Vad är din religiösa sed?

1, 2. Vilka två dagar på året går stora skaror i kyrkan, och vilka rannsakande frågor uppstår?

ALLA religioner har sina ”heliga dagar” och speciella fester i sina religiösa tempel. Dessa särskilda dagar är gudstjänstlokalerna i allmänhet fulla. Under kristenhetens julhögtid iscensätter man färggranna festspel med Josef och Maria och Jesusbarnet och herdarna, som kommer för att se barnet. Det förekommer stämningsfull musik, och nästan hela församlingen är med vid gudstjänsterna. De som annars aldrig går i kyrkan kommer för att se och höra. Påskdagen hör också till kristenhetens ”heliga dagar” eller särskilda helgdagar, och på sina håll går folk då till kyrkan för att visa sin nya vårstass. Naturligtvis finns det somliga som går till den kyrka de tillhör fyllda av allvarsamma tankar på Kristi Jesu död och uppståndelse. Men hur kommer det sig att så många människor i kristenheten behöver sådana ”dragplåster” för att alls gå till sin plats för gudsdyrkan, och detta bara två gånger på femtiotvå veckor? Vilken mening har dessa högtidsfiranden för människor som är kristna två gånger om året? Tror de verkligen att Jesus Kristus dog för att frälsa dem? Frälsa dem till vad? Tror du att de, sedan allt är över, har en känsla av att de är bättre kristna, eller känner de sig som skrymtare? Vad är din egen religiösa sed?

² Det är allmänt känt att flertalet kyrkor i kristenheten är till trängsel fyllda vid jul- och påsktiden. Men om du nu hör till dem som brukar gå i kyrkan, har du då någon gång frågat dig: ”Varför gick jag dit? Berodde det på mitt intresse för samfundet? Var det av intresse för mitt umgänge? Kunde det vara av omsorg om min rörelse, mina affärer?” Du kanske räknar med att träffa några av dina politiska vänner där. Gick du till kyrkan därför att du inte hade något viktigare att göra? Hejda dig! Tänk efter! Går du verkligen till din religiösa mötesplats för att inhämta sanningen om Gud och din frälsning?

3. Vad är det som bör vara den verkliga drivkraften till att man besöker Guds hus, och vilken verkan bör det ha på individen?

³ Den verkliga orsaken till att man går till Guds hus bör vara att man önskar vinna kunskap om sin Skapare, Jehova, och önskar lära mera om hans Son, Kristus Jesus, som har sörjt för att vi alla skall kunna vinna evigt liv. Du bör önska få kunskap om den frälsning, som Gud ger hela människosläktet genom sin Son, i och med att Guds rike upprättas, det rike som de kristna har blivit lärda att bedja om med dessa ord: ”Tillkomme ditt rike; ske din vilja, såsom i himmelen så ock på jorden.” (Matt. 6:10) Att du regelbundet går till Guds hus bör förbättra din tankeförmåga, du bör få klart för dig att livet är en gåva från Gud, och du bör önska förstå varför människorna befinner sig här på jorden. När du inhämtar sanningen i Guds hus, bör detta få dig att önska tala med andra människor om det som du har fått veta om Jehovas föranstaltningar för människorna. Om det som försiggår i din gudsdyrkans hus inte manar dig till handling och inte hos dig väcker en önskan att tala om för andra vad du får veta där, då vore det bättre att du sökte finna den rätta platsen, där du kan lära känna sanningen och få veta hur man rätt bör tillbedja Gud.

4. a) Varför var det Jesu sed att regelbundet gå i synagogan? b) Vilket budskap delgav han folket?

