Äktenskapet — en anordning som hedras och äras i Guds ord

”Äktenskapet må hållas i ära bland alla.” — Hebr. 13:4.

1. Hur reagerade Adam, då han första gången såg sin äktenskapspartner, och varför kunde deras äktenskap ha kännetecknats av aldrig upphörande glädje?

GIFTERMÅLET mellan en man och en kvinna bör vara en mycket lycklig tilldragelse. Det förhöll sig så för det första människoparet. När Adam, uppenbarligen sedan han väntat en tid, slutligen såg den kvinna som skulle bli hans äktenskapspartner, utropade han poetiskt: ”Ja, denna är nu ben av mina ben och kött av mitt kött.” (1 Mos. 2:23) Hela deras gifta liv kunde ha varit ett liv av aldrig upphörande glädje, eftersom deras skapare hade gjort alla föranstaltningar för just ett sådant liv.

2. a) Kan äktenskapet vara en källa till lycka under ofullkomliga förhållanden? (Ords. 5:18) b) Med vilka känslor förbinds äktenskapet i Jeremia 7:34 och Jesaja 62:1, 5?

² Också nu, under de ofullkomliga förhållanden som blivit följden av att detta ursprungliga par förkastade Guds suveräna styre, kan äktenskapet vara en källa till sann lycka, när man gör uppriktiga ansträngningar att leva efter bibelns principer. Bröllop omtalas ofta i såväl de hebreiska som de kristna grekiska skrifterna som lyckliga tilldragelser bland Guds tjänare. (1 Mos. 24:67; Höga V. 3:11; Joh. 3:29) När Jehova förutsade den ödeläggelse som skulle komma över det trolösa Jerusalem, sade han: ”I Juda städer och på Jerusalems gator skall jag göra slut på fröjderop och glädjerop, på rop för brudgum och rop för brud, ty landet skall bliva ödelagt.” (Jer. 7:34) Ja, att det inte förekom bröllop skulle vara utmärkande för den förlust av glädje och fröjd som ödeläggandet skulle medföra. Då Jehovas profet talade om hur Israel skulle återställas från fångenskapen, sade han i kontrast härtill om Jerusalem att ”såsom en brudgum fröjdar sig över sin brud, så skall din Gud fröjda sig över dig”. — Jes. 62:1, 5.

EN ANORDNING SOM I HÖG GRAD BÖR VISAS ÄRA

3. a) Varför bör den äktenskapliga sängen bevaras obesudlad? b) Vad är den enda skriftenliga grunden för skilsmässa?

³ Med tanke på denna anordnings gudomliga ursprung och Guds tydliga välsignelse över den, är det lätt att förstå varför den inspirerade aposteln gav denna förmaning åt hebréerna: ”Äktenskapet må hållas i ära bland alla och den äktenskapliga sängen vara obesudlad, ty Gud skall döma otuktsmän och äktenskapsbrytare.” (Hebr. 13:4) Det finns ett mycket starkt skäl till att man bör bevara den äktenskapliga sängen obesudlad. Sedan Jesus beskrivit hur mannen och kvinnan skapades av Gud, förklarade han att Gud hade sagt: ”Fördenskull skall en man överge sin far och sin mor och skall hålla sig till sin hustru, och de två skall vara ett kött.” Han visade således att de ord som finns upptecknade i 1 Moseboken 2:24 inte uttalades av Adam, utan av Jehova Gud. Jesus sade vidare, med hänsyn till detta förbund, att ”vad Gud har fogat samman, det må ingen människa skilja åt”. Han förklarade att den enda grund till skilsmässa som Gud tillät var ”otukt” (grek.: porneiʹa, som avser sexuella missgärningar av grovt slag med en annan människa eller rentav med ett djur). — Matt. 19:3—9.

