Uthållighet genom tro på Jehova
Berättat av Carey W. Barber
NÄR talaren anlände till teatern i Plainfield i New Jersey i USA fann han att polismän hade ställt sig vid ingången till scenen. När han sedan steg upp på podiet, såg han att polisen hade två maskingevär bakom draperierna, vilket betydde att han skulle få tala med dessa riktade mot ryggen. Polisen sade att man hade hört att det skulle bli bråk och oroligheter, och man var där för att upprätthålla ordningen. Men föredraget ”Varför visas religiös ofördragsamhet här i landet i våra dagar?” hölls utan några intermezzon och blev entusiastiskt mottaget av alla åhörarna, och jag var en av dem.
Talaren var J. F. Rutherford, dåvarande president för Watch Tower Bible and Tract Society. I början av 1930-talet var Plainfield ett centrum för motstånd mot Jehovas vittnens arbete. Det var därför som Rutherford beslöt att hålla detta offentliga möte där den 30 juli 1933. Jag kan försäkra er att atmosfären under detta tal om ”ofördragsamhet” var mycket laddad!
Det är erfarenheter liknande denna i de tidiga åren av mitt liv som har stärkt min tro och uppmuntrat mig till att hålla ut i Jehovas tjänst under de gångna sextio åren.
Ett häpnadsväckande nytt projekt
Jag föddes i Trowbridge i Wiltshire i England den 4 juli 1905. Under en liten sammankomst som hölls av internationella bibelforskarna (som Jehovas vittnen då kallades) i Winnipeg i Canada blev jag döpt den 18 april 1921. Jag var då sexton år.
Omkring denna tid började Sällskapet Vakttornet en ny djärv satsning. I stället för att använda kommersiella tryckerier för att få fram Sällskapets inbundna böcker beslöt J. F. Rutherford att med Jehovas hjälp skulle detta arbete nu utföras av överlämnade kristna. En tryckeribyggnad inköptes därför på 18 Concord Street i Brooklyn i New York, och en kallelse gick ut till bröderna som bodde i Canada och i Förenta staterna att komma och ta del i arbetet.
I april 1923 inställde min tvillingbror Norman och jag oss vid Betel, Sällskapets huvudkontor i Brooklyn. Vi var då ännu inte arton år, men vi var redo att börja arbeta på detta nya projekt.
Mitt första arbete var att mata in broschyren Herrens återkomst i en häftmaskin. Tillsyningsmannen förklarade hur jag skulle göra och pekade på den stora högen av broschyrer och sade: ”Skynda på och få arbetet utfört, för Harmageddon kommer!”
Du kanske säger: ”Men många år har gått sedan dess. Det fanns helt visst inte någon orsak att skynda på.” Det är sant att Jehovas vredes dag ännu inte har kommit. Men när man tänker på den utmaning som låg framför oss — att trycka böcker för att predika de goda nyheterna på ”hela den bebodda jorden” — kan du förstå vår känsla av brådska. (Matteus 24:14) Män med erfarenhet av tryckning skakade på huvudet och sade: ”Det kommer inte att lyckas.” Jag kan försäkra dig om att vi nybörjare, som skulle lära oss att trycka och binda böcker, många gånger tyckte att det verkade hopplöst! Det var verkligen ett prov på vår tro och vår uthållighet. Det är därför som jag ofta tänker på orden i Hebréerna 10:36: ”Ni har nämligen behov av uthållighet, för att ni, sedan ni har gjort Guds vilja, måtte få uppfyllelsen av löftet.”
Uthållighet krävdes för att predika
Predikoarbetet från dörr till dörr var någonting helt nytt för oss på den tiden, och det fanns religiösa motståndare.
En lördagseftermiddag inte lång tid efter det att jag hade kommit till Betel blev min bror Norman och jag tillsammans med en annan Betelbroder tagna av polisen, då vi besökte människor för att tala med dem om Guds ord. Vi fick reda på att i det här området var det emot lagen att sprida biblisk litteratur från hus till hus, och vi blev bötfällda. Eftersom vi inte visste hur vi skulle gå till väga i sådana frågor, betalade vi böterna.