⁴ När människorna hörde Jesus tala, häpnade de över hans sätt att undervisa och följde honom. De inhämtade mera sanning dag för dag, och de tillämpade det som Jesus lärde dem. Gör din religion detta för dig? Det var Jesu sed att gå till synagogan varje sabbat, eftersom han visste att han fick höra Guds ord läsas från någon del av de hebreiska skrifterna. Han visste att det också skulle förekomma samtal och ges förklaringar till det lästa. När Jesus en sabbatsdag i Nasaret uppmanades att läsa ur Skriften, tillämpade han det han läste på sig själv. Han visste att han hade blivit smord till att kungöra goda nyheter för de fattiga. Detta innebar att han måste färdas omkring en hel del från ort till ort och tala till många människor. Han sade till de förtryckta judarna att fångarna skulle uppleva en frigörelse och att de skulle få åtnjuta frihet i sinom tid. Hur skulle löftet om synens återfående för de blinda infrias? Jesus fick människor att bokstavligen se med sina ögon, men att kunna se sanningen och att få insikt i Guds ord, att förstå detta med hjärta och sinne, det var långt viktigare. (Luk. 4:16—20) De som hörde honom kunde få allt detta, om de tog emot ”himmelriket”, som var nära. Hur mycket predikande och undervisande krävde inte detta! Det var en stor uppgift, men Jesus kunde fylla den med Jehovas välsignelse. Han var den främste tjänaren och förkunnaren, som gagnade hela mänskligheten och som kungjorde Guds rikes ankomst. Skulle människorna ta emot honom såsom Guds tjänare? Jesus sade: ”Människosonen har kommit, icke för att låta tjäna sig, utan för att tjäna och giva sitt liv [sin själ] till lösen för många.” (Matt. 20:28) Jesus skulle med visshet återlösa många vid Guds bestämda tid, och genom Guds rike skall vi få se Guds vilja ske på jorden såsom i himmelen. Är det så att du tack vare din religion ”utövar tro på honom”, så att du kan vinna evigt liv? (Joh. 3:16, NW) Talar du sedan med andra människor om det som du har fått lära, och tjänar du andra?

5. Vad gjorde Jesus förutom att han själv förkunnade?

⁵ Jesus kom visserligen för att själv vara en tjänare och förkunnare, men han förberedde också sina lärjungar för att vara detsamma. Han såg till att hans lärjungar blev tillbörligt övade i studiet av Guds ord och därpå att de predikade detta ord regelbundet. De kristna nu på 1900-talet måste göra detsamma. De måste vara Ordets förkunnare, som predikar och undervisar, i det att de delger alla människor de goda nyheterna om Guds rike. — Matt. 24:14.

6. a) Hur tillämpade Jesu lärjungar det som de fick lära? b) Vad ansåg de religiösa ledarna och styresmännen om dem?

⁶ När Jesus hade utvalt sina tolv lärjungar, färdades dessa ständigt tillsammans med honom, och de lärde och predikade under färden. Det var också deras sed att gå till synagogan och templet och lyssna till Jesu undervisning. De var angelägna om att få höra vad han hade att säga. De ställde många frågor, ty de ville inhämta det som Jesus kände till. På offentliga platser var det möjligt för dem att delta i intressanta samtal. Vid ett tillfälle blev de utsända två och två till att predika i Israel. Härigenom förbättrades deras tankeförmåga. De hade olika läggning och hade befunnit sig i olika samhällsställning, och även detta kunde bidra till att deras samtal blev intressanta. Simon och Andreas till exempel var fiskare. Jesus sade till dem: ”Följ mig, så skall jag komma eder att bliva människofiskare.” Genast lämnade de näten och följde honom. Vid samma tid kallade han också Johannes och Jakob. Alla fem begav sig till Kapernaum, och ”knappt hade det blivit sabbat förrän han gick in i synagogan och började undervisa. Och de blevo slagna med häpnad över hans sätt att undervisa.” (Mark. 1:16—22, NW) Det var inte de mäktiga och förnäma som följde Jesus utan snarare sådana som av denna världen skulle betraktas såsom helt vanliga människor. Men att de var tillsammans med Jesus och lärde av honom fick bestående verkan på dem. Vi vet att det var så, ty när apostlarna arresterades och trädde fram inför de religiösa ledarna och styresmännen, iakttog dessa ”Petrus’ och Johannes’ frimodiga tal och förnummo att de voro olärda, helt vanliga män. ... Och de började komma underfund med om dem att de hade brukat vara med Jesus.” (Apg. 4:13, NW) Lärjungarna hade nytta av att lyssna till Jesu undervisning i synagogan. Det hjälpte dem att mogna och gjorde dem till bättre Ordets förkunnare.