4. Hur betraktar Jehova Gud ringaktning för den äktenskapliga anordningens beständighet?

⁴ Jehova Gud ser därför mycket allvarligt på den inställning som hans skapelser visar till den gudomliga äktenskapsanordningen. Äktenskapet bör med rätta vara ett varaktigt, livslångt förbund, som upplöses bara genom att en av makarna dör. (Rom. 7:2, 3) När Gud varnade sina tjänare i Israel för att ta lätt på detta förbund, sade han: ”HERREN [Jehova] var ju vittne mellan dig och din ungdoms hustru, henne som du nu har varit trolös emot, fastän hon är din maka [partner, NW], din äkta hustru. ... Tagen eder därför väl till vara, så att ingen bliver trolös mot sin ungdoms hustru. Ty jag hatar äktenskapsskillnad, säger HERREN, Israels Gud.” (Mal. 2:14—16) Ja, ”Gud skall döma otuktsmän och äktenskapsbrytare” och dem som tillgriper orättfärdiga skilsmässor för att uppnå själviska syften. De som träder in i äktenskapsförbundet bör därför inse vilket allvarligt och viktigt ansvar de tar på sig. Han som har skapat äktenskapet förväntar att hans tjänare skall visa det ära och bidra till att andra också håller det i ära.

5. a) Hur bör en kristen äkta man behandla sin hustru? b) På vilket sätt påverkar en äkta mans underlåtenhet att tillbörligt behandla sin hustru hans förhållande till Jehova Gud?

⁵ Jehova Gud beskriver en mans hustru som hans ”maka” eller ”partner” i äktenskapsförbundet. Kristna äkta män kan inte ge ära åt äktenskapsanordningen utan att ge ära åt sin äktenskapspartner. Alldeles som aposteln Petrus råder till bör de visa dem ”ära som ett svagare kärl, det kvinnliga, då ni ju också är arvingar med dem till livets oförtjänta ynnest, för att era böner inte skall förhindras”. (1 Petr. 3:7) Det är inte bara genom ömsinta handlingar som den kristne äkta mannen kommer att ge ära åt en sådan kvinnlig partner, utan han kommer att göra detta alldeles särskilt i lojalitet mot det äktenskapsförbund som de har gemensam del i. Han bör alltid söka bevara det som något heligt som är anförtrott åt honom. Om hans underlåtenhet att visa sin hustru tillbörlig mildhet och medkänsla skulle hindra hans böner, i hur mycket högre grad skulle det inte vara så om han hängav sig åt någon grad av illojalitet mot sin maka och visade otillbörligt intresse för någon utanför detta äktenskapsförbund! (Ords. 5:15—21) Att han inte visar sin hustru tillbörlig ära betyder att han vanärar äktenskapsanordningen och honom som har danat den. Men den äkta man som ger ära åt anordningen kommer att älska sin hustru som sin egen kropp och vara villig att rentav ge sitt liv för henne. — Ef. 5:25, 28—33.

6. a) Vad kräver Guds ord av en kristen hustru? b) Vilka välsignelser tillfaller en hustru som följer bibelns råd?

⁶ Så är det också med den kristna hustrun. Hon visar underordnande under sin äkta man såsom huvud på samma sätt som den kristna församlingen ”underordnar sig den Smorde”. Hon visar honom inte enbart respekt, utan ”djup respekt”. (Ef. 5:22—24, 33) Om sådan djup respekt avhåller henne från att tala nedsättande till honom eller om honom, i hur mycket högre grad bör den då inte avhålla henne från att illojalt visa otillbörligt intresse för någon utanför deras äktenskapsförbund och hänge sig åt flirt i någon grad! Hon kan aldrig ära Gud genom att vanära sin äkta man eller deras äktenskapliga förhållande. (Ords. 2:16, 17) Men om hon älskar sin man och sina barn, är kysk och huslig och visar en ”stilla och mild ande”, kommer hon verkligen att vara lik en dyrbar juvel och kommer att ge lovprisning åt Jehova Gud. Hon kommer att vinna sin äkta mans aldrig vissnande kärlek och bidra till att han hålls högt i aktning av sina jämlikar. — Ords. 31:10—12, 23, 26—31; Tit. 2:4, 5; 1 Petr. 3:1—4.

