Liknelsen om Såningsmannen
1. Hur introducerar Matteus liknelsen om Såningsmannen?
LIKNELSEN om såningsmannen återfinnes i de evangelieberättelser som skrivits av lärjungarna Matteus, Markus och Lukas. Matteus’ historia om Jesus Kristus introducerar liknelsen på detta sätt: ”Samma dag satt Jesus vid sjön, sedan han hade lämnat huset. Och stora skaror församlades till honom, så att han steg i en båt och satte sig ned, och hela skaran stod på stranden. Därpå talade han till dem om många ting i liknelser, sägande: ’Se, en såningsman gick ut för att så; och medan han sådde, föllo somliga korn utmed vägen, och fåglarna kommo och åto upp dem. Andra föllo på de ställen där det var berggrund, där de icke hade mycket jord, och genast kommo de upp, därför att de icke hade djup jord. Men när solen gick upp, blevo de förbrända, och eftersom de icke hade någon rot, vissnade de. Andra föllo också bland törnena, och törnena växte upp och förkvävde dem. Åter andra föllo i rätt jord, och de började bära frukt, det ena hundrafalt, det andra sextiofalt, åter ett annat trettiofalt. Må den som har öron lyssna.’” — Matt. 13:1—9, NW.
2. När och hur såddes säden då, och vad är det liknelsen om Såningsmannen illustrerar?
2. I Jesu hemland börjar såningstiden i oktober. Omkring den första i denna månad föddes Jesus i Betlehem och blev döpt trettio år senare i floden Jordan. Under senare hälften av oktober börjar vinterregnen, men de är inte så ihållande, att de hindrar jordbrukarna från att så säd för nästa års gröda. Såningstiden fortfar under denna regnperiod till slutet av februari. Före början av januari såddes vetet, och efter den första januari såddes kornet. Men kornet mognade först, vid påsktiden. Vetet skördades efter veckohögtiden eller pingsten, omkring femtio dagar senare. Den tidens såningsman höll korgen med utsäde med vänstra handen. Med den högra strödde han ut säden, ”kastade ut” den eller strödde den utmed fårorna i sin plöjda mark. (Ps. 126:5, 6; Amos 9:13, 1878) Liknelsen om såningsmannen framställdes av Jesus, inte för att illustrera den allmänna kristna skörden vid det som för världen är ”ändens tid”, utan det fruktbärande tillståndet hos hans trogna efterföljare och bristen på frukt hos andra som kommer i beröring med nyheterna om Riket under den så kallade ”kristna eran”. Den klass som bär frukt vinner liv i den nya världen; den klass som inte bär frukt kommer inte att göra det. Varför det är så, skall vi se i det följande.
3, 4. Vem är Såningsmannen? Vad är säden?
3. Liknelsens uppfyllelse tog sin början med Jesus Kristus, som gjorde sig förtjänt av titeln ”Människosonen”. Det tillkännages i hans förklaring av en annan liknelse, att ”den som sådde det rätta slaget av säd är Människosonen”. (Matt. 13:37, NW) Han är den, åt vilken den store odlaren, Jehova Gud, anförtror den säd som skall sås ut. Säden är ett budskap: ”Såningsmannen sår ordet.” Det är inte ett budskap av mänskligt ursprung, utan av himmelskt ursprung, som människor på jorden blev inspirerade att frambära. ”Säden är Guds ord.” (Mark. 4:14, 15; Luk. 8:11; NW) Det är i synnerhet budskapet om Guds genom Kristus utövade konungadöme. Detta budskap visar möjligheten för hans efterföljare att vinna en plats i Riket med honom genom sin fullständiga trohet mot Gud. Detta anges genom Jesu uttryck: ”Då någon hör ordet om riket.” — Matt. 13:19, NW.
4. Det är sant, att Johannes döparen förkunnade: ”Gör bättring, ty himmelriket har kommit nära”, men hans förkunnelse uppenbarade inte den heliga hemligheten att Guds smorde Konungs efterföljare skulle få möjlighet att ingå i himmelriket med honom för att härska som konungar. Jesus, och inte Johannes döparen, var den som avtäckte hemligheten: ”Om någon icke blir född på nytt, kan han icke se Guds rike. ... Om någon icke blir född av vatten och ande, kan han icke gå in i Guds rike.” (Joh. 3:3, 5, NW) Jesus är därför i första hand såningsmannen, och Gud gav honom den säd som är ordet om Riket att så ut. Men Jesus tar sina trogna efterföljare med i såningsarbetet med sig, och genom honom erhåller de ordet om Riket att strö ut. Det är därför aposteln säger till dem: ”Men han som giver säd i överflöd åt såningsmannen och bröd till att äta skall giva och föröka säden åt eder till att så och skall förmera de alster som eder rättfärdighet frambringar.” (2 Kor. 9:10, NW) Sedan 1914 e. Kr., det år då ”nationernas fastställda tider” slutade, har säden varit budskapet om att Guds rike är fött eller upprättat.
5. Vad visas därigenom, att liknelsen talar om fyra slags jord?
5. Jesu liknelse om de fyra slagen av jord eller jordmån visar de fyra allmänna slagen av människor som tar emot ordets säd eller som kommer i beröring med budskapet om Riket. Denna säd sås ut i deras hjärtan eller sinnen. De som tar emot den och gör troget bruk av den på det rätta sättet blir föremål för särskild odlarmöda eller omvårdnad av Jehova Gud. Oberoende av vilken människa eller vilka människor som har att göra med att så ut säden och vattna den i mottagarnas hjärtan, blir dessa mottagare inte sekteriska eller några mänskliga religiösa ledares efterföljare. Nej, de tillhör Gud såsom hans egendom, ty det är han som har givit ordets säd, och det är hans ord som de har mottagit. Till dessa, hos vilka ordet om Riket blev utsått, skrev aposteln: ”Ni, människor, äro Guds åkerfält, Guds byggnad.” (1 Kor. 3:9, NW) Men medan detta verk att strö ut säden pågår, får alla slags individer, representerade av de fyra slagen av jord eller jordmån, ett vittnesbörd om Riket. De naturliga judarna var de första som fick det genom Jesus, som befann sig mitt ibland dem. Tre och ett halvt år efter hans död och uppståndelse och hans himmelsfärd fick människorna i alla de icke-judiska nationerna privilegiet att erhålla vittnesbördet, ja, människor av alla klasser, höga och låga. Detta stämmer överens med Guds uppsåt: ”Detta är rätt och välbehagligt i vår Frälsares, Guds, ögon, vilkens vilja är att människor av alla slag skola bliva frälsta och komma till exakt kunskap om sanningen. Ty det finnes en Gud, och en medlare mellan Gud och människor, en människa, Kristus Jesus, som gav sig själv till en motsvarande lösen för alla — det är detta som det skall vittnas om på dess egna särskilda tider.” — 1 Tim. 2:3—6, NW.