Aposteln Paulus’ sed

7. Vilken intressant detalj om Saulus nämns i Apostlagärningarna 9:15—20?

⁷ I likhet med Jesus insåg de första kristna hur värdefullt det är att komma tillsammans och använde synagogan att predika i. Efter Saulus’ omvändelse från judendomen till kristendomen ”var han någon tid tillsammans med lärjungarna i Damaskus. Och strax begynte han i synagogorna predika om Jesus, att han var Guds Son.” (Apg. 9:15—20) Sedan han hade fått veta sanningen, dröjde det inte länge förrän han började tala om sin tro. Saulus, som senare kallades Paulus, visste att det bästa ställe han kunde välja att börja sitt predikoverk på, det var där det fanns folk.

8. Vilket intresseväckande budskap delgav Paulus folket i Antiokia, och var frambar han detta budskap?

⁸ Kristi lärjungar färdades omkring en hel del. Detta måste de göra för att nå alla nationer. Genom att de begav sig från stad till stad, från trakt till trakt blev de goda nyheterna om Guds rike predikade, och de kristna församlingarna tillväxte. När Paulus och andra judekristna kom till en stad, gick de alltid till synagogan och predikade på sabbaten. De följde Jesu sed. Här är ett exempel på vad som kunde hända: ”Själva foro de vidare från Perge och kommo till Antiokia i Pisidien. Och på sabbatsdagen gingo de in i synagogan och satte sig där. Och sedan man hade föreläst ur lagen och profeterna, sände synagogföreståndarna till dem och läto säga: ’Bröder, haven I något förmaningens ord att säga till folket, så sägen det.’ Då stod Paulus upp och gav tecken med handen och sade: ’I män av Israel och I som ”frukten Gud”, hören mig.’” (Apg. 13:14—16) Paulus var angelägen om att träda fram och kungöra sin tro, och han höll ett mästerligt tal, som är återgivet i Apostlagärningarna 13. Han genomgick judafolkets historia från den tid, då de bodde som främlingar i Egypten fram till domar- och konungatiden. Med några få ord berörde han vad som hände under de följande århundradena och övergick till att citera Johannes döparen, den profet som kungjorde Jesu ankomst. Till allas förvåning talade han så om Jesu Kristi uppståndelse och sade: ”Men Gud uppväckte honom från de döda. Sedan visade han sig under många dagar för dem som med honom hade gått upp från Galileen till Jerusalem och som nu äro hans vittnen inför folket.” — Apg. 13:30, 31.

