Barmhärtigheten vilken uppgift har den i ditt liv?
TYCKER du att du är barmhärtig? Kristus Jesus sade: ”Varen barmhärtiga, såsom eder Fader är barmhärtig.” (Luk. 6:36) Är du det? Hur kan du veta det?
Barmhärtighet leder för många tankarna till att visa ”större godhet än rättvisan kräver” eller ”fördrag som visas en som förbrutit sig”. Med Shakespeare säger de: ”Nåden [barmhärtigheten] kryddar rätten.”
Det är sant att dessa är uttryck för barmhärtighet, eftersom ordet ofta syftar på att man är skonsam när det gäller att straffa någon som förbrutit sig eller att man visar mildhet när man fäller en dom. Men barmhärtighet inbegriper mycket, mycket mer än detta. Ja, om vi tänker på barmhärtighet bara i dessa betydelser, då förbiser vi den verkliga innebörden i ordet barmhärtighet, eftersom vi då har en alltför inskränkt syn på det. Vi kan knappast komma att likna vår skapare, om detta är summan av vår insikt när det gäller barmhärtighet.
Om man slår upp en ordbok kan man finna att barmhärtighet också kan betyda: ”En välsignelse som betraktas som en manifestation av medlidande” och ”medlidsam behandling av den olycklige”. Dessa definitioner kommer närmare den grundläggande innebörden i ordet barmhärtighet, att döma av hur denna egenskap uttrycks på de forntida språk som användes för att skriva bibeln.
Att utforska den bibliska innebörden
I en beskrivning av Guds personlighet heter det i Psalm 145:8, 9: ”Jehova är nåderik och barmhärtig. ... Jehova är god mot alla, och hans barmhärtiga gärningar kommer alla hans verk till del.” (NW) För att beskriva Guds underbara egenskap barmhärtighet gjorde den hebreiske skribenten här bruk av ordet rachamʹ. Vi vet naturligtvis att Jehova verkligen visar barmhärtighet, när han förlåter ångrande lagbrytare och visar fördragsamhet med motståndare. (Jämför Psalm 51:3, 4; 103:3, 4; Daniel 9:9.) Men är detta den grundläggande innebörden i det ord som psalmisten använde? Låt oss undersöka det.
Vissa kännare av det hebreiska språket tror att ursprunget till ordet rachamʹ är ett ord med grundbetydelsen ”vara mjuk och mild”. De förbinder det med ordet för ”moderliv” (rechemʹ). I ett lexikon förklaras det att rachamʹ betyder ”glöda, förnimma värme med öm känsla; ... vara medlidsam”. Hur storslaget är det inte att veta att detta är en utmärkande egenskap som vår Gud äger! Han är barmhärtig. Och på grund av att barmhärtighet kan sägas vara det verksamma uttrycket för medlidande, medömkan eller förbarmande översätts detta hebreiska ord ibland med ”förbarmande” eller medlidande.
Ett exempel på detta är Jesaja 49:15, där Gud säger: ”Kan då en moder förgäta sitt barn, så att hon icke har förbarmande [rachamʹ] med sin livsfrukt?” Tänk vilken djup känsla en mor normalt har för det barn hon fött! Men vad är det som frammanar denna särskilda egenskap, som i den hebreiska texten uttrycks med ordet rachamʹ? Har det späda barnet begått en överträdelse, så att modern måste avgöra om hon skall visa mildhet eller inte? Det är inte troligt. Det är uppenbart att denna barmhärtiga känsla väcks av barnets behov, och det kan då vara hunger, sjukdom eller någon annan orsak till lidande. Därför hyser hon ömt medlidande med barnet. Gud visar barmhärtighet med liknande uttryck av medlidande.
Tänk på ett annat exempel, det som har att göra med Josef i Egypten. När Josefs tio halvbröder för andra gången var på väg till Egypten för att skaffa mat, förde de med sig Benjamin, som var Josefs ende helbror (av samma moderliv [rechemʹ] som Josef). När Josef fick se Benjamin efter så många år, heter det att ”hans hjärta [eller: inre känslor, pluralis av rachamʹ] upprördes” för hans yngre brors skull, och Josef lämnade rummet och grät. Var det här fråga om att visa ”medlidsam behandling mot en som förbrutit sig eller en motståndare” — vilket är en av betydelserna i ordet barmhärtighet? Nej, Josefs halvbröder hade visserligen försyndat sig, men Benjamin hade inte gjort det. I stället förhöll det sig så att det som Josef gjorde bars upp av en djup tillgivenhet för och barmhärtig omsorg om den yngre brodern. Vilken rik innebörd ger inte detta exempel åt det hebreiska ord som också beskriver Guds barmhärtighet! — 1 Mos. 43:30; 37:12—28; jämför 1 Konungaboken 3:25—27.