Jordmånen utmed vägen
6. Varför blir de som liknar jord ”utmed vägen” inte frälsta?
6. Är du en jordbrukare som är intresserad av olika slags jord? Inte? I alla fall är du säkert angelägen om att leva i en fullkomlig ny värld, och du vill frambringa frukt som kommer att berättiga dig till liv i den världen, vare sig det blir i dess, himmelska herradöme eller på dess paradisiska jord. Du önskar undvika det som kan hindra dig från att bära frukt i denna riktning, ty du önskar vara så fruktbärande du kan. Du kommer därför att vara intresserad av den liknelse Jesus framställde, som går ut på hur man kan göra detta. Det finns då tre typer av jord eller jordmån, som du inte vill vara lik. Den första typen förklarade Jesus för sina lärjungar på detta sätt: ”Lyssna därför till liknelsen om mannen som sådde. Då någon hör ordet om riket men icke fattar dess innebörd, kommer den onde och snappar bort det som har blivit sått i hans hjärta; detta är den som såddes utmed vägen.” (Matt. 13:18, 19, NW) Jorden utmed en väg är sannolikt hårt tilltrampad, lik vägen själv, på vilken den regelbundna trafiken försiggår. Denna ytans hårda beskaffenhet skulle inte tillåta kornen att sjunka ner i jorden, utan komma dem att ligga blottade där de vilda hungriga fåglarna kunde se dem och plocka upp dem. Sädeskornet slår aldrig rot eller skjuter upp så mycket som ett strå. För att den säd som sanningen om Riket utgör skall kunna slå rot i oss och bära frukt, måste den sjunka ner i våra hjärtan eller sinnen, ty det är med hjärtat som en människa utövar tro till rättfärdighet. Utan tro kan vi aldrig bli frälsta, och det var därför Jesus sade: ”De utmed vägen äro de som hava hört, därpå kommer djävulen och tager bort ordet från deras hjärtan, för att de icke skola tro och bliva frälsta.” (Luk. 8:12, NW) Vi måste bära frukt för att kunna bli frälsta.
7. Med vilken profetisk beskrivning jämförde Jesus de hörande vid vägkanten?
7. Dem vid vägkanten som hör Guds ord och som förlorar även vad de har haft jämförde Jesus med Jesajas beskrivning i Jesaja 6:9, 10. Jesus sade till sina lärjungar: ”Åt eder är det givet att förstå himmelrikets heliga hemligheter, men åt dessa människor är det icke givet. Ty den som har, åt honom skall mera givas, och han skall få överflöd; men den som icke har, från honom skall tagas även vad han har. Det är därför som jag talar till dem i liknelser, ty fastän de se, se de förgäves, och fastän de höra höra de förgäves, och icke heller fatta de innebörden i det; och med avseende på dem går Jesajas profetia i uppfyllelse, som säger: ’Genom hörseln skola ni höra, men icke alls fatta innebörden i det, och seende skola ni se, men icke alls förnimma. Ty detta folks hjärta har blivit fett, och med sina öron hava de hört med obehag, och de hava tillslutit sina ögon, för att de aldrig må se med sina ögon och höra med sina öron och fatta innebörden i det med sina hjärtan och vända tillbaka och bliva helade av mig.’” — Matt. 13:11—17, NW.
8. Vilka är liknelsens fåglar, och hur handlar dessa?
8. Detta slags hörare är de som lyssnar utan att förstå eller som inte söker förstå. De kan på det sättet lätt bli berövade de livgivande upplysningar som blivit sådda på deras hjärtans åker. Endast någon som är ond och ogudaktig skulle vilja beröva dem denna Guds ords säd i stället för att odla den i deras hjärtan. Lukas’ berättelse säger att denne onde är djävulen. Markus’ berättelse säger att han är Satan, vilket namn är en annan beteckning för samma onda väsen. (Mark. 4:15) Vi kan vara säkra på att han alltid är vaken och ger akt på varhelst säden blir sådd och följer efter såningsarbetet med sina angrepp för att plundra och röva. Han sänder ut sina ”fåglar”, vare sig de är osynliga demoner som bearbetar sinnet eller är människor. Hans fåglar hatar Guds rena ord, antingen därmed menas en trogen översättning av bibeln eller förklaringen av den ”tro, som en gång för alla blivit överlämnad åt de heliga”. (Jud. 3, NW) Likt hungriga fåglar, som inte är intresserade av att frambringa föda åt mänskligheten, är Satans redskap på jakt efter denna utsådda säd. Hur ofta får vi inte höra berättas om protestantiska präster och predikanter och om nunnor och katolska präster, som infinner sig, sedan Jehovas vittnen har varit och placerat det tryckta ordet i folks händer, och kräver att de som skaffat sig litteratur antingen skall lämna denna ifrån sig eller också bränna upp den, om de inte överlämnar den åt dessa religiösa ”fåglar”! De angriper och motstår detta tryckta ord i överensstämmelse med den ondes namn ”Satan”. Eller också framställer de det i en felaktig dager och baktalar och nedsvärtar dem, som sår ut denna andliga säd, i harmoni med den ondes namn ”djävulen”. På det sättet visar de, att de är hans barn. — Joh. 8:44.
9. Hur har hörare ”utmed vägen” fallit till föga för dessa fåglar?
9. De som inte strävar efter att förstå kommer att falla till föga för motståndare och baktalare och sådana som försöker skrämma dem. Många människor av det slaget har således lämnat ifrån sig den litteratur de har förskaffat sig, för att därmed bidraga till den hög som har samlats ihop och bränts offentligen till stor fröjd för de präster som satt tändstickan till bålet. Vi behöver inte i våra tankar gå så långt tillbaka som till den tid, då exemplar av William Tyndales tryckta översättning av den Heliga skrift brändes utanför St. Paul’s Cathedral i London i England. Redan i början av sitt diktatorskap lät den nazistiske Fuhrern i Tyskland bränna ända till 50.000 exemplar av Jehovas vittnens litteratur. Men en individ som förstår eller som verkligen önskar förstå och som sätter värde på att göra det kommer inte att vara lik en av hörarna ”utmed vägen”. Han kommer att hålla kvar den säd som blivit sådd hos honom och kommer att vägra att skiljas ifrån den på fienders anmaning.
