”Gå ... gör lärjungar ... döpande dem”
”Gå därför och gör lärjungar av människor av alla nationer, döpande dem.” — Matt. 28:19, NW.
1. Hur kom det sig, enligt några nyhetsmeddelanden, att ett slags nöddop ägde rum på stranden vid San Francisco i Kalifornien den 7 maj 1959?
DET var den 7 maj 1959 i San Francisco i Kalifornien. Shirley och Albert tog en simtur ute i bukten. En haj tog sig också en simtur där! Albert, som såg den först, varskodde Shirley. Han uppmanade henne att simma i land. Då anföll hajen. Den slet nästan loss Alberts vänstra arm. Shirley, som väl visste att hajen kunde angripa henne, simmade tillbaka och började föra Albert mot stranden. Till sist fick hon honom i land. Albert var dödligt sårad. Han var inte döpt såsom kristen. Därför öste Shirley upp litet havsvatten och lät det rinna över Alberts huvud. Samtidigt sade Shirley: ”Jag döper honom i Faderns, Sonens och den Helige Andes namn och gör korstecknet ...” Hon uppmanade honom att säga efter henne, när hon förestavade följande uttryck av ånger: ”... Jag avskyr alla mina synder, eftersom jag fruktar för att gå miste om himmelen och uppleva helvetets pina, men framför allt därför att de förolämpar dig, min Gud, som är alltigenom god och förtjänt av all min kärlek.” — Tidskrifterna Time och Newsweek för 18 maj 1959; New York Times för 24 mars 1961.
2. Vilka frågor uppstår om verkan av detta ritualenliga dop?
2 Shirley hade räddat Albert från att på nytt bli angripen av havets tiger. Målmedvetet sökte hon sedan rädda honom undan det öde som väntar en odöpt enligt den religiösa förkunnelsen i hennes kyrkosamfund. En del människor beundrade henne för hennes mod, men de gjorde sig en del frågor. Hade hon genom att utföra en av kristenhetens religiösa riter kunnat rädda Albert undan den eviga elden, sedan hon hade räddat honom ur vattnet med dess farliga hajar? Hade hon gjort honom till en Kristi lärjunge, innan han dog på sjukhuset kort därefter?
3. Vilket massdop ägde i jämförelse härmed rum på en strand i New York den 30 juli 1958, och vilket massdop år 33 v.t. påminde det om?
3 Våra tankar går nu från Stilla havets vatten, som bukten vid San Francisco öppnar sig emot, till Atlantens vatten. Den 30 juli 1958, mindre än ett år innan Shirley ritualenligt hade döpt Albert, förekom det dop vid en annan strand, Orchard Beach i New York. De 7.136 som självmant ville bli döpta där stannade inte på stranden för att bli detta. De vadade ut i det salta vattnet, där åt Gud överlämnade kristna män fullständigt sänkte ned dem. Detta massdop var den dagens stora händelse i New York, där den internationella sammankomsten ”Guds vilja” samtidigt pågick på Yankee Stadium och ett närliggande baseballstadion, Polo Grounds. Det utgjorde en påminnelse om ett annat massdop som ägde rum 1.925 år tidigare, då omkring tre tusen troende blev döpta i Jerusalem av Jesu Kristi tolv apostlar vid tiden för ett konvent i Jerusalem då man firade pingsten år 33 v.t. (Apg. 2:1—42) De som då blev döpta gav offentligt till känna att de bestämt sig för att bli Jesu Kristi lärjungar. De 7.136 som döptes vid Orchard Beach år 1958 önskade också bli samme mans överlämnade lärjungar.
4. a) Vilka frågor uppstår beträffande döpandet av lärjungar till Kristus, eftersom kristenheten inte har lyckats omvända världen utan är på kraftig tillbakagång? b) Vilket slags fruktan gör i vår tid många till skenkristna?
