Bergspredikan — Hur man förebygger äktenskapsbrott och skilsmässa
SEDAN Jesus hade talat om hur dödsbringande länge närd vrede kan vara, riktade han uppmärksamheten på det sjunde av de tio buden, då han sade: ”Ni har hört att det sades: ’Du skall inte begå äktenskapsbrott.’” — Matt. 5:27; 2 Mos. 20:14; 5 Mos. 5:18.
I Guds lag var äktenskapsbrott belagt med strängt straff — döden för båda skyldiga parter. Detta skulle gälla också en trolovad kvinna som hade sexuellt umgänge med en annan man än den som hon var lovad i äktenskap åt. — 5 Mos. 22:22—24.
Jesus gick emellertid längre i det han sade än till att förbjuda själva handlingen som betecknas äktenskapsbrott. ”Jag säger er”, tillkännagav han, ”att var och en [dvs. varje gift man] som håller i med att se på en kvinna, så att han grips av begär till henne, redan har begått äktenskapsbrott med henne i sitt hjärta.” (Matt. 5:28) Också vid ett annat tillfälle förband Jesus äktenskapsbrott med omoraliska begär i en människas hjärta: ”Inifrån, ur människors hjärta”, sade han, ”utgår nämligen skadliga överväganden: ... äktenskapsbrott.” (Mark. 7:21, 22) Detta kan belysas med vad David fick uppleva, då han såg på en annan mans hustru och ”flammade upp” för henne, vilket ledde till äktenskapsbrott. — 2 Sam. 11:2—4.
Jesus talar inte här om en tillfällig omoralisk tanke som man snabbt slår bort. Nej, han dryftar den situation, där mannen ”håller i med att se” på en kvinna och uppodlar vällustigt begär till henne. Gud, som ”ser till hjärtat”, vet att en gift man, vars hela begär är att begå äktenskapsbrott, kommer att göra det, om tillfälle ges. (1 Sam. 16:7) Från Guds ståndpunkt sett har den mannen redan begått äktenskapsbrott ”i sitt hjärta”, sätet för ömma böjelser, begär och motiv eller bevekelsegrund.
Hur kan man undvika att begå äktenskapsbrott? Jesus använder ett belysande språk, då han säger: ”Om nu ditt högra öga får dig att snäva och falla, så riv ut det och kasta det ifrån dig. Det är ju fördelaktigare för dig att en av dina lemmar går förlorad än att hela din kropp slängs i gehenna. Likaså om din högra hand får dig att snava och falla, så hugg av den och kasta den ifrån dig. Det är ju fördelaktigare för dig att en av dina lemmar går förlorad än att hela din kropp hamnar i gehenna.” — Matt. 5:29, 30.
Skriften kallar ett rättfärdigt handlingssätt för att vandra ”i umgängelse med Gud”. (1 Mos. 5:22; 6:9) Hur skulle man då handla, om ens ”högra öga” (som här står för en persons förmåga att koncentrera sin syn) eller ens ”högra hand” (som syftar på vad man gör, t. ex. med händerna) skulle få en att ”snava och falla”, dvs. avfalla från lydnadens väg inför Gud? I ett sådant fall måste man vidta åtgärder som påminner om att riva ut ögat eller hugga av handen. Varför det?
Eftersom ögat är en mycket viktig kanal, en förbindelseled till sinnet som kraftigt påverkar känslor och handlingar, måste man avhålla sina ögon från att koncentrera sig på otillbörliga ting inom synhåll. (Ords. 4:25; Luk. 11:34) Job gav uttryck åt en tillbörlig syn på saken, då han framhöll: ”Förbund hade jag gjort med mina ögon; huru kunde jag då se på en jungfru?” — Job 31:1, Åkeson; NW.
På liknande sätt måste vi ta oss till vara, så att vad vi företar med våra händer eller med andra av kroppens lemmar inte kränker bibelns moralnormer. Om detta skriver aposteln Paulus: ”Låt därför era lemmar, som är på jorden, vara som döda vad beträffar otukt, orenhet, sexuell böjelse, skadligt begär och vinningslystnad.” — Kol. 3:5.
