Att leva med lagen — nu och för evigt
I VISSA länder finns det extremister som antagit en negativ och fientlig inställning till lagen. Men även om rättssystemet har många svagheter, inser rättsinniga människor de fördelar som dessa ofullkomliga system ändå ger nationerna. Juristerna och domstolarna hjälper sannerligen till att rätta till många orättvisor. Uppriktiga och samvetsgranna domare har ådagalagt stor vishet och urskillning, när det gällt att lösa juridiska problem.
Bibeln erkänner också att nationerna har rätt att stifta lagar och övervaka att de efterlevs för folkets bästa:
”Gott uppförande räds inte för domarna; endast brottslingar har något att frukta. ... Staten är till för att tjäna Gud till ditt bästa. Om du bryter lagen, kan du emellertid gott visa fruktan.” — Rom. 13:3, 4, The Jerusalem Bible.
Goda medborgare uppskattar således juristernas bidrag till den allmänna välfärden, och de gör vad de kan för att bistå poliser, domare och andra samvetsgranna ämbetsmän att upprätthålla lag och ordning och bidrar därigenom till ett välordnat samhälle.
Att inte belasta domstolarna
Ett annat sätt på vilket medborgare kan bidra är att lösa tvister och problem utan att belasta rättssystemet, när så är möjligt. Många tvister kan faktiskt undvikas helt enkelt genom att man gör skriftliga överenskommelser. Det är så lätt att glömma eller missförstå ett samtal. Anteckningar om överenskommelser behöver inte alltid göras i form av ett invecklat kontrakt som upprättas av en advokat. Villaägaren kan bara skriva till den andra parten, till exempel en målerifirma (eller en snickeriverkstad, en reparationsverkstad, en rörfirma): ”Jag skriver detta för att bekräfta vårt samtal förra torsdagen, då ni åtog er att måla mitt hus med vit latexfärg i två strykningar. Dörrkarmar, fönsterbågar och knutar skall målas i grönt. Ni skall hålla med färg av god kvalitet. Arbetet skall vara färdigt före september månads utgång 1979 till en kostnad av 4.000 kronor, som skall betalas när arbetet är klart.” En enkel skrivelse av det här slaget skulle kunna förhindra många onödiga och olyckliga tvister.
När det uppstår problem, tycks emellertid många människor i industriländerna, och i synnerhet i Förenta staterna, mena att den bästa lösningen är att vända sig till domstol. ”Kan det verkligen vara hälsosamt för ett samhälle att människor är snara att tvista inför rätta?” frågar Maurice Rosenberg, som är professor i juridik vid Columbia University. ”Amerikaner betecknar i allt större utsträckning många former av oförrätter och bekymmer som juridiska problem, oförrätter som de tidigare skulle ha accepterat som endemiska i en ofullkomlig värld.”
Det finns många problem som juristerna helt enkelt inte kan avhjälpa. En domstol kan förplikta en man att betala underhåll till familjen, men den kan inte tvinga honom att arbeta så att han får pengar. Juristerna kan inte tvinga vare sig en man eller en kvinna att visa sina barn den kärlek, omtanke och värme som skapar ett lyckligt och harmoniskt hem. På dessa viktiga områden i fråga om ansvar och skyldigheter måste människor själva göra en insats, och därtill fordras den rätta viljan.
Varför kalla samman advokater och domare att avgöra frågor som förståndiga människor borde kunna avgöra själva? Genom att tillgripa processer undandrar sig människor ofta sin egen grundläggande skyldighet att vara rättvisa, resonliga och omtänksamma mot sina medmänniskor. (Matt. 22:39) När detta händer, kan man verkligen säga: ”När lagarna mångdubblas, går också civilisationen mot sin upplösning.”
”Många advokater erinrar sig nostalgiskt de dagar, när en människa helt informellt kunde lösa sina problem med grannen och specerihandlaren om hörnet”, heter det i en analys av problemet i New York Times. Inom vissa jurisdiktioner har man gjort försök med att låta opartiska medlare i stället för domstolarna lösa olika tvister. (I Sverige finns något liknande genom det s. k. skiljeförfarandet med hjälp av skiljemän.)
I sådana fall lyssnar medlaren till båda parterna och försöker komma fram till en överenskommelse som båda kan acceptera. Om en förlikning inte kan nås på detta sätt, har man ofta i förväg kommit överens om att medlaren får förelägga parterna en uppgörelse, som han anser rättvis, och denna blir bindande. ”Den grundläggande tanken är urgammal”, heter det i The Wall Street Journal. ”Primitiva samhällen har länge litat till ämbetsmän på orten eller till och med till familjemedlemmar, när det gällt att lösa problem individer emellan.”
En process bör därför tillgripas först sedan alla rimliga försök att underhandla och nå en uppgörelse har misslyckats. Under sådana omständigheter kanske en person — om ärendet är allvarligt och utsikterna att vinna målet är goda — beslutar sig för att vända sig till domstol.
Även sedan en rättegång har inletts, är det emellertid förståndigt att lyssna till skäliga erbjudanden om förlikning. Louis Nizer, en framstående amerikansk advokat och skribent, har uttryckt det kortfattat: ”Att förlikas har sin tid och att strida har sin tid, och sunt omdöme när det gäller att välja är en ovärderlig egenskap hos en rådgivare.”
