Frågor från läsekretsen
● Är det möjligt för kristna i vår tid att driva ut demoner genom att frambära bön för en demonbesatt person? — USA.
Bibeln visar att det kan vara mycket mera förknippat med att göra en person fri från att behärskas av demoner än att helt enkelt frambära en bön för hans skull.
Under det första århundradet v.t. hade vissa kristna, fastän inte alla, genom Guds ande fått förmåga att driva ut demoner. (1 Kor. 12:29, 30; Jämför Matteus 10:8.) Detta åstadkoms i allmänhet genom att man i Jesu Kristi namn befallde demonerna att släppa sitt grepp om dem som var besatta. — Apg. 16:16—18; jämför Apostlagärningarna 19:13—16.
Men bibeln ger inte någon antydan om att förmågan att ögonblickligen driva ut demoner, eller några andra av andens mirakulösa gåvor, skulle förbli hos de kristna århundrade efter århundrade. Tvärtom skulle de mirakulösa gåvorna upphöra. Den inspirerade aposteln Paulus skrev: ”Vare sig det finns gåvor att profetera, skall de avlägsnas; vare sig det finns tungomål, skall de upphöra; vare sig det finns kunskap [som mottagits genom underverk], skall den avlägsnas.” (1 Kor. 13:8, NW) Närhelst andens mirakulösa gåvor överbringades var en eller flera av Jesu Kristi direkt utvalda apostlar närvarande. (Apg. 2:1, 4, 14; 8:9—20; 10:44—46; 19:6) Följaktligen är det logiskt att dra slutsatsen att dessa gåvor upphörde att förmedlas i och med apostlarnas död och att de mirakulösa gåvorna själva upphörde när de som ägde dem dog.
Dessutom var ett av de viktigaste skälen till att de mirakulösa gåvorna gavs att det skulle bevisas att Guds godkännande, som tidigare hade vilat över den judiska församlingen, nu hade överflyttats till den kristna församlingen. (Apg. 2:32, 33, 38—41; Hebr. 2:1—4) I vår tid behövs inte mirakulösa gåvor för att bevisa detta. Den nutida judiska församlingen kan inte uppfylla den mosaiska lagens krav, eftersom den inte har något prästerskap i Arons släkt och inte har något tempel på den forntida platsen i Jerusalem.
Att man utför gärningar som ser ut att vara mirakulösa är heller inte det mest avgörande beviset som fastslår vilken som är den av Gud godkända församlingen. Jesus Kristus sade: ”Icke kommer var och en in i himmelriket, som säger till mig: ’Herre, Herre’, utan den som gör min himmelske Faders vilja. Många skola på ’den dagen’ säga till mig: ’Herre, Herre, hava vi icke profeterat i ditt namn och genom ditt namn drivit ut onda andar [demoner, NW] och genom ditt namn gjort många kraftgärningar?’ Men då skall jag betyga för dem: ’Jag har aldrig känt eder; gån bort ifrån mig, I ogärningsman.’” (Matt. 7:21—23) Jesus visade alltså att till och med somliga ”ogärningsmän” skulle vara i stånd att driva ut demoner. Det är tydligt att Satan, demonernas ledare, skulle tillåta detta konststycke, som skulle ge sådana personer sken av att vara ”rättfärdighetens tjänare”. (2 Kor. 11:13—15) Men beträffande det verkliga och äkta kännetecknet på sina sanna lärjungar framhöll Jesus: ”Om I haven kärlek inbördes, så skola alla därav förstå, att I ären mina lärjungar.” — Joh. 13:35
Fastän sanna kristna inte påstår sig ha någon övermänsklig förmåga att driva ut demoner, betyder inte detta att de inte kan hjälpa dem som lider på grund av att de hemsöks av demoner. De kan uppsända bön för sådana människors skull, inte i ett försök att åstadkomma att demonerna omedelbart blir utdrivna, men väl om att de som är plågade på detta sätt skall få andlig kraft att stå emot demonernas angrepp. Sanna kristna kan också framhålla vad bibeln har att säga om att stå emot onda andekrafter. (Ef. 6:10—18) Sedan måste de som menar att de själva är ansatta av demonerna personligen anstränga sig för att bli fria från sådana hemsökelser, och de måste också uppriktigt önska följa bibelns råd. De kan vara säkra på att Jehova skall välsigna deras uppriktiga och beslutsamma ansträngningar. (Jak. 4:7) Exempel från verkliga livet bevisar att många på så sätt har blivit fria från demoners angrepp.