Men vi var alla tre upprörda över att ett sådant förfaringssätt kunde tillåtas i ett ”fritt” land. I stället för att dämpa vårt beslut att predika de goda nyheterna ökade det vår nitälskan. Vårt lilla intermezzo var bara ett i en kampanj som sattes i gång och som skulle fortsätta att öka i intensitet under årens lopp. Jehovas vittnen gav inte upp utan kamp! Jag skall berätta mer om det senare.
Tillräckligt av det materiella
Jag hade inga pengar kvar sedan jag betalt böterna och tagit mig tillbaka till Betel. Men jag kan ärligt säga att från den tiden och till nu har jag aldrig saknat tillräckligt med mat, kläder eller husrum. Jag vet att somliga inte tog del i heltidstjänsten på grund av fruktan för att inte få sina dagliga behov tillgodosedda. Andra lämnade heltidstjänsten därför att de ansåg att bidragen inte var tillräckliga för att tillfredsställa deras behov. Eller också var de inte säkra på att de skulle bli omhändertagna när de blev gamla, och därför skaffade de sig ett förvärvsarbete. Men min tro på Jehovas löfte att förse mig med de nödvändiga tingen i livet har hjälpt mig att hålla ut i heltidstjänsten. (Matteus 6:25—34) Jag har full tillförsikt att Jehova aldrig kommer att överge mig. — Hebréerna 13:5, 6.
Jag har varit utan vissa lyxartiklar, men jag har alltid varit tillfredsställd med det som Jehova har gett. Jag har lärt av erfarenhet att om någon ”först [söker] ... riket och hans rättfärdighet” (Matteus 6:33), skall Gud förse honom med allt det han behöver för att kunna hålla ut och vara lycklig. Jag kan personligen styrka sannfärdigheten i Ordspråksboken 10:22 (NW): ”Jehovas välsignelse — det är den som gör rik, och han lägger ingen plåga därtill.”
Rättsliga strider
Med tiden lärde jag mig att köra en liten press, och bland de många arbeten jag fick utföra var att trycka de juridiska anvisningar som användes av broder Rutherford och andra i de rättsliga striderna mot dem som ”övar våld i lagens namn”. (Psalm 94:20) Då andra världskriget var som hetast i början av 1940-talet, såg det verkligen ut som om motståndarna skulle göra slut på vårt arbete. Men jag blev mycket uppmuntrad av det som hände den 3 maj 1943, då Jehova gav sitt folk segrar som genljöd vida omkring! Förenta staternas högsta domstol dömde till vår fördel i tolv av tretton mål!
Ett verkligt framträdande fall som jag minns var målet Murdock mot staten Pennsylvania och som gällde avgift för handelsrättigheter. (Frågan var om ett vittne måste skaffa sig handelsrättigheter och betala en avgift för att få predika.) Domstolen upphävde ett föregående beslut och framhöll: ”Det påstås emellertid att det förhållandet att avgift för handelsrättigheter kan tysta ner eller kontrollera denna verksamhet är oväsentligt i sammanhanget. Men det skulle betyda att man åsidosätter syftet med denna avgift. Det är en avgift för handelsrättigheter — och nu utkrävs den för att man skall få utöva ett privilegium eller en rättighet som den amerikanska grundlagen förlänar. En delstat har inte rätt att uppställa ett krav på medborgarna för att de skall få komma i åtnjutande av rättigheter som landets grundlag förlänar dem.” Vilken seger för Guds folk!
Dessa händelser och det sätt på vilket Jehova ledde saker och ting var en källa till styrka för mig och visade att han kan låta allting utfalla till nytta för dem som älskar honom.
Spännande sammankomster!