4 Och här befinner vi oss nu i början av år 1970 v.t. Eftersom kristenheten inte har lyckats göra världens alla människor till lärjungar och på så sätt åstadkomma en världsomvändelse och eftersom dess religiösa tillbakagång och förlust av inflytande är så märkbara, har någon föreslagit att vår tid skulle kallas ”den efterkristna eran”. Men görs det då fortfarande lärjungar till denne Kristus från första århundradet, nu på 1900-talet, då irreligiositeten blir allt större? Är det fortfarande lämpligt att göra lärjungar till honom, som dog för mer än nitton hundra år sedan, eller är det föråldrat? I dessa ”revolutionära” dagar, när gamla värden förkastas, är detta mycket allvarliga frågor. Många människor i vår tid, som är rädda för vad grannarna tänker, är angelägna om att kallas ”kristna”, därför att de i annat fall skulle stämplas såsom ”hedningar” eller rentav kommunister. Men är sådana människor i själva verket skrymtaktiga kristna? Är dessa så kallade kristna verkligen vad en kristen bör vara? En verklig Kristi lärjunge är inte skenkristen.
5. Vilken auktoritet måste vi vända oss till för att få svar på de här frågorna, och varför till denna auktoritet?
5 Vilken auktoritet skall vi vända oss till för att få svar på de här frågorna? För att få rättframma svar kan vi inte vända oss till kristenhetens religiösa prästerskap utan måste vända oss just till det första århundradets store lärare, Jesus Kristus själv. Hans trogna lärjungar i första århundradet har i bibelns tjugosju sista böcker outplånligt nedtecknat en skildring som handlar om honom. I denna skildring undviks inga frågor i den här saken, och sanningar och fakta mjukas inte upp för att de inte skall stöta oss eller vår religiösa känslighet. Icke troende bespottare kan förringa denne lärare från första århundradet så mycket de vill, men han har i alla fall påverkat människovärlden mer än någon annan människa som någonsin har gått på jordens yta. Han blickade framåt längre än någon annan människa på jorden har gjort. Såg han framåt mot vår tid, 1900-talet? Ja. Han var inte intresserad av att bara göra lärjungar på den tiden, under de tre och ett halvt år då han undervisade och predikade om Guds rike. Han var intresserad av att göra ytterligare lärjungar nu på 1900-talet. Och det gör han. Hur vet vi det?
6. Vid vilken tid i sitt liv uttalade Kristus de ord som handlar om den här saken, och hur hade han förut angett platsen där han skulle uttala dem?
6 När vi här citerar vad han sade om detta, återger vi ord som han yttrade efter det att han hade blivit uppväckt från de döda. Han uttalade de här orden på en bestämd plats på jorden. Det var på ett berg i en trakt som då kallades Galileen, området kring Galileiska sjön i våra dagar. Före sin död hade han talat om att han efter sin uppståndelse från de döda skulle sammanträffa med apostlarna i den trakten. Kvällen före sin död på en avrättningspåle och efter det att han hade instiftat vad man brukar kalla Herrens nattvard, sade han till sina elva trogna apostlar: ”Ni skall alla komma att snava i förbindelse med mig denna natt, ty det är skrivet: ’Jag skall slå herden, och fåren i hjorden skall bli förskingrade.’ Men sedan jag har blivit uppväckt, skall jag gå före er till Galileen.” — Matt. 26:31, 32, NW; Mark. 14:27, 28.
7. Hur framhävdes denna plats på nytt samma dag som Jesus uppväcktes, och hur betedde lärjungarna sig där?
7 Två dagar senare, samma morgon som han uppväckts från de döda, sade en ängel till några kvinnor som hade kommit till den nu öppna och övergivna graven: ”Gå med hast och säg till hans lärjungar att han har blivit uppväckt från de döda, och se, han går före er till Galileen; där skall ni få se honom.” (NW) När de här kvinnorna var på väg för att underrätta lärjungarna, kom den uppväckte Jesus själv emot dem. ”Frukta inte!” sade han. ”Gå och underrätta mina bröder om att de kan gå bort till Galileen; och där skall de få se mig.” Mer än en vecka senare gjorde lärjungarna det. ”De elva lärjungarna [gick] till Galileen, till det berg dit Jesus hade beordrat dem, och när de såg honom, betygade de honom sin vördnad, men några tvivlade.” — Matt. 28:3—10, 16, 17, NW; Mark. 16:7.
