Jehovas vittnens historia i våra dagar

Del 7 — Nya män i styrelsen mitt under första världskriget

SÄLLSKAPET Vakttornets nya styrelse med Joseph F. Rutherford som president satte år 1917 omedelbart i gång en omorganisation vid Sällskapets huvudexpedition i Brooklyn i New York och drog också upp riktlinjerna för förändringar i tjänsten på fältet, allt för att inte verksamheten att vittna om Riket ytterligare skulle mattas.a ”Pilgrims- tjänsten” utvidgades, i det att 93 pilgrimer, Sällskapets resande representanter, deltog häri mot tidigare 69, och de besökte och styrkte andligen de mer än ett tusen församlingarna av Jehovas hängivna tjänare. Också ”volontärtjänsten”, beteckning för den frivilliga tjänst som bestod i att man delade ut traktater, dels vissa söndagar utanför kyrkorna och dels regelbundet vid besök från hus till hus, uppmuntrades och började visa prov. på större livaktighet, ty enbart under 1917 utdelades (i USA) 28.665.000 gratisexemplar av nya upplagor av The Bible Students Monthly (Eko från talarstolen). Det så kallade pastoralarbetet fick en stöt framåt. Det var en verksamhetsgren som organiserades före Russells död och har sin motsvarighet i våra dagar i det så kallade återbesöksarbetet.

”Denna ... verksamhet ... kommer att på ett allmänt sätt bestå i att uppsöka de omnämnda adressaterna [som lämnat in sina namn vid offentliga möten och förevisningar av Skapelsedramat i bilder], utröna om det finnes intresse, avlägsna fördom, utlåna Studier [böcker] etc., och företagets ändamål är att intressera så många som möjligt ända därhän att man samlar dem i klasser ... och senare för att bilda regelbundna Berea-klasser [studiegrupper].”b

Kolportör- (pionjär-) tjänsten utvidgades också, och antalet av dem som tog del i denna tjänst växte från 372 till 461. Det var också i början av år 1917 som Sällskapet för första gången sände ut ett cirkulärtryck kallat Bulletin till pionjärerna med anvisningar för tjänsten. Bulletin utgavs sedan regelbundet och blev föregångare till vad vi nu kallar Informationer.c Dessutom hölls många lokala konvent på olika platser, som ett led i denna stora kampanj att ge verksamheten ny livskraft. Vidare påpekades kraftigt vikten av att utnyttja anordningen med de s. k. V. D. M.- frågorna (V. D. M. — Verbi Dei Minister eller Guds ords tjänare), ty om man gjorde det, skulle de manliga medarbetarna sporras till att öva och träna sig själva att bli bättre förkunnare av Guds ord. Frågeformuläret innehöll nämligen tjugo bibliska frågor, som skulle besvaras skriftligen, och svaren skulle så sändas till högkvarteret i Brooklyn, där man granskade dem för att utröna, om vederbörande ägde kvalifikationer såsom en V. D. M.d Allt detta resulterade i ökad verksamhet på fältet under år 1917.

Det var emellertid inte alla som var glada och lyckliga över att få följa Sällskapet Vakttornets nya styrelse i dess ansträngningar att påskynda vittnesverket. Från första början, år 1917, var det många bland de ledande som ärelystet började söka tillvälla sig själva kontroll över Sällskapets skötsel. De ville inte samarbeta. En bemärkt talare, som sänts ut från högkvarteret i Brooklyn, måste kallas hem igen från sitt tilldelade arbetsfält i England, ty han sökte där förmätet tillvälla sig en makt över organisationen, som aldrig blivit honom anförtrodd. Han blev upphov till splittring i församlingarna av Jehovas folk på Brittiska öarna. Sedan denne man återvänt till Betelhemmet i Brooklyn, började han och fyra andra bemärkta medlemmar av familjen ge näring åt tvistefrågor, som ledde till söndring. Då familjen vid Betelhemmet i Brooklyn den 17 juli 1917 var samlad till middagsmålet, tillkännagav Sällskapets president, Rutherford, att sjunde delen av serien Studier i Skriften, med titeln Den fullbordade hemligheten, hade utkommit i tryck.e ”Broder Russell talade ofta om att skriva den sjunde delen, och några av hans sista yttranden om detta löd ungefär så här: ’Närhelst jag finner nyckeln, skall jag skriva sjunde delen; och om Herren ger nyckeln till någon annan, så kan han skriva den.’f

