Jesu Kristi uppenbarelse

”Samla ... eder sinnesstyrka till verksamhet, bevara en fullständig jämvikt och sätt edert hopp till den oförtjänta godhet som skall komma eder till del vid Jesu Kristi uppenbarelse.” — 1 Petr. 1:13, NW.

1, 2. Vad har varit uppriktiga människors hopp, och hur har några religiöst sinnade personer betraktat saken?

I MÅNGA hundra år har uppriktiga och ärliga människor längtat efter Kristi återkomst. Precis hur han skulle komma och exakt vad som skulle inträffa vid den tiden har för många inte varit alltför klart, men utsikten till att få erfara de utlovade välsignelserna har fyllt dem med hopp. Fastän den tiden har omtalats som en tid av dom och som världens ändes tid, har deras hopp ändå inte varit malplacerat, ty den har också blivit förutsagd såsom en befrielsens tid. Men denna frälsning skall inte komma automatiskt såsom resultatet av ”gott uppförande”. Inte heller kommer den dagens närvaro eller förhandenvaro att kunna inses så lätt, att alla vet att ett domsverk pågår. Ett exakt studium av Skriften klargör, att när Jesu Kristi uppenbarelse kommer, blir det en överrumpling för de flesta människor i världen.

² Varför är det så? Blev den enda varning, som människan skulle få, framburen när Jesus var på jorden? Angav han, att han vid världens ände plötsligt skulle framträda utan något föregående tillkännagivande och omedelbart ställa alla människor till räkenskap? Några religiöst sinnade personer vidhåller att Kristus inte har kommit förrän han i synlig måtto träder fram ur skyarna med sina änglar och låter alla människor undergå en eldsglödande dom. Samma individer tror att dom skall avkunnas på grundvalen av moraliskt uppförande eller av det sätt, varpå vederbörande människor tar emot predikan om ”den korsfäste Kristus” eller ”om Jesus och om uppståndelsen”. (1 Kor. 1:23, 1878; Apg. 17:18) Denna uppfattning är emellertid helt och hållet byggd på mänskligt resonemang och inte på en exakt kunskap i Guds ord.

3. a) När och hos vilka finner vi först ansvarigheten inför Herren? b) Vad skall predikas i hela världen, och på vad beror ansvarigheten vid Jesu uppenbarelse?

³ Bibeln visar klart, att innan någon skulle komma att hållas fullständigt ansvarig, skulle det åvägabringas en förberedelsens väg framför Herren. Först när de som på allvar söker Herren finge möjlighet att inse, att han är närvarande i sitt rike, skulle han plötsligt träda fram för att hålla räkenskap. Skriften visar vidare, att denna första ansvarighet inte skulle vila på nationerna, utan i stället på ”Guds hus”. (1 Petr. 4:17; Mal. 3:1—5) Därpå, framhöll Jesus, skulle en hel och full varning frambäras på hela den bebodda jorden. Och vad säger han skall predikas? Inte i första hand hans ”korsfästelse” eller fastnaglande vid pålen och inte i första hand hans uppståndelse. Fastän detta är viktiga bibliska läror, som har ett bestämt samband med den höjdpunkt som Guds uppsåt och hans dom når i denna tid, så gavs dock Jesu uppståndelse som ett tecken på Kristi första närvaro och har blivit predikad allt sedan dess. Nu säger han: ”Och dessa goda nyheter om riket skola bliva predikade på hela den bebodda jorden till ett vittnesbörd för alla nationer; och därpå skall det fullbordade slutet komma.” (Matt. 24: 14, NW) Det är de goda nyheterna att detta rike har blivit upprättat som Paulus talar om i sitt andra brev till tessalonikerna. Där dryftar han ”Herren Jesu uppenbarelse från himmelen med sina mäktiga änglar i en lågande eld, då han låter tillbörligt straff komma över dem som icke känna Gud och dem som icke lyda de goda nyheterna om vår Herre Jesus”. (2 Tess. 1:7, 8, NW) Vad ansvaret vid Jesu Kristi närvaro gäller är alltså om individen tar emot eller förkastar de goda nyheterna om Rikets närvaro, som Jesus sade skulle predikas i hela världen.