STADFÄSTANDE AV ÄKTENSKAP PÅ BIBELNS TID

7. Vad uppenbarar Skriften om det sätt på vilket äktenskapsförbundet upprättades i forna tider?

⁷ Hur upprättades äktenskapsförbundet på bibelns tid? Äktenskapet var i främsta rummet en familje- eller stamangelägenhet. Det förekom inte att en världslig myndighet inskred, och man hade inte heller något intresse av att en sådan skulle bemyndiga eller stadfästa äktenskapet, förklara det giltigt. Det förekom emellertid vissa formaliteter. Avtal om äktenskap gjordes i allmänhet upp av familjeöverhuvudena. (1 Mos. 34:4, 6, 8—10) Det var åtminstone så att friaren måste söka godkännande av fadern till den flicka han ville gifta sig med, precis som Jakob gjorde sedan han blivit förälskad i Rakel. (1 Mos. 29:18—20) Man kunde fråga flickan om hon var villig till det, alldeles som det förhöll sig när Rebecka begärdes som hustru åt Isak. (1 Mos. 24:8, 58) Vanligtvis betalades ett brudpris till fadern, som nu skulle förlora sin dotters tjänster. — 1 Mos. 34:11, 12; 2 Mos. 22:16, 17.

8. Hur blev det i forntiden allmänt känt att en man och en kvinna trädde in i ett äktenskapsförbund?

⁸ I likhet med förhållandena i Eden förekom det inte vid bröllopet någon särskild ceremoni eller predikan för att ge en högtidlig prägel åt giftermålet, utan brudgummen brukade bege sig till brudens hem och därifrån ledsaga henne genom gatorna till sitt eget hem. Därigenom förklarade han offentligt att han tog henne som sin äktenskapspartner. (Matt. 1:20, 24) Hon hade sannolikt gjort sig i ordning på ett speciellt sätt, badat och använt parfymerad olja, kanhända satt på sig en vit, hellång dräkt, gördel och vissa prydnader eller smycken. (Ps. 45:14—16; Jes. 49:18; 61:10; Jer. 2:32) Längs gatorna hade människor ofta ställt sig i led för att få se en skymt av de nygifta, och i synnerhet var det unga jungfrur som visade stort intresse för bröllopet och begeistring över det. (Jer. 7:34; Matt. 25:1—6) Brudgummens ankomst till hemmet kunde åtföljas av en bröllopsfest med många inbjudna gäster, som tog del i glädjen, och de kunde till och med vara klädda speciellt för tillfället. — 1 Mos. 29:22; Matt. 22:2, 3, 11; 25:10.

9. Vad bör vara det starkaste skälet till att man visar sig trogen äktenskapsförbundet? Varför är det så?

⁹ Genom alla dessa medel tillkännagav både brudgummen och bruden öppet att de trädde in i ett äktenskapsförbund och att de tog på sig det ansvar som detta medförde. Det förefaller som om det längre fram i tiden fördes skriftliga register över äktenskap. Men något som var viktigare än att andra människor bevittnade att paret ingick förbund var att de var medvetna om att Jehova Gud kände till avtalet och det förbund som de hade trätt in i. Detta faktum skulle vara den ojämförligt viktigaste och starkaste kraften som förmådde dem att förbli lojala mot varandra. Det skulle förmå dem att sträva efter att bevara sitt äktenskap obesudlat, såväl som att det skulle ge dem motiv att hysa djup respekt för alla andra människors äktenskap. — Jämför 1 Moseboken 20:1—7; 39:7—9; Job 31:9—12; Ordspråksboken 6:23—35.

ÄKTENSKAPET ANVÄNDS PÅ ÄRBART SÄTT FÖR ATT ILLUSTRERA ANORDNINGAR SOM GUD GJORT

10, 11. Hur belyser angelägenheter i förbindelse med trolovning och äktenskap i forna tider förhållandet mellan Jesus Kristus och dem som är förbundna med honom i hans rike?

