Vad säger bibeln?

Vem är klippan?

”DU ÄR Petrus”, sade Jesus Kristus, ”och på denna klippa skall jag bygga min församling.” (Matt. 16:18) Vem är det egentligen församlingen är byggd på? Den frågan kan besvaras genom att man begrundar den text, som omger Jesu ord, och andra skriftställen, som talar om ”klippan”.

Guds Son hade frågat sina lärjungar: ”Vem säger människorna att Människosonen är?” De svarade: ”Några säger Johannes döparen, andra Elia, åter andra Jeremia eller en av profeterna.” ”Ni då, vem säger ni att jag är?” fortsatte Jesus. Petrus svarade: ”Du är den Smorde, den levande Gudens Son.” Då sade Jesus: ”Lycklig är du, Simon, Jonas son, eftersom kött och blod inte har uppenbarat det för dig, utan min Fader som är i himlarna. Och jag säger dig: Du är Petrus, och på denna klippa skall jag bygga min församling, och hades’ portar skall inte bli den övermäktiga. Jag skall ge dig himmelrikets nycklar.” — Matt. 16:13—19.

Lägg märke till vad samtalet rörde sig om — ”Människosonens” identitet. Petrus identifierade helt riktigt Jesus som ”den Smorde, den levande Gudens Son”. Eftersom detta hade uppenbarats för Petrus av Fadern, tydligtvis genom den heliga andens verkan, kunde Guds Son säga att Simon Petrus var ”lycklig”. Petrus’ lycka var av andligt slag och vittnade om att han hade en godkänd ställning inför Fadern.

Sedan kommer uttalandet om klippan, och Jesus sade först: ”Jag säger dig: Du är Petrus.” Betyder detta att Guds Son nu bytte samtalsämne och övergick från att tala om sin egen identitet till att tala om Petrus’ identitet? Så tycks det inte ha förhållit sig. Varför inte? Jo, bibelns skildring säger att sedan Jesus riktat dessa ord till Petrus, ”förmanade han lärjungarna allvarligt att inte säga till någon att han var den Smorde”. (Matt. 16:20) Hela innebörden i det han talade om fortsatte alltså att vara vem Jesus, ”Människosonen”, var.

Men vad menade Jesus då han sade: ”Du är Petrus”? ”Simon, Jonas son”, bar inte från början namnet Petrus. Han fick det namnet av Guds Son, då denne kallade honom till att bli en lärjunge. I Johannes 1:42 läser vi: ”När Jesus såg på honom, sade han: ’Du är Simon, Johannes’ [Jonas] son; du skall kallas Kefas’ (som översätts Petrus).” Precis som Simon Petrus korrekt hade identifierat Jesus som ”den Smorde, den levande Gudens Son”, så identifierade Jesus nu Simon med det namn han hade gett honom, ”Petrus”. Med tanke på hur Simon just bekänt sin tro på Jesus var namnet ”Petrus” (som betyder ”sten” eller ”klippa”, dvs. en enskild sten eller ett klippblock) mycket passande. Det visade att Simon i den övertygelse han gett uttryck åt hade samma fasthet och stabilitet som kännetecknar sten, varför han kunde vara Guds Son till god tjänst. Namnet ”Petrus” identifierade Simon såsom den han var, precis lika korrekt som uttrycket ”den Smorde, den levande Gudens Son”, identifierade Jesus.

Men Guds Son fortsatte inte sedan med att säga: Och på dig, Petrus, skall jag bygga min församling. Nej. Han sade: ”På denna klippa skall jag bygga min församling.” Eftersom samtalet gällde Jesu identitet, måste ”klippan” ha varit den som Petrus bekände såsom ”den Smorde, den levande Gudens Son”.a Jesus menade med andra ord: På den klippa, som du Petrus bekänner, skall jag bygga min församling.

Denna förståelse av saken bekräftas också av att Jesus sade att ”hades’ portar skall inte bli den [församlingen] övermäktiga”. I en uppenbarelse till aposteln Johannes säger Guds Son: ”Jag har nycklarna till döden och till hades.” (Upp. 1:18) Eftersom församlingen är byggd på den som kan befria dess medlemmar från hades och döden, kan den följaktligen inte övermannas av hades eller för beständigt bli kvarhållen där.

”Himmelrikets nycklar”, som gavs åt Petrus, kan uppenbarligen inte ha varit ”nycklarna till döden och till hades”. De måste ha haft att göra med att öppna möjligheten för enskilda individer att komma in i himmelriket. Jesu ord i Lukas 11:52 pekar på vad dessa ”nycklar” är. Han sade till judarnas religiösa ledare, som vägrade att ta vara på himmelrikets möjligheter: ”Ni har tagit bort kunskapens nyckel; själva har ni inte kommit in, och dem som var på väg in har ni hindrat!” I enlighet med att ”nycklar” anförtroddes åt Petrus var det denne apostel som på pingstdagen år 33 v.t. förmedlade kunskap till de församlade judarna och judiska proselyterna om hur de skulle kunna komma in i himmelriket, och år 36 v.t. var det han som förmedlade denna livsviktiga kunskap till de första hedningar som blev omvända till kristendomen, Kornelius och hans husfolk, såväl som hans nära vänner. — Apg. 2:14—41; 10:19—48.

Andra delar av bibeln ger ytterligare bevis för att klippan utan tvivel är Kristus. Aposteln Petrus säger att hans medtroende ”kommer till honom [Kristus] som till en levande sten, som väl är förkastad av människor, men är utvald, dyrbar, för Gud”. Dessa kristna blir ”som levande stenar uppbyggda som ett andligt hus”. (1 Petr. 2:4, 5) Aposteln Paulus framhöll samma sak, då han skrev till de kristna i Efesus: ”Ni har blivit uppbyggda på apostlarnas och profeternas grundval, medan Kristus Jesus själv är grundhörnstenen.” (Ef. 2:20) Paulus skrev följande om den klippa, från vilken israeliterna på två olika platser fick vatten genom ett underverk: ”De brukade dricka av den andliga klippa som följde dem, och den klippan var liktydig med [var en profetisk förebild till] den Smorde.” — 1 Kor. 10:4; 2 Mos. 17:5—7; 4 Mos. 20:1—11.

Skriftens samfällda vittnesbörd visar alltså tydligt och klart att Jesus, han som Petrus bekände vara ”den Smorde, den levande Gudens Son”, är klippan. Det är på honom församlingen är byggd, och apostlarna, däribland Petrus, tjänar som en andrahandsgrundval.

[Fotnoter]