10. Hur har många som skaffat sig litteratur varit lika jord vid vägkanten?
10. Över en halv milliard exemplar av inbundna böcker och broschyrer, förutom biblar, har spridits av Jehovas vittnen enbart sedan år 1918, för att inte tala om de hundratals millioner exemplar av tidskrifter, gratistraktater och tillkännagivanden som därtill också har satts i människors händer. Ja, redan samma dag, den 6 augusti 1950, som det offentliga föredraget ”Kan Ni få leva evigt i lycka på jorden?” framfördes vid Jehovas vittnens internationella sammankomst i Yankee Stadium i New York, blev en kvarts million exemplar av detta föredrag i tryck i en prydlig 32-sidig broschyr efteråt gratis utdelade till de 123.707 personer som var närvarande. Men hur mycket litteratur som än har blivit spridd intill nu, så har många av dem som har den i sin ägo inte studerat den grundligt, i vissa fall inte alls, och många läsare har inte förstått eller inte sökt ytterligare förståelse, och de religiösa prästerna och predikanterna har inte hjälpt dem att förstå. Kristenhetens religiösa verktyg har avskräckt folk från att läsa denna bibliska litteratur och har försökt fånga deras intresse och uppmärksamhet och draga dessa bort från denna litteratur.
11. Varför har fåglarna kunnat snappa bort så mycken säd?
11. Mycken biblisk litteratur såväl som exemplar av själva bibeln har på detta sätt legat till ingen nytta, likt säd som råkat falla på hårt tilltrampad mark vid vägkanten. Detta förhållande har mycket att göra med sinnet och med hjärtats tillstånd, om det trängtar efter sanning och förståelse eller inte. Även om budskapet om Riket frambäres muntligt genom ett offentligt föredrag eller genom ett mera direkt personligt framförande vid dörren till någons hem eller annorstädes, kommer därför det budskap som vederbörande får mottaga likväl att ligga sovande eller overksamt på hjärtats eller sinnets yta och vara så gott som dött, vilket tillåter demonerna och andra som gör angrepp mot sinnet att snappa bort vad som har blivit utsått där. Såningsmannen har kommit i beröring med dessa människor, men de förstod inte honom eller hans arbete eller hans budskap, som frambars muntligt eller genom det tryckta ordet. Då de inte hungrar efter sanning och rättfärdighet, bryr de sig inte om att förstå. Därför snappas säden bort av ordets fiender, innan den någonsin har fått en möjlighet att slå rot. Vilken förfärande brist på bibelkunskap råder inte nu som följd av allt detta!
12. Vad kan vi, när vi är medvetna om allt detta, göra med avseende på situationen?
12. Vi som har ögonen öppna för vad som försiggår och som är medvetna om fiendens taktik, vad kan vi göra med avseende på situationen? Vi kan göra mera effektiva ansträngningar för att minska den stora bristen på bibelkunskap. Vi kan fortsätta med att sprida ”ordet om riket” och kan driva undan den ondes ”fåglar” och hindra dem från att snappa bort Guds ord från dem som ännu inte förstår det. Ja, vi måste till och med försöka hinna före dessa ”fåglar”. Hur då? Genom att utan uppskov besöka dem, som uttrycker intresse sedan de har hört budskapet eller som lämnar in sina adresser vid ett offentligt föredrag, eller genom att göra återbesök hos dem, i vilkas hem vi placerar litteraturen. När vi gör detta, kan vi förekomma de glupska ”fåglarnas” tilltag och kan hjälpa dem som tar emot ordet att förstå det och utveckla sin aptit på mera. Vi kan laga så att våra regelbundna återbesök blir till fortlöpande och alltjämt stegrad hjälp för dem, genom att vi sätter i gång ett bibelstudium där, då vi begagnar någon av våra bibel förklarande publikationer såsom hjälp till att tränga in i det material vi studerar.
13. På vilket sätt måste vi bete oss för att inte vara bara sådana som handlar med böcker?
13. Vi är inte sådana som handlar med böcker och biblar och sprider en mängd tryckalster för den pekuniära vinstens skull och som springer vår väg från det distrikt där vi har spridit litteraturen, rädda att gå tillbaka och åter konfronteras med de människor vi har placerat litteraturen hos och angelägna att i stället få ett nytt distrikt, där vi bara kan placera böcker. Det är visserligen sant, att tryckta framställningar kan intaga den muntliga predikans plats. Men aposteln Paulus och Barnabas stannade ett helt år i Antiokia för att undervisa folket. Detta skedde inte därför att Paulus och Barnabas inte hade någon vidare litteratur (om de nu alls hade någon), tryckt eller avskriven för hand, att lämna ut mot ett bidrag för att därigenom uppehålla sig. Nej, utan det be rodde på att det muntliga budskap som blivit utsått i hjärtat eller sinnet kan bli bortsnappat av Satans fåglar precis lika lätt som, ja, kanske ännu snabbare än ett tryckt budskap. Därför var det nödvändigt för Paulus och Barnabas att stanna i distriktet för att hindra ”fåglarna” från att komma och vara verksamma. Jesus färdades också omkring från plats till plats, men han gjorde detta inom sitt distrikt. Han måste nå ut över hela sitt distrikt och hade endast tre och ett halvt år på sig att göra detta, och han gjorde förnyade turer till de olika delarna av det område som var honom anvisat. Han begav sig också dit, där hans apostlar hade varit, för att fortsätta och fullfölja deras arbete. — Apg. 11:25, 26; Luk. 8:40; Joh. 11:7; Luk. 10:1.
14. Hur måste vi vara lika en lantbrukare som vill skörda?
14. Vi måste komma ihåg en sak: Om en lantbrukare vill skörda, kan han inte lämna sina åkrar och låta dem vara utan skötsel efter sådden. Han måste arbeta på sina besådda åkrar och hålla allt som kan förstöra grödan på avstånd och måste visa tålamod, ty han får vänta länge på sin skörd. (Jak. 5:7) Vi som har privilegiet att så ut Guds ord måste göra detsamma i andligt avseende. De från Vakttornets Bibelskola Gilead utexaminerade elever som skickades som missionärer till provinsen Quebec i Kanada, vilken är hemsökt av många ”fåglar”, måste hålla sig hårt fast vid sitt distrikt och kämpa för att driva bort ”fåglarna”. Nu fröjdar sig deras ögon och hjärtan över den frukt som de ser den sådda säden bära. På samma sätt har det varit i andra delar av världen. Därför får vi inte lämna alltsammans åt dem som ordet har blivit utsått hos och låta dem bära ansvaret, utan måste hålla oss nära intill den utsådda säden och försöka förbättra den mark som har blivit besådd på detta sätt och hjälpa den att bli fruktbärande och hjälpa till att motverka invasionen av Satans ”fåglar”.