Är du då barmhärtig i den bibliska bemärkelsen? Du kan se att man inte visar barmhärtighet enbart genom att hålla igen — såsom när man avhåller sig från att i full utsträckning bestraffa en annan persons överträdelse eller när man visar fördragsamhet med en motståndare. I stället har det huvudsakligen avseende på det medlidande man känner med och ger uttryck åt gentemot dem som befinner sig i svårigheter eller nöd eller är handikappade på något sätt.
De barmhärtiga skall visas barmhärtighet
I bergspredikan sade Jesus: ”Lyckliga är de barmhärtiga, ty dem skall det visas barmhärtighet.” (Matt. 5:7, NW) Helt visst önskar vi röna gudomlig barmhärtighet. Därför bör vi önska veta vad som är inbegripet i att vara barmhärtig. Det betyder att vi tar reda på betydelsen av det ord som används i denna text i de kristna grekiska skrifterna.
Här använde evangelieskribenten former av det grekiska ordet eʹleos för att beskriva barmhärtigheten. Vi kan se hur nära detta ord överensstämmer med det hebreiska ordet (som vi tidigare begrundat) genom följande definition i W. E. Vines ordbok Expository Dictionary of New Testament Words: ”ELEOS (ἔλεος) ’är det yttre ådagaläggandet av medlidande; det förutsätter behov hos den som blir föremål för den, och hos den som visar den förutsätter det resurser som är tillräckliga för att möta behovet.’” Andra grekiska ord (till exempel oiktirmosʹ och splagʹchnon) förmedlar den starka känsla av medlidande eller varm vänlighet för vilken eʹleos (”barmhärtighet”) är det aktiva uttrycket.
Men exempel talar bättre än definitioner. Vad säger oss Jesu eget exempel om den uppgift barmhärtigheten bör ha i vårt liv?
Jesus ger ett föredöme i barmhärtighet
Framträdande bland dem som frammanade Jesu barmhärtighet var föräldrar vars barn var sjuka, de blinda, de demonbesatta, de spetälska. (Matt. 9:27—29; Luk. 17:12—14) Till gensvar på deras vädjan: ”Förbarma dig över oss”, utförde Jesus underverk för att hjälpa dem. Och han gjorde inte detta på ett rutinmässigt, likgiltigt eller nedlåtande sätt, utan ”gripen av medlidande”. — Matt. 20:33, 34, NW.
Vi kan få större insikt om Jesu starka känsla genom att lägga märke till att evangelieskribenten i det sista uttrycket använde ett verb (en form av splagʹchnon) som bokstavligen betyder ”känna inälvorna längta”. Ja, Guds Son kände sig djupt rörd i sitt inre då han såg andras behov.
Samma ord beskriver Jesu känsla när han såg folkskarorna som samlades för att höra honom, eftersom de var ”skinnade och skuffade hit och dit såsom får utan herde”. (Matt. 9:36, NW; 14:14; Mark. 6:34) Och samma barmhärtiga känsla förmådde Jesus att ge dessa folkskaror mat, så att de inte skulle ”uppgivas på vägen”, när de återvände hem. (Matt. 15:32) I hela denna djupa känsla för människor i betryck eller nöd, som ledde till barmhärtighetsgärningar, återspeglade Jesus bara sin Faders underbara egenskaper. — Jämför Jeremia 31:20.
Det är inte tillräckligt att känna medlidande; vi måste ge uttryck åt det, om vi skall vara barmhärtiga. Tänk på Jesu liknelse om den barmhärtige samariten. Denne samarit träffade på en resande som blivit rånad och misshandlad och låg bredvid vägen. Det var inte bara så att han ”greps ... av medlidande”, utan det heter också att han ”bevisade honom barmhärtighet”, i det han förband mannens sår och tog vård om honom. Återigen kan vi lägga märke till att det inte var fråga om förlåtelse för orätta handlingar, och inte heller var några lagliga åtgärder inbegripna. Här var det fråga om att känna ”sympati för en annan i hans olycka och i synnerhet sympati som tar sig uttryck i handling” — en av definitionerna på verbformen av ordet eʹleos. — Luk. 10:33—37, Hd.
