Provet som leder till välsignelse

”Fören hela tiondet in i skattkammaren, att det må finnas mat i mitt hus, och pröven mig nu härmed, säger härskarornas Jehova, om jag icke öppnar himlarnas fönster för eder och utgjuter välsignelse åt eder, till dess det icke finnes rum för den.” — Mal. 3:10, Da.

1. Vad är orsaken till att det världsliga välståndet har varit osäkert och vacklande?

VÄLSTÅND existerar inte utan orsak. Om det är ett verkligt välstånd, måste det finnas en solid grund för det. Detta gäller materiellt välstånd; det gäller också andligt välstånd. Människor vilkas hjärtan traktar efter att vinna denna världens materiella ting har länge försökt lägga grunden till varaktigt välstånd i fråga om materiella ting och har använt denna världens bästa hjärnor för detta ändamål, men deras välstånd har varit mycket osäkert och vacklande, och de plågas alltid av ängslan och nervös spänning och väntan på depressionsperioder. Det finns en enkel förklaring till detta. Deras välstånd — så länge de nu får njuta av det — är av ett själviskt, ensidigt slag, som vidmakthålls av denna världens visdom, och den lämnar själva källan och själva grunden till sant, varaktigt välstånd utan avseende.

2. Vad är grunden för sant materiellt välstånd, och på vilken sanning vilar detta bevisliga förhållande?

² Vad vi nu kommer att säga kan låta besynnerligt, men med alla sina ekonomiska kriser och osäkerheten i sin nuvarande högkonjunktur har materialisterna inget skäl till att förneka det och är ur stånd till att vederlägga det. Grunden för sant materiellt välstånd är andligt välstånd. Denna bevisliga sanning vilar på det förhållandet, att den enda osvikliga källan till välstånd är Han som är rikast, Han som är lyckligast i universum, Han som säger: ”Så säger Gud, HERREN [Jehova], han som har skapat himmelen och utspänt den, han som har utbrett jorden med vad som alstras därav, han som har givit liv åt folket som är därpå och ande åt dem som vandra där: Jag HERREN, det är mitt namn; och jag giver icke min ära åt någon annan eller mitt lov åt belätena.” (Jes. 42:5, 8) Fastän han är ande, är han likväl den som har skapat allt materiellt. Han har förblivande monopol på allt materiellt. Han behärskar produktionen av allt materiellt. Källan till allt sant och varaktigt materiellt välstånd måste därför vara andlig. Välstånd eller välgång i andligt avseende innebär att det går oss väl i våra förbindelser med Jehova Gud.

3. Vilken välgång sätter den stora andliga Källan, Upphovet till allt, främst, och varför?

³ Den stora andliga Källan, Upphovet till allt, sätter andlig välgång framför materiell välgång såsom varande av större betydelse, ty den förra är grunden för den senare. Den ryktbara ”bergspredikan” framställer denna sak på ett klart och belysande sätt i dessa ord av Jesus Kristus, den store lyckosamme och framgångsrike Gudens Son: ”Var därför aldrig bekymrade och säg: ’Vad skola vi äta?’ eller: ’Vad skola vi dricka?’ eller: ’Vad skola vi sätta på oss?’ Ty allt detta är det som nationerna ivrigt sträva efter. Ty eder himmelske Fader vet, att ni behöva allt detta. Fortsätt därför med att först söka riket och hans rättfärdighet, så skola alla dessa andra ting även givas eder.” (Matt. 6:31—33, NW) Strävan efter materiell välgång kan leda till att man under lång eller kort tid själviskt får njuta av många saker som hör denna jorden till, men strävan efter den andliga välgången kommer att leda till ett liv utan slut i en ändlös värld av välgång och välstånd i förening med den odödliga Källan till alltsammans, Jehova Gud.

4. Vilka exempel i det flydda och i vår tid har vi, som kan förvissa oss om detta?

⁴ Vi har inte endast Jesu ord till att förvissa oss om detta. Vi har en nation som exempel på detta i det flydda och en nation som exempel på det i vår tid. Exemplet i forna dagar var Israels nation i landet Palestina. Exemplet i vår tid är den ”heliga nationen” av Jehovas smorda vittnen. (Jes. 66:8; 1 Petr. 2:9, NW) Jehovas vittnen ett exempel på välgång? Ja, i andligt avseende! Men vad skall vi då säga om allt det internationella hatet mot dem och den vitt utbredda förföljelse som de är utsatta för? Det följer med den andliga välgången, ty Jesus sade: ”Ingen har lämnat hus eller bröder eller systrar eller moder eller fader eller barn eller åkrar för min skull och för de goda nyheternas skull, som icke skall få hundrafalt nu i detta tidsskede, hus och bröder och systrar och mödrar och barn och åkrar, jämte förföljelser, och i den kommande tingens ordning evigt liv.” — Mark. 10:29, 30, NW.