4. Vad har nationerna underlåtit att inse i vår tid?

⁴ Varför inser och accepterar då inte nationerna det faktum, att denna domens höjdpunkt närmar sig? Det kommer sig därav att de inte har fäst något avseende vid det världsvida tillkännagivandet av Kristi återkomst och hans andra närvaro. Redan långt före första världskriget pekade Jehovas vittnen på 1914 såsom den tid, då denna stora händelse skulle inträffa. Och sedan 1914 har det i Vakttornets spalter gång på gång hänvisats till de verkliga förhållanden och tilldragelser som fastslår denna sanning. Nationerna fortfar att ignorera detta tecken och vägrar att inse, att en domstid redan nu pågår. De kan inte se att Kristus framträdde i templet år 1918 och att dom redan har avkunnats över två klasser av laglösa, som han fann där. (Matt. 24:48—51; 2 Tess. 2:8) De har inte givit akt på att ett åtskiljande sedan dess pågått bland människorna — ett åtskiljande som sker mitt för deras ögon. (Matt. 25:31—33) Med berått mod tillsluter de sina öron för det varnande budskapet om att en domens höjdpunkt snabbt närmar sig, då Jesus Kristus kommer att bli så fullständigt uppenbarad för världen, att hans närvaro blir obestridlig. Det är detta obestridliga bevis för hans närvaro som medför tillintetgörelse, ty han uppenbarar sig i verkställandet av en ogynnsam dom, vilket sker genom Harmageddonkriget. Det är därför som Petrus förmanar: ”Samla därför eder sinnesstyrka till verksamhet, bevara en fullständig jämvikt och sätt edert hopp till den oförtjänta godhet som skall komma eder till del vid Jesu Kristi uppenbarelse.” (1 Petr. 1:13, NW) Då vårt eviga öde ligger i vågskålen, föreskriver ett vist handlingssätt, att vi förskaffar oss all den kunskap vi möjligtvis kan få om detta utlovade förnyade besök av Jehovas rättfärdige representant, innan han uppenbaras i domens verkställande. Att handla i överensstämmelse med detta rätta slag av kunskap är den enda säkra vägen till skydd. — Pred. 7:13 (där det enl. 1878 heter: ”Vishet giver skydd, och penningen giver skydd, men kunskapens företräde är, att visheten giver liv åt dem som äga henne”).

Mönstret visas

5. Vilket mönster har Jehova framställt i fråga om dom?

⁵ Jehova dömer aldrig någon skyldig utan en rättvis prövning. Han framhåller sin vilja för människan tydligt och klart och ger människan ett fullt tillfälle att visa ett gott och rätt hjärta genom att hon troget håller sig till denna vilja. Han ger till och med upprepade varningar åt dem som är benägna att ignorera honom. Men hans domar är säkra och snabba, när skuld har blivit fastslagen. I hans sätt att handla med mänskligheten, när det gäller dom, framträder tiderna igenom detta samma mönster. Två exempel, som ges såsom förebilder på Kristi andra närvaro, bör tjäna till att framhålla detta mönster. — 2 Petr. 2:5, 6.

6. Vilka tre olika faser kan man urskilja i varje ankomst av Jehovas representant, när det gäller dom?

⁶ I detta sammanhang bör vi lägga märke till, att varje besök eller ankomst av en rättfärdig representant för Jehova i en tid av dom har tre tydligt urskiljbara faser. Hela den period, som hans ankomst eller advent omspänner, benämns hans närvaro. Så har vi en tid, då syftet med närvaron blir fullt ådagalagt eller manifesterat. Det är en tid då domen skall börja med alla kristna. Slutligen finns det en tid då närvarons syfte når sin kulmen, i det att domen går i verkställighet. Detta är en uppenbarelsens tid, därför att syftet med besöket nu klart kan ses i deras befrielse, som fått en gynnsam dom, och i deras tillintetgörelse, som befinns inte vara värda frälsning.