15. Hur är de hörare som liknar jord ”utmed vägen” ansvariga och får lida följderna av sin hårdhet?
15. Naturligtvis har de som tar emot ordet, genom att höra det eller genom att skaffa sig sådant som de kan läsa, ansvar för om de inte söker förstå det, i det de håller sina sinnen hårda och oemottagliga likt jord som man trampar mycket på. De får också lida följderna av sin likgiltiga hårdhet genom att de blir utsatta för röveri från ”fåglarnas” sida. Därför förblir de utan frukt, då de aldrig kommer till tro på den utsådda säden. De är inte bättre än den öppna vägen själv. Vad de en gång har haft tages ifrån dem. De blir obesådd jord och förblir karga och ofruktbara, därför att Guds välsignelsers regn inte har någonting att verka på. De utgör en besvikelse för Såningsmannen. Deras av bristande tro orsakade ofruktbarhet vinner ingen frälsning. Om vi älskar evigt liv i lycka, vill vi alltså inte vara ett sådant slags mark för den store Såningsmannen. Vad oss själva beträffar, måste vi akta oss för motståndarens ”fåglar” såväl som mjuka upp våra egna hjärtan och sinnen gentemot budskapet om Riket. ”Var därför Gud undergivna, men stå emot djävulen, så skall han fly ifrån eder.” (Jak. 4:7, NW) Låt inte edra sinnen vara en väg, där djävulen har sin gång och gör er hårda.
Jord på berggrund
16. Vid vad liknas de som drar sig undan? Hur går det, om man handlar så?
16. För att bevisa oss värdiga evigt liv, i synnerhet liv med Jesus Kristus i det himmelska riket, måste vi visa en avgjord ståndpunkt för det rätta och sedan hålla fast vid det med uthärdande ända till slutet. De som drar sig undan kommer aldrig att vinna evigt liv, och detta gäller också med avseende på de människor av en god vilja, som nu hyser hopp om att överleva Harmageddons världskatastrof och få träda in på den ”nya jorden”. Denna livsviktiga sak framhålles av Jesus, när han förklarar vilka som visas i bild genom den jord som hade ett berglager under: ”Vad den beträffar, som såddes på de ställen där det var berggrund, är detta den som hör ordet och genast tager emot det med glädje. Dock har han ingen rot i sig, men fortfar till en tid, och sedan bedrövelse eller förföljelse har uppstått på grund av ordet, kommer han genast på fall.” (Matt. 13:20, 21, NW) Och Lukas 8:13 säger: ”De tro till en tid, men i provsättningens tid avfalla de.” (NW) Att på detta sätt komma på fall och avfalla leder till tillintetgörelse!
17. Varför frambringar inte sådan ”jord” frukt till fullkomning?
17. En sak är säker: Om du tar emot sanningen, kommer du att bli förföljd och få lida bedrövelse för den. Du kan inte undgå det i denna världen och i synnerhet inte nu i ”ändens tid”. Aposteln Paulus skriver: ”Ja, alla de som åstunda att leva med gudaktig hängivenhet i förbindelse med Kristus Jesus måste också bliva förföljda.” (2 Tim. 3:12, NW) Nåväl, skall du bevisa dig vara som den jorden som hade ett berglager under sig? Sådan jord har inte något vidare djup och kan därför inte behålla mycket av den fuktighet som regnet låter komma den till del. Den behåller inte fuktigheten länge, därför att berggrunden nedanför nås av solens hetta och värmer upp jorden ovanpå och hjälper till att påskynda dess uttorkning. Att jordlagret är så grunt hindrar också rötterna att tränga djupt ned i sökande efter växtnäring och fuktighet. Hur skall då sådan jord kunna frambringa frukt i överflöd och till fullkomning? Jesus visar att den inte kan det.
18. Hur tar de hörare som jorden på berggrunden föreställde emot ”säden”, och varför kommer en ”provsättningens tid” över dem?
18. Det är en glädje att taga emot Guds ord och i synnerhet budskapet om att hans rike med Kristus som regent upprättades i himlarna år 1914 och att den rättfärdiga nya världen därför är nära. Det är verkligen så, att människor av det slag som jorden på berggrunden föreställde ”taga emot det med glädje”. (Mark. 4:16, NW) Därför att ”ordet om riket” är så gott bör det tagas emot med glädje, och denna glädje bör ge oss styrka, som hjälper oss att gå igenom vad som än må följa. Men de personer som representeras av jorden på berggrund låter sin glädje hastigt förtorka. Först överflödar de av glädje och ådagalägger stort nit både då det gäller att förvärva kunskap och att dela med sig därav till andra som ännu är i okunnighet. Men sedan händer det något! Detta ord framlägger för dem den allt annat överskuggande frågan om Guds universella suveränitet, en fråga som både änglar och människor är förpliktade att ta ställning till var och en för sig. För att vara på den rätta sidan måste de ta ståndpunkt för Jehovas rättmätiga suveränitet, vilken utövas genom hans rike. Att göra detta genom att vara tillsammans med Jehovas vittnen och genom att förkunna budskapet om Riket utsätter de människor, vilka är identiska med jorden på berggrunden, för smälek, bedrövelse och förföljelse. På det viset kommer ”provsättningens tid” över dem. Solhettan träffar dem med all sin glöd. Vad sker då?
19. Hur och i olikhet med vilka handlar de under denna ”hetta”?
19. Den gudomliga sanningens säd har spirat upp i dem, men nu känner de sig förbrända, och de vissnar kraftlöst bort. De bedrövelser som möter dem i deras tjänst för Gud och de förföljelser som de måste gå igenom för att de predikar ordet torkar ut deras möjligheter att bära frukt. De får betänkligheter genom denna glödheta bedrövelse och förföljelse och tar anstöt därav i stället för att bli övertygade om att detta som de får erfara kännetecknar den rätta sidan och bevisar att de är på den rätta sidan. De kommer inte igenom bedrövelsen och förföljelsen på samma sätt som apostlarna, vilka ”fröjdade sig, emedan de hade aktats värdiga att bliva skymfligt behandlade för hans namns skull”. De troende i Tessalonika i Grekland, som i forna dagar tog emot ordet genom Paulus, ”togo emot ordet under stort betryck med den glädje som helig ande skänker, så att [de] blevo till ett föredöme för alla de troende i Macedonien och i Akaja”. (Apg. 5:41; 1 Tess. 1:6—8; NW) De bragtes inte på fall varken genom de förföljelser som kom över aposteln Paulus, vilken sådde säden ibland dem, eller genom den förföljelse som de själva nu fick lida. Men så är det inte med dem på berggrunden som tar emot ordet. De betraktar inte saker och ting så som Paulus och tror därför inte att ”åt eder blev för Kristi skull privilegiet givet, icke endast att sätta eder tro till honom, utan också att lida för hans skull”. (Fil. 1:29, NW) De slutar upp att växa. De avfaller.
