Frågor från läsekretsen

● Jesus sade: ”Låt de döda begrava sina döda.” Betyder detta att vi såsom kristna inte bör ta tid med att gå på begravningar? — L. S., Tyskland.

Skildringen i Matteus 8:21, 22 (NW) lyder: ”Då sade en annan av lärjungarna till honom: ’Mästare, tillåt mig att först gå bort och begrava min fader.’ Jesus sade till honom: ’Fortsätt att följa mig, och låt de döda begrava sina döda.’ ” Dessa ord utgör inget hinder för att man bevistar en begravning. Den man som Jesus här talade till hade sagt till honom, att han önskade gå bort och begrava sin far, men detta betydde inte att mannens far redan var död, ty om hans far hade varit död vid detta tillfälle, skulle sonen helt visst ha varit vid sin fars bår och inte stått och lyssnat till Jesus. Vad mannen menade var emellertid att hans far var gammal och att han förr eller senare skulle dö. Och därför ville mannen vänta med att följa Jesus, till dess han hade tagit vård om sin far intill dennes död och kunde få mottaga sin döende fars välsignelser och därefter uppfylla hans önskan, att sonen pietetsfullt skulle tillsluta hans ögon, sedan döden inträtt. Detta skulle för obestämd tid ha hindrat mannen att följa Jesus, och därför sade Jesus detta om att låta de döda begrava sina döda. Mannens släktingar följde tydligtvis inte Jesus på vägen till livet och var alltså andligen döda, och det kunde överlåtas åt dem att begrava mannens far, då han dog. Men när kristna människor i vår tid, som har överlämnat sig åt Gud och vandrar på vägen till liv, bort undan denna världens fördömelse, får ett dödsfall i familjen och ordnar med begravning, kan man då med rätta säga att detta är ett fall där de (andligen talat) ”döda” begraver de döda? Nej. Mannen i den bibliska berättelsen ville gå hem för att begrava sin far, inte för att avge ett vittnesbörd genom att hålla ett begravningstal.

Men kristna människor, som överlämnat sig åt Gud, ordnar det så, att ett vittnesbörd om sanningen blir avgivet vid begravningen. Detta är att ta vara på ett tillfälle, Jesus gick till Jairus’ hem, där man höll på med begravningsceremonierna över hans döda dotter, och uppväckte henne. Han gick också fram till begravningsprocessionen med änkans son i Nain och reste upp ynglingen från de döda. Petrus begav sig till Dorkas’ begravning i Joppe, och reste upp henne från de döda. (Mark. 5:22—24, 35—42; Luk. 7:11—15; 8:41, 42, 49—55; Apg. 9:36—41) Dessa begravningar erbjöd rika möjligheter att avge vittnesbörd om Riket och Messias, och Jehovas vittnen i våra dagar begagnar på samma sätt de tillfällen som begravningar erbjuder, och ett omfattande vittnesbörd blir avgivet både av den som håller begravningstalet och av andra bröder, som är närvarande vid en sådan begravning.

Hur förhåller det sig då med att gå på en begravning, där en präst som tillhör någon av de många falska religionerna officierar? Vi förfäktar inte detta som en allmän sedvänja, ty en sådan skulle vara mycket oförståndig. Det finns emellertid omständigheter, då de som är i sanningen skulle kunna bevista en sådan begravning — och göra det utan att klandras härför. Nära anförvanter, som på grund av orsaker som de inte råder över känner sig förpliktade att gå till någon av de falska religionernas kyrkobyggnader för att se någon älskad bli begraven, går dit för att övervara begravningen och för att kanske kunna trösta andra bland de närvarande. De går inte dit för att utöva falsk tillbedjan, om de är i sanningen. Det är samma förhållande som när en man på aposteln Paulus’ tid gick in i ett avgudatempel för att få något att äta. Han gick dit för att få ett mål mat, inte för att tillbedja. (1 Kor. 8:7—10) En annan broders samvete var kanske inte tillräckligt starkt för att tillåta honom att göra detta, och hans svaga samvete kunde ta anstöt, om han fick se sin kristne broder på ett sådant ställe för att få sig ett mål mat. Även om vi alltså inte förordar att man skall bevista begravningar, där en präst officierar, tillkommer det inte oss att kritisera eller fördöma, utan vi vill låta Gud döma vår broder, som enligt sitt samvete kan känna sig förpliktad att bevista religiösa ceremonier med en präst som officiant.

● Vakttornet för den 15 juni 1952 återgav texten om hur Abel frambar offer till Jehova av ”de förstfödda hondjuren i sin hjord”. Varför frambar Abel såsom offer ett av hondjuren bland fåren, när det i allmänhet var ett handjur som krävdes till offer? — W. F., Massachusetts.

Det fullständiga citatet i Vakttornet var 1 Moseboken 4:3—7, enligt Youngs översättning. Denna översättning hade inte valts med tanke på uttryckssättet i vers 4, som frågan rör sig om, utan på grund av den mening som denna översättning ger åt vers 7, nämligen att det var ett syndoffer som hukade vid Kains dörr, och att han, om han begagnade sig härav, kunde frambära ett välbehagligt offer åt Gud, så som Abel gjorde, dvs. ett blodigt offer. När Young återger det hebreiska uttrycket i vers 4 med ”förstfödda hondjuren”, har han emellertid orätt. Det är sant att ordet ”förstfödda” i hebreiskan här har den feminina formen, men det betyder inte att det här rörde sig om förstfödda hondjur. I hebreiskan står ordet för förstfödda bland människor i genus maskulinum, men för förstfödda bland djur i genus femininum, och förstlingsfrukten bland växterna återges med ännu en annan form av rotordet. Detta betyder lika litet att alla förstfödda bland djuren är hondjur som att alla förstfödda bland människor är manliga individer. Just här har alltså andra översättare rätt, då de i 1 Moseboken 4:4 återger det hebreiska uttrycket med rätt och slätt ”det förstfödda”, utan att ange något genus. Det finns alltså ingen orsak att fråga sig varför Abel frambar förstfödda ”hon” djur, ty när skildringen blir rätt översatt, säger den inte att han gjorde detta.