¹⁰ Alla dessa för äktenskapet kännetecknande drag används på ett tilltalande sätt i Guds ord för att illustrera och symbolisera det förbund som upprättats mellan Guds Son och dem som blir förenade med honom i Riket. (Upp. 21:2, 9, 10) När det gäller denna ”brudklass”, som utgörs av de smorda som vandrar i Jesu fotspår, visar bibeln att det är Fadern, Jehova Gud, som åt sin Son väljer dem som ingår i denna klass och att dessa köps med ett pris av mycket stort värde: den Sons liv som blir deras andlige äkta man och vars kärlek var stor nog att förmå honom att dö för deras skull. (Joh. 13:1; Ef. 5:25—27) Alldeles som Rebecka blev tillfrågad om sin villighet, så ger också dessa uttryck åt sin godvilja i fråga om att följa Lammet ”vart det än går”. (Upp. 14:1, 4) Medan de är på jorden, betraktar de sig som trolovade och söker bevara sig som en ”kysk jungfru”, obefläckade av världen och odelade i sin hängivna lojalitet. (2 Kor. 11:2) De bevarar denna lojalitet mot Kristus Jesus under de intensivaste provsättningar och de mest försåtliga frestelser. De ikläder sig en ny personlighet, som återspeglar deras himmelske brudgums sköna egenskaper, och genom sina rättfärdiga gärningar bevarar de en ren identifiering, som liknar en ren, vit klädnad. — Kol. 3:9, 10, 12—14; Upp. 19:7, 8.

¹¹ När tiden är inne skall brudgummen, nu en himmelsk konung, komma för att ta dem hem till himmelska boningar, vilket leder till en glädjerik fest. (Joh. 14:2, 3; Upp. 19:9) Genom instiftandet av åminnelsen av sin död har han i själva verket sagt till sin brudklass: ”Glöm mig aldrig och sluta aldrig upp att älska mig. Kom ihåg att jag gav mitt liv för er.” (1 Kor. 11:25, 26) När dessa till sist blir förenade med Guds Son, kommer de att åtnjuta ett förhållande som äktenskapspartner till honom och undergivet ta del i privilegiet att utvidga hans rikes styre och gagnet av det till människorna, som blir barn till konungen. — Upp. 5:9, 10; 20:4, 5; jämför Jesaja 9:6, 7.

12. Varför bör förhållandet mellan Jesus Kristus och hans smorda efterföljare vara en stark stimulans för människor att vidmakthålla ett ärbart äktenskap?

¹² Gud har således funnit det lämpligt att genom dessa kännetecknande drag i fråga om äktenskapet skildra ting som är av största vikt för oss. Detta ger oss ytterligare ett starkt skäl att visa äktenskapet tillbörlig ära. Om vi underlät att göra det, skulle vi i själva verket vanära förhållandet mellan Kristus Jesus och hans smorda efterföljare såväl som de välsignelser som deras fruktbringande förbund kommer att leda till för mänskligheten som helhet.

INGEN UPPMUNTRAN TILL SKILSMÄSSA

13. a) Uppmuntrar Jehovas lagar någonsin till skilsmässa? b) Vad kan vi lära, när det gäller äktenskap, av Jehovas handlingssätt med det forntida Israel?

¹³ Det är riktigt att Jehovas lagar innehåller stadgar om skilsmässa. Gud visar emellertid att han inte någonstans uppmuntrar till en sådan åtgärd, utan i stället enträget uppmanar till uppriktiga och ihärdiga ansträngningar att bevara äktenskapet i orubbat skick. Jehova använde återigen äktenskapet på ett bildligt sätt och framställde sig själv som gift med Israels nation genom sitt förbund med nationen. (Jer. 31:31, 32) Han hade köpt dem från slaveri i Egypten. (5 Mos. 9:26) I sitt förhållande till Israel var Jehova alltid lojal och vände aldrig sin tillgivenhet till andra nationer och trädde inte heller i förbindelse med dem. Inte ens när Israel visade sig upproriskt var Jehova snar att sätta nationen åt sidan. Av kärlek visade han häpnadsväckande fördragsamhet och långmodighet. Det var först efter hundratals år av ansträngningar att bevara förbundet som Jehova slutligen ”skilde” sig från den nation som hade blivit lik en äktenskapsbrytande hustru. — Jes. 50:1; Jer. 3:8.