Dessa få exempel hjälper oss att inse hur mycket som är inbegripet i att vara barmhärtig. Måste vi vänta tills någon begår en överträdelse mot oss personligen eller till dess någon överträder någon regel eller lag för att vi skall visa barmhärtighet? Nej, inte alls, i stället kan vi visa barmhärtighet mot vem som helst som behöver hjälp, mot främlingar såväl som våra vänner och dem vi älskar. Barmhärtighet är sannerligen medlidande i verksamhet.
Att visa barmhärtighet i dagligt liv
Vår tid är precis som Jesus förutsagt, eftersom vi märker hur ”laglösheten förökas” och dessutom ser hur ”kärleken hos de flesta” har kallnat. (Matt. 24:12) Liksom kärleken till den sanne Guden avtar, så försvagas också kärleken till nästan. Själviskhet, hårdhet, likgiltighet för andras problem och lidanden och till och med grymhet — allt detta har tilltagit, och det tycks vara särskilt framträdande i städer och tätbefolkade områden. Det moderna industrisamhället, med dess inriktning på massproduktion och hög vinst, har utvecklat den ”organisatoriska människan”, och människor betraktas ofta som blott och bart delar i en maskin.
I en sådan tid är egenskapen barmhärtighet sannerligen vederkvickande! Det är sannerligen viktigt att vi inser på vilket vittomfattande sätt denna egenskap kommer till uttryck och ser behovet av att ådagalägga den varje dag i vårt liv! Men vad kan vi göra i praktiskt avseende?
Det som människor i vår tid är i störst behov av är andlig hjälp. Flertalet av dem är andligen utsvultna och blinda, och de trevar sig fram i de förvillande förhållanden som omger oss utan att ha något verkligt hopp för framtiden. De är ”såsom får utan herde”. Dessutom visar Guds ord att en ”stor vedermöda” snart skall bryta ut över hela jorden och att de som önskar undkomma nu behöver skaffa sig upplysningar om Guds anordningar. (Matt. 24:3—8, 21, 22, 36—42) Vad gör vi för att visa barmhärtighet mot sådana personer? Jesus och hans lärjungar var särskilt verksamma med att barmhärtigt ge andliga gåvor av långt större värde än materiella ting. (Joh. 6:35; Apg. 3:1—8) De predikade Guds ords sanning för andra och gav undervisning. Gör vi det?
Men är predikande och undervisning av detta slag en garanti för att vi helt och hållet fyller kravet att vara barmhärtig? Jesus sade: ”Given såsom barmhärtighetsverk det som är inuti.” (Luk. 11:41, Åk) Du kan ha del i att föra ut livets ord till andra, kanhända genom att besöka dem i deras hem. Men när du gör detta, varför gör du det? Menar du att du genom att göra detta ett visst antal timmar varje månad bevisar dig rättfärdig inför Gud? Eller är dina ansträngningar verkligen en barmhärtighetsgåva som kommer inifrån, ett uttryck för barmhärtighet från ett kärleksfullt hjärta? Och medan du går ut för att besöka människor som kanhända är främlingar för dig, ser du då också till att du visar barmhärtighet mot dem du känner, din egen familj, dem som är dina bröder i tron?
Vi kan komma ihåg att fariséerna på Jesu tid menade att de hade Guds ynnest därför att de samvetsgrant betalade tionde, frambar de offer som begärdes och avhöll sig från förvärvsarbete under sabbatsdagarna. De var kritiska mot vem som helst som inte kunde mäta sig med deras uppfattning om vad det innebar att lyda lagen. Men Jesus sade till dem: ”Om ni hade förstått, vad detta betyder: ’Barmhärtighet begär jag, icke offer’, skulle ni icke ha dömt dem som är oskyldiga.” (Hd) Det är sant att de stod under den mosaiska lagen och därför var ålagda att iaktta det som här har nämnts, men de skulle inte göra det på ett sådant sätt att de inte beaktade ”det som är viktigast i lagen”, däribland barmhärtighet. — Matt. 9:1—13; 12:1—7; 23:23.
Hur förhåller det sig med oss? Vi kan bemöda oss om att tjäna Gud och göra det regelbundet och till och med systematiskt och med ett mått av rutin; vi kan avsätta en viss tid för att ta del i tjänst och tillbedjan, och vi kan ge penningbidrag för att befrämja Guds rena tillbedjan. Detta är utmärkt; men vilket motiv har vi? Skulle vi kunna vara så intresserade av att vinna Guds godkännande för oss själva att vi underlåter att lägga märke till deras behov som vi har runt omkring oss?