9. Vilken verkan hade hans budskap på folket?

⁹ Denna aposteln Paulus’ predikan i synagogan på sabbaten väckte sannerligen uppståndelse. ”Och när församlingen åtskildes, följde många judar och gudfruktiga proselyter med Paulus och Barnabas. Dessa talade då till dem och förmanade dem att stadigt hålla sig till Guds nåd. Följande sabbat kom nästan hela staden tillsammans för att höra Guds [Jehovas, NW] ord. Då nu judarna sågo det myckna folket, uppfylldes de av nitälskan och foro ut i smädelser och motsade det som Paulus talade.” (Apg. 13:43—45) Det krävdes frimodighet av Paulus och Barnabas, eftersom de befann sig där i synagogan, att tala ut och säga till folket: ”’Jehova har nämligen lagt ett bud på oss i dessa ord: ”Jag har satt dig till ett ljus för nationer, för att du skall bliva till frälsning intill jordens yttersta ända.”’ När de som voro av nationerna hörde detta, började de fröjda sig och förhärliga Jehovas ord; och alla de som voro rätt sinnade för evigt liv blevo troende.” (Apg. 13:47, 48, NW) Just där i Guds hus var det som dessa människor, vilka kom att höra till de första troende, lärde känna sanningen. Detta gjorde de därför att Paulus och Barnabas var beredda att hålla en predikan över Guds ord. De begav sig till synagogan för att tala med andra om sin tro, liksom de gjorde då de gick från hus till hus eller då de befann sig på någon annan offentlig plats. Det var angeläget för dem att predika de goda nyheterna när som helst, var som helst. De hade för sed att tala om den sanna religionen, som de nu omfattade. Förmår din tro på Kristus Jesus dig att göra det till din sed att predika och tala såsom dessa första kristna gjorde? Det borde den göra!

10. a) Var kunde man finna Paulus under hans besök i Aten? b) Vart förde hans predikande honom?

¹⁰ När Paulus begav sig till Aten, blev han mycket upprörd över att se att staden var full av avgudabilder och att folk tillbad dessa beläten. ”Följaktligen började han resonera i synagogan med judarna och de andra människorna, som tillbådo Gud, och varje dag på torget med dem som råkade befinna sig där.” Vid detta sitt besök hade Paulus möjlighet att använda all sin tid till att predika ”varje dag på torget” och tala ”med dem som råkade befinna sig där”. Han måste ha hållit många predikningar ”varje dag” för såväl grupper av människor som för enskilda individer, ty ”några, både av de epikureiska och av de stoiska filosoferna, gåvo sig i samspråk med honom och motsade honom. Och somliga sade: ’Vad är det denne pratmakare önskar tala om för oss?’ Andra: ’Han tyckes vara en förkunnare av främmande gudomligheter.’ Detta därför att han förkunnade de goda nyheterna om Jesus och uppståndelsen.” (Apg. 17:17, 18, NW) Detta gav aposteln Paulus ett underbart tillfälle att tala med dessa lärda atenare. ”Och de grepo honom och förde honom till Areopagen och sade: ’Kunna vi få veta, vad det är för en ny lära, som du förkunnar?’” (Apg. 17:19) Paulus begagnade detta tillfälle och avgav ett förunderligt vittnesbörd, i det han litade på Jesu ord: ”Ty det är icke ni som skola tala: det är eder Faders Ande som skall tala i eder.” — Matt. 10:20, The New English Bible.

11. Vilka fakta beträffande Paulus’ kristna förkunnargärning blev uppenbara i Korint och Efesus?

¹¹ Paulus’ kristna liv var mycket verksamt och händelserikt. Paulus lämnade slutligen Aten och kom till Korint. Här träffade han ett par judar, Akvila, som hade kommit från Italien, och Priscilla. Akvila hade samma hantverk som Paulus brukade utöva, när han behövde förstärkning i kassan för att kunna fortsätta med sin förkunnargärning. Paulus bodde i deras hem, och de arbetade tillsammans som tältmakare. ”Han brukade emellertid hålla föredrag i synagogan varje sabbat och övertygade både judar och greker.” (Apg. 18:4, NW) Det var hans religiösa sed, och han gjorde lärjungar. Vad är din religiösa sed? ”Men Paulus stannade där ännu ganska länge. Därpå tog han avsked av bröderna och avseglade till Syrien. Så kommo de till Efesus, och där lämnade Paulus dem. Själv gick han in i synagogan och gav sig i samtal med judarna.” (Apg. 18:18, 19) Paulus lät aldrig ett tillfälle gå sig ur händerna. Han var intresserad av att förhärliga Jehovas namn och bevisa att ”det är omöjligt för Gud att ljuga”. — Hebr. 6:18, NW.