5. Vilken profetia förutsade den illustration, som Jehovas vittnen i våra dagar utgör, och vad krävs det för att man skall bli delaktig i dess uppfyllelse?

⁵ Den illustration som Jehovas vittnen i våra dagar utgör förutsades i en profetia till det forntida Israel. Den tillkännagav regeln för hur man kan vinna verkligt välstånd, sann välgång. Då denna regel strider mot denna världens regler, så kräver det mod, tro och ihärdighet att tillämpa den, och det medför också ett prov. Men det är ett prov som bevisar regelns giltighet och leder till en tillfredsställande välsignelse. Profetian vari regeln framställdes uttalades för två tusen fyra hundra år sedan genom den hebreiske profeten Malaki i dessa ord: ” ’För hela tiondet in i förrådshuset, att det må finnas mat i mitt hus, och pröva mig nu på detta sätt’, säger härskarornas HERRE [Jehova], ’och se om jag icke skall öppna himlarnas fönster för eder och utgjuta en välsignelse åt eder, till dess det icke mer råder något behov.’ ” — Mal. 3:10, AT.

Skälet till provet

6. Varför gick det inte väl i materiellt hänseende för israeliterna på Malakis tid?

⁶ Vad var skälet till denna uppmaning att så pröva härskarornas Herre Jehova? Malakis profetia visar det klart. Uppmaningen gavs därför att Israels nation på 400-talet före den kristna eran inte var vid god andlig hälsa. Kunde en nation av rövare ha en i andlig mening god hälsa, i synnerhet en nation som rövade från Gud? Kunde de som bröt ett förbund eller högtidligt kontrakt med honom ha det? Nej, ty de arbetade emot själva Källan till all välgång och välmåga. Eftersom de inte hade det väl ställt i andlig måtto, gick det dem inte heller väl, vad det materiella beträffade. Gud, den stora Källan till välgång, Önskade se dem reda sig bra i materiellt hänseende enligt hans löften i sitt förbund med dem. Men först måste de hålla sin del av detta förbund. Lägg märke till varför den ende levande och sanne Guden kallar dem en nation av rövare och uppmanar dem att vända om:

7. Från vilket ont handlingssätt uppmanade Jehova dem att vända om till honom?

⁷ ”Jag, Jehova, förändras icke; därför bliven I, o Jakobs söner [hans vars tillnamn var Israel], icke förtärda. Från edra fäders dagar haven I vänt eder bort ifrån mina förordningar och haven icke hållit dem. Vänden åter till mig, så skall jag vända åter till eder, säger härskarornas Jehova. Men I sägen: Vari skola vi vända åter? Kan det hända att en människa rövar från Gud? Och likväl röven I från mig. Men I sägen: Vari hava vi rövat från dig? I tionden och offergärder. I ären förbannade med förbannelsen [eller bättre uttryckt: Med en förbannelse haven I hållit på med att förbanna, Ro], ty I röven från mig, ja, hela denna nation.” — Mal. 3:6—9, AS.

8. Hur kunde det sägas att de rövade från Gud, och hurudan visade sig deras inställning till Guds altare och hans namn vara?

⁸ När en nation ingår ett förbund med Jehova Gud och kommer under befallningen att frambära vissa offer och så själviskt vägrar och underlåter att frambära det slags offer som fordras, gör den nationen sig skyldig till fusk och bedrägeri, den rövar från Gud det som tillkommer honom och bryter förbundet på så sätt. Bestämmelserna i förbundet krävde att endast felfria, obesudlade djur skulle frambäras och godtagas för Jehovas altare. (3 Mos. 22:21) Malakis profetia påpekade att israeliterna bar fram blinda, lytta, sönderrivna, sjuka och magra djur och att deras präster tog emot dessa för Jehovas altare. Hans altare är som ett bord, och de offer som frambärs på det är såsom mat för honom. (Hes. 41:22; 4 Mos. 28:2) Från denna synpunkt betraktat visade både folket och prästerna förakt för hans tempelbord, de frambar befläckad mat på det. De hade inte någon hög tanke om hans namn, de föraktade det. De gav det ingen ära. Det som de frambar var sannerligen inte ”offergåvor i rättfärdighet” och kunde alltså inte ”behaga HERREN [Jehova] väl likasom i forna dagar och i förgångna år”, när det första templet byggdes och invigdes på Moria berg i Jerusalem av konung Salomo. (Mal. 1:6—8, 12—14; 3:3, 4; 2 Krön. 3:1—3; 5:1—14; 7:1—3) När de på detta sätt bedrog Gud och de vårdslösa prästerna gav dem det intrycket, att Gud inte brydde sig om det, hur skulle de då med någon rätt kunna förvänta att få röna de välsignelser, som i förbundet hade utlovats endast åt trogna, erkännsamma tillbedjare av Jehova Gud?