Mer än en människas befallning
8. a) Varför har skapelser på jorden ingen rätt att förhindra att den befallning som Kristus då gav blir fullgjord? b) Vad har apostlarna Johannes, Paulus och Petrus sagt om hans ställning nu?
8 Vad lärjungarna fick höra på detta icke namngivna berg i Galileen var något som kom från en som var mer än bara människa; och ingen människa, regering eller nation på jorden har rätt att söka förhindra att det som han befallde blir fullgjort. Visst finns det människor som söker förhindra detta, men det sker bara därför att Gud tillåter det, och de vinner inte Guds godkännande genom att handla på det sättet. Trots sådana människor har många dop ägt rum i hemlighet. Denne Jesus, som visade sig för sina lärjungar på det där berget i Galileen, var den förste som blev uppväckt från de döda till ett liv utan slut, ja, till odödligt liv. Såsom den ende i sitt slag kallas han ”den förstfödde från de döda”. (Upp. 1:5, Hd; NW) En man som genom ett underverk fick se Jesus Kristus några månader efter hans uppståndelse från de döda blev inspirerad att säga om honom: ”Han är begynnelsen, den förstfödde från de döda, för att han måtte bli den som är först i allting.” (Kol. 1:1, 18, NW) En lärjunge som träffade honom på berget i Galileen skriver också: ”Kristus själv dog för synder, en gång för alla. ... Till kroppen blev han dödad, men till anden blev han gjord levande.” (1 Petr. 3:17, 18, Hd) Han är den främste av Guds andesöner.
9. Med vilken myndighet utfärdade Kristus där sin befallning till lärjungarna, och vad sade han?
9 Han kunde alltså med rätta utfärda sin befallning med övermänsklig auktoritet och myndighet och kunde tillkännage att hans befallning var förmer än varje annan befallning, utfärdad av enbart mänskliga regeringar och styresmän, i det att han där i Galileen sade till sina lärjungar: ”All myndighet har blivit mig given i himmelen och på jorden. Gå därför och gör lärjungar av människor av alla nationer, döpande dem i Faderns och i Sonens och i den heliga andens namn, lärande dem att hålla allt som jag har befallt er. Och se, jag är med er alla dagar intill avslutningen på tingens ordning.” — Matt. 28:18—20, NW.
10. Hur bestående är kraften i orden i hans befallning? Ge skäl för svaret.
10 Det låg kraft i dessa ord. Och nu, efter nitton hundra år, ligger det fortfarande lika mycket kraft i de här orden, eftersom de är ord uttalade av en auktoritet som ingen skapelse i himmelen eller på jorden vågar trotsa eller ignorera. ”All myndighet ... i himmelen och på jorden” har blivit given åt honom av Gud, den Allsmäktige, som är den gudomliga källan till all myndighet. Han är Jesu Kristi himmelske Fader, och det var han som uppväckte Jesus Kristus från de döda till odödligt liv på det andliga tillvarosplanet. Jesus Kristus är Guds Son, nu i en ny och högre gemenskap med den himmelske Fadern till följd av denna uppståndelse från de döda. Med värdet av sitt offer, sitt fullkomliga människoliv, trädde den uppväckte Jesus Kristus in i den högste och allsmäktige Gudens, hans himmelske Faders, själva närvaro. Åt honom överlämnade han värdet eller förtjänsten av sitt offer, sitt människoliv, till gagn för hela mänskligheten, den levande och den döda. ”All myndighet”, som Gud gav Jesus Kristus, understöddes eller fulländades dessutom genom att han också fick den ”heliga anden”, Guds osynliga verksamma kraft, för att göra bruk av den och utgjuta den över sina lärjungar.
11. a) Vad bör ingen i vår moderna tid mena om den myndighet som den uppväckte Kristus nu äger? b) Hur är det med utövandet av hans myndighet, och kan den göra sig gällande i den fas som nu är inne för denna tingens ordning?