12. Vad ansåg Paulus om att vara tillsammans med medtroende?

¹² Vart Paulus än begav sig sökte han alltid vara tillsammans med människor och detta i ”vår Guds hus”, närhelst det var möjligt, så att det kunde ske ett ömsesidigt utbyte av tro. Paulus behövde uppmuntran likaväl som någon annan, och han var alltid glad över att kunna ge uppmuntran. Så här uttryckte han det i brev till de kristna i Rom: ”Jag längtar efter att se eder, för att jag må förläna eder någon andlig gåva, på det att ni må göras fasta — eller fastmer att det må ske ett ömsesidigt utbyte av uppmuntran bland eder, för var och en genom den andres tro, både eder och min.” (Rom. 1:11, 12, NW) Tänk på det goda du kan göra dina bröder genom att yttra dig i ”vår Guds hus”. Jehovas vittnen gör detta vid sina olika möten varje vecka i Rikets salar.

Andra religiösa seder i nutiden

13. a) Får man höra budskapet om ”himmelriket” i kristenhetens kyrkor i våra dagar? Hur förhåller det sig egentligen? b) Hur skiljer sig Jesu Kristi budskap och handlingssätt från den romersk-katolske påvens?

¹³ Jesu och hans lärjungars religiösa sed var att använda ”vår Guds hus” för att där meddela andra människor sanningen, för att ge uttryck åt sin egen tro, för att vinna exakt kunskap i bibeln och kungöra att Guds rike är människornas enda hopp. Förhåller det sig likadant i vår tid i kristenhetens kyrkor som det gjorde på de första kristnas mötesplatser? Får du där höra samma bibliska budskap om ”himmelriket” ljuda i dina öron som brukade ljuda i deras öron som levde på Kristi tid? Eller hör du i din kyrka Förenta nationerna omtalas såsom det ”sista hoppet”? Instämmer du med påven Paul VI, som vid sitt besök hos Förenta nationerna yttrade dessa ord: ”Vi kan kalla vårt budskap en ratificering, en högtidlig andlig ratificering av denna högtsträvande institution. ... Jordens folk vänder sig till Förenta nationerna som det sista hoppet om endräkt och fred; vi dristar oss att här förena våra egna ärebetygelser och uttryck för förhoppningar med deras”?a För nitton hundra år sedan förkastade Jesus Kristus denna världens riken, som Satan, djävulen, erbjöd honom, och till landshövdingen Pilatus sade han kort innan han blev fastnaglad vid tortyrpålen: ”Mitt rike är icke av denna världen.” (Joh. 18:36) När kristenhetens främste religiöse ledare säger ungefär så här: ”Vi ratificerar Förenta nationerna” och uppmanar jordens folk att vända sig till Förenta nationerna såsom det sista hoppet om endräkt och fred, hur förhåller det sig då med hans tro på Guds rike och undervisning om det? Detta saknas hos honom! Önskar du i en ekumenisk anda göra gemensam sak med dem som inte längre tror på bibeln? Kristenhetens ledare har inte nöjt sig med att förkasta Guds rike, utan de har därtill försökt att göra om intet kyrkfolkets tro på nästan allt vad Kristus lärde.

14. Nämn några andra åsikter, som man hyser i kristenheten men som inte stämmer med det som bibeln lär och Jesus Kristus trodde på?