9. Vad blev de alltså föremål för, och hur kom detta till synes?

⁹ I stället för att få röna välsignelserna blev folket föremål för den förbannelse, som Gud hade varnat dem för i förbundet. Deras grödor på åkern kom inte till full mognad; genom gräshoppor och hemsökelser av olika slag blev de förstörda. På deras vinträd skrumpnade druvklasarna, eller också föll druvorna av före vinbärgningstiden. Nationerna runt omkring hade ingen synlig orsak att kalla dem ett lyckligt, ett sällt, folk och deras land ljuvligt. Det gick dem inte väl i materiellt avseende, därför att de inte sökte andlig välgång först.

10. Vad var det förnämsta skälet till att kvarlevan av judar återbördades till sitt hemland, och hur visar Cyrus’ handlingssätt detta?

¹⁰ Israeliterna hade kommit att glömma eller förbise det huvudsakliga syfte, för vilket de hade blivit frigjorda från Babylon och återbördade till sitt hemland Palestina år 537 f. Kr. Att Juda land och Jerusalem, som hade legat obebodda i sjuttio år, på nytt skulle tas i besittning och förvandlas från en djungel och en ödemark till ett jordiskt paradis var inte det förnämsta skälet till att Gud lät Babylons erövrare frige dem och sända dem tillbaka hem. Det förnämsta skälet var att de skulle återinsättas i sina andliga privilegier och förpliktelser, för att de skulle återuppbygga templet åt Jehova på den plats, vid vilken han hade fäst sitt namn, och tillbedja honom där. I sitt första regeringsår utfärdade Babylons erövrare, konung Cyrus av Persien, ett påbud, och däri omtalade han för judarna, varför han gav dem fria: ”Detta är vad Cyrus, Persiens konung, har sagt: ’Alla jordens riken har Jehova, himlarnas Gud, givit mig, och han har själv uppdragit åt mig att bygga honom ett hus i Jerusalem, som är i Juda. Vemhelst som finnes ibland eder av allt hans folk, må hans Gud bevisa sig vara med honom. Må han så draga upp till Jerusalem, som är i Juda, och åter bygga upp Jehovas, Israels Guds, hus — han är [den sanne] Guden — vilket var i Jerusalem.’ ” (Esr. 1:1—8, NW) Judar som inte begav sig tillbaka lämnade stora materiella bidrag, både till huset som skulle byggas upp igen i Jerusalem och till den judiska kvarleva som färdades dit för att bygga upp det. Och konung Cyrus anförtrodde åt denna kvarleva de heliga kärl, som konung Nebukadnessar i Babylon hade tagit från det första templet i Jerusalem, det som han hade förstört. Israeliternas andliga upprättelse ledde alltså till deras materiella upprättelse i sitt eget hemland. Det råder inget tvivel om den saken!

11. Vad grep sig de återbördade judarna an med att göra, vad följde på deras försummelse i fråga om att fullborda arbetet, och vilken fråga uppstod, när de sedan verkligen hade fullbordat det?

¹¹ Omedelbart efter sin återkomst till Jerusalem grep israeliterna sig an med att utföra sin förnämsta uppgift. Altaret åt Jehova — hans tempelbord — byggdes upp igen, och grunden till hans andra tempel lades på det förstas plats. När fiender utifrån lade hinder i vägen, avhöll sig tempelbyggarna från arbetet. Vad följde på denna trolösa försummelse av Jehovas hus? Under de sexton år som templet låg ofullbordat, nätt och jämnt påbörjat, rådde inget materiellt välstånd ibland dem, för att inte tala om hur det förhöll sig med det andliga välståndet. Profeterna Haggai och Sakarja riktade deras uppmärksamhet på detta. De trotsade därför sina fiender och satte i gång med tempelbygget igen. Då började Gud åter välsigna dem materiellt i överensstämmelse med sitt förbund. År 516 f. Kr. fullbordades och invigdes templet. Nu hade de återigen Jehovas tempel med dess fungerande prästerskap och dess leviter, som var prästernas medhjälpare, och dess netinim, de icke-israelitiska tempelslavarna. Skulle de fortsätta att ge de andliga angelägenheterna främsta rummet med den rätta insikten att det andliga kommer före det materiella och att det materiella beror av det andliga? Ja, under den judiske ståthållaren Serubbabels och översteprästen Josuas dagar gjorde de det.

