Förtryck skall upphöra
DET som historien uppenbarar i fråga om mänsklighetens förtryck är verkligen skakande. Oräkneliga millioner har lidit svårt. I synnerhet har erövringskrig varit upphov till mycket elände. Förutom de direkta förluster i människoliv som sådana konflikter skördat, har också hunger och farsoter som följt i krigens spår tagit sin stora tribut i fråga om liv. Längtar du inte efter den dag då förtryck, och det lidande som följer av det, inte längre skall förekomma?
Det finns en som är högre än människorna och som har låtit kungöra att det skall bli ett slut på allt förtryck när hans rätta tid är inne. Ja, den allsmäktige Guden, Jehova, är fullt medveten om det skamliga som människor och nationer historien igenom har gjort sig skyldiga till. Hans handlingssätt mot individer och folk i det flydda garanterar att han skall hålla räkenskap. Det slags Gud som han är gör det faktiskt nödvändigt för honom att gripa in. Hans ord säger oss: ”HERREN är en nitälskande Gud och en hämnare, ja, en hämnare är HERREN, en som kan vredgas. En hämnare är HERREN mot sina ovänner, vrede behåller han mot sina fiender. HERREN är långmodig, men han är stor i kraft, och ingalunda låter han någon bliva ostraffad.” — Nahum 1:2, 3.
Dessa ord utgör en del av Nahums profetiska uttalande mot Nineve, det forntida Assyriens huvudstad. Eftersom Jehova är oföränderlig i fråga om sina normer, försäkrar oss den historiska redogörelsen över Nineves tillintetgörelse att förtryck inte skall förekomma för alltid. (Malaki 3:6) De som älskar rättfärdighet har heller ingenting att frukta inför räkenskapens dag. Nahums profetia ger denna uppmuntran: ”HERREN är god, ett värn i nödens tid, och han låter sig vårda om dem som förtrösta på honom.” (Nahum 1:7) Att man undersöker Nahums profetia närmare kan därför vara mycket trosstärkande.
Nineve ”prisgav folkslag”
Profeten talar om Nineve som en ”blodstad”. (Nahum 3:1) Dess krigare var såsom lejon som tog rov och slet det i stycken, dvs. erövrade svagare folk och nationer. (Nahum 2:11—13) På 600-talet f.v.t., då Nahum profeterade, var assyrierna mest fruktade av alla folk i Mellanöstern. För att ingjuta skräck var de speciellt grymma mot dem som vägrade att göra vad de krävde. Krigsfångar kunde brännas eller flås levande. Många gjordes blinda eller leddes med krokförsedda rep, fästade i näsan eller läpparna.
Inte ens Juda rike undgick att få lida för assyriernas händer. Ahas vädjade helt oförståndigt till kung Tiglat-Pileser (Tillegat-Pilneeser) om hjälp mot en koalition mellan de båda rikena Israel och Syrien. Fastän assyrierna krossade den makt som denna koalition utgjorde, hade Juda i själva verket inte någon hjälp av detta. Ahas hamnade i sin mäktige och krävande bundsförvants våld. Bibeln berättar: ”Tillegat-Pilneeser, konungen i Assyrien, drog emot honom och angrep honom i stället för att understödja honom. Ty fastän Ahas plundrade HERRENS hus och konungshuset och de överstes hus och gav allt åt konungen i Assyrien, så hjälpte det honom dock icke.” — 2 Konungaboken 16:5—9; 2 Krönikeboken 28:20, 21.
I hopp om att bevara ett mått av oberoende drogs på liknande sätt andra nationer in i allianser med Assyrien. Men sådana allianser medförde bara att de råkade ut för assyriskt förtryck och blev berövade sin frihet. Genom att allianserna lovade mycket i fråga om hjälp och skydd men till sist ledde till smärtsamma upplevelser, beskrivs Nineve som en sköka som ”prisgav folkslag”. (Nahum 3:4) Hennes erbjudanden om vänskap var tilltalande. Men ve åt den nation som tog emot dem!
När Hiskia, Ahas’ son och tronföljare, försökte kasta av sig det assyriska oket, invaderade kung Sanherib Juda rike och intog den ena befästa staden efter den andra. Bara ett ingripande från Gud räddade Jerusalem från förintelse. Jehovas ängel slog 185.000 av den assyriska härskaran och tvingade Sanherib att överge planerna på att belägra staden. — 2 Konungaboken 18:13; 19:32—36.
