova burit vittnesbörd om Jehovas namn. Det var emellertid inte förrän år 1931 som de blev särskilt påverkade av det förhållandet att orden i Jesaja 43:10, 12 just var tillämpliga på dem, och därför antog de offentligt vid ett konvent detta namn.
När Jehovas vittnen antog detta namn, handlade de inte förmätet. Hade de inte burit vittnesbörd om detta namn, och var de inte beslutna att fortsätta med att göra det? Jo, absolut! Andra betvivlade att namnet skulle stå sig i fortsättningen. Har det stått sig? Ja, det har det, ty trettio år senare säger den tredje upplagan av Websters oavkortade ordbok: ”Jehovas vittnen: Medlemmar av en grupp som vittnar genom att sprida litteratur och genom att personligen förkunna om Guds teokratiska regering, om de organiserade religionssamfundens och staternas syndfullhet och om ett nära förestående tusenårsrike.”
Jehovas vittnen är stolta över att bära sitt namn, och de vinnlägger sig hela tiden om att leva i överensstämmelse med det namnet, inte bara genom att vittna med sin mun, utan också genom att uppföra sig så, att de inte drar någon smälek över Jehovas namn. Det är sannerligen ett namn som skiljer dem från alla som bara bekänner sig vara kristna.