11 Ingen bör tänka så här: ”Det där var för nitton hundra år sedan. Den myndighet, som Jesus Kristus gjorde anspråk på, gäller inte nu i vår moderna, vetenskapliga, revolutionära tidsålder. Hans myndighet har försvagats eller minskat, i likhet med kristenhetens inflytande, och den har ingen kraft och verkan i dag. Det är vi som har makten här på jorden i dag. Det är vi som verkligen har myndighet, och vi människor skall använda den här myndigheten som vi äger precis som vi vill, oberoende av vad någon sade för nitton hundra år sedan.” Men låt ingen bedra sig själv. Jesus Kristus är en historisk person, inte mytisk eller legendarisk, och han har inte avstått ifrån sin myndighet eller överlämnat den åt en människa eller grupp av människor på jorden i dag, varken i Vatikanstaden, i Genève eller Moskva eller någon annanstans. Han har den i behåll i dag, och den är i dag befäst mer än någonsin förr. För att försäkra sina lärjungar om detta avrundade han sin auktoritativa befallning med orden: ”Och se, jag är med er alla dagar intill avslutningen på tingens ordning.” (Matt. 28:20, NW) I dag lever vi fortfarande i denna tingens ordning, men det är mycket uppenbart att vi nått tiden för dess avslutning.
12. a) Hur undervärderar somliga Kristi myndighet i dag, och varför bör de på nytt begrunda saken? b) Hur bör hans lärjungar i dag påverkas av hans befallning, och varför på det sättet?
12 Den aldrig upphörande, övermänskliga, universella myndighet, som den uppväckte Jesus Kristus har blivit beklädd med, bör komma alla som driver gäck med honom att stanna upp och betänka sig; den bör få alla som säger: ”Kristendomen håller på att dö ut i dag, och vi är populärare och betydelsefullare än Kristus”, att hejda sig och göra en rätt värdering av Kristus, Guds himmelske Son. Den bör också få alla som i dag är hans sanna, oförställda lärjungar att ta hans befallning till dem mycket allvarligt, så att uppgiften att fullgöra hans befallning blir den största i deras liv, alldeles som den var det i det första århundradets lärjungars liv. Att de klart förstår vilken myndighet som ger stöd och kraft åt Kristi befallning bör hänföra dem, så att de aldrig upphör med att fullgöra den, förrän det fullständiga slutet kommer för den här ”avslutningen på tingens ordning”. De har honom med sig ”alla dagar” intill dess att det kommer. De har alltså hans stöd.
Ett verk som utvidgas
13. a) I vilket område på jorden skulle lärjungeskap erbjudas? b) Vad var det som skulle vara annorlunda i jämförelse med förhållandena på konung Salomos tid, då Salomos vishet blev bekant jorden över?
13 Att vara en lärjunge till den uppväckte Jesus Kristus innebär inte att utöva en lam och intetsägande gudsdyrkan, kännetecknad av passivitet, maklighet och självupptagenhet. Det innebär att utöva en gudsdyrkan som ”talar”, en gudsdyrkan som bär frukt, vilken i sin tur bär frukt, och inte kan hållas nere eller undertryckas. Lärjungeskapet var inte ämnat att begränsas till ett litet hörn på jorden, att vara något som inte den övriga världen skulle få del av. Om något skulle bekantgöras och erbjudas världen runt, så var det detta. Förhållandena skulle inte vara såsom i fallet med den vise konung Salomo i Jerusalem på 1000-talet f.v.t. Om honom heter det i den historiska skildringen: ”Från alla folk kom man för att höra Salomos visdom, från alla konungar på jorden, som hade hört talas om hans visdom.” (1 Kon. 4:34) Också drottningen av Saba kom den långa vägen från vad som kallades ”jordens ändar” till Jerusalem för att höra och se bevisen på Salomos vishet. (Matt. 12:42; 1 Kon. 10:1—13) Redan medan Jesus Kristus var här på jorden, talade han om sig själv såsom ”någonting mer än Salomo” (NW). Hans liv och hans död har påverkat hela människosläktet oändligt mycket mer än Salomos gjorde. I stället för att inbjuda och nödga människor att komma från jordens fyra hörn till det jordiska Jerusalem, för att höra hans vishet och lära av honom, befallde han sina lärjungar där i Galileen att gå ut till alla människor: ”Gå därför och gör lärjungar av människor av alla nationer.” (Matt. 28:19, NW) De skulle inte vänta på att folk kom till dem utan skulle gå ut till människorna överallt.