7. När började tiden för Noas närvaro, och hur kom Jehovas barmhärtighet till uttryck?

⁷ Låt oss först tänka på Noas närvaro i perioden före floden. Jorden hade blivit uppfylld med våld, så att den var fördärvad i Guds ögon, och han beslöt att tillintetgöra den. Noas söners redogörelse finns nedtecknad i 1 Moseboken 6 och börjar med vers 9, där det (enl. NW) heter: ”Noa var en rättfärdig man. Han bevisade sig klanderfri bland sina samtida. Noa vandrade med Guden.” Medan redan Noas närvaro fördömde den generation som han levde i, lät Jehova barmhärtigt frambära en varnande underrättelse om sitt uppsåt att förinta den världen, och genom sin representant, som han sände, visade han en väg till undflykt. ”Efter detta sade Gud till Noa: ’Slutet på allt kött har kommit inför mig, emedan jorden är full av våld genom deras förvållande, och här sänder jag fördärv över dem tillsammans med jorden. Gör dig en ark.’ ” (1 Mos. 6:13, 14, NW) Denna till Noa i förväg givna underrättelse måste ha utmärkt början på ”Noas dagar” eller tiden för Noas närvaro, den tid varunder Noa tjänade som en ”rättfärdighetens förkunnare”. (2 Petr. 2:5) Människorna på den tiden visste otvivelaktigt att Noa fanns där och att han predikade, men de ägnade ingen uppmärksamhet åt hans predikan.

8. Hur fick Noa bevis på Jehovas ynnest, och hur blev rättfärdigheten i Noas närvaro uppenbarad?

⁸ Så kom den dag då Jehova Gud förde Noa, hans familj och alla djuren in i arken. Detta var förvisso ett manifesterande av gudomlig ynnest, men av dessa bespottare, som ihärdigt hade avhållit sig från att akta på den i förväg givna varningen, var det fortfarande ingen som insåg och erkände att det var så. Under den tid då detta manifesterande ägde rum och Noa gick in i arken var vägen alltjämt öppen — men inte länge. ”Därefter stängde Jehova dörren bakom honom.” (1 Mos. 7:16, NW) Domen över alla som vid den tiden befann sig på jorden var nu beseglad. Jehova hade givit bevis på sin ynnest mot Noa och grep sig nu an med att ge bevis på vrede mot alla som inte hade fäst något avseende vid Noas rättfärdiga närvaro. Floden var en avslutande höjdpunkt på Noas predikan och ett omisskännligt bevis på dess sannfärdighet och en uppenbarelse för den onda värld, vari han levde. Så kommer det också att vara vid Kristi andra närvaro.

9. Vilken hållning intog Lot gentemot sodomiterna, och hur handlade han mot dem?

⁹ Lot framstår också såsom en som blev ett folk till dom. Petrus har detta att säga om Lot, som var tillfälligt bosatt i Sodom: ”Han [Gud] befriade den rättfärdige Lot, som var djupt bedrövad över att de lagtrotsande människorna hängåvo sig åt en lösaktig vandel — ty genom vad denne rättfärdige man såg och hörde, medan han bodde ibland dem dag efter dag, plågade han sin rättfärdiga själ på grund av deras laglösa gärningar.” (2 Petr. 2:7, 8, NW) På grund av ondskan hos människorna i Sodom och Gomorra sände Jehova sina änglar till att bringa en fördömelsedom över dem. Lot gjorde ett försök att övertala sodomiterna att hålla sig till Guds rättfärdighet, men de hånade honom med orden: ”Denne ensamme man kom hit för att bo här en tid bortåt, och ändå vill han faktiskt spela domare.” Lot försökte då övertala sina tilltänkta mågar att fly med honom för att finna skydd. ”Han höll i med att säga: ’Stå upp! Gå ut från denna plats, ty Jehova skall tillintetgöra staden!’ Men i sina mågars ögon tedde han sig likt en man som skämtade.” — 1 Mos. 19:9, 14, NW.

10. Vad klargör Jesus beträffande sin egen uppenbarelse genom att anföra Sodoms förstöring som exempel?

¹⁰ Utan tvivel menade de fortfarande att Lot skämtade, när Jehovas änglar tog honom och hans hustru och hans båda döttrar vid handen och ledde dem ut ur staden. De insåg inte att det var ett manifesterande av Jehovas ynnest, inte förrän eld kom ner över Sodom och Gomorra. När det sålunda uppenbarades att Jehovas änglar var närvarande hos den rättfärdige Lot, var det alltför sent för dessa mäns frälsning. Jesus förband tydligt sin egen uppenbarelse med verkställande av dom genom den avslutning han gav åt sin berättelse om Lots räddning: ”Men på den dag då Lot gick ut från Sodom regnade eld och svavel från himmelen och förgjorde dem alla. På samma sätt skall det vara på den dag då Människosonen skall uppenbaras.” — Luk. 17:29, 30, NW.