20. Vilka Jesu ord glömmer de?
20. Vad är det för fel med dem? De glömmer att Jesus förutsade att bedrövelse och förföljelse skulle komma över dem för att de troget efterliknar honom och hans apostlar. Till sina apostlar sade han: ”Jag har talat detta till eder, för att ni icke må komma på fall. Människor skola utesluta eder ur församlingen. Ja, den stund kommer, då var och en som dödar eder skall inbilla sig att han har utfört en helig tjänst åt Gud. Men de skola göra detta, därför att de icke hava lärt känna vare sig Fadern eller mig. Icke förty har jag talat detta till eder, för att ni, när stunden därför kommer, skola komma ihåg att jag har talat därom till eder.” — Joh. 16:1—4, NW.
21. Varför kommer denna klass på fall och tar anstöt?
21. Men den klass som jorden på berggrunden föreställde kommer dock på fall, trots denna varning i förväg. Det visar sig att Guds ord inte är djupt rotat i dem. De rötter som sädeskornet slår i deras hjärtan går inte djupt ner i dessa och tar inte något fast tag om dem, så att en offentlig bekännelse kan åstadkommas ur ett hjärta som överflödar av sanning och så att de kan vidmakthålla denna bekännelse under förföljelsens och vedermödans hetta. Guds välsignelser har regnat ned på dem med en uppfriskande verkan, som borde hålla i sig, men de har inte sugit i sig tillräckligt av detta uppfriskande regn för att kunna stå emot en lågande fientlig sols hetta. (Luk. 8:6) De visar sig vara grunda till sinnet, klenmodiga. De har inte på ett överväldigande sätt övertygat sig själva om den äkta halten hos den sanning som såtts ut i dem. De låter Guds ord tränga in endast till en viss grad och låter sedan något ogenomträngligt ting, sådant som ett lager klipp- eller berggrund, hindra dess rötter från att gå djupare ned och hämta upp sådana goda egenskaper som mod och trohet till ytan. Under provet röjer de att de är vankelmodiga, ljumma, att de inte förtäres av nitälskan för Guds hus. De menar att kostnaden är för stor: förföljelserna och bedrövelserna är ett högre pris än Guds ords säd och hans, regn av välsignelser är värda. ”Provsättningens tid” sållar därför ut dem från de lojala och trogna.
22. Hur kunde de bli lyckliga och således vara lika vilka?
22. Vilket tillfälle de försummar att stämpla djävulen som en lögnare i hans påstående, att Gud, den Allsmäktige, inte kunde sätta en människa på jorden i sin avbild och honom lik och som skulle bevara sin ostrafflighet under förföljelse och bedrövelse som djävulen vållar! Hur lyckliga skulle de inte nu vara inom sig, ja, och hur lyckliga skulle de inte till sist bli, om de begagnade detta tillfälle att bevara sin ostrafflighet under förföljelse! De har fullt upp med forntida exempel på att man bör göra så. ”Tag profeterna, som talade i Jehovas namn, såsom mönster i fråga om att lida ont och utöva tålamod. Se, vi kalla dem lyckliga, som hava uthärdat. Ni hava hört om Jobs uthärdande och hava sett den utgång som Jehova gav, att Jehova är mycket ömsint i sin tillgivenhet och full av medlidande.” (Jak. 5:10, 11, NW) Låt oss komma ihåg, att de godkända apostlarna höll ut hos Jesus i hans prövningar, och för sin trohets skull blev de upptagna i förbundet om det himmelska riket med honom. De hade lämnat allt och följt honom, och de fann sig i de förföljelser som fördenskull kom över dem tillika med det starka regnet av hundrafaldiga välsignelser. De uthärdade den svåra kampen under lidanden. De drog sig aldrig tillbaka, varken när de såg förföljelsen komma eller när de befann sig mitt i dess hetta. De visste, att om de ryggade tillbaka betydde detta tillintetgörelse, men att om de hyste tro betydde detta att de bevarade sin själ vid liv. — Luk. 22:28, 29; Mark. 10:30; Hebr. 10:32—39; NW.
23. Vilket privilegium underlåter de att handla i överensstämmelse med? Vad misslyckas de i att vinna?
23. Liksom då i det första århundradet kan betryck och förföljelse skingra de trogna lärjungarna. De kringsprides därigenom till att predika eller så ut ordet på andra ställen, på ett mera vidsträckt fält. Men den klass som karakteriseras såsom jorden på berggrunden skingras genom förföljelse såsom flyktingar som springer och söker ett gömställe. De har inte apostelns övertygelse, att ingenting svårt och prövosamt, som är nu eller som ännu kan komma, skall ”kunna skilja oss från Guds kärlek, som är i Kristus Jesus, vår Herre”. Då de inte handlar i enlighet med sitt höga privilegium att lida med Kristus, går de för alltid miste om att få regera med honom i härlighet. (Rom. 8:35—39, NW; 2 Tim. 2:11, 12) Därför att de bevisar sig vara utan frukt, misslyckas de i att vinna liv i den nya världen.
24. Då vi förutser att bedrövelser kommer, vad bör vi då göra gentemot dem, hos vilka vi sår ut säd? Hur påverkar detta antalet vittnen?
24. I betraktande av att bedrövelse och förföljelse med säkerhet skall komma över dem, bland vilka vi sår ut Guds ord om Riket, bör vi alltså underrätta dem om detta på förhand och bereda dem på att det kommer. När det så verkligen kommer över dem under den första tiden, innan budskapet har hunnit slå djup rot och bära frukt, bör vi lojalt stå vid deras sida under detta. Hjälp dem att uthärda det genom att vattna dem med Guds välsignelsers regn, så att de kan stå emot ”hettan”. Vi kan inte göra detta genom att lämna dem åt sig själva, i det vi vägrar att göra återbesök hos dem och diskutera bibeln med dem eller hålla ett regelbundet studium med dem, taga dem med till våra möten och också ut i tjänsten på fältet med oss för att visa dem, hur vi själva uthärdar bedrövelse som man blir utsatt för på fältet. Den klass eller kategori som jorden på berggrunden representerar och som först väcker stora förhoppningar hos oss visar sig bli en stor besvikelse för oss. Men vi är glada över att det vid allt vårt utsående av Jehovas ord finns många, som lägger i dagen att de inte hör till den sorten som jorden på berggrunden betecknar, många i länderna bakom den kommunistiska ”järnridån”, ja, också i Grekland, i Dominikanska republiken, i Argentina, i Quebec och annorstädes. I stället för att vissna bort under hettan drar deras rötter till sig den fuktighet som består i Guds sanning, välsignelse och ande, och de bär frukt i lydnad för hans befallningar, som går före allt annat. De gör den ondskefulla avsikten med fiendens förföljelse om intet och kommer Jehovas hjärta ett le åt de missräknade fienderna. Den organisation som utgör den ”trogne och omdömesgille slaven” stannar hängivet kvar hos dem under förföljelse och skaffar mat åt dem. (Matt. 24:45—47, NW) Därför fortfar antalet av Herrens vittnen att tillväxa.