12. Vad blev de efter Serubbabels och Josuas dagar, och vad var det som detta deras tillstånd tog död på?

¹² Men efter dessa trogna, andligt sinnade mäns dagar började israeliterna förlora sin insikt om de rena välsignelser som följde med tillbedjan av Jehova Gud. De fäste sina hjärtan mera vid materiella ting. De blev materialistiska. Deras materialism dödade deras andlighet. De menade att genom att söka skaffa sig materiell vinning på andlighetens bekostnad skulle de öka sina materiella ägodelar. Precis tvärtom! Deras materialism dödade också deras materiella välstånd, ty den lämnade välståndets och välgångens Källa utan avseende. Jehova Gud välsignar inte materialismen. Han förbannar den.

13. Av vilket skäl bör vi i våra dagar undersöka dessa forntida exempel?

¹³ Nu blevo dessa ting exempel för oss, för att vi icke skola vara människor som hava begärelse till det som är skadligt, alldeles såsom de hade begärelse till sådant. Men dessa ting fortforo att vederfaras dem såsom exempel; och de blevo nedskrivna till varning för oss, över vilka de fullbordade sluten på tingens ordningar hava kommit.” Så sade aposteln Paulus, som också citerade från Malakis profetia. (1 Kor. 10:6, 11; Rom. 15:4; NW) Vi måste alltså undersöka hur dessa forntida exempel är tillämpliga på oss i våra dagar, ty vi har sedan 1914 levat i det som är ”ändens tid” för denna tingens ordning. Raden av händelser sedan dess, som började med första världskriget och alla blev förutsagda av Jesus Kristus, bevisar detta.

14. Om vems ankomst gav Malaki israeliterna en varnande underrättelse, och hur utgör denna ankomst förklaringen till den ingående domsprocess som nu pågår med alla religioner?

¹⁴ En annan sak: På grund av israeliternas själviska, ogudliga materialism delgav dem profeten Malaki den varnande underrättelsen, att Herren Jehova Gud plötsligt skulle komma till sitt tempel, åtföljd av sin ängel eller budbärare för välsignelsens förbund, och då skulle Han vara en domare och ett snarfärdigt vittne och en verkställare av dom mot de trolösa materialisterna bland det folk som påstod sig vara hans. (Mal. 3:1. Flera översättningar har här ”och förbundets ängel” i stället för ”ja, förbundets ängel”, som AV och 1917 har. — övers, anm.) Sedan Jesu förelöpare, Johannes döparen, hade dött, visade Jesus att Malaki 3:1 hade en uppfyllelse på hans tid såsom ett varnande exempel för oss i våra dagar, när den större och slutliga uppfyllelsen kommer. (Matt. 11:10—15; 17:10—13) Boken You May Survive Armageddon into God’s New World (Ni kan få överleva Harmageddon in i Guds nya värld), som kom ut (på engelska) i juni 1955, och artikeln ”Jehova är i sitt heliga tempel” i The Watchtower för 15 november 1955 (inflyter i Vakttornet för 15 mars 1956) bevisar att Jehova kom, åtföljd av sin ”förbundets ängel”, Jesus Kristus, till det andliga templet på våren 1918. Detta är förklaringen till den ingående domsprocess som pågår i Jehovas tempel och som avslöjar de tomma filosofiska spekulationerna, de falska människogjorda traditionerna och de demoniska lärorna i alla de religioner som är en del av denna tingens ordning.

15. Med vilka började domen från templet, och varför?

¹⁵ Kom emellertid ihåg, att de människor som Malaki varnade var de, till vilka Gud hade sagt: ”I ären mina vittnen, säger HERREN [Jehova].” (Jes. 43:10, 12) Så började också domen först med Jehovas vittnen, sedan Jehova hade kommit till sitt andliga tempel år 1918. Vid den tiden råkade de ut för stora prövningar på grund av de förföljelser som hopades över dem i synnerhet av de nationer som var invecklade i första världskriget. Då i synnerhet råkade de i ett tillstånd av fångenskap och landsflykt likt det vari de forntida israeliterna befann sig i det hedniska Babylon. Det rådde ibland dem en ”människofruktan” som snärjde dem och förde med sig träldom. Detta resulterade i försummelse av Jehovas andliga tempel, som består av hans smorda vittnen. Under det tvång och de hinder, som människofruktan framkallade, tillfogade dessa sina egna andliga intressen, alltså Guds tempelklass’ intressen, skada, och tempeltjänsten eller den verksamhet som Gud hade anvisat åt dem blev inte utförd. Till dem säger bibeln: ”Veta ni icke, att ni människor äro Guds tempel och att Guds ande bor i eder? Om någon förstör Guds tempel, skall Gud förgöra honom, ty Guds tempel är heligt, och det templet äro ni människor.” (1 Kor. 3:16, 17, NW) Men kvarlevan av tempelklassen på jorden gav inte det rätta stödet åt tempeltjänsten på grund av självisk fruktan för människor och människors regeringar, vilka försökte förgöra denna kvarleva av tempelklassen. Därför måste Jehovas dom i hans andliga tempel börja med denna smorda kvarleva av hans vittnen.

