Vad säger bibeln?

Finns det ett brinnande helvete?

LÄRAN om pina efter döden förkunnas av de större religionerna inom kristenheten såväl som av hinduismen, buddismen och muhammedanismen. Bekänner du dig till någon av dessa religioner?

Enligt den katolska läran kommer helvetets plågor att ”hemsöka den syndiga själen omedelbart efter döden”. (The Catholic Encyclopedia for School and Home) Är detta vad du har blivit lärd? Visste du att buddisterna tror att det finns både heta och kalla helveten? De som blir inspärrade i ett av de heta helvetena beskrivs bli huggna i stycken och sedan återkallade till livet, endast för att lida samma straff. Om den muhammedanska föreställningen beträffande dem som pinas i helvetet läser vi: ”De kommer att leva ’i heta ångor och kokande vatten och i ett dunkel av becksvart rök’. De ’skall stekas på flammande eld och skall få dricka ur en kokande källa! Ingen föda skall de ha, utom det otäcka törnet, som inte skall föda dem eller hjälpa mot hunger.’ De skall förbli där i evigheter. Inget kallt skall de smaka eller dricka.” — Encyclopædia of Religion and Ethics.

Sådana läror om helvetet grundar sig på uppfattningen att någonting, en ”själ”, fortlever när kroppen dör. Man menar att ”själen” kommer till en plats av lycksalighet eller av pina, beroende på det slags liv en människa har levat.

Det har sagts att hotet om helvetesstraff avskräcker från brott. Således heter det i M’Clintock och Strongs Cyclopædia (i ett citat från Knapps Christian Theology): ”Att hota med ett uttryckligt straff har långt större verkan på både bildade och obildade människor, när det gäller att avskräcka från brott, än att tala om och komma människor att förvänta blott och bart syndens naturliga följder, även om de är aldrig så förskräckliga.”

Men har läran om ett pinohelvete avskräckt från brott? Historien visar att de orubbligaste förfäktarna av läran om helveteselden har funnits bland dem som förövat några av de värsta brotten mot mänskligheten. Inkvisitionens fruktansvärda tortyr och grymheter och de religiösa korstågen till exempel utfördes av människor som trodde på läran om helveteselden. Och tron på helveteselden avskräckte på intet sätt människor från att föröva de värsta illdåd under de två världskrigen i detta århundrade.

Hur förhåller det sig då med grundvalen för tron på ett pinohelvete? Ingen kan vetenskapligt eller på annat sätt bevisa att ”själen” lever vidare när kroppen dör. Det som människor själva iakttagit bestyrker bibelns påstående: ”Det finns en slutlig bestämmelse vad beträffar människors söner och en slutlig bestämmelse vad beträffar djuren. ... Såsom den ene dör, så dör den andre; och de har alla blott en ande. ... Alla går till en och samma plats. De har alla kommit från stoftet, och de återvänder alla till stoftet.” — Pred. 3:19, 20, NW.

Uppfattningen att ”själen” lever vidare efter döden är sålunda en fråga om ”tro”. Men vilar den på en säker grundval?

Om människan har en osynlig, odödlig själ som lever vidare när kroppen dör, då skulle hon endast kunna veta något om dess existens genom gudomlig uppenbarelse. De som godtar bibeln såsom Guds uppenbarelse till människosläktet borde därför kunna styrka sina trosuppfattningar med hjälp av den, eller hur? Kan de som tror på människosjälens odödlighet göra det? Begrunda fakta, och kontrollera dem i din egen bibel.

I bibeln förekommer orden ”odödlig” och ”odödlighet” aldrig i förbindelse med människosjälen. Men däremot läser vi: ”Den själ, som syndar, hon skall dö.” — Hes. 18:4, 1878.