● Finns det någon verklig invändning mot att ett Jehovas vittne ”sällskapar” med en person som inte är ett vittne men som respekterar den kristnes trosuppfattningar? — USA.
Bibeln har inte någonting att säga om ”sällskapande”, eftersom detta är en nutida sedvänja, men den innehåller vägledande principer.
Hängivna kristna betraktar inte ”sällskapande” som rätt och slätt förströelse. I stället betraktar de det som en form av kurtis eller uppvaktning, ett allvarligt steg i riktning mot äktenskap. När det gäller äktenskap, uppmuntrar bibeln en kristen att välja en partner som är ”i Herren”, en troende, och inte bara någon som ”respekterar ens trosuppfattningar”. (1 Kor. 7:39) Den som sällskapar med en icke troende i avsikt att finna en äktenskapspartner handlar således tvärtemot bibelns allvarliga förmaning.
Somliga icke troende kan visserligen respektera en kristens trosuppfattningar, men ändå följer de inte själva Guds ords råd. När det förhåller sig så, kan de vara benägna att ta sig vissa friheter med någon av det motsatta könet. En kristen är inte immun mot köttets begär, och därför skulle han kunna ge efter för frestelse när han är tillsammans med en icke tioende. ”Låt er inte vilseledas”, varnar bibeln. ”Dåligt umgänge fördärvar nyttiga vanor.” — 1 Kor. 15:33, NW.
Även om man undviker omoraliskt uppförande, är en icke troende inte gott sällskap. En person som inte är en hängiven tillbedjare av Jehova Gud kan inte vara en källa till verklig uppmuntran för den som är det. En icke troende kan visserligen förefalla vara en ”god människa” och respektera den troendes uppfattning, men det är ändå så att han eller hon inte uppskattar andliga ting. I avsaknad av andlig syn skulle han eller hon inte styrka den troende i en föresats att vara trogen mot Gud. Tvärtom skulle den icke troende, eftersom han eller hon tänker på äktenskap, uppmuntra den kristne att visa ringaktning för Guds råd om att ”gifta sig ... blott ... i Herren”.
Det är därför förståndigt av en överlämnad kristen att söka sig en äktenskapspartner bara bland dem som är troende och som äger andlighet. — Jämför 5 Moseboken 7:3, 4; Nehemja 13:26, 27; Malaki 2:10—12.
● Kan det, i fall som gäller äktenskapsbrott, förekomma några omständigheter under vilka den skyldiga parten kan få skilsmässa och av församlingen betraktas som fri att gifta om sig? — Jamaica.
Det kan finnas omständigheter som gör det möjligt att församlingen, genom sina förordnade äldste, intar denna ståndpunkt. Men innan vi begrundar vilka dessa omständigheter kan vara, bör vi först göra en återblick på de grundläggande bibliska principer som gäller skilsmässa.
Jesu ord i Matteus 5:31, 32 och 19:9 visar att det förhållandet, att en gift person begår ”otukt” (grek.: porneiʹa), utgör den enda grund till skilsmässa som är rättsgiltig i Guds ögon. Hans ord visar också att Gud ger den oskyldiga parten rätt att göra slut på äktenskapet, att få till stånd en upplösning av äktenskapsbanden.
Man bör emellertid lägga märke till att det inte helt enkelt är otuktshandlingen som åstadkommer att dessa band blir upplösta. Den oskyldiga parten kan välja att förlåta den äktenskapsbrytande partens orätta handling. I ett sådant fall förblir äktenskapsbanden intakta. Den avgörande faktorn i alla sådana fall är följaktligen den oskyldiga partens beslut att antingen förlåta eller vägra att förlåta den äktenskapsbrytande parten.
Hur förhåller det sig då om den ena parten har begått ”otukt” och den oskyldiga parten därefter vägrar att ta tillbaka honom eller henne, kanhända vägrar att bo i samma hem eller, fastän man lever i samma hem, vägrar att ha sexuellt umgänge med den skyldiga parten, och ändå inte inför någon domstol i landet söker laglig skilsmässa? Hur skulle det vara om denna situation fortsatte under en längre tid, ett år eller till och med flera år, och därigenom den som hade begått det orätta berövades möjligheten att ha något som helst ärbart sexuellt umgänge, vilket skulle ske genom att den andra parten medgav äktenskapsrätten?