14. För vilka var budskapet om frälsning genom Jesus Kristus avsett, och hur antydde han detta på Oljeberget före sin himmelsfärd?
14 Fastän Jesus, när han var här på jorden, var en köttslig, omskuren jude, född under Mose lag, var inte budskapet om honom avsett enbart för judarna. Det var bara en ynnest från Gud att judarna fick det först. Men det här budskapet om frälsning genom Jesus Kristus var avsett för hela mänskligheten, och det måste gå ut till dem alla. Den uppväckte Jesus Kristus angav detta, inte endast på berget i Galileen utan också någon tid därefter, innan han lämnade vår jord och återvände till himmelen till sin gudomlige Fader, Jehova Gud. På det mångomtalade berget öster om Jerusalem, Oljeberget, varifrån han skulle fara till himmelen, sade han till sina lärjungar som var tillsammans med honom där: ”Det tillhör inte er att få kunskap om de tider eller stunder som Fadern har lagt under sin egen domvärjo; men ni skall erhålla kraft, när den heliga anden kommer över er, och ni skall vara vittnen om mig både i Jerusalem och i hela Judeen och Samarien och intill jordens avlägsnaste del.” — Apg. 1:7, 8, NW.
15. a) Hur angav Jesus för sina lärjungar vid ett bibelstudium kort dessförinnan i vilken utsträckning som syndernas förlåtelse genom honom skulle predikas? b) Varför skulle vittnandet börja i Jerusalem?
15 Detta vittnande om Jesu betydelsefulla andel i Guds program för mänsklighetens frälsning skulle inte begränsas till att utföras enbart bland de köttsliga, omskurna judarna, som var kringspridda till jordens ändar, utan skulle också utföras bland hedniska (icke-judiska) människor. Detta hade Jesus sagt kort dessförinnan vid ett bibelstudium med sina lärjungar. Hans ord löd: ”På detta sätt är det skrivet att Kristus skulle lida och skulle uppstå från de döda på tredje dagen; och på grundval av hans namn skulle bättring till syndernas förlåtelse predikas i alla nationer — med början i Jerusalem skall ni vara vittnen om dessa ting.” Varför skulle de börja i Jerusalem? Därför att de skulle bli döpta med den heliga anden vid den följande pingsthögtiden i Jerusalem, och deras första vittnande om ånger och bättring till syndernas förlåtelse genom Kristus skulle ske inför pingstfirare i den staden. — Luk. 24:46—49, NW.
16. Hur vet vi, enligt Apostlagärningarna, kapitel 2, att detta var just vad som hände i Jerusalem?
16 Detta inträffade mycket riktigt, och på pingstfestens dag år 33 v.t. sade aposteln Petrus till en stor skara spörjande judar och proselyter: ”Gör bättring, och må var och en av er bli döpt i Jesu Kristi namn till förlåtelse för edra synder, och ni skall erhålla den heliga anden som en fri gåva.” Omkring tre tusen av dessa judar och proselyter, som redan var överlämnade åt Jehova Gud, ångrade sin forna orätta inställning till Kristus och sitt tidigare felaktiga handlingssätt mot honom och blev döpta i hans namn såsom sådana som nu var hans efterföljare. Detta var endast början för dem. De önskade få veta mer av Kristi tolv apostlar, och apostlarna ville gärna ge dem mer undervisning. Därför läser vi att de efter dopet i vatten ”fortsatte att ägna sig åt den undervisning apostlarna gav och åt att dela med sig åt varandra, åt att hålla måltider och åt böner”. — Apg. 2:37—42, NW.
Utvidgning i första århundradet
17. Hur kom de goda nyheterna att spridas jorden utöver av dem som blev döpta i Jerusalem vid pingsten, men bland vilka skedde detta jorden utöver?