Faran av att bevisa sig lik tömbevuxen jord
25. Hur beskrives det handlingssätt som den törnbevuxna jordens klass visar?
25. ”Vad den beträffar, som såddes bland törnena, är detta den som hör ordet, men denna tingens ordnings beskymmer och rikedomens bedrägliga makt förkväva ordet, och han blir en sådan som icke bär frukt.” På detta sätt uttalade Jesus varningen enligt Matteus 13:18—22 (NW). Men Markus 4:19 säger att begärelserna efter de övriga tingen hjälper till att göra intrång i individens själviska hjärta. Lukas nämner en annan faktor, när han säger: ”Vad det beträffar, som föll bland törnena, äro dessa de som hava hört, men genom att de gå upp i detta livets bekymmer och rikedom och nöjen bliva de fullständigt förkvävda och bringa ingenting till fullkomning.” (Luk. 8:14, NW) Denna tingens ordning har visserligen nått därhän, att den står inför sin undergång, men den finns dock alltjämt ibland oss. Så länge den varar, är de med den förbundna oroliga omsorgerna, möjligheterna att förvärva rikedom och detta livets nöjen och njutningar alltjämt realiteter. Vi behöver därför alla ge akt på den varnande bild som Jesus framställde.
26. Hur låter de törnlika ting förkväva deras produktivitet?
26. Människor i våra dagar som är lika den av törne övervuxna jorden tar emot ordets säd och skulle kunna bära lika mycket frukt som andra. Men de gör sig inte fria från törnena och tistlarna. De är alltför bekymrade för morgondagen och dess behov och rycker därför inte upp dessa törnlika ting med rötterna genom att fullt förtrösta på Jehova i enlighet med hans löften. Därtill är de också djupt insnärjda i det nuvarande systemet, i det de gör sig till dess slavar, och de söker bevara sina själar i överensstämmelse med nuvarande uppfattningar om hur man bör leva. Vad de saknar är gudaktig hängivenhet med förnöjsamhet. Vad de gör är därför att försöka bli rika på denna världens goda, och därigenom tillskyndar de sig själva många kval. Hur det nu är, får de aldrig sina ögon öppnade. Deras själviskhet låter dem därför aldrig få tillräcklig tid till att bli rika på goda gärningar eller till att frambringa frukt i Guds tjänst. Deras själviska oro tillåter dem inte att ägna uppmärksamhet åt detta. Och om de verkligen har tid, måste de tillbringa den i ”detta livets nöjen”. För att få avkoppling från oro och tråkighet känner de att de måste vända sig till dessa nöjen. Är det då att undra på att Guds ord, som blivit utsått i dem, får sin produktiva förmåga fullständigt förkvävd!
27, 28. Vilka åtgärder måste de av törnen överlupna vidtaga? Vad blir i annat fall slutet för dem?
27. Finner vi att vi är överlupna av dessa törnen och tistlar och i motsvarande grad fattiga i fråga om Guds goda gärningar? Då behöver vi bränna upp dessa snärjande, taggiga växter för att ge möjlighet åt hans ords säd i oss att växa, vilket leder till att vi kan bära frukt. I annat fall kan vi inte bli rika i rätta gärningar, som kan åstadkomma ett ”vittnesbörd”, som skall överleva vår död. Vi kan inte samla åt oss en skatt som en rätt grundval, på vilken vi kan vinna verkligt liv, evigt liv i den nya världen. (1 Tim. 6:6—10, NW) Se på Jesus. Hur himmelskt rik var inte han! Och hur förhållandevis fattig blev han inte, ända därhän att han blev fattig på jordiska materiella ägodelar! För att göra detta sålde han allt vad han hade och underkastade sig till sist offerdöden. Nu har han blivit gudomligt rik. Om vi inte strävar efter att likna honom, kommer inte hans ord att rikligen bo i oss och förmå också oss att bära frukt i överflöd. — Kol. 3:16.
28. Med törne och tistlar bevuxen mark förkastas av odlaren och är förbannelsen nära, därför att den inte frambringar livgivande föda som ett gensvar på det regn som faller på den. Dess slut blir att avbrännas med eld. Om det är så, så får den klass som den törnbevuxna jorden är en bild av ett liknande slut. (Hebr. 6:7, 8) De låter Guds oförtjänta godhet mot dem bli till ingen nytta och låter världsliga angelägenheter förena sig i att förkväva deras möjligheter till att bära frukt. Detta för med sig tillintetgörelse i eld för dem.
29. Vad kan vi göra för att hjälpa dem och också göra i vårt eget intresse?
29. Vi kan se hur några som är i vår församling eller några som vi har besått med säden tenderar till att låta törnliknande hinder komma in i deras liv och deras hjärtan och förkväva deras andliga produktivitet. Vi kan varna dem. När den rike ynglingen lät sin kärlek till bedräglig rikedom förkväva hans möjligheter att bära frukt såsom kristen, uttalade Jesus dessa varnande ord till sina lärjungar: ”Det blir svårt för en rik man att komma in i himmelriket.” Såsom ung tillsyningsman i en församling fick Timoteus anvisning av aposteln Paulus att varna de rika och dem som var benägna för kärlek till pengar. (Matt. 19:23, 24; 1 Tim. 6:17—19; NW) Vi önskar hjälpa andra att nu bli fria från snärjande förhållanden och världsliga dominerande intressen och att i stället söka Teokratiens tillväxt, nu när tiden för den är inne. (Jes. 9:6, 7) Vi vill undvika att låta detta törnövervuxna tillstånd taga våra egna hjärtans och sinnens jord eller jordmån i besittning. I harmoni med denna strävan inom oss själva bör vi kärleksfullt hjälpa andra att göra så. Det är i högsta grad påkallat att hålla för vårt sinne dessa Jesu ord: ”Men giv akt på eder själva, så att edra hjärtan aldrig bliva nedtyngda av omåttligt ätande och dryckenskap och livets bekymmer och den dagen plötsligt är över eder som en snara. Ty den skall bryta in över alla dem som bo på hela jordens yta. Håll eder därför vakna och bed hela tiden, för att ni må lyckas undfly allt detta, som är bestämt att inträffa, och behålla eder ställning inför Människosonen.” — Luk. 21:34—36, NW.