¹⁴ För nitton hundra år sedan lärde Jesus att alla som är i gravarna skall komma fram, att det skall bli en uppståndelse för de döda, då de får höra hans röst. (Joh. 5:28, 29) Hur blev då saker och ting förändrade därhän att kristenhetens präster nu säger oss att somliga människor hamnar i den eviga helveteselden eller i skärselden och att några få kommer till himmelen? En sådan lära förefaller en kristen högst egendomlig, ty bibeln säger honom att i scheol, ”dödsriket” eller graven, som människan kommer till vid döden, ”finnes ingen insikt eller vishet”. (Pred. 9:10) Människan sover i dödsriket, graven (scheol), hon är borta ur tillvaron. ”Ty du är stoft, och till stoft skall du åter varda.” (1 Mos. 3:19) Den trogne Job visste detta, men han trodde också på Guds rike och på de dödas uppståndelse. Job sade: ”Ack, att du ville gömma mig i dödsriket [scheol], fördölja mig, till dess din vrede hade upphört, staka ut för mig en tidsgräns och sedan tänka på mig!” (Job 14:13) Bibeln lär att människan är skapad, men naturvetenskapen och många religiösa ledare säger att människan har utvecklats från något lägre stående djur eller från någon annan livsform. Vem tror du på, människan eller Gud? (1 Mos. 2:7) Bibeln säger att Gud älskade världen så mycket att han sände sin Son för att frälsa den, men prästerskapet säger att Gud kom, att Kristus är Gud, och för att bevisa detta lär de ut den hedniska treenighetsläran. (Joh. 3:16) Jesus Kristus citerade från de hebreiska skrifterna och talade om Noas och Sodoms och Gomorras tid. Han trodde Guds skrivna ord, men många präster i våra dagar, vilka påstår sig vara Kristi efterföljare, säger att skapelseberättelsen, det som meddelas om Noa och arken, om Sodom och Gomorra och om israeliternas tåg genom Röda havet, ja, till och med uppgifterna om att Jesus föddes av en jungfru, är legender och myter, bara sagor, som inte kan godtas såsom fakta eller sanning. Vad kristenhetens ledare än må lära, så instämmer Jehovas vittnen med aposteln Paulus, som sade: ”Låt Gud befinnas sannfärdig, om också var människa befinnes vara en lögnare.” (Rom. 3:4, NW) Hur har det blivit en sådan häpnadsväckande förändring i den kristna läran under århundradenas gång? Bibeln svarar också på detta. — 1 Moseboken 1, 2, 6—8; 19:1—29; 2 Moseboken 14; Lukas 1:26—38.

15. Vem bär ansvaret för dessa skiljaktiga åsikter, och vilken metod följer Jehovas vittnen?

¹⁵ Denna världens gud, Satan, djävulen, har förblindat människorna och har hållit dem i mörker. (2 Kor. 4:4) Rätt och riktigt sade Jesus om de skriftlärda och fariséerna, hans tids religiösa ledare: ”De äro blinda ledare; och om en blind leder en blind, så falla de båda i gropen.” (Matt. 15:14) Sorgligt nog låter alltför många människor prästerna och predikanterna i de olika religiösa samfunden i kristenheten tänka å deras vägnar. Det skulle vara mycket bättre om de själva studerade bibeln i stället för att som nu sker låta sig vilseledas genom falsk religion. Flertalet människor låter också prästerskapet bedja å deras vägnar, och de böner, som dessa präster frambär, läser de vanligen upp ur en bönbok. Församlingen i en religiös byggnad uppmanas inte att yttra sig. Det sker inte något ”ömsesidigt utbyte av uppmuntran”. Vilken kontrast i jämförelse med Jesu tid, då ett bibelord lästes upp, varpå alla de närvarande tog del i att dryfta det lästa! Jehovas vittnen följer alltjämt den metoden vid sitt studium av Vakttornet. Den som leder mötet talar om vilket ämne som kommer att dryftas, därpå läses det skriftställe upp, som inläggen kommer att kretsa kring. Man använder stoffet i tidskriften Vakttornet för att få vägledning i det allmänna samtalet i församlingen, men det är församlingen som yttrar sig.

Moraliska sedvänjor

16. a) Vad anser många människor om bibelns lagar och bud, när nu människors syn på bibeln har förändrats? b) Men vad säger Guds ord om dem som bryter mot Guds bud? c) Vilken uppmaning ges i Uppenbarelseboken 18:4, 5, och vart bör de som flyr från det stora Babylon bege sig?