Bibeln visar att gifta personer inte bör undanhålla varandra äktenskapsrätten ”annat än efter inbördes samtycke för en fastställd tid”, och följaktligen bara tillfälligt, eftersom de i annat fall lätt kunde komma i frestelse. (1 Kor. 7:2—5, NW) Att beröva en äktenskapspartner denna rätt under en längre tid eller obegränsad tid skulle vara ett kärlekslöst handlingssätt. Om den part som inte hade begått äktenskapsbrott gjorde detta, skulle det utgöra bevis för att han eller hon inte verkligen hade förlåtit äktenskapsbrottet. Den som försyndat sig har då i verkligheten blivit förskjuten som äktenskapspartner av den part som inte begått äktenskapsbrott. Och alldeles som vi har sett, beror den skriftenliga upplösningen av ett äktenskap ytterst på det beslut som den part som inte begått äktenskapsbrott fattar i fråga om att förlåta eller att inte förlåta den andra partens ”otukt”.
Jehova Gud skulle helt visst vara medveten om ett sådant förkastande, även om den part som inte begått äktenskapsbrott underlät att vända sig till ”kejsarens” domstol för att få en formell bekräftelse av äktenskapets upplösning. Det är bra att komma ihåg att det är Jehovas gudomliga domstols lagar som är av största vikt. Kejsarens myndighet är relativ och avgör inte om äktenskapsbanden är upplösta eller förblir intakta i Guds ögon. (Jämför Apostlagärningarna 5:29.) Kejsaren kan enbart säga om han ger sitt lagliga erkännande åt äktenskapet eller inte. När den skriftenliga grunden (”otukt”) inte är för handen, kan visserligen kejsaren bevilja skilsmässa, men denna är inte giltig i Guds ögon, så långt att de personer som fått skilsmässa är fria att gifta om sig.
När den kristne ”anbefaller ... [sig] åt varje mänskligt samvete”, kommer han naturligtvis att med rätta sträva efter att få ett sådant lagligt erkännande av staten, vare sig det gäller äktenskap eller skilsmässa. (2 Kor. 4:2, NW) Men detta lagliga erkännande är inte den viktiga faktorn — det är Guds rättsliga beslut som är det. Då det förhåller sig så och då det är den oskyldiga partens beslut att förlåta eller att inte förlåta som är den avgörande faktorn för upplösandet av ett äktenskap — vad kan då den skyldiga parten göra, när han eller hon ställs i en situation i vilken den oskyldiga parten inte har förlåtit honom eller henne men ändå inte vill skaffa formell bekräftelse inför kejsaren på att äktenskapet blivit upplöst? Den skyldiga parten kan då vidta åtgärder för att fastställa att han eller hon verkligen har blivit förskjuten av den part som inte begått äktenskapsbrott. Detta bör först göras inför församlingens äldste, så att de får framlagda för sig bevis för att det är fråga om ett otvetydigt och konsekvent — inte tillfälligt — förskjutande. Sedan kan den person vars äktenskapspartner vägrar att förlåta vända sig till kejsarens domstolar och söka lagligt erkännande av detta förskjutande, i det att han eller hon använder vilka som helst sanningsenliga skäl till skilsmässa som dessa domstolar godtar, varefter han eller hon blir fri att gifta om sig. I länder där det inte finns någon anordning för skilsmässa, bör hans eller hennes procedur följa beskrivningen på sidan 150 i boken Verklig fred och säkerhet — varifrån?
När de äldste i en församling har med ett sådant fall att göra, bör de väga alla angelägenheter på ett förståndigt och omdömesgillt sätt, så att de kan avgöra om det verkligen finns tydliga och övertygande bevis för att den part som inte begått äktenskapsbrott har förskjutit den andra. Det kan till exempel vara så att den som blivit kränkt inte vill återuppta det sexuella samlivet under några veckor eller rentav månader på grund av att äktenskapsbrottet fortfarande är i färskt minne. Detta skulle inte innebära ett verkligt förskjutande. Man bör också lägga märke till att det som lagts fram i detta sammanhang inte innebär att underlåtenhet att ge äktenskapsrätten i sig självt är grund till skilsmässa. Det måste ha varit så att ”otukt” (den skriftenliga grunden till skilsmässa) har begåtts av den som därefter berövats äktenskapsrätten och som i själva verket blivit förskjuten av den part som inte begått äktenskapsbrott.