14. Vad bör gifta par förmås att göra med tanke på Jehovas föredöme i handlingssättet med Israel?

¹⁴ Ingen kan alltså säga att Gud begär av oss att vi skall göra det han själv inte är villig att göra, när han manar oss att göra alla ansträngningar för att hålla äktenskapet i ära och arbeta för att bevara äktenskapsförbundet. Vem det vara må som av själviska skäl söker en förevändning för skilsmässa skulle helt visst aldrig kunna vara till behag för Gud. Vår respekt och beundran för Jehova och kärlek till honom bör, i förening med vår önskan att äga hans ynnest och godkännande, förmå oss att sky vad det vara må som skulle kunna göra att vårt eget äktenskap eller någon annans äktenskap kom i vanrykte. Därigenom kommer vi aldrig att kasta ett ofördelaktigt återsken på Guds bruk av äktenskapet till att illustrera sitt eget handlingssätt och förverkligandet av sitt uppsåt.

DEN ÄKTENSKAPLIGA SÄNGEN OBESUDLAD

15. Vad är bibelns syn på äktenskapsrätten?

¹⁵ Äktenskapet har som grundläggande syfte att frambringa familjer. (1 Mos. 1:27, 28) Guds ord visar likväl att hans tjänare inte är förpliktade att begränsa det sexuella umgänget enbart till syftet att skaffa barn. Sådant umgänge kan på tillbörligt vis fylla känslomässiga och fysiska behov och vara en periodisk källa till behag för det gifta paret. (1 Kor. 7:1—5) I olika skriftställen visas det att ”förspel” som föregår könsumgänget är ärbart. (Ords. 5:18, 19; 1 Mos. 26:8, 9) Men gifta människor behöver också vara på sin vakt, så att deras äktenskapliga umgänge inte urartar till något som är besudlande. Att man låter otyglad passion få överhanden skulle kunna leda till detta. Hur så?

16. Vilket uppförande i det intima äktenskapliga förhållandet måste undvikas, om förbundet skall fortsätta att vara ärbart?

¹⁶ Sådana förvända sedvänjor som homosexuella hänger sig åt, varvid de inte har naturlig, normal parning sig emellan, har upptagits också av vissa gifta par i sökandet efter större ”spänning”, och det har då särskilt gällt oral-genital och anal-genital parning. När den inspirerade aposteln Paulus skrev om förhållandena på hans tid, sade han att homosexuella ”vanärade” sina kroppar genom ”skamliga sexuella böjelser”, i det de ”bytte det naturliga bruket av sig mot ett som är emot naturen” och gjorde det som är oanständigt och fick den fulla vedergällningen för sina orätta handlingar. (Rom. 1:24—27) När gifta par upptar homosexuella metoder, ger de helt visst inte någon ära åt äktenskapsförbundet, utan i stället förnedrar de det och upphöjer den själviska passionen, varvid den äktenskapliga sängen förlorar sin renhet.a

17. Vad bör vägleda ett gift par i deras intima angelägenheter?

¹⁷ Frånsett handlingar som är klart och tydligt skändliga och anstötliga, sådana som de förut nämnda förehavandena, måste den kristne vägledas av sitt samvete när det gäller vad som inbegrips i ”förspel”, som leder fram till könsumgänge. Det är ändå helt visst förståndigt att undvika att komma så nära de anstötliga förehavanden som nämnts tidigare att man lätt skulle kunna göra sig skyldig till dem på grund av brist på behärskning. — Jak. 1:14, 15.

18. Vilket gagn kommer av att äktenskapliga angelägenheter sköts i överensstämmelse med Guds ord?

¹⁸ Att man handlar i överensstämmelse med Guds ords upphöjda principer minskar inte det minsta på de glädjeämnen och den lycka som äktenskapet kan ge. Tvärtom är det så att den sunda verkan som detta har förhöjer dessa glädjeämnen och gör dem mera tillfredsställande och berikande, allteftersom äktenskapskontrahenterna tillväxer i sann tillgivenhet, ömhet och osjälvisk hängivenhet. Ja, ”påbuden från Jehova är rätta och får hjärtat att fröjda sig; Jehovas bud är rent och får ögonen att lysa. ... De är åtråvärdare än guld, ... sötare än honung och drypande honung från honungskakorna.” — Ps. 19:9, 11, NW.

[Fotnoter]