Närvaro, manifesterande, uppenbarelse

11. Vad är innebörden i ordet parousia, och vad anger det i fråga om Kristi andra ankomst?

¹¹ De kristna grekiska skrifterna gör en tydlig åtskillnad mellan de tre faserna av Kristi andra ankomst genom att bruka olika grekiska ord i de tre fallen. Ordet parousia översätts konsekvent med ”närvaro” i Nya Världens översättning av de kristna grekiska skrifterna, därför att detta är ordets faktiska innebörd i grundtexten. När det används om Kristi andra ankomst, begagnas det till att beteckna antingen åren i början av hans besök eller också hela den tid då han är hos människosläktet. Denna tid började år 1914, och det betyder att Kristus nu är närvarande, ehuru osynlig.

12. Vad betyder ordet epipháneia, och vad pekar det på med avseende på trogna kristna på den tiden?

¹² Ett andra ord, epipháneia, som har översatts med ”manifesterande”, betyder framträdande, manifesterande eller det förhållandet att något kommer i dagen eller till synes. När detta ord brukas, pekar det på Kristi framträdande i templet år 1918, då han kom för att hålla dom, och utmärker början av en gynnsam dom, som tog sig uttryck för det första i uppväckandet av dem av de smorda, som redan sov i döden (2 Tim. 4: 8), och för det andra i att Rikets intressen anförtroddes åt dem av de smorda, som ännu var på jorden och som befanns trogna.

13. Vad betyder apokálypsis, och vad syftar det på, när det gäller Kristi återkomst?

¹³ Det tredje ordet, apokálypsis, som är översatt med ”uppenbarelse”, innebär ett blottande, ett borttagande av höljet eller ett avtäckande. När detta ord brukas, anger det att en klar och obehindrad syn avses, och i förbindelse med Kristi andra närvaro syftar ordet på den tid, då hans manifesterande övergår i en omisskännlig uppenbarelse i striden vid Harmageddon och till och med de ovilliga tvingas till att erkänna hans närvaro.

14. Varför åtföljs varje besök av ett iögonenfallande tecken, och vad kom de judiska ledarna att taga anstöt av Jesu första närvaro?

¹⁴ Det är betydelsefullt att också i samband med det fastställda mönstret lägga märke till att varje närvaro åtföljs av ett iögonenfallande tecken. Detta tjänar till att identifiera Jehovas representant och bekräfta att han är utrustad med myndighet. Det tjänar också till att klargöra syftet med besöket såväl som till att fastslå människornas ansvarighet. Detta blir tydligt när man betraktar Jesu Kristi första närvaro. Av de judiska profeterna hade många saker blivit förutsagda, som skulle uppfyllas i Messias. Förrän han framställde sig skulle det emellertid vara omöjligt att exakt avgöra, hur han skulle verkställa syftet med sitt besök, eller — vad den saken angår — vari det fulla syftet med hans närvaro skulle bestå. Fördenskull tog de i sina egna ögon visa religiösa ledarna bland judarna anstöt av Kristi första närvaro, därför att de försökte att i profetiorna läsa in egna tolkningar, som inte överensstämde med det som var Guds vilja och syfte med att sända sin Messias. De hade inte samlat sin sinnesstyrka eller gjort sina sinnen redo med hjälp av de mönster som hade blivit nedtecknade, och de var inte beredda för det slags verksamhet, som Messias’ närvaro mitt ibland dem påfordrade. Då de endast hoppades på att själva bli upphöjda genom att ett davidiskt konungavälde bleve upprättat igen, kunde de inte se att en ”första” närvaro av den utlovade konungen var nödvändig. Inte heller kunde de inse, när han verkligen framträdde, att denna närvaro skulle åstadkomma en befrielse för dem, som gick långt utöver deras egna privata förväntningar.

Ansvarigheten fastslås

15. Vad var det förnämsta skälet till Jesu första närvaro?

¹⁵ Jesu första ankomst skulle fylla ett dubbelt syfte. Att han kom för att åvägabringa en lösen för människosläktet var av betydelse först i andra hand. (Matt. 20:28) Det förnämsta skälet var att han skulle bevisa sin ostrafflighet gentemot den som hade sänt honom och fastslå Jehovas universella suveränitet. När han gjorde detta, skulle han genom mycket lidande därigenom fastslå sin rätt till att ärva Riket. (Hebr. 2:18; 5:8) Detta rättfärdiga handlingssätt var i sig självt ett tecken för Israel. Det visade att hans tjänst gick ut på att hävda Jehovas namn och att åvägabringa frälsning.