16. Inför vilka frågor ställdes medlemmarna av den smorda kvarlevan, när de gjorts fria från det motbildliga Babylon år 1919, och vilken uppmaning följde de?

¹⁶ År 1919 befriade Jehova Gud genom sin större Cyrus, den regerande konungen Jesus Kristus, sina vittnen från detta nutida tillstånd av babylonisk träldom under världsliga människor. Ganska många av dem kom ut ur bokstavliga fängelser, i vilka de hade varit inspärrade för sin religiösa tros skull. Vad skulle de nu göra? Efterkrigsvärlden låg nu öppen framför dem med alla dess möjligheter till att försöka återuppbygga denna gamla, av krig sönderslitna värld under dess nya Nationernas förbund och ge den ett artificiellt välstånd. Skulle Guds folk nu sluta sig till denna världen i dess materialistiska Önskningar och strävanden? Var detta vad de hade bedit om, när de var i babylonisk fångenskap och längtade efter att bli fria? Var det för detta som Jehovas större Cyrus hade frigjort dem? Ur materialistisk synpunkt var de världsliga möjligheterna mycket lockande. Men Guds uppmaning och befallning till dem lydde så: ”Fören hela tiondet in i skattkammaren, att det må finnas mat i mitt hus, och pröven mig nu härmed, säger härskarornas Jehova, om jag icke öppnar himlarnas fönster för eder och utgjuter välsignelse åt eder, till dess det icke finnes rum för den.” (Mal. 3:10, Da) Kvarlevan i templet följde Guds uppmaning att pröva honom. Hur?

Det andliga ”hela tiondet”

17. Hur begärde Gud inte mer än han hade ingått förbund om, och vem var ett värdigt exempel i fråga om att lyda denna bestämmelse i Guds lag?

¹⁷ Jehova Gud begärde inte mer än han hade ingått förbund eller kontrakt om. I de lagar som hörde till Jehovas förbund med Israel befallde Jehova nationen att ge honom tionde eller en tiondel av allt vad de inhöstade: ”Ofelbart skall du giva en tiondel av all avkastning av din säd, vad som kommer upp på åkern år för år.” (5 Mos. 14:22, NW) Jehova Gud fäste sitt namn vid det tempel som hade återuppbyggts i Jerusalem. Därför måste tiondena eller tiondelarna föras dit och läggas i förvar i skattkammaren eller förrådsrummen där. ”Till den plats, som Jehova, eder Gud, skall utvälja ur alla edra stammar för att fästa sitt namn vid den, för att låta det bo där, skola ni söka eder, och dit måste du komma. Och dit skola ni föra edra brännoffer och edra slaktoffer och edra tiondelar och eder hands tribut och edra löftesoffer och edra frivilliga offer och de förstfödda av eder nötboskap och av eder fårhjord. Och där skola ni äta inför Jehova, eder Gud, och glädja eder i varje edert förehavande, ni och edra hushåll, därför att Jehova, din Gud, har välsignat dig.” (5 Mos. 12:5—7, 11,12, 17—19; 14:23; NW) Gud förtjänade det bästa: ”Det bästa av de första mogna frukterna av din mark skall du föra till Jehovas, din Guds, hus.” (2 Mos. 23:19, NW; 5 Mos. 26:2—4, 10, 12) Hiskia (som var konung 745—716 f. Kr.) var ett värdigt exempel på en härskare i Jerusalem som såg till att Israel lydde denna föreskrift i Jehovas lag. — 2 Krön. 31:2—16:

18. Varför skulle tiondet betalas till leviterna, och hur påverkades leviternas materiella förhållanden av denna betalning?

¹⁸ Tiondet eller tiondelen krävdes av Israels tolv stammar till understöd åt Levi stam, vars manliga medlemmar direkt tjänade Gud i hans tempel såsom präster och leviter. ”Och se, åt Levi söner har jag givit varje tiondel i Israel som en arvedel i gengäld för deras tjänst, som de utföra, tjänsten i sammankomstens tält. ... Ibland Israels söner skola de icke komma i besittning av någon arvedel. Ty Israels söners tiondel, som de skola frambära såsom en tribut åt Jehova, den har jag givit åt leviterna till arvedel.” (4 Mos. 18:21—24, NW) Alltså återstod för var och en av de tolv stammarna nio tiondelar av dess jords avkastning, och Levi stam fick allt som allt tolv tiondelar. När välstånd rådde inom Israels nation, måste det råda välstånd också bland leviterna, om hela tiondet betalades till dem.

19. Hur gällde kravet på betalning av tionde för de ickeprästerliga leviterna, och vad möjliggjorde tiondet för mottagarna att göra?