Låt oss gå tillbaka till år 1922 igen. Från det året och fram till 1928 höll bibelforskarna sju mycket viktiga sammankomster. Det var mitt privilegium att antingen vara med vid var och en av dessa sammankomster eller ta del i att trycka och dela ut de spännande resolutioner som antogs vid alla dessa sammankomster. Att vara bland konventdeltagarna och ta del i allt det som försiggick där byggde upp min tro, och jag visste att jag skulle kunna hålla ut med Jehovas hjälp.
Ibland försökte upphetsade pöbelhopar upplösa våra fridfulla sammankomster. Jag var med vid Madison Square Garden i New York söndagen den 25 juni 1939, då grupper från Katolsk aktion försökte hindra att det offentliga föredraget ”Herradömet och freden” hölls av J. F. Rutherford. Men vi var redo.
Några av oss från Betel hade tillsammans med andra bröder fått till uppgift att vara ordningsvakter. Omkring klockan 16 var de flesta av åhörarplatserna fyllda med vittnen med undantag av läktarutrymmet bakom talaren. Kort efter det att mötet hade börjat kom en pöbelhop på omkring 500 anhängare till Charles E. Coughlin, en välkänd katolsk ”radiopräst” på 1930-talet, in och fyllde sektionen på läktaren. Lite senare var det någon som signalerade med ljus i denna sektion. Det var ett i förväg uppgjort tecken för pöbelhopen att sätta i gång.
”Heil Hitler!” ”Viva Franco!” och andra rop kom från just den sektionen. Vad skulle Rutherford göra?
”Lägg märke till att nazister och fascister i dag försöker upplösa detta möte, men med Guds hjälp skall de inte lyckas”, sade broder Rutherford från podiet. Vi applåderade alla och gav honom vårt stöd. Sedan förde ordningsvakterna ut inkräktarna.
Vilken spännande sammankomst! Erfarenheter liknande denna tjänade till att pröva vår hängivenhet för Jehova och vår tro på att han verkligen skulle hjälpa sitt folk. Sådana episoder höll min tro på Jehova levande och uppmuntrade mig till att hålla ut i hans tjänst.
Stridsfrågan angående kristen neutralitet
I början av andra världskriget kom frågan om kristen neutralitet i världsliga konflikter i förgrunden, och än en gång befann jag mig mitt uppe i striden!
De av oss som var i den åldern att vi skulle göra vår militärtjänst fick en kallelse att inställa oss för inskrivning hos militärmyndigheterna på platsen. Vi gick igenom den fysiska undersökningen och ansökte om frikallelse från militärtjänst alldeles som lagen tillät. Militärmyndigheterna försökte ihärdigt neka oss frikallelse. Men Jehova var än en gång med oss — inte en enda av oss togs från vårt arbete på Betel. Om alla de yngre bröderna på Betel hade kallats in till militärtjänst, skulle det viktiga kristna predikoarbetet ha blivit allvarligt lamslaget.
På grund av att det gjordes inskränkningar i friheten i många länder, hade man som en försiktighetsåtgärd för Betelfamiljens säkerhet byggt en tillflyktsort i South Lansing i New York. Men den behövde aldrig användas för detta syfte. I stället blev byggnaden under Jehovas ledning senare omändrad till ett hem för elever och till en skola och kallades Vakttornets Bibelskola Gilead. Detta hände medan andra världskriget fortfarande rasade. År 1943 började den första klassen med 100 elever. Skolan (som jag senare skulle ha stor nytta av) användes för att öva missionärer att sprida de goda nyheterna om Guds rike.
Andra arbetsuppgifter
Jag hade då, år 1943, varit på Betel i tjugo år, och fastän världshändelserna tycktes nå sin höjdpunkt, hade i själva verket det världsomfattande predikoarbetet bara börjat komma i gång.
Några år senare, år 1948, fick jag en annan arbetsuppgift. Jag blev sänd ut som resande representant för Sällskapet, och detta skulle bli mitt förordnande under de följande trettio åren. Det skulle vara omöjligt att försöka berätta om allt det som hände under denna tid!