I sin bergspredikan gav Jesus Kristus på liknande sätt ett praktiskt juridiskt råd och fastställde principer som har stort värde även i våra dagar:
”Var beredd att snabbt göra upp med den som inger klagomål mot dig vid domstol. ... Om någon vill dra dig inför rätta och komma i besittning av din innerklädnad, överlåt då också ytterklädnaden åt honom.” — Matt. 5:25, 40.
En förlikning kräver resonlighet från båda parter. Det kan sällan i någon process sägas att den ena parten har rätt till 100 procent och den andra inte alls.
Tvister inom den kristna församlingen
Med insikt om att tvister även kan uppstå bland troende inom den kristna församlingen, ger bibeln kärleksfullt, men realistiskt, vägledning om hur tvistefrågor skall lösas.
Jesus visade att överläggningar, först enskilt och sedan tillsammans med andra som är vittnen till förhållandena, kan vara effektiva när det gäller att lösa tvister. (Se Matteus 18:15—17.) Detta tillvägagångssätt är mycket praktiskt. Besinningsfulla och erfarna advokater erkänner detta. Båda parter får därigenom tillfälle att öppet begrunda fakta i fallet. Om man inte kan komma fram till ett ömsesidigt erkännande av fakta, då kan, inom den kristna församlingen, en dömande kommitté som består av äldste behandla ärendet.
Byrätterna i det forntida Israel var en liknande anordning. Ett snabbt, praktiskt system för rättskipning sköttes lokalt av lekmän: de erfarna och visa äldste i samhället. De var beredda att avgöra den omstridda frågan och detta utan att vänta sig en viss procent av vinsten i målet, som är brukligt bland somliga yrkesutövare i våra dagar. — 2 Mos. 18:13—26.
Bör de kristna i våra dagar dra tvister inför världsliga domstolar? Aposteln Paulus underströk behovet av att den kristna församlingen avgör sina egna interna tvister: ”Hur kommer det sig att ni, när ni har något emot en annan kristen, drar honom inför rätta och ber en hednisk domstol avgöra fallet, i stället för att ta upp det inför kristna bröder, som kan avgöra vem av er som har rätt? ... Finns det ingen i församlingen som är vis nog att avgöra dessa tvistefrågor? I stället stämmer en kristen sin broder i Kristus och anklagar honom inför dem som inte är kristna. Att sådana lagsökningar överhuvudtaget förekommer är ett verkligt nederlag för er som kristna. Varför inte bara acceptera att bli illa behandlade och lämna saken så? Det skulle vara mycket mer hedrande för Herren om ni själva blev bedragna.” — 1 Kor. 6:1—7, Levande Bibeln.
Detta innebär naturligtvis inte att alla rättsliga åtgärder mellan medkristna är uteslutna. Om det, till exempel för erhållande av ersättning från försäkringsbolag, styrkande av att ett testamente upprättats i laga form eller dylikt, krävs att man inställer sig inför domstol, drar detta ingen vanära över den kristna församlingen, eftersom det i sådana fall inte gäller någon egentlig tvist mellan kristna bröder. Men när det gäller att avgöra de flesta meningsskiljaktigheterna mellan kristna, finns män som är väl förtrogna med bibliska principer tillgängliga i församlingarna. De hjälper nu många att lösa sådana problem utan den offentliga uppmärksamhet och därav följande vanära som en rättegång för med sig. I vissa fall kan den kristna kärleken till och med göra att man hellre ”blir illa behandlad” än skadar församlingens goda rykte i utomståendes ögon.
När sann rättvisa blir rådande
I våra dagars värld dominerar den mänskliga ofullkomligheten både inom rättssystemen och hos dem som handhar dem. Men det kommer inte alltid att vara så. Människans Skapare har lovat att snart avhjälpa den situation som nu är rådande på grund av att regeringarna inte lyckats skänka sann rättvisa åt alla. Under Guds rike skall fullkomlig rättvisa råda tack vare att den inte längre kommer att handhas av blott och bart människor.
Jurister och mänskliga rättssystem kommer att höra det förgångna till. Guds utvalde domare, Jesus Kristus, kommer i stället med övermänsklig insikt att ”icke döma efter som ögonen se eller skipa lag efter som öronen höra. Utan med rättfärdighet skall han döma de arma.” — Jes. 11:3, 4.
Människorna kommer inte att sakna juristkåren och dess ofullkomliga försök att skapa rättvisa. De kommer att glädja sig över att sann rättvisa är rådande för evigt. ”Hans kungliga makt skall fortsätta att växa; hans rike skall alltid ha fred. Han skall regera ... grunda sin makt på rätt och rättvisa från nu och till tidens ände.” — Jes. 9:7, Today’s English Version.
[Ruta/Bild på sidan 11]
”Kan det verkligen vara hälsosamt för ett samhälle att människor är snara att tvista inför rätta?” — Maurice Rosenberg, professor i juridik vid Columbia University i USA.
[Ruta/Bild på sidan 12]
”Finns det ingen i församlingen som är vis nog att avgöra dessa tvistefrågor [mellan kristna bröder]?” — 1 Kor. 6:5, Levande Bibeln.
”En konung skall uppstå, som skall regera med rättfärdighet, och härskare, som skola härska med rättvisa. Var och en av dem skall vara såsom en tillflykt i stormen, ett skydd mot störtskuren; de skola vara såsom vattenbäckar i en ödemark, såsom skuggan av en väldig klippa i ett törstigt land.” — Jes. 32:1, 2.