¹⁹ Också av de icke-prästerliga leviterna fordrades det att de skulle betala tionde, till prästerna av leviten Arons familj. ”Och du skall tala till leviterna, och du skall säga till dem: ’Ni skola av Israels söner erhålla den tiondel, som jag har givit åt eder från dem till eder arvedel, och ni skola av den frambära såsom en tribut åt Jehova en tiondel av den tiondelen. ... På detta sätt skola ni själva också frambära en tribut åt Jehova av alla edra tiondelar, som ni skola få mottaga av Israels söner, och av dem skola ni frambära tributen åt Jehova till prästen Aron. Av alla de gåvor ni få skola ni frambära varje slags tribut åt Jehova, av det allra bästa därav, såsom något heligt av dem.’ ” Tiondet var liksom en lön åt dem: ”Ni skola äta det på vilken plats som helst, ni och edert husfolk, ty det är eder lön i gengäld för eder tjänst i sammankomstens tält.” (4 Mos. 18:25—32, NW) ”Och prästen, Arons son, skulle bevisas vara med leviterna, när leviterna finge mottaga en tiondel, och leviterna själva skulle frambära en tiondel av tiondelen till vår Guds hus, till matsalarna i förrådshuset. Ty det var till matsalarna som Israels söner och leviternas söner skulle föra tributen.” (Neh. 10:38, 39, NW) Att hela tiondet betalades gjorde det således möjligt för präster och leviter att ägna sin tid och kraft åt att utföra sina plikter i Jehovas tempel; det höll tempeltjänsten i gång i full utsträckning.

20. Vad innebar det i verkligheten, att man underlät eller vägrade att betala hela tiondet? Hur visade Nehemja att det påverkade Jehovas tempeltjänare?

²⁰ Att man vägrade eller underlät att betala hela tiondet var detsamma som att röva från Jehova Gud, ty det innebar att man undanhöll honom vad han hade ingått förbund om och förtjänade. (3 Mos. 27:30) Det innebar en underlåtenhet att understödja hans präster och leviter i deras tjänst i hans tempel; det fick till följd en minskning av hans arbetande personal och av dess verksamhet i hans tempel. Det innebar en försummelse av hans heliga hus och av deras egna andliga intressen. Det påverkade Jehovas tempeltjänare alldeles så som Nehemja, Juda ståthållare, beskrev det: ”Jag kom underfund med att just de andelar som tillkommo leviterna icke hade blivit givna [åt dem], så att leviterna och sångarna, som utförde arbetet, gåvo sig till att rymma därifrån, var och en till sin egen åker. Och jag började klandra de ställföreträdande styresmännen och sade: ’Varför har [den sanne] Gudens hus blivit försummat?’ Följaktligen församlade jag dem [leviterna] tillhopa och ställde dem på den plats [i templet] där de skulle stå. Och hela Juda förde för sin del in tiondelen av säden och av det nya vinet och av oljan till förråden. Då satte jag prästen Selemja och avskrivaren Sadok och Pedaja av leviterna över förråden, ... och på deras lott föll det nu att besörja utdelningen åt deras bröder.” (Neh. 13:10—13, NW) Att man rövade från Gud, vad hans tionde angick, slutade med minskade andliga förmåner och tjänster åt Israel.

21. Varför kan — sedan 1918 — Jehovas smorda vittnen inte betala tionde i enlighet med den forntida lagen, och varför kunde de kristna i det första århundradet inte göra det?

²¹ Då nu Malaki 3:10 är tillämpligt på de andliga israeliterna, kvarlevan av tempelklassen, sedan Jehova kom till sitt tempel för att utföra ett domsverk år 1918, kan man fråga: Bör dessa smorda vittnen för Jehova ge bokstavligt tionde åt honom? Nej, lika litet som det finns något bokstavligt hus i Jerusalem med bokstavliga leviter och präster av Arons familj, till vilket man skulle kunna föra detta bokstavliga tionde. Malaki 3:10 ägde sin första tillämplighet på de smorda kristna vittnena för Jehova då för länge sedan i det första århundradet, alltifrån pingsten år 33 e. Kr. De är alltså ett exempel för oss. Sedan dessa judiska kristna hade blivit smorda med Guds heliga ande på pingstdagen, kunde de inte längre föra bokstavligt tionde till Herodes’ tempel i Jerusalem. Om de hade gjort det, hade de därigenom understött ett materiellt tempel som Gud hade övergivit. De skulle därigenom ha understött ett prästerskap, som hätskt hade bragt Jesus Kristus om livet och som bekämpade kristendomen, var motståndare till Kristi apostlar, satte dem i fängelse och försökte döda dem. — Matt. 23:37, 38; 27:20; Apg. 4:1—10; 5:17—27, 40; 12:1—5.