”Den goda jorden”
30. Hur handlar de som är lika den ”goda jorden” med avseende på den utsådda säden?
30. Vilka är det då som är lika den ”goda jorden”, vari säden föll och varom det säges, att ”sedan det hade spirat upp, frambragte det frukt” i stor myckenhet? (Luk. 8:8, NW) Jo, detta är de som har rätta och goda hjärtan, i vilka de kan taga emot ordets säd. När de hör ordet, fattar de dess innebörd. Om de inte fattar den just vid det tillfället, söker de sedan förstå den med hjälp av Guds ande och organisation. De håller fast ordet och lämnar det inte hårdhjärtat ifrån sig åt djävulens plundrande fåglar.
31. Hur framställde Jesus en bild av dessa och visade, vad de gör?
31. Jesus beskrev den klass, som den ”goda jorden” är en bild av, och sade: ”Vad den beträffar, som såddes på den rätta sortens jord, är detta den som hör ordet och fattar dess innebörd, den som verkligen bär frukt och frambringar, den ene hundrafalt, den andre sextiofalt, åter en annan trettiofalt.” (Matt. 13:23, NW) Jesu ord enligt Lukas’ berättelse visar hur det kommer sig, att denne ordets hörare fattar dess innebörd och att han frambringar frukt i så stor myckenhet. Jesus säger där: ”Vad beträffar det i den rätta jordmånen, är detta de som, sedan de hava hört ordet med ett rätt och gott hjärta, behålla det och bära frukt med uthärdande.” (Luk. 8:15, NW) Först och främst har dessa ett rätt och gott hjärtetillstånd. När de väl har tagit emot ordet, behåller de det såsom någonting dyrbart, i likhet med den goda, mustiga, törnfria jorden, som har blivit upplöjd och som kan låta säden sjunka djupt ner och bli övertäckt, därför att den har stort djup och alltså kan behålla fuktigheten, då det inte finns någon hindrande berggrund inunder. Deras hjärta samlar sig skatter av goda ting, därför att det fäster sin tillgivenhet vid dessa. När de som av Gud gjorts till det nya förbundets tjänare kommer till dem med hans ords säd, låter de Gud genom sitt ord och sin ande skriva sin lag på hjärtats tavlor av kött, så att de från och med då gör Guds vilja av hjärtat, genom hans andes kraft. De vakar över sina hjärtan med all påpasslighet, ty från hjärtat strömmar livets källflöden. (2 Kor. 3:3—6; Ords. 4:23) Hur njuter vi inte av att få gå med Guds ords säd till människor med sådana hjärtan!
32. Vad är det för frukt dessa hjärtan bär?
32. Vad är då den frukt som dessa hjärtan bär? Jo, korn av de olika sädesslagen frambringar andra korn, i det varje sorts säd frambringar sin egen art. Den säd som den store Såningsmannen strör ut vida omkring är ordet om Guds rike. Den frukt som det frambringar måste alltså bestå i att man frambär vittnesbörd, vittnar om Riket inför andra. Rikets säd frambringar sin egen art i predikande om Riket. — 1 Kor. 15:36—38.
33. Varför måste den individ som den ”goda jorden” föreställer frambringa denna frukt?
33. En individ av det slag som den ”goda jorden” föreställer tar emot ordets säd med hjärtat och tror på det till rättfärdighet, men det är med munnen som han oförskräckt frambär en offentlig kungörelse till frälsning. Det är av hjärtats överflöd som munnen måste tala. Då vi har blivit gynnade med att få mottaga budskapet om Riket i rätta och goda hjärtan, måste vi ”alltid ... frambära åt Gud ett offer av lovprisning, det vill säga frukten av läppar som offentligen kungöra hans namn”. (Rom. 10:10; Matt. 12:34, 35; Hebr. 13:15; NW) När vi tar emot säden och den slår rot i oss, därför att vi behåller den och fattar innebörden i Guds ord, har vi alltså blivit betrodda med ett uppdrag att predika, och vi måste till fullo utföra det för att andra skall få höra nyheterna om Riket. Denna Guds ords säd är inte död, utan är en levande kraft. Den har kraft att hämta förmåga att predika och åstadkomma verksamhet i detta avseende upp till ytan och på så sätt komma en gröda i form av rikesförkunnelse att inhöstas av den store Såningsmannen. Genom det gudomliga ordet och den gudomliga anden inom oss skapar Gud våra läppars frukt. (Jes. 57:19) Det hjärta som avses med uttrycket den ”goda jorden” och som har fått den levande säden inplantad i sig blir djupt upprört och gripet, och det sätter stämbanden och tungan och läpparna i rörelse till att ”predika ordet”. Den frukt som på detta sätt frambringas är bevis för att individen i fråga är av den klass som den ”goda jorden” betecknar och att han förvisso är en Guds ords tjänare och förkunnare. Att han frambringar Rikets frukt vinner den store Såningsmannens godkännande och gör det möjligt för Såningsmannen att strö ut mera säd över andra som hör. Såningsmannen fortsätter alltså genom sina efterföljare, att så ut den dyrbara säden.
Uthärdande bringar större avkastning
34, 35. a) Vilka egenskaper måste vi utöva, i likhet med en jordbrukare? b) Hur måste vi hjälpa andra, som kan liknas vid den ”goda jorden”?
34. Vi måste härda ut eller vara uthålliga för att kunna bära Rikets frukt i lov och pris till Gud, alldeles såsom en jordbrukare måste utöva tålamod och vara uthållig, när han sköter jorden och den växande grödan. Medan han arbetar, måste han förvänta att Gud skall låta det växa. ”På detta sätt är Guds rike alldeles som när en man strör ut säden på marken, och han sover om natten och stiger upp när det blir dag, och säden spirar upp och växer sig hög. Precis hur det går till vet han icke. Av sig själv bär marken frukt efter hand, först strået, sedan axet, slutligen det fullt utbildade sädeskornet i axet. Men så snart som frukten medgiver det, hugger han till med lien, emedan skördetiden har kommit.” — Mark. 4:26—29, NW.
35. En individ måste förlita sig på att Gud skall komma honom att växa till en ordets predikare, som är fullt kompetent att predika budskapet på alla platser och under alla yttre förhållanden. Genom att ådagalägga uthärdande eller uthållighet bevisar han sin tillit till Gud. Gud låter i sin tur den säd eller frukt, som denne uthållige tjänare bär, förökas, så att denna säd skall kunna strös ut genom att han predikar Riket. ”Vi anbefalla oss, på alla sätt såsom Guds tjänare, genom att vi uthärda mycket, genom bedrövelser, ... genom långmodighet, ... genom sannfärdigt tal, genom Guds kraft.” Vi vissnar inte och avfaller under förföljelsens och bedrövelsens brännande sol. (2 Kor. 6:4—7, NW) Då vi själva blir styrkta av Guds kraft till att uthärda, måste vi hjälpa andra att uthärda. Det är, ack, så nödvändigt för oss att bistå andra personligen genom att uppmuntra dem, bedja för dem, ge dem det rätta föredömet, taga dem med oss eller ledsaga dem i tjänsten på fältet för att predika ordet. Guds synliga organisation bemödar sig om att hjälpa alla som tar emot säden att bli fruktbärande så långt det står i deras förmåga. Och så fortfar den att befrämja odlingsverket med avseende på dem, vilkas hjärtan har den rätta jordmånen.