Det är vanligt att människor går med på att mista en lem rent bokstavligt, om de kan rädda livet på det sättet. Ännu viktigare är det, enligt Jesus, att bildligt talat kasta ifrån sig ögon och händer, så att man undviker ett omoraliskt tänkesätt och omoraliska gärningar, eftersom det bara är på det sättet som människor kan undgå den eviga förintelse, som det brinnande gehenna, ”skräphögen” nära Jerusalem, var en symbol av, den plats där det dag och natt brann eldar som förtärde de orena ting som hamnade på denna plats. — Matt. 5:29, 30, J. B. Phillips.
”För övrigt sades det”, fortsatte Jesus och sade vidare: ”’Vemhelst som skiljer sig från sin hustru skall ge henne ett skilsmässointyg.’” (Matt. 5:31) Guds lag, som gavs genom Mose, tillät en man att skilja sig från sin hustru, om hon ”icke längre finner nåd för hans ögon, därför att han hos henne har funnit något som väcker hans leda”. (5 Mos. 24:1—4) ”Något som väcker hans leda” avsåg uppenbart något annat än äktenskapsbrott, eftersom detta brott, enligt vad som sagts tidigare, var belagt med dödsstraff enligt Mose lag. Men eftersom Gud ”hatar äktenskapsskillnad”, är det rimligt att de giltiga orsakerna till skilsmässa måste ha varit allvarliga, t. ex. att en hustru visade grov vanvördnad för sin man eller drog smälek över hans hus. — Mal. 2:16.
Men inte ens i sådana allvarliga fall vare sig befallde eller uppmuntrade Skriften till skilsmässa. För att avskräcka från hastiga beslut att upplösa äktenskap befallde Gud att en man, som skilde sig från sin hustru, skulle ge henne ett ”skilsmässointyg”. Detta krävde tid till att avfatta intyget och till att rättsligt fullfölja saken. Det kan också ha inbegripit att man måste rådgöra med i behörig ordning bemyndigade personer, som först kunde söka åstadkomma en förlikning.
Med tiden började emellertid judiska äkta män handla trolöst mot sina respektive hustrur genom att skilja sig från dem på vilka obetydliga grunder som helst. (Mal. 2:13—16) På Jesu tid fanns det en förhärskande rabbinsk uppfattning, enligt vilken en man kunde skilja sig från sin hustru ”till och med om hon fördärvade en maträtt för honom”. Enligt en tysk bibelkommentar av Strack och Billerbeck antyder många framställningar i forntida judiska skrifter ”att det bland det judiska folket under Mischnatiden [som omfattade också Jesu dagar] inte fanns något äktenskap, som en man inte, på fullständigt lagligt sätt, summariskt kunde upplösa genom att överräcka ett skilsmässointyg”. Det bör därför inte förundra oss att fariséerna frågade Jesus om det var lovligt att skilja sig ”på vilken grund som helst”. — Matt. 19:3.
Vad ansåg Jesus om skilsmässa? ”Jag säger er”, fortsatte han, ”att var och en som skiljer sig från sin hustru, utom för otukts skull, utsätter henne för att begå äktenskapsbrott, och vemhelst som gifter sig med en frånskild kvinna begår äktenskapsbrott.” (Matt. 5:32) Med full myndighet såsom Messias och Guds Son påvisade Jesus att det inte behagade hans Fader att män skilde sig från sina respektive hustrur, ens på den grund som angavs i Skriften med orden ”något som väcker hans leda”. (Jämför Matteus 19:8.) En man som lät skilja sig från sin hustru på andra grunder än hustruns sexuella omoraliskhet skulle helt enkelt utsätta henne för att begå äktenskapsbrott, om hon inledde sexuell förbindelse med en annan man, eftersom äktenskapet i Guds ögon alltjämt bestod. Jesus tillade att ”vemhelst som gifter sig med en frånskild kvinna”, dvs. en som är frånskild på andra grunder än sexuell omoraliskhet, ”begår äktenskapsbrott”.
Dessa Jesu ord är sannerligen nyttiga. Att han har fastställt sexuell omoraliskhet som den enda grunden för skilsmässa avhåller äkta par, som önskar behaga Gud, från att skiljas för en mängd andra orsakers skull. Och hans fördömande av det omoraliska tänkesätt, som leder fram till äktenskapsbrott, tjänar till att ytterligare nedbringa antalet upplösta äktenskap. För dem som lyssnar till den här förmaningen i Jesu bergspredikan utgör denna en kraftfull hjälp till att förebygga äktenskapsbrott och skilsmässa.