16. Hur fastslog Jesu botande av den blinde, att Israel hade blivit domfällt?

¹⁶ Det var denna tjänst, vilken bestod i att predika och bota, som domfällde människorna i Israel, trots det att Jesus inte hade kommit för att döma världen. Han sade: ”Jag blev icke utsänd till några andra än till de förlorade fåren av Israels hus.” (Matt. 15:24, NW) Aposteln Johannes vittnar om att de inte skulle acceptera hans gärningar: ”Han kom till sitt eget hem, men hans egna läto honom icke komma in.” (Joh. 1:11, NW) Ett exempel på detta visas i berättelsen om hur Jesus botade den blindfödde mannen. Judarna hade redan inbördes beslutit, att om någon toge emot Jesus såsom Kristus eller Messias, så skulle den personen bli utstött ur församlingen. Den botade mannen vittnade frimodigt om underverket och erkände sig tro att Jesus måste vara en profet. Fariséerna skymfade honom och sade: ”Du är den där mannens lärjunge, medan vi äro Mose lärjungar. Vi veta att Gud har talat till Mose, men vad denne man angår, veta vi icke varifrån han är.” ”Mannen svarade och sade till dem: ’Detta är förvisso förunderligt, att ni icke veta varifrån han är, och likväl öppnade han mina ögon. Vi veta att Gud icke hör syndare, men om någon är gudfruktig och gör hans vilja, hör han denne. Sedan gammalt har man aldrig hört att någon har öppnat ögonen på en som föddes blind. Om denne man icke vore från Gud, kunde han icke göra någonting alls.’ De svarade och sade till honom: ’Du är hel och hållen född i synder, och ändå undervisar du oss?’ Och de kastade ut honom!” Slutligen fick Jesus höra, att mannen hade blivit utstött ur församlingen, och när han fann honom, frågade han honom, om han satte tro till Människosonen. Den botade mannen svarade att han gjorde det och betygade Jesus sin vördnad, och därpå sade Jesus: ”För denna dom har jag kommit till denna världen, att de icke seende måtte se och de seende måtte bliva blinda.” ”De av fariséerna som voro med honom hörde detta, och de sade till honom: ’Icke äro väl också vi blinda?’ Jesus sade till dem: ’Om ni vore blinda, skulle ni icke hava någon synd. Men nu säga ni: ”Vi se.” Eder synd förblir.’ ” — Joh. 9:28—41, NW.

17. Vilket bevis på Messias’ närvaro sökte de judiska religionsutövarna, och vad begärde de av Jesus?

¹⁷ Jesus visade med dessa ord, att ett andligt botande också pågick, som kunde befria dem från den på synden beroende fördömelsen eller som, om det förkastades, skulle lämna dem kvar under Guds vrede. Men fariséerna fortfor att envist hålla fast vid sin egen uppfattning om vilka tecken som skulle utvisa Messias’ ankomst. ”Här närmade sig fariséerna och sadducéerna honom, och för att fresta honom bådo de honom giva dem ett tecken från himmelen att beskåda. Till svar sade han till dem: ’... Ett ont och äktenskapsbrytande släkte söker beständigt efter ett tecken, men intet tecken skall givas det utom Jonas tecken.’ ” (Matt. 16:1—4, NW) De tänkte på Daniels profetia, som förutsade Människosonens tecken, och yrkade på att den skulle uppfyllas i deras dagar, om de skulle tro att Messias var närvarande. Tydligtvis var de inte intresserade av att Kristus skulle komma såsom Jehovas representant. Enligt deras mening skulle den utlovade Messias komma endast för att tjäna deras egna själviska intressen.

18. Vilket tecken angav Jesus skulle utgöra bevis på hans första närvaro?

¹⁸ Trots det förhållandet, att Jesu predikoverksamhet och botande av sjuka var tillräckliga för att övertyga rättsinniga människor (Luk. 7:18—23), angav han för nationen ett framträdande tecken, varigenom de kunde inse, att han förvisso var den som var sänd av Gud. ”Intet tecken skall givas det utom profeten Jonas tecken. Ty alldeles såsom Jona var i den väldiga fiskens buk tre dagar och tre nätter, så skall Människosonen vara i jordens sköte tre dagar och tre nätter.” — Matt. 12:39, 40, NW.

