Bergspredikan — ”Avlägg inte alls någon ed”
SEDAN Jesus hade dryftat äktenskapsbrott och skilsmässa, övergick han i sin bergspredikan till att tala om svurna eder. Han förklarade: ”Återigen har ni hört att det sades till människorna förr i tiden: ’Du skall inte avlägga en ed som du underlåter att hålla, utan du skall infria dina löften till Jehova.’” — Matt. 5:33.
De judar som lyssnade till Jesus visste att deras förfäder hade hört mycket ur den mosaiska lagen om svurna eder. Vid vissa tillfällen var det obligatoriskt att svärja en ed. (2 Mos. 22:10, 11; 4 Mos. 5:21, 22) Gång på gång betonar Guds ord hur viktigt det är att man infriar sina löften. — 4 Mos. 30:3, 4; 5 Mos. 23:21—23; Pred. 5:3, 4.
”Men jag säger er”, sade Jesus och fortsatte: ”Avlägg inte alls någon ed, varken vid himmelen, eftersom den är Guds tron, eller vid jorden, eftersom den är fotpallen för hans fötter, eller vid Jerusalem, eftersom det är den store Konungens stad. Inte heller vid ditt huvud skall du avlägga en ed, eftersom du inte kan göra ett enda hår vitt eller svart.” — Matt. 5:34—36.
Var det Jesu avsikt att avskaffa alla eder och löften? Nej, det kan det inte ha varit, eftersom Guds lag, som påbjöd att man skulle svärja en ed vid vissa tillfällen, fortfarande ägde gällande kraft. (Gal. 4:4) Då Jesus rannsakades inför översteprästen, gjorde inte ens han några invändningar mot att man begärde att han skulle avlägga en ed. (Matt. 26:63, 64) När Jesus sade att människor ”inte alls” borde avlägga ”någon ed”, då hänsyftade han på edgång av ett urartat och förvrängt slag. Hur så?
Eder som fick gynnsamt omnämnande i bibeln hade alltid att göra med ytterst viktiga ting, till exempel med beslut som gällde sann gudsdyrkan, slutande av förbund och avläggande av vittnesmål vid domstolsförhör. (1 Mos. 24:2—4, 9; 31:44, 50, 53; 2 Mos. 22:10, 11) Men allteftersom tiden gick blev det vanligt bland judarna att man avgav högtidliga löften i förbindelse med en stor mängd alldagliga angelägenheter. Forntida rabbinska skrifter innehåller till exempel uppgifter om personer som högtidligen lovade att inte sova, inte tala, inte gå och inte ha sexuellt umgänge med sin hustru. Många löften avgavs genom att man använde ordet ”korban”, som betyder ”en gåva tillägnad Gud”. Man trodde att en person genom att uttala detta ord kunde förklara vissa ting vara lika förbjudna för sig själva eller andra som tempeloffren. Om detta sade Jesus till fariséerna:
”Fyndigt sätter ni Guds befallning åt sidan för att behålla er tradition. Mose sade till exempel: ’Hedra din far och din mor’, och: ’Den som förolämpar far eller mor, han må sluta i döden.’ Men ni säger: ’Om en man säger till sin far eller sin mor: ”Vad jag än har, som du kunde få nytta av genom mig, är korban (det vill säga en gåva tillägnad Gud)”’ —, då låter ni honom inte vidare göra något alls för sin far eller sin mor, och på det sättet gör ni Guds ord ogiltigt genom er tradition, som ni har fortplantat.” — Mark. 7:9—13.a
Tillvägagångssättet då man avgav löften hade också blivit förvrängt. I stället för att följa Skriftens exempel, som visade att eder avlades i Guds namn, blev det populärt att svärja eller avlägga ed ”vid himmelen”, ”vid jorden”, ”vid Jerusalem” och till och med vid en annan människas ”huvud” (eller liv). (5 Mos. 6:13; Dan. 12:7) Judiska auktoriteter var oense om hur bindande många av de löften var som hade avgetts i sådana skapade tings namn. Uppenbarligen ansåg vissa personer att de ostraffat kunde ta tillbaka svurna eder. — Jämför Matteus 23:16—22.
Jesus påvisade emellertid att eftersom himmelen var ”Guds tron”, jorden ”fotpallen för hans fötter” och Jerusalem ”den store Konungens stad”, var den ed man svor vid dem liktydig med att man svor vid Guds namn. (Jes. 66:1; Ps. 48:3) Också att avlägga en ed vid någons ”huvud” eller liv var liktydigt med att avlägga eden i Guds namn, eftersom han är livets upphovsman och uppehållare; och ingen människa har sådan makt över sitt liv att hon kan ”göra ett enda hår vitt eller svart”. — Ps. 36:10.
Sedan Jesus hade avrått sina lyssnare från att omdömeslöst avlägga en ed, sade han vidare: ”Låt bara ert ord Ja betyda Ja, ert Nej, Nej; vad som är utöver dessa är nämligen från den onde.” — Matt. 5:37.
Det blev populärt att avlägga eder för att ge större trovärdighet åt vad man sade, eftersom lögn och bedrägeri blivit så allmänt förekommande. Jesus påvisade emellertid att i det dagliga livet borde ett enkelt Ja eller Nej vara helt tillförlitligt och inte behöva ”hjälpas upp” med några svurna eder. Människor som anser sig tvungna att gå ”utöver” detta — genom att oupphörligt svärja på vad de säger — avslöjar att de i grund och botten är opålitliga. De lägger i dagen den ande som härrör från ”den onde”, Satan, djävulen, som bibeln kallar ”lögnens fader”. — Joh. 8:44; Jak. 5:12.
[Fotnoter]
a I själva verket sade en sådan man till sina föräldrar något i den här stilen: Vad er beträffar, så är min egendom ”korban”, en gåva tillägnad Gud, och ni kan inte använda den eller ha någon som helst nytta av den. Genom att uttala ordet ”korban” tillägnade inte en person med nödvändighet Gud sin egendom. Vanligtvis innebar ordet att han bara gjorde den till något likt en gåva tillägnad Gud, så att den person eller de personer som han talade till var förhindrade att använda den. I boken The Life and Times of Jesus the Messiah skriver Alfred Edersheim: ”Det kan inte förnekas att sådana högtidliga löften, med avseende på föräldrar, var bindande och att de faktiskt förekom.”