17 Eftersom Guds föranstaltningar till hela mänsklighetens räddning skulle erbjudas världen utöver, var det sannerligen en vis anordning att Jehova där i Jerusalem på pingstdagen genom Kristus utgöt sin heliga ande. De omvända, döpta judarna och proselyterna hade kommit från många delar av Asien, Europa och Afrika, ja, ”från allahanda folk [alla folkslag, Hd; varje nation, NW] under himmelen”. Sedan de nu fått tillräckliga anvisningar av Kristi apostlar, vände de åter till sina hemländer och spred de goda nyheterna där. Detta gjorde de emellertid enbart bland de köttsliga, omskurna judarna i dessa länder. (Apg. 2:5—12; 11:19) Men hur förhöll det sig med Samarien, som låg mellan Judeen och Galileen?
18. Hur utvidgades skördearbetet till Samarien, så att döpta, med anden fyllda kristna kunde samlas in?
18 Jesus hade vid ett tillfälle predikat för samariterna i staden Sykar, och detta ledde till att dessa samariter sade: ”Vi har själva hört, och vi vet att denne i sanning är världens frälsare.” O ja, inte bara judarnas, utan också människo-”världens”. Jesus sade mycket träffande till sina apostlar medan han var där i Samarien: ”Lyft upp edra ögon och se på fälten att de är vita för skörd. Redan nu får skördemannen lön och samlar frukt för evigt liv.” (Joh. 4:35, 36, 38—42, NW) Men det var förföljelsens kringspridande kraft som skulle till för att driva lärjungarna ut på Samariens fält för att utföra skördearbetet. Efter sin uppståndelse från de döda och före sin himmelsfärd hade Jesus bemyndigat dem att vittna för samariterna. När evangelieförkunnaren Filippus på grund av förföljelse tvingades lämna Jerusalem och Judeen, begav han sig således till Samarien och predikade och döpte många troende samariter. Därpå sände apostlarna i Jerusalem dit ned Simon Petrus och Johannes, Sebedeus’ son, och dessa förmedlade Guds heliga ande till dessa troende samariter. — Apg. 8:1—17.
19. Vilken ytterligare utvidgning skulle äga rum, men vilka var tydligen tveksamma inför den?
19 Men utvidgningen skulle fortgå! Man hade ännu inte sökt kontakt med oomskurna hedniska ”människor av alla nationer” på den bebodda jorden, och bland dem hade inte heller någon skörd ägt rum. De judekristna var tveksamma — om de inte rentav hade vissa fördomar — när det gällde att avge vittnesbörd om Messias för de oomskurna hedningarna eller icke-judarna. (Apg. 10:9—29) Om de judekristna hade fortsatt att ha denna inställning till de oomskurna hedningarna, skulle det ha hindrat utvidgningen av den kristna församlingen just när tiden var inne för dess utvidgning.
20. Vilken profetisk vecka skulle utlöpa? Vem sände Gud därför åstad? Till vem och rustad med vad sändes han?
20 Även om de judekristna inte var medvetna om det, återstod det inte så mycket av den sjuttionde årsveckan av speciell ynnest från Jehova Gud mot judarna; den skulle definitivt utlöpa då sommaren led mot sitt slut år 36 v.t. Så kom då Guds egen fastställda tid att öppna dörren på vid gavel för Rikets verk bland dessa hedningar. (Dan. 9:24—27; Matt. 16:18, 19) Till en uppfyllelse av Daniels profetia om den sjuttionde veckan sände Jehova Gud därför aposteln Petrus, med den andra av ”himmelrikets nycklar”, för att predika Rikets budskap för den förste oomskurne troende hedningen.
21. Vilka upptogs nu i den kristna församlingen, och hur långt medgav detta att utvidgningen kunde fortgå enligt vad Paulus skrev i sitt brev till kolosserna?
21 Efter det att dessa troende hedningar hade fått den heliga anden och dess gåvor, blev de döpta i vatten enligt Petrus’ anvisningar. (Apg. 10:1—8, 30—48; 11:12—18) Detta öppnade vägen för den kristna församlingen att utbreda sig bland de oomskurna hedningarna till jordens avlägsnaste del. Andra judekristna gick in genom den nyöppnade dörren, ut på verksamhetsfältet bland hedningarna. Hedningar upptogs i redan bildade församlingar som tidigare hade bestått uteslutande av köttsliga judar, samariter och proselyter. Omkring tjugoåtta år efter det att Jesus sagt sina avskedsord på Oljeberget kunde aposteln Paulus skriva från Rom till församlingen i Kolosse och säga: ”Det hopp, som finns i de goda nyheter som ni hörde och som har predikats bland hela den skapelse som är under himmelen.” (Kol. 1:23, NW) Under sin livstid utförde sannerligen apostlarna och deras medlärjungar det uppdrag som Kristus hade gett dem.
