Frågor från läsekretsen
● Vad är den oförlåtliga synden? — E. M., USA.
Den form av synd som bibeln kallar oförlåtlig är inte av något speciellt slag, såsom till exempel stöld, lögn eller sexuell omoraliskhet. Sådana förehavanden är emellertid allvarliga, och de kan inbegripa oförlåtlig synd. (Upp. 21:8) Men den oförlåtliga synden är uppsåtlig synd mot Guds andes påtagliga verksamhet. Den härrör från ett hjärta som alltigenom och för alltid gjorts främmande för Gud.
Judiska religiösa ledare som vid ett tillfälle kom till Galileen för att få se Jesus Kristus och höra honom tala hade redan rådgjort om hur de skulle kunna förgöra honom. (Matt. 12:14) I Galileen såg de Jesus bota en man som inte kunde tala, som var blind och demonbesatt. I stället för att medge hur det verkligen förhöll sig, att Jesus utförde underverk genom Guds heliga ande, anklagade fariséerna honom illvilligt för att utföra dessa under genom Satans makt och kraft. Efter det att Jesus hade påvisat hur fel de hade, sade han:
”Allt slags synd och hädelse skall bli människor förlåten, men hädelse mot anden skall inte bli förlåten. Till exempel: Vemhelst som yttrar ett ord mot Människosonen, det skall bli honom förlåtet; men vemhelst som talar mot den heliga anden, det skall inte bli honom förlåtet, nej, inte i den närvarande tingens ordning, inte heller i den som skall komma.” — Matt. 12:31, 32, NW; Mark. 3:28, 29; Luk. 12:10.
När det gällde dessa religiösa ledare, var det inte bara så att de motsatte sig att bli övertygade av Kristi förkunnelse och gärningar. Invånarna i Korasin och Betsaida hade varit så upptagna av sitt eget sätt att leva att de inte ville ta emot Jesus, ångra sig och göra bättring; men likväl förefaller det som om de kommer att få gagn av Guds barmhärtighet och kommer att få en uppståndelse och möjlighet att i framtiden lära känna rättfärdighetens väg. (Matt. 11:20—24) I fariséernas fall var det inte heller så att deras hädelse och motstånd, som var riktat mot sanna gudsdyrkare, berodde på okunnighet om Guds vilja. Med Saulus från Tarsus hade det varit på det sättet, men han fick röna barmhärtighet och fick förlåtelse. (1 Tim. 1:13—16) De här religiösa ledarna hade tvärtom alltigenom fördärvade hjärtan, och Jesus visste det. I motsats till vanligt folk hade de omfattande insikt och kunskap i Guds ord. Nu hade de fått bevittna att Guds ande var i verksamhet på ett mycket uppenbart sätt. Men likväl förnekade de blankt det som hade åstadkommits genom Jehovas ande, och hädiskt påstod de att Jesu underverk hade utförts i Satans kraft. Hur långt skulle någon kunna gå i ondska?
Var den synd de hade begått allvarlig? Jesus, som ”förstod deras tankar”, insåg att de avsiktligt — med ögon som var vidöppna för det sanna förhållandet — syndade emot den kunskap och insikt de hade om den heliga andens verksamhet. Han antydde att de var skyldiga ”till evig synd”. (Matt. 12:25; Mark. 3:29) Av textsammanhanget och med tanke på att Jesus längre fram sade att många religiösa ledare på den tiden var på väg mot evig förintelse i Gehenna tycks man kunna dra slutsatsen att de hade begått den oförlåtliga synden. (Matt. 23:15, 33) Deras synd var oförlåtlig, inte därför att Jehova inte är en förlåtande Gud, utan därför att de hade gått för långt för att kunna få förlåtelse och kunna bli återvunna. Deras synd var ett tecken på deras fullständiga trolöshet med avseende på den rätta tillbedjan av Jehova. Inte ens i den tingens ordning som skall komma kan den som gör sig skyldig till sådan synd få förlåtelse.
Skulle någon kunna synda mot den heliga anden i vår tid och alltså gå så långt att han inte kan få förlåtelse? Ja, det är möjligt. En person skulle kunna bli så hopplöst fördärvad i sinne och hjärta att han begår en så allvarlig synd att det innebär att han syndar mot anden. Man behöver inte heller vara en med anden smord kristen för att göra detta. Tänk på att fariséerna inte var smorda kristna, och likväl begick de oförlåtlig synd.
Hur kan man veta om man har begått den oförlåtliga synden?
Synd av detta slag har att göra med det som sägs i Hebréerna 10:26 (NW): ”Om vi uppsåtligt bedriver synd, sedan vi erhållit den exakta kunskapen om sanningen, finns det inte längre kvar något offer för synder.” Det är alltså något uppsåtligt eller avsiktligt förbundet med detta slags synd. Den som gör sig skyldig till sådan synd är förhärdad, fullt medveten om att han handlar stick i stäv mot Guds andes verksamhet och Guds rättfärdiga lagar. Dessutom är vi alla syndiga och behöver Kristi lösenoffers förtjänst för att få förlåtelse. Men ”det [finns] inte längre kvar något offer för synder” för den som känner till detta och ”som har trampat på Guds Son och som har aktat förbundets blod”, det blod som Jesus gav ut, ”såsom av alldagligt värde”. En sådan människa har ”med förakt ... kränkt den oförtjänta godhetens ande”. (Hebr. 10:29, NW) Hon kommer aldrig att ångra sig och ödmjukt be om Guds förlåtelse för sin synd och för att hon förkastat Kristi lösen. Hon har gått för långt för att kunna ångra sig och göra bättring.
Men det är en viktig sak som vi bör tänka på: Vad Jesus beträffar, så kände han judarnas innersta tankar och deras hjärtetillstånd, och därför kunde han vara säker på att de hade syndat mot den heliga anden. Ofullkomliga människor i vår tid kan inte läsa andras hjärtan, såsom Jehova och Jesus kan göra, och därför kan vi inte avgöra när någon har gått så långt i sin synd att han har syndat mot anden. (Matt. 12:25; Hebr. 4:13) Det är Gud som får avgöra den saken.
Till och med om en person har blivit utesluten ur den kristna församlingen, innebär inte detta med nödvändighet att han har begått den oförlåtliga synden. Han kan ångra sig längre fram. En av de smorda kristna i den första kristna församlingen i Korint måste bli utesluten för sin omoraliskhets skull och därför att han inte visade tecken till ånger och bättring. Men det tycks som om den mannen längre fram blev återupptagen i församlingen, vilket visar att han inte hade syndat mot den heliga anden. — 1 Kor. 5:1—5; 2 Kor. 2:6—8.
Men själva det förhållandet att det är möjligt att synda mot den heliga anden bör få oss att vara på vår vakt. Eftersom vi är ofullkomliga skapelser, syndar vi omedvetet varje dag. Om en person känner sig djupt bedrövad och uppriktigt ångrar sina synder, då är detta ett tecken på att han inte har begått den oförlåtliga synden. Hur viktigt är det inte då att man förblir ödmjuk i sin ande, tillstår sina fel och söker få Guds förlåtelse. (1 Joh. 1:9; Mik. 7:18) Och när vi inser att den som är ”skyldig till evig synd”, synd mot den heliga anden, skall drabbas av evig förintelse, bör vi vinnlägga oss om att undvika att göra det till en vana att synda eller förneka det uppenbara förhållandet att Guds ande är i verksamhet.