22. Hur visar berättelsen att dessa kristna frän det första århundradet inte bokstavligen betalade tionde?

²² Inte heller betalade denna kvarleva av judiska kristna tionde för att understödja de tolv apostlarna och de övriga medlemmarna av den styrande kretsen i församlingen i Jerusalem. Om de bokstavligen betalade tionde eller gav en tiondel i lydnad för Malaki 3:10, hur kommer det sig då att berättelsen säger, att de troende ”voro tillsammans, så att de hade allting gemensamt; och de företogo sig att sälja sina ägodelar och egendomar och att dela ut behållningen åt alla, allteftersom var och en kunde behöva”? ”Och icke en enda sade att något av det som han ägde var hans eget, utan de hade allting gemensamt.” (Apg. 2:44, 45; 4:32—37; NW; 6:1—6) Materiellt sett var detta mer än ett helt tionde, och det kom inte bara apostlarna, tillsyningsmännen och de biträdande tjänarna till godo.

23, 24. Vad är det motbildliga tiondet, och hur illustrerades det genom den handfull av sädesoffret som prästen brände på altaret?

²³ Vad är då det tionde som skall föras in i Jehovas andliga tempels förrådshus av hans folk i våra dagar? Vad är det i vår tid som det forntida Israels tionde eller tiondel var en förebild eller profetisk skugga av?

²⁴ Visserligen brukas tio i Skriften som en symbol av jordisk allhet, helhet, fullständighet, men detta gäller inte en tiondel. Den israelitiska tiondelen var inte en förebild av det ”allt” som de kristna överlämnar åt Gud genom Kristus. Att en israelit gav tiondelen är därför inte någon bild av att vi överlämnar oss helt åt Jehova och symboliserar detta genom vattendopet. Israeliternas tionde bestod inte av all den avkastning de fick, det var en mindre kvantitet, bara en tiondel. Därför föreställer det endast en del av allt vad vi har överlämnat. Att vi för det motbildliga tiondet till Jehovas tempels förrådshus är bara ett tecken eller en symbol av att vi har överlämnat vårt allt åt Jehova som vår Gud; det är en åminnelse av vårt överlämnande. Det är som den påminnelse eller erinran som prästen offrade åt Gud direkt på altaret: ”Ifall nu någon själ skulle såsom offer frambära ett sädesoffer åt Jehova, så bör hans offer visa sig vara fint mjöl, och han skall hälla olja över det och lägga rökelse på det. Och han skall föra det till Arons söner, prästerna, och prästen skall därav taga handen full av dess fina mjöl och dess olja tillika med all dess rökelse, och han skall komma det att ryka såsom en påminnelse om det på altaret, såsom ett offer gjort förmedelst eld, av en blidkande doft åt Jehova. Och vad som är kvar av sädesoffret tillhör Aron och hans söner såsom någonting högheligt av Jehovas offer som gjorts förmedelst eld.” (3 Mos. 2:1—3, 7—10, 14—16; 6:14—18; 4 Mos. 5:25, 26; NW) Den handfull som prästen brände direkt på altaret var bara en påminnelse om hela offret åt Gud ett ”minnesoffer” (1878). Prästen kunde använda återstoden.

25. Vad finner vi, kort sagt, vårt motbildliga tionde vara när vi betraktar syftet med det israelitiska tiondet?

²⁵ Så måste också vi kristna, som har blivit Guds folk, ge bevis på att vi har överlämnat vårt allt åt Jehova genom Kristus, och detta bevis måste vi ge år efter år. Denna regelbundna tribut som vi lämnar till tecken på att vi har givit allt vad vi är och har åt Gud, den Högste — detta är vårt motbildliga tionde. Kom ihåg att syftet med det israelitiska tiondet var att Jehovas tempel och den tjänst som hans utvalda präster och leviter förrättade där skulle understödjas. Vårt motbildliga tionde är alltså det understöd som vi ger direkt till Jehovas tempeltjänst. Vi kan föra detta motbildliga tionde till Jehovas andliga tempels förrådshus på två sätt.

26. Hur kan vi delvis föra in det motbildliga tiondet:

²⁶ Vi kan delvis föra in det motbildliga eller andliga tiondet genom att ge penninggåvor eller andra materiella gåvor till befrämjandet av Jehovas tillbedjan i hans andliga tempel vars grundhörnsten är Jesus Kristus. (Ef. 2:20—22, NW; 1 Petr. 2:4—6) Dessa materiella tributer eller bidrag begränsas inte till en tiondel, och inte heller måste de utgöra minst en tiondel; de kan belöpa sig på mer eller mindre än en tiondel. Men de måste ges med glädje, ty ”Gud älskar en glad givare”. (2 Kor. 9:7) Vi kan lämna sådana bidrag till underhållet och främjandet av Jehovas tillbedjan genom att skänka pengar till hans vittnens tjänsteorgan, Bibel- och Traktatsällskapet Vakttornet, eller genom att bidra till täckandet av vår hemortsförsamlings utgifter eller av kostnaderna för en större sammankomst eller genom att ge bidrag direkt till individer som är sysselsatta i någon gren av tempeltjänsten eller till de fattiga som tillhör Jehova och om vilka det heter, att vi genom våra gåvor till dem lånar åt Jehova. (Ords. 19:17) Att vi bidrar materiellt är endast en del av att vi ger tionde.