Hur är det till exempel med dem som vi kommer tillsammans med för att studera Guds ord? Kommer vår barmhärtighet in i bilden här? Många människor i kristenheten är, det vet vi, ”kyrkobesökare”, men de röjer ett ytligt motiv. De går i kyrkan för att fullgöra en ”religiös plikt”, i sällskapssyfte eller för att njuta av en ”stilla atmosfär som bidrar till inre ro”. De är intresserade av sig själva, inte av andra. Men om vi är barmhärtiga, då kommer vi att vara intresserade av andra; men vårt intresse gäller inte så mycket vad de kan göra för oss som vad vi kan göra för dem.
Lägger vi märke till några som tycks vara vid klen hälsa, och visar vi omsorg om dem? Bygger vi upp dem genom att ge uttryck åt uppskattning av deras tro, som har förmått dem att komma till mötet? Hur är det med dem som tycks vara blyga, ensamma, bekymrade eller nedstämda? Känner vi för dem så att vi drivs till att visa intresse för dem, och försöker vi öka deras lycka? Tänk vilken fin ande sådan barmhärtighet bygger upp hos varje skara av Guds tjänare!
Materiella ”barmhärtighetsgåvor”
Andligt givande är det viktigaste, men detta utesluter inte alls att man visar barmhärtighet i materiellt avseende. När Jesus i bergspredikan talade om att ”ge barmhärtighetsgåvor”, syftade han uppenbarligen på gåvor åt behövande, åt dem som var fattiga eller hade drabbats av motgång, sjukdom eller andra orsaker till svårigheter. Det är sant att Jesus fördömde de skrymtare som gav sådana gåvor för att få lovprisning för egen del. Men det var inte så att han nedvärderade eller förringade själva givandet. Tvärtom sade han till sina lärjungar: ”Men när du ger barmhärtighetsgåvor, låt då inte din vänstra hand veta vad den högra gör, så att dina barmhärtighetsgåvor må vara i det fördolda. Då kommer din Fader, som ser på i det fördolda, att vedergälla dig.” — Matt. 6:1—4, NW.
Dorkas var en kristen kvinna som ”överflödade i goda gärningar och barmhärtighetsgåvor”. (NW) Vad bestod de av? När Petrus anlände efter Dorkas’ död, kom alla änkorna fram till honom ”gråtande och visade honom alla livklädnader och mantlar, som Dorkas hade gjort, medan hon ännu levde ibland dem”. (Apg. 9:36—41) Ja, hon var en barmhärtig kvinna. Om hon personligen bar hela kostnaden för att göra sådana klädnader för dessa änkor eller om hon bara bidrog med sin tid, kraft och begåvning, omtalas inte i skildringen. I vår tid kan somliga av oss ha ganska litet i fråga om materiella tillgångar, men vi kan bidra med tid, energi och förmåga till att göra barmhärtighetsgärningar gentemot andra.
Och när våra medel tillåter det, kan vi i ekonomiskt avseende barmhärtigt hjälpa dem som är värdiga. Lagförbundet manade uttryckligen till sådan barmhärtighet, och det varnade för att förstocka sitt hjärta och tillsluta sin hand för fattiga bröder. (5 Mos. 15:7—10; jämför Ordspråksboken 19:17.) Kristna församlingar under första århundradet hade förteckningar över änkor som man gav materiell hjälp. För att dessa kvinnor skulle befinnas värdiga att bli uppförda på denna förteckning krävdes det att de var kända för att ha utfört barmhärtighetsgärningar, tagit emot främlingar, understött nödlidande och gjort liknande goda gärningar. (1 Tim. 5:9, 10) Bör vi frukta för framtiden och tveka att använda våra tillgångar för att hjälpa behövande, i det vi menar att vi själva kan komma i nöd? Aposteln Paulus försäkrade sina bröder i Korint om att Gud skulle välsigna dem när de gav med glädje, att han skulle ge dem det de behövde. — 2 Kor. 9:6—14.
Vilket meningsfyllt, tillfredsställande och rikt liv lever inte den barmhärtige! Lycklig är du, om du är bland de barmhärtiga, ty Gud kommer att göra dig till föremål för sin barmhärtighet, nu och i kommande dagar.