19. Hur reagerade de judiska ledarna för tecknet, och till vad tjänade tecknet ytterligare?

¹⁹ Men välkomnade religionens målsmän detta tecken och godtog det som bevis? Insåg de nu, att Jesus genom uppståndelsen hade blivit rättfärdigad i anden och att därför det förnämsta syftet med hans första närvaro hade blivit fullbordat? Tvärtom. När tiden var inne att tecknet skulle framträda, försökte de förhindra det genom att förmå Pilatus till att sätta ett insegel på graven och sätta ut soldatvakt. Deras list misslyckades emellertid ömkligen, och i sina ansträngningar att dölja sitt skrymteri ökade de på sin skuld genom att försöka hölja tecknets innebörd i dunkel. När de hade fått höra av soldaterna, som stod på vakt vid graven, vad som hade hänt i samband med Jesu uppståndelse, ”gåvo de ett tillräckligt antal silverpenningar åt soldaterna och sade: ’Säg: ”Hans lärjungar kommo om natten och stulo honom, medan vi sovo.”’” (Matt. 28:12, 13, NW; 27:62—66) Alltså var det så, att tecknet på Jesu första närvaro inte endast identifierade honom som den prövade Messias, vilken bestått i provet, utan också tjänade till att fastslå det ansvar, som till följd av lärjungarnas predikan vilade på både judar och hedningar.

20. Hur följer den nutida kristenheten Israels mönster?

²⁰ Den nutida kristenheten följer samma mönster. Den påstår sig vänta på Kristi återkomst, alldeles som judarna påstod sig vänta på hans ankomst då. Och alldeles som fariséerna och sadducéerna begärde ett tecken och ignorerade alla bevis på att Kristus redan befann sig ibland dem, så ser de många samfunden i kristenheten med blinda ögon på tecknet för Kristi andra närvaro och envisas med att förbida tecknet på hans uppenbarelse, vilket endast kan innebära deras tillintetgörelse.

21, 22. Vilket tecken utpekades av Jesus såsom bevis på hans andra närvaro, och vad anger dess framträdande angående hans uppenbarelse?

²¹ I verkligheten visar de ifrån sig just det tecken som judarna på sin tid sökte, ”Människosonens tecken”, som förutsagts av Daniel. (Dan. 7:13, 14) Detta tecken, som judarna stötte sig på, utpekades bestämt av Jesus själv såsom bevis för att han skulle vara närvarande bland människorna för andra gången. ”Och då skall Människosonens tecken visa sig i himmelen, och då skola alla jordens stammar börja jämra sig; och de skola få se Människosonen komma på himmelens skyar med makt och stor härlighet.” (Matt. 24:30, NW) Då ju Daniel förbinder tecknet med att Riket ges åt Människosonen, är det tydligtvis ett tecken som pekar fram emot början av Kristi närvaro och hans tillträde av sitt rike. Detta kunde inte äga rum förrän vid hans återkomst, och alltså gav Jesus åt Johannes, tillika med förutsägelser om andra ting som skulle inträffa senare, en uppenbarelse av detta tecken och framhöll att det skulle utmärka början av hans närvaro och av hans rike och makt. (Upp. 12:1, 2, 5, 10) Alla vittnesbörd pekar på 1914 som den åsyftade tidpunkten.

²² Då ju Kristus redan har tagit sin konungamyndighet i besittning i och med början av sin närvaro år 1914 och då ju en tid av dom börjar med hans närvaro, så följer därav att hans uppenbarelse i symbolisk eld, då han kommer för att verkställa dom i striden vid Harmageddon, måste inträffa mycket snart. (Matt. 24:34) Alla människor med en rätt hjärteinställning gentemot Gud och den som han har sänt ut kommer att med iver skjuta alla andra intressen åt sidan, därför att dessas betydelse kommer i andra rummet, och då de har sin sinnesstyrka samlad tack vare en exakt kunskap, kommer de att helhjärtat ge sig in i den enda verksamhet som kan medföra befrielse.