27. Hur kan vi föra in det motbildliga tiondet, vad möten beträffar?

²⁷ Vi kan också föra in det motbildliga eller andliga tiondet genom att personligen ta direkt del i tillbedjan i templet och befrämja den. Att tillbedja i templet betydde i forna tider att man gick med sitt tionde till templet och kom i kontakt med prästerna, leviterna och andra israeliter där i Guds hus; det var mer än enskild tillbedjan hemma. Så kan vi också föra in det andliga tiondet genom att vara med vid möten på de ställen där Jehovas tillbedjare samlas och inte endast vara personligen tillstädes, utan också ta del i dessa möten på varje sätt som är tillåtet och så uppbygga de andra där genom något andligt ord eller bistånd och vidare genom att efteråt uppmuntra nykomlingar eller nyintresserade, liksom också genom att hjälpa andra att komma till möten. Allt detta kan kräva att man i viss mån förbereder sig för tillfällena att tillbedja i templet. Att försumma mötena är att försumma tillbedjan i templet nu när Jehovas dag nalkas. — Hebr. 10:24, 25.

28. Hur för vi också in det motbildliga tiondet, vad verksamhet på fältet beträffar?

²⁸ Vi för också in det andliga tiondet genom att förbereda oss och sedan gå ut på fältet, antingen ensamma eller i grupp, för att predika det påbjudna budskapet om Riket och sä visa andra att vi tillbeder Jehova och så uppmuntra andra till att göra det. Vi får hjälp till att förbereda oss för detta genom att vi är med vid församlingens ”tjänstemöte” och ”skola i teokratisk ämbetsutövning”. Forntidens tionde användes till understöd åt prästerna och leviterna. Vi måste på motsvarande sätt understödja de motbildliga ”Levi söner”, den nutida kvarlevan av Jehovas ”konungsliga prästerskap” i deras arbete med att predika hans upprättade rike och deras strävan att sätta hans tillbedjan högst, högt över alla politiska och religiösa ”berg” i denna tingens ordning. (1 Petr. 2:5, 9) I denna verksamhet på fältet ingår också att man bekantgör offentliga möten genom muntlig inbjudan och med hjälp av löpsedlar, genom att själv gå dit och genom att hjälpa andra, vare sig åt Gud överlämnade bröder eller personer som nyss blivit intresserade, att få vara med. Att vi i andlig mening betalar tionde eller en tiondel inbegriper också att vi hjälper till att befordra den rörelse som pågår jorden runt och som består i att ”alla nationer” och ”alla folk” går upp till det upphöjda berg, där Jehovas hus är, till hans tempelgårdar för att där tillbedja honom tillsammans. — Jes. 2:2—4, AS.

29. Varför gäller införandet av andligt tionde för de fattiga såväl som för de materiellt rika?

²⁹ Detta andliga bidrag, åtföljt av bön, är viktigare än det materiella bidraget. Alla som är överlämnade åt Jehova Gud, vare sig de är rika eller fattiga i materiellt avseende, kan föra detta slag av andligt tionde till hans förrådshus. Medan somliga kanske ser sig i stånd att ge endast vad man brukar kalla ”änkans skärv” (Luk. 21:1—4), kan de likväl ge den mera betydelsefulla andliga tiondelen åt tillbedjan i templet genom att direkt arbeta med att avge vittnesbördet alltefter tillfälle, genom att ställa sitt hem till förfogande, så att möten, som går ut på ”tillbedjan i templet”, kan hållas där, eller genom att bistå Jehovas verk på något annat värdefullt sätt. De som är välförsedda i materiellt hänseende och som därför kan ge pengar eller förnödenheter får inte mena, att detta är nog. Penninggåvan fritar dem inte från det andliga bidraget i fråga om att predika och offentligen förkunna vare sig i en möteslokal eller ute på fältet i arbete från hus till hus. ”Dessa goda nyheter om riket” måste predikas av alla tillbedjare i templet på hela den bebodda jorden till ett vittnesbörd för alla nationer, och vi måste föra in hela det andliga tiondet genom att understödja predikandet och personligen ta del i det. — Matt. 24:14, NW.