Under flera månader hade två omsorgsfulla bibelforskare, Fisher och Woodworth, varit strängt sysselsatta med att ur Sällskapets tidigare publikationer samla tillhopa en kommentar till bibelböckerna Hesekiel och Uppenbarelseboken. Den nya boken var ett resultat av detta kompilationsarbete. Tillkännagivandet att Den fullbordade hemligheten hade givits ut ledde till att de fem bemärkta medlemmar, som förut omtalats, ställde till ett fem timmar långt gräl vid matbordet i Betelhemmet, och andra av familjens medlemmar valde att förena sig med dem. Sådan oenighet kunde inte tolereras av det stora flertalet trogna bröder, och därför gav Sällskapets styrelse bemyndigande att bortvisa inte endast de fem ledande upprorsmakarna, utan också dem som valde att förena sig med dessa i motståndet.g

Sedan dessa oppositionslystna blivit bortvisade, började de omedelbart sända ut brev och andra cirkulär till församlingar som var anslutna till Sällskapet Vakttornet, både inom och utom USA. Så småningom bildades motståndargrupper i en del av dessa församlingar, där de som lät sig bedragas blev ett lättfånget byte på grund av den tilltagande andliga slöhet, som de låtit bemäktiga sig. Dessa vägrade att samarbeta med de trogna, som höll på att alltmer vakna upp för sina privilegier, i arbetet med att uppliva verket att predika om Riket vid den tiden, som kännetecknades av växande fientlighet och förföljelse från prästerskapets sida.h Många församlingar kom sålunda att bestå av en grupp av nitiska, verksamma medlemmar, som stod på Sällskapets sida, och en grupp av andligen sjuka, som var emot Sällskapet och som för att tillgodose sina egna syften sökte tillvälla sig kontroll över mötena i respektive församlingar. Detta var en mycket prövosam tid.

De ärelystna motståndarna sökte därpå tillvälla sig kontroll över Sällskapet Vakttornets lagligen inregistrerade organisation vid dennas nästkommande årsmöte i Pittsburgh, Pennsylvanien, vilket skulle hållas i januari 1918. På grund av den uppkomna tvisten om vem som lagligen skulle sköta Sällskapets angelägenheter föreslogs det i The Watch Tower för 1 november 1917 (sid. 330) att varje församling på förhand skulle företa en omröstning. Den 15 december hade 813 församlingar sänt in sina röster, och sammanräkningen av dessa visade att Rutherford fått 10.869 av de 11.421 röster, som avgivits beträffande posten som president; och alla de andra trogna medlemmarna av Sällskapets styrelse, som hade ombildats i juli 1917, föredrogs framför de upproriska männen.i Denna omröstning gav en god bild av den verkliga inställningen hos de röstberättigade, ty vid Pennsylvanien-organisationens möte, som hölls i Pittsburgh den 5 januari 1918, blev Rutherford och de andra styrelseledamöterna lagligen återvalda, och ingen enda av motståndarna lyckades bli invald.j

Den inre krisen nådde sin höjdpunkt i och med att en framträdande, i bibeln förutsagd händelse, inträffade, nämligen ankomsten av Jehovas ”ängel” eller ”budbärare” (AV), Kristus Jesus, till Jehovas tempel på våren år 1918 för att hålla dom och skilja den ”trogne och omdömesgille slavens” klass från den ”onde slavens” klass. (Mal. 3:1—3; Matt. 24:43—51, NW) Klyftan mellan de två klasserna kunde än tydligare urskiljas sedan motståndarna misslyckats i att vinna sina syften vid Sällskapets årsmöte 1918. Efter mötet i januari stannade motståndarledarna kvar i Pittsburgh för att bilda en egen organisation, som leddes av vad de kallade en ”sjumannakommitté”.k Vid tiden för Åminnelsen, den 26 mars 1918, hade söndringen blivit så fullständig, att en försoning var otänkbar, vilket kom till uttryck däri att motståndarna valde att högtidlighålla minnet av Kristi död för sig själva och inte tillsammans med de mot Sällskapet trogna församlingarna.