¹⁶ För omkring fyrtio, femtio år sedan och ännu tidigare ägnade folk sig i mycket större utsträckning åt bibelstudium hemma än vad man gör i vår tid. Många religiösa organisationer uppmanade till bibelläsning och bibelstudium i hemmet. Nu för tiden verkar det som om man i allmänhet ansåg bibeln vara en utsökt skönlitterär bok med en del värdefulla tankar och uttalanden, något som man kan läsa när man inte har annat att göra. Många människor säger: ”Hur skulle någon i denna tid kunna leva efter dess moralbud? Det som bibeln säger om otukt och äktenskapsbrott tillhör det förgångna.” Och så säger de så här: Om det inte är något ont i att idka könsumgänge före äktenskapet, varför kan man då inte få ha litet omväxling efter äktenskapets ingående! Sådana fria sexuella förbindelser är mycket vanliga i kristenheten världen runt. Men vad gör kristenheten åt det? Ingenting! Blundar prästerna för det som Paulus skrev: ”Veten I då icke, att de orättfärdiga icke skola få Guds rike till arvedel? Faren icke vilse. Varken otuktiga människor eller avgudadyrkare eller äktenskapsbrytare, varken de som låta bruka sig till synd mot naturen eller de som själva öva sådan synd, varken tjuvar eller giriga eller drinkare eller smädare eller roffare skola få Guds rike till arvedel”? (1 Kor. 6:9, 10) Någon skulle kunna tänka så här: ”Om påven Paul VI anser FN vara ’det sista hoppet’, varför skall man då bry sig om att vidare tänka på att få ärva Guds rike?” Och om man inte tror på Guds rike, då är det lätt att rycka på axlarna åt detta rikes moralbud. Det verkar som om hela kristenheten gjorde det. Den falska religionens världsvälde, det stora Babylon, har sannerligen ingenting att erbjuda folket, varken i andligt eller i moraliskt avseende. Fördenskull heter det i Guds skrivna ord: ”Dragen ut ifrån henne, I mitt folk, så att I icke gören eder delaktiga i hennes synder och fån eder del av hennes plågor. Ty hennes synder räcka ända upp till himmelen, och Gud har kommit ihåg hennes orättfärdiga gärningar.” (Upp. 18:4, 5) Hundratusentals människor har dragit ut ur det stora Babylon och har börjat utöva en ren, okonstlad tillbedjan av Gud, och de blir verkliga kristna. Du finner dem i våra dagar vara förenade med Jehovas vittnen, ty de känner att de har behov av att studera bibeln och vara tillsammans med människor som tror på hela Guds ord. Dessa människor har överlämnat sitt liv åt Jehova för att göra hans vilja, och deras religiösa sed nu är att predika Guds rike, som är mänsklighetens enda hopp. För att kunna förbli starka i den tro, som en gång blev överlämnad åt de heliga, kommer Jehovas vittnen regelbundet tillsammans i ”vår Guds hus”, ty de vet ”att världens vänskap är Guds ovänskap” och att ”den som vill vara världens vän, han bliver alltså Guds ovän” eller fiende. (Jak. 4:4) Den kristna församlingens uppgift är att medlemmarna skall uppbygga varandra på sin allraheligaste tro och att Guds folk skall övas i att predika de goda nyheter som Guds ord innehåller. Man får inte kompromissa och bli ”världens vän”. Var en verklig, sann kristen. Vandra i Kristi Jesu fotspår. Gör som han. Var en kristen varje dag på året, inte bara på kristenhetens ”heliga dagar”. Gör det till din sed att tillbedja i den sanne Gudens, Jehovas, hus och gör klart för dig vad Jesus menade med orden: ”Mina får lyssna till min röst, och jag känner dem, och de följa mig. Och jag giver dem evigt liv.” — Joh. 10:27, 28.

[Fotnot]

[Bild på sidan 106]

”Följ mig, så skall jag komma eder att bliva människofiskare”