Nineves slut förutsagt
De assyriska invasionerna av Juda inverkade störande på jordbruksarbetet och färderna till de årliga högtiderna som hölls i förbindelse med templet i Jerusalem. Vilken befrielse skulle därför inte Nineves fall medföra! I väntan på detta blev profeten Nahum inspirerad att säga: ”Se, över bergen nalkas glädjebudbärarens fötter, hans som förkunnar frid: ’Fira dina högtider, Juda, infria dina löften. Ty ej mer skall fördärvaren draga fram mot dig; han varder förgjord i grund.’” — Nahum 1:15.
Vad skulle Nineve förvänta på olyckans dag? Profeten Nahum beskriver staden under belägringen. Förgäves skulle Assyriens kung vända sig till sina ”väldiga kämpar”, sina mäktiga krigsmän, för att få skydd. (Nahum 2:5) Stadens försvarare skulle vara som svaga kvinnor. Profetian utmanar Nineve: ”Hämta dig vatten till förråd under belägringen, förstärk dina fästen. Stig ned i leran och trampa i murbruket; grip till tegelformen.” Men alla försök att stärka stadens försvar skulle visa sig vara meningslösa. Profetian fortsätter: ”Elden [skall] förtära dig och svärdet utrota dig.” — Nahum 3:13—15.
Nineve hade varit lik en ”vattenrik damm”, in i vilken folken och nationernas skatter hade runnit ymnigt. ”Men”, säger Nahum, ”nu flyr vattnet bort. ’Stannen! Stannen!’ — Nej, ingen vänder sig om.” (Nahum 2:8) Folken som hade dragit fördel av Nineve skulle fly i alla riktningar. Rop till dem om att stanna för att hjälpa staden skulle ingen lyssna till. Enorma förråd av silver och guld skulle falla i händerna på plundrande erövrare. — Nahum 2:9.
Att ”blodstaden” skulle lida ett sådant öde kan ha förefallit obegripligt för många. Men den förutsagda händelsen saknade inte motstycke i historien. Nahum påminde om detta med orden: ”Är du då bättre än No-Amon, hon som tronade vid Nilens strömmar, omsluten av vatten — ett havets fäste, som hade ett hav till mur? Etiopier i mängd och egyptier utan ände, putéer och libyer voro dig till hjälp. Också hon måste ju gå i landsflykt och fångenskap, också hennes barn blevo krossade i alla gathörn; om hennes ädlingar kastade man lott, och alla hennes stormän blevo fängslade med kedjor.” — Nahum 3:8—10.
Assyrierna kände väl till vad som hade hänt No-Amon, eller Tebe. Deras härar under kung Assurbanipals befäl hade jämnat Tebe med marken. Stadens ”mur” — dess försvarsanordningar, däribland Nilen och dess kanaler — hade inte hållit stånd. Inte heller hade det militära stödet från etiopierna, libyerna och putéerna kunnat rädda Tebe.
Ingenting kunde rädda Nineve heller. Nineve hade skaffat sig ett så stort syndaregister genom sina krig och pakter att dess fall skulle komma att hälsas med jubel. ”Alla som höra, vad som har hänt dig”, skrev Nahum, ”klappa i händerna över dig. Ty över vem gick ej din ondska beständigt?” — Nahum 3:19.
I uppfyllelse av Nahums profetia föll Nineve för den babyloniske kung Nabopolassars och mediern Kyaxares’ förenade styrkor år 632 f.v.t. De babyloniska krönikorna säger: ”De förde bort stadens och templets stora byte och [förvandlade] staden till en ruinhög.”
I dag är den plats där Nineve låg fortfarande en övergiven ruin, som bevis för att profetians Gud, Jehova, är sann. På samma sätt som det förtryckande Nineve blev tillintetgjort, skall också förtryckare i det snabbt annalkande ”kriget på Guds, den Allsmäktiges, stora dag” bli tillintetgjorda. (Uppenbarelseboken 16:14) Vilken underbar befrielse medför inte det! Må vi då bli funna bland dem som söker tillflykt hos den allra högste suveränen.