Sällskapet hade haft för vana att publicera en ofullständig rapport över antalet närvarande vid Åminnelsen med ledning av de uppgifter som sänts till Sällskapet från församlingar både inom och utanför USA, men på grund av oroligheterna under 1918 — både de som uppstod inom själva Sällskapet och de som rådde ute i världen — gjordes ingen sådan sammanräkning det året. Är 1917 visade emellertid den ofullständiga rapporten efter Åminnelsen (5 april) att det hade varit 21.274 närvarande, allesammans Sällskapets medarbetare. Vid Åminnelsen (13 april) 1919 var, enligt vad den ofullständiga rapporten visar, 17.961 personer närvarande, och detta anger, att det vid den tiden var mindre än fyra tusen som hade upphört att vandra tillsammans med sina trogna forna medarbetare.l Från denna tidpunkt i söndringens historia uppstod det inom den ”onde slavens” klass ytterligare inre misshälligheter och orsaker till splittring mellan dess medlemmar. Dessa sökte slutligen bilda små, oliktänkande grupper, som emellertid efter mycket kort tid fullständigt upplöstes.

Under senare hälften av år 1917 satte de trogna predikare av den ”omdömesgille slavens” klass, vilka gick i spetsen för verket, energiskt i gång med spridningen av boken Den fullbordade hemligheten (den utkom och började spridas också på svenska samma år), ty på mindre än sju månader hade tryckeriet, som Sällskapet anlitade, levererat en upplaga om 850.000 exemplar. ”Omsättningen av sjunde delen är ojämförligt mycket större än omsättningen under lika lång tid av någon annan känd bok med undantag av bibeln.”a Förutom att denna bok blev orsaken till att den ”onde slavens” klass tydligt gav sig till känna, såsom skildringen redan visat, så ledde dess utgivande till att prästerskapet i många delar av kristenheten lät sitt bittraste motstånd komma i dagen. Söndagen den 30 december 1917 var en historisk dag, ty då började en massutdelning av tio millioner exemplar av en sannskyldig brandfackla, traktaten The Fall of Babylon — Why Christendom Must Now Suffer — The Final Outcome (Babylons fall — Varför kristenheten nu måste lida — Det slutliga resultatet), som utgavs såsom ett nummer av The Bible Students Monthly (Eko från talarstolen) och spreds till allmänheten genom den frivilliga tjänsten på söndagarna.b Denna illustrerade fyrasidestraktat innehöll utdrag ur boken Den fullbordade hemligheten, och dess budskap tillfogade prästerskapet stor smärta, i det att det avslöjade den falska religionen. Samtidigt med denna utdelning hölls vida omkring offentliga föredrag i samma ämne och på samma dag.c

Den 12 februari 1918 innehöll tidningspressen följande meddelande från Ottawa i Kanada:

”Departementschefen har, i enlighet med censurbestämmelserna för pressen, utfärdat en förordning, som förbjuder invånare i Kanada att ha i sin ägo ett antal publikationer, bland vilka må nämnas en bok, utgiven av Internationella Bibelstudiesällskapet, med titeln Studier i Skriften — Den fullbordade hemligheten, som är bäst känd såsom ett postumt verk av pastor Russell. [Traktaten] Eko från talarstolen, som också utges av detta Sällskap från dess expedition i Brooklyn i New York, har också förvägrats spridning i Kanada. Den som innehar några av de förbjudna böckerna utsätter sig för faran att bli dömd till böter intill 5.000 dollar och fem års fängelse.”d

Senare uttalade sig Winnipeg (Kanada) Tribune i saken, och sedan man nämnt det här omtalade förbudet, hette det:

”De förbjudna publikationerna anses innehålla uppviglande och krigsfientliga uppgifter. Utdrag ur ett av de senaste numren av [traktaten] Eko från talarstolen anfördes och kritiserades skarpt för några veckor sedan från predikstolen i St. Stephen’s Church av pastor Charles G. Patterson. Attorney General Johnson lät senare införskaffa ett exemplar av skriften från pastor Patterson. Censorns förordning anses vara det direkta resultatet härav.”e

Detta inledde en rad av prästerskapet inspirerade åtgöranden, som var ämnade att nödga regeringarna i Förenta staterna och Kanada att ”oskadliggöra” Sällskapet Vakttornet och dess medarbetare.

(Fortsättning följer.)

[Fotnot]

[Bild på sidan 269]

J. F. Rutherford