Mitt första förordnande blev område nummer 6, som omfattade västra Förenta staterna. Och vilket område det var! Det började i San Diego i Kalifornien och sträckte sig norrut till kanadensiska gränsen, en distans på omkring 2.400 kilometer. Det fortsatte från västkusten mot Klippiga bergen, östra Washington, Idaho och Montana. Sedan sträckte det sig söderut och omfattade hela Wyoming, Utah, Nevada, New Mexico, nordvästra Texas och Arizona och tillbaka till Kalifornien. På den tiden kunde det vara en sträcka på 1.500 kilometer mellan de platser där Jehovas vittnen höll sina kretssammankomster. Jag fick verkligen se till att jag tillryggalade kilometerna i min bil för att vara framme när det började.
Men det var ett underbart privilegium för mig att färdas över hela Förenta staterna och vara tillsammans med trogna bröder och systrar i deras tillbedjan och tjänst för Jehova Gud. Att arbeta tillsammans med dem i att förkunna de goda nyheterna var sannerligen, trosstärkande.
Jag kommer ihåg en kär trogen syster som hette Emma och som bodde i New Mexico. Under många år tjänade Emma som heltidsförkunnare av de goda nyheterna. Hon gick till fots i ett mycket ödsligt område av delstaten. Hon vittnade från hus till hus varje dag, och om det blev kväll stannade hon antingen hos en gästfri familj eller lade sig ner varhelst hon kunde finna en skyddad plats. Ibland såg boskapsskötare på häst henne traska fram och ropade: ”Vill tant ha skjuts?” Hon satt då upp bakom dem och fick rida några kilometer. Hennes stora kärlek till och nit för Jehova uppmuntrade mig att hålla ut i Guds tjänst.
Efter åtta år erfor jag en annan stor förändring. Jag blev kallad till Gileadskolans tjugosjätte klass år 1955. I samma klass var en pionjärsyster (en heltidsförkunnare), Sydney Lee Brewer från Canada. Sedan vi utexaminerats från skolan reste jag inte i väg ensam, utan Sydney och jag gifte oss då vi lämnade Gileadskolan och reste till vårt missionärsdistrikt. Vi skulle besöka och uppmuntra församlingar i Chicagoområdet. Detta var den 18 februari 1956. Vi tillbringade i själva verket vår smekmånad med att betjäna församlingarna. Sydney arbetar fortfarande tillsammans med mig som en trogen medarbetare. Hennes flitiga ansträngningar har varit en källa till uppmuntran för många.
Efter omkring trettio år i resetjänsten fick jag på hösten år 1977 ett brev från huvudkontoret som inbjöd mig att tjäna som medlem av Jehovas vittnens styrande krets. Och så återvände jag till mitt gamla goda hem — Betel i Brooklyn. Att få ha en liten del i den verksamhet som utövas av Jehovas folks styrande krets är en ära och ett privilegium som är obeskrivligt.
När jag ser tillbaka på omkring sextio år i Jehovas tjänst — vad skall jag då säga? Jag har sett Jehovas vittnen öka från några få tusen år 1923 till mer än två millioner år 1982. Jag har sett motståndare som försökt stoppa predikoverket, men de har misslyckats. Jag har haft privilegiet att få träffa tusentals Jehovas vittnen och vara tillsammans med dem över hela Förenta staterna och i många andra länder. Även om jag har haft en del påfrestande erfarenheter, har min tro på Jehova och mitt beslut att hålla ut i hans tjänst gjort det möjligt för mig att gå igenom dem.
Jag känner det som kung David då han blev gammal och önskade lovprisa Jehova för att han var en sådan kärleksfull herde för honom. (Psalm 23) Jag har, liksom David, inte saknat någonting — Jehova har verkligen vattnat och vederkvickt min själ under alla dessa år. Min förhoppning är att min tro på och kärlek till den trogne herden, Jehova Gud, skall öka. Jag ber om att han skall ge mig den styrka som är nödvändig för att fortsätta att troget hålla ut ”i Herrens [Jehovas] hus i alla mina livsdagar”. — Psalm 27:4.
[Bild på sidan 24]
J. F. Rutherford talar i Madison Square Garden år 1939