Nutida utvidgning
22. Hur har Jesus Kristus inte visat sig vara en falsk profet i sina förutsägelser av omfattningen av verket att göra lärjungar nu på 1900-talet?
22 Sedan dess har nya kontinenter upptäckts av européer och ”öppnats” för de sanna kristnas verksamhet med att göra lärjungar. Men människosläktet har faktiskt fått vänta till nu på 1900-talet för att få se detta verk att göra lärjungar av ”människor av alla nationer” utvidgas till jordens ändar eller fyra hörn. Jesus Kristus var ingen falsk profet, då han förutsade den världsomfattande utvidgningen av sina sanna efterföljares verk att göra lärjungar. Han begärde inte för mycket av sina trogna efterföljare, ty med Guds andes hjälp har de visat sin villighet att bege sig så långt bort som Jesus angav i sin befallning: ”Gå därför och gör lärjungar av människor av alla nationer.” — Matt. 28:19, NW.
23. Har kristenheten, med tanke på det stora antalet medlemmar i dess kyrkosamfund, fullgjort befallningen att göra lärjungar, och hur kan vi veta om den gjort det eller inte?
23 Antalet medlemmar i kristenhetens kyrkosamfund i våra dagar uppgår till många hundra millioner, nästan till en milliard, men kristenheten har i själva verket inte utfört detta verk att göra lärjungar. Det är sant att kristenheten har låtit sprida biblar och delar av bibeln på minst 1.337 språk och till ett antal av mer än två milliarder exemplar i alla delar av jorden. Men detta har inte i och för sig gjort några människor till Kristi lärjungar. Vad kristenheten har använt, det är eld och svärd och religionsförföljelse till att föra stora skaror människor in i sina religiösa system. Detta är inte det sätt som Jesus Kristus bemyndigade sina apostlar och deras smorda medarbetare att följa för att gå åstad och göra lärjungar. Man förstår att det inte var det rätta sättet, om man tänker på vilket slags bekännelsekristna som den har åstadkommit, i det att den döpt dem på sitt dopsätt. Uppdelade som de är på flera hundra olika religiösa sekter, katolska, ortodoxa och protestantiska, är de inte sådana som bibeln beskriver att en kristen skall vara.
24. Vilka metoder, som kristenheten har använt för att göra lärjungar, är inte tillåtna enligt Jesu ord som är återgivna i Matteus 28:19, 20?
24 Hur skulle, enligt Jesu egna ord, hans sanna efterföljare utföra verket att göra lärjungar av alla människor utan att ta hänsyn till deras nationalitet? Han sade: ”Gå därför och gör lärjungar av människor av alla nationer, döpande dem i Faderns och i Sonens och i den heliga andens namn, lärande dem att hålla allt som jag har befallt er.” (Matt. 28:19, 20, NW) De här orden medger inte att man brukar våld eller tvång mot någon under hot om tortyr eller förföljelse. I de här orden låg inte heller någon tanke på att döda dem som för sitt samvetes skull vägrade att bli lärjungar. Kristenheten har visserligen använt sådana metoder, men det innebär inte att det var metoder som Jesus bemyndigade sina lydiga, trogna efterföljare att tillämpa.
