Tar du anstöt av ofullkomlighet?

OM NÅGON säger eller gör något som du inte tycker om — något som berör dig personligen — väcker detta då anstöt hos dig? Om personen i fråga gör anspråk på att vara kristen, tar du då ännu större anstöt än annars, därför att du väntade ett bättre uppförande av honom? Det är många som upptäcker att de råkat i en sådan situation, de har tagit anstöt av andras ofullkomlighet. De märker kanske att de rentav drar sig bort från tjänsten för Gud. Är det rätt att reagera på det sättet?

De kanske anser att en kristen borde ha vetat bättre än att handla såsom den där människan gjorde. De kanske väntar sig fullkomlighet av henne, eftersom Jesus bjöd oss: ”Ni måste ... vara fullkomliga, såsom eder himmelske Fader är fullkomlig.” (Matt. 5:48, NW) Men Jesus talade inte om fullkomlighet vad våra mentala och fysiska förmågor angår, och inte syftade han heller på syndfrihet, när han talade om fullkomlighet. Det är bara Adam och Kristus som har haft detta slag av fullkomlighet här på jorden. Såsom det framgår av föregående verser, menade Jesus att vi måste vara trogna, ha ett rätt, sunt och fullständigt hjärta, att vi inte lätt får ta anstöt utan bör ha vår lust i barmhärtighet, såsom Jehova har.

Skriften visar att ingen Kristi efterföljare är fri från ofullkomligheter. Petrus frågade till exempel: ”Herre, hur många gånger skall min broder synda mot mig och jag skall förlåta honom?” Tydligtvis syndade de kristna mot varandra på den tiden, annars skulle Petrus inte ha ställt den frågan. När Jesus svarade: ”Ända till sjuttiosju gånger”, visade han också att våra bröder ofta kan komma att synda mot oss och vi mot dem. (Matt. 18:21, 22, NW) Ja, Jesu broder Jakob sade eftertryckligt: ”Vi fela alla många gånger. Om någon icke felar i ord, är denne en fullkomlig man, i stånd till att också tygla hela sin kropp.” (Jak. 3:2, NW) Var bland de kristna har det sedan Kristi död funnits en fullkomlig människa? Är du fullkomlig? Nej, visst inte. Och det är inte heller din broder.

Om du har tagit anstöt, är det mycket troligt att det som bragt dig ur jämvikten inte är någon grov moralisk försyndelse, ty om det hade varit så, skulle den kristna församlingen ha tagit itu med överträdaren för att tukta honom på ett eller annat sätt. Nej, det som blivit dig en stötesten är förmodligen en obetydlig sak, som berörde dig personligen och som gav dig inblick i en ofullkomlig människas tankevärld. Det var inte Jehova eller Kristus som föranledde den andra människan att göra eller säga det som du tog anstöt av. Men du kanske drar dig undan gemenskapen med Gud och Kristus, därför att de inte sände eld ned från himmelen för att tukta syndaren. Du kan till och med — utan att vara medveten om det — få den känslan att du inte kan vara tillsammans med Jehovas organisation, om sådan ofullkomlighet skall komma att tolereras av Gud. Men är det förnuftigt?

Hur skulle det se ut, om de änglar som vakar över Jehovas folk på jorden skulle säga: ”Jehova, vi kan inte ha något att göra med dessa ofullkomliga män och kvinnor, som du använder på jorden för att få din vilja utförd. Antingen måste du avskeda dem eller också går vi”? Du kan inte tänka dig att änglarna skulle handla så, eller hur? Men är det inte just så du handlar, om du tar anstöt av din broders ofullkomlighet?

Det är i själva verket till gagn och nytta för oss alla att Jehova är långmodig mot sitt folk. Om han länge har tolererat den värld, som står honom emot, skall han då vara mindre barmhärtig mot de ofullkomliga män och kvinnor, som uppriktigt strävar efter att göra hans vilja? Glöm aldrig det tålamod och den barmhärtighet, som Gud har visat dig genom att förlåta din syndaskuld. Det är inte rättvist av dig att vägra förlåta din broder en mycket ringare skuld, eller hur? — Matt. 18:23—35.

Låt oss, i stället för att ta anstöt av ofullkomlighet, följa samma visa kurs som Jehovas trogna tjänare i flydda tider. När Jesu lärjungar övergav honom, tog han inte anstöt av detta. Johannes säger att Jesus ”älskade ... dem intill slutet”. (Joh. 13:1, NW) När Johannes och Jakob lät sin mor begära att de skulle få en gynnad ställning i Riket, blev de andra apostlarna uppbragta, men de bragtes inte på fall genom en sådan ofullkomlig handling. De hotade inte med att de skulle överge Jesus, och de saktade inte farten i sin tjänst för Gud. När Paulus vägrade att ta med sig Markus på en missionsresa, kom det till ett häftigt vredesutbrott mellan Paulus och Barnabas, men de bragtes inte på fall till följd av varandras brist på självbehärskning. De begav sig visserligen till skilda arbetsfält, men alla fortfor de i Jehovas tjänst. (Apg. 15:36—40) Det skulle helt visst vara orätt att påstå att Jesus, apostlarna, Barnabas och Markus borde ha slutat upp med att tjäna Gud, därför att deras bröder var ofullkomliga och handlade anstötligt. När du kommer i en liknande situation, bör du följa deras exempel.

Detta innebär inte att en kristen har rätt att förgå sig mot dig eller mot någon annan. Han har inte rätt att göra det, och han menar sig inte heller ha det. Han vet att Jesus sade till sina lärjungar: ”Sen till, att I icke förakten någon av dessa små.” (Matt. 18:10) Det är mycket troligt att din broder söker följa Paulus’ råd: ”Du gör väl i att avhålla dig från att äta kött och dricka vin och från annat som för din broder bliver en stötesten.” (Rom. 14:21) Han vill inte avsiktligt väcka anstöt hos dig. Han vet att han måste sträva efter att överflöda i kärlek och urskillning, för att han skall kunna vara felfri ”och icke bringa andra på fall fram till Kristi dag”. (Fil. 1:9, 10, NW) Detta är den fullkomliga måttstock, som han söker handla i överensstämmelse med — och som han aldrig helt kan följa, så länge han befinner sig i det ofullkomliga köttet, lika litet som du i alla stycken kan följa den. Om du har överseende med dig själv, varför har du då inte överseende med honom?

Din broders ofullkomlighet är i själva verket ett prov för din kärlek till Jehova Gud och hans Son och din hängivenhet för dem. Går du in för att hävda Jehovas namn och framhäva hans rättfärdighet, eller är det ditt eget namn och din egen rättfärdighet du är mån om? Om du uppriktigt önskar försvara Guds namn och ord, kommer du inte att mena att din broders fel ger dig rätt att vägra att uppfylla dina löften till Gud. Om du skall vinna livet beror på om du fortsätter att ha gemenskap med Jehovas folk och ha del i att avge det slutliga vittnesbördet. (Hebr. 10:25; Matt. 24:14) Om du skall bli räddad in i Guds nya värld beror inte mindre på att du fortsätter att älska Jehova av hela ditt hjärta och din nästa såsom dig själv. Denna kärlek ”hyser icke agg för en oförrätts skull”. (1 Kor. 13:5) Kärleken hindrar dig från att ta anstöt av ofullkomlighet. Låt oss då ”framför allt” ha ”intensiv kärlek till varandra, ty kärleken överskyler en mängd synder”. — 1 Petr. 4:8, NW.