36. Hur avgöres det, vilken mängd av frukt vi bär, och varför frambringar några trettiofalt?
36. Jesus angav att det skulle vara skillnad i fråga om mängden av säd eller frukt, som de olika individer bär, hos vilka Guds ord har blivit utsått, och att några skulle frambringa så mycket som hundrafalt. Då jordens kvalitet och det mått att skötsel som ägnas den till stor del avgör hur stor avkastningen blir, kan liknande ting för var och en av oss i ansenlig mån avgöra, hur pass fruktbärande vi själva är. Den individ, som frambringar endast trettiofalt, bär emellertid frukt i berömvärd grad. Hans tillfällen kanske är begränsade genom fängelsevistelse, landsflykt, isolering, svårigheter i samband med underjordisk verksamhet, eller kan han vara bunden genom sjukdom, svaghet eller hög ålder. Men han har ett rätt och gott hjärta, och därför är han uppriktig och nitisk och gör osjälviska ansträngningar. Den frukt han bär i fråga om att förkunna Riket, antingen genom att framföra budskapet muntligt eller genom att sprida det i tryckt form, är därför god.
37. Hur frambringar andra sextiofalt?
37. Att någon frambringar sextiofalt tillkännager att han har större tillfällen och att han begagnar sig av dem i motsvarande grad. De som hörsammar inbjudan till heltidstjänst eller pionjärstjänst träder in i större privilegier och kan glädja sig åt större tillfällen än den vanlige gruppförkunnaren kan göra. De har ett vidare verksamhetsfält och större möjligheter. De måste handla i överensstämmelse med dem. Att vi har varit länge i sanningen och får leva och vara verksamma ännu vid hög ålder, såsom fallet var med apostlarna Paulus och Johannes, kan naturligtvis bidraga till att vi bär frukt i rikare mått. Men vi måste göra mera än endast ha lång tid i Guds tjänst att se tillbaka på. Vi måste fylla den tid vi har med positiv strävan och verksamhet för att kunna nå över den trettiofaldiga avkastningen.
38. Vad är det ett tecken på, att några frambringar hundrafalt, och hur kan vi sträva i den riktningen?
38. Att bära hundrafalt är någonting särskilt påfallande. Men det är inte ett tecken på någon tjänstens fullkomlighet hos någon av oss ofullkomliga tjänare. Det anger att vi försöker helt leva i överensstämmelse med de tillfällen som erbjuder sig eller som vi själva kan bana väg för. Vi måste påpassligt vara på vår vakt, så att inte några törnen i form av världsliga bekymmer, penningkärlek och nöjen och njutningar tränger sig in. Bland Jesu apostlar var Paulus den, som medan han levde ”arbetade mer än de alla”. (1 Kor. 15:10, NW) Det är inte meningen att vi skall göra jämförelser oss förkunnare emellan, antingen för att blåsa upp oss av stolthet eller för att skaffa oss ursäkter för att vi frambringar mindre än vi bör. Ett sådant handlingssätt är inte vist för oss. Men vi kan lägga märke till och glädja oss över den tillväxt som Gud ger i varierande mängd i den enes fall och i den andres, och vi kan studera orsakerna till den, vilket är till gagn för oss själva. För oss alla fattas det i fråga om produktivitet en hel del, som vi har skäl att söka utfylla. Ingen av oss kan någonsin mäta sig med den store Såningsmannen själv, när det gäller att bära frukt åt Gud. Den kristne som sår ut ordet sparsamt kommer också att skörda sparsamt. Men dem, som med nitälskan ger ut sig själva, kommer Gud att låta överflöda av den rättfärdighet som består i att sprida hans livgivande ord. (2 Kor. 9:6—12; Ps. 112:9) Att bära frukt hundrafalt är ett värdigt mål att sträva fram emot.
39. Vad är i synnerhet orsaken till att vi gläder oss över avkastningsförmågan hos den klass i våra dagar, som är lik den ”goda jorden”, och vad innebär det för alla dessa som bär frukt?
39. Upplyft edra ögon och låt edra blickar ila mot öster och mot väster, mot norr och mot söder! Ni får då se hur Guds, den Högstes, trogna vittnen bär frukt likt den ”goda jorden”, trettiofalt, sextiofalt och hundrafalt, både bakom de totalitära diktaturernas ”järnridå” och utanför den. Hur måste inte den store Såningsmannen glädja sig! Vad som i synnerhet kommer oss att också glädjas med honom över detta är att det innebär en ständigt växande lovprisning av den levande, sanne Guden. Den store Såningsmannen sade: ”Min Fader blir förhärligad därigenom att ni fortsätta med att bära mycken frukt och bevisa eder vara mina lärjungar.” (Joh. 15:8, NW) Vår himmelske Fader gläder sig över att se oss bära frukt. Det behagar honom därför att förläna evigt liv åt oss, i den nya världen. Det är för att vinna detta liv som vi som tar emot hans ord måste vara fruktbärande nu före striden vid Harmageddon. Men det är inte bara vårt eget liv i den nya världen, som är beroende av vår produktivitet. Genom att vi bär frukt behagar det Jehova Gud att också skänka liv åt andra, hos vilka han brukar oss till att strö ut säden och vilka likaså kommer att bära frukt i myckenhet till Guds ära och förhärligande. Fastän den annalkande striden vid Harmageddon kommer att utplåna och utrota varenda ogudlig planta som vår himmelske Fader inte har planterat, kommer den dock inte att förstöra vår rättfärdighets dyrbara frukter i form av att vi har predikat hans ord och befrämjat hans genom Kristus styrda rikes intressen. Må Han då, i den tid som ännu återstår till striden vid Harmageddon, fortsätta med att ägna oss sin odlarmöda och omvårdnad i vår egenskap av hans tjänare och beständigt förnya vår kraft att uthärda och frambringa mera frukt, varigenom han blir hävdad och upphöjd och vi själva får evigt liv i hans nya värld! ”Må den som har öron lyssna.” — Matt. 13:9, NW.
(The Watchtower, 1 december 1950)