Beträffande bibelns användning av ordet ”själ” medges det i New Catholic Encyclopedia: ”Uppfattningen om människosjälen är inte densamma i GT [Gamla testamentet] som i den grekiska och moderna filosofin. ... Själen i GT [Gamla testamentet] har inte avseende på en del av människan, utan på hela människan — människan såsom en levande varelse. På motsvarande sätt betecknar ordet i NT [Nya testamentet] det mänskliga livet; en enskild, förnuftsbegåvad varelses liv.”

I stället för att ha en odödlig själ är den dödliga människan en själ. ”Den första människan Adam”, säger bibeln, ”vart till en levande själ.” (1 Kor. 15:45, 1883) Eftersom det förhåller sig så, kan det inte finnas en ”själ” som lever vidare när kroppen dör, och därför finns det ingenting som kan plågas efter döden. Men vad kan då sägas om ordet ”helvete”?

Det är värt att lägga märke till att ordet ”helvete” inte från början förmedlade någon tanke på hetta eller pina, utan helt enkelt betecknade en övertäckt eller dold plats. Visste du det? Ordet hade nästan samma innebörd som det hebreiska ordet ”scheol” och det grekiska ordet ”hades”. I ordförklaringen till en fransk version, som grundar sig på Louis Segonds översättning, reviderad år 1910, heter det under uttrycket ”De dödas hemvist”: ”Detta uttryck är översatt från det grekiska ordet hades, som svarar mot det hebreiska scheol. Det är den plats där de döda befinner sig mellan [tiden för] deras bortgång och deras uppståndelse (Luk. 16:23; Apg. 2:27, 31; Upp. 20:13, 14). Vissa översättningar har felaktigt återgett detta ord med helvete.”

Att uttrycken hades och scheol förekommer i bibeln stöder således inte den uppfattningen att det skulle finnas en plats av pina efter döden. Inte heller kan förekomsten av ordet ”Gehenna” (som återgetts med ”helvete” i olika översättningar) användas som stöd för uppfattningen om medveten pina efter döden. Bibeln säger inte att Gud kommer att pina och plåga dem som kastas i Gehenna, utan att Gud ”har makt att förgöra både själ och kropp i Gehenna”. (Matt. 10:28) Eftersom elden var det verkningsfullaste förintelsemedlet på bibelns tid, är Gehennas ”eld” en mycket passande bild av fullständig förintelse eller tillintetgörelse.

Vad beträffar den ”sjö av eld”, som omtalas i Uppenbarelsebokens tjugonde kapitel, så förklaras det i Upp. 20 vers 14 att denna sjö inte är en bokstavlig sjö, utan en symbol av ”den andra döden”. Alla som dör ”den andra döden” kommer att hållas kvar i dess grepp ”i evigheters evigheter”. (Upp. 20:10) Lägg märke till att det sägs i vers 14 att till och med ”döden och dödsriket [hades] blevo kastade i den brinnande sjön”. (Upp. 20:14) Det är tydligt att döden och dödsriket eller hades inte äger någon medvetenhet, men att de kan tillintetgöras, och elden är en bild av detta.

Det är således tydligt att läran om ett brinnande helvete inte grundar sig på bibeln. Den är helt enkelt ett resultat av att människan inte vill acceptera det förhållandet att döden utgör slutet på all medveten tillvaro. Denna lära har ställt Gud i oriktig dager, framställt honom som en grym Gud, och sökt dölja vad han önskar se hos dem som skall bli godkända av honom. Jehova Gud vill inte att människor skall tjäna honom bara därför att de fruktar för ett förskräckligt straff, utan därför att de hyser djup kärlek till honom. (Jer. 9:24; Ps. 97:10; 119:104, 128, 163; 1 Joh. 4:8—12) Kärlek är ett långt bättre avskräckande medel mot att handla orätt än vad fruktan för straff är. (Rom. 13:8—10) Jehova Gud erbjuder dem som önskar behaga honom möjligheten att vinna evigt liv. Millioner kommer att kunna begagna sig av den möjligheten i och med en uppståndelse från de döda. — Joh. 5:28, 29; 17:3.