25. Vems elever skall i själva verket de människor bli som görs till lärjungar enligt Matteus 28:19?
25 Befallningen ”gör lärjungar” betyder, enligt det grekiska verb som har använts i Matteus 28:19, ”gör lärlingar eller elever”. Exempel på en sådan lydelse finner vi i en bibelöversättning av K. S. Wuest, The New Testament — An Expanded Translation, där Matteus 28:19 har återgetts så här: ”När ni därför har gått åstad, skall ni lära alla nationer, i det att ni gör dem till edra elever.” De som får undervisning av Jesu Kristi efterföljare blir naturligtvis dessas elever, de blir sådana som lär av dem. Men undervisningen skall i själva verket vara om Kristus, och de skall läras att hålla det som han befallde sina efterföljare, och därför är det han som egentligen är läraren. Det skall vara alldeles som han sade till sina lärjungar: ”Låt inte kalla er rabbi, ty en är er lärare, medan ni alla är bröder.” (Matt. 23:8, NW) De som görs till lärjungar skall alltså i själva verket vara lärjungar till denne ende lärare, Jesus Kristus, som gav befallningen.
26. Vem förblir sådana lärjungars oföränderlige lärare?
26 Den mänsklige läraren kan dö eller bege sig någon annanstans, men Jesus Kristus förblir hela tiden sina lärjungars lärare. Det förhåller sig såsom hans ord lyder i New English Bible — New Testament: ”Gå därför åstad och gör alla nationer till mina lärjungar; döp människor överallt.”
27. Vilket är det enda bemyndigade sättet att göra lärjungar, och vad måste dessa få kunskap om för att kunna bli döpta med det rätta dopet?
27 Jesus Kristus själv har alltså absolut förbjudit att man skulle använda eld och svärd eller sabel, tortyr och inkvisition för att tvinga kristendomen på folk. Enda sättet att göra verkliga lärjungar till läraren Jesus Kristus är att fridsamt, kärleksfullt frambära bibelns vittnesbörd om Jesus Kristus och hjälpa dem att bli lärjungar till honom, inte till den person som avger vittnesbördet för dem. Det räcker inte med att de får kunskap om Sonen, utan de måste också få kunskap om hans himmelske Fader och om den heliga anden, dvs. Guds osynliga verksamma kraft, genom vilken Gud verkställer sin vilja. Hur skulle den som håller på att lära annars kunna bli döpt ”i Faderns och i Sonens och i den heliga andens namn”?
28. Hur belyser fallet med de tolv män, som Paulus träffade på i Efesus, att det är nödvändigt att inhämta denna kunskap?
28 Det fanns till exempel ett dussin män i det forntida Efesus, som hade blivit döpta med vad de uppfattade såsom det dop som Johannes döparen döpte med. De hade emellertid ingen kännedom om Guds heliga ande, och de hade inte blivit döpta i Jesu Kristi, Guds Sons, namn. Även om de hade kunskap om Gud, kände eller erkände de honom likväl inte såsom Jesu Kristi Fader, och Jesus Kristus som Guds Son. Därför måste aposteln Paulus vittna för dem om Jesus Kristus. Därefter måste de bli omdöpta, denna gång ”i Herren Jesu namn”. När Paulus därpå lade händerna på dessa nydöpta, fick de Guds heliga ande, och under dess inflytande började de profetera, vilket de inte hade gjort tidigare, eftersom de inte ägt kännedom om anden eller tagit emot den. — Apg. 19:1—7.
29. Hur vet vi om lärjungen efter sitt dop inte längre behöver hålla på att lära?
29 Också efter dopet i vatten behöver lärjungen få ytterligare undervisning. Jesus sade att det inte räckte med att döpa utan att det också var nödvändigt att undervisa de döpta om ”allt som jag har befallt er”. De döpta måste fortsätta med att lära, vara elever till läraren Jesus Kristus. De skall inte genom tvång eller tortyr förmås att ”hålla allt som jag har befallt er”, utan de skall tålmodigt, fridsamt, kärleksfullt läras att hålla alla Kristi befallningar. Enligt bibelns skildring utförde apostlarna sitt verk att göra lärjungar på det sättet, vilket bevisar att det är det sättet och inte kristenhetens sätt som är det rätta.
30. Jämsides med vilket annat verk, som Kristus förutsade, skulle verket att göra lärjungar utföras, och hur belyser Paulus’ och Barnabas’ verksamhet i Mindre Asien detta?
30 Verket att göra lärjungar måste naturligtvis utföras jämsides med det andra verk, som Jesus Kristus talade om i sin profetia som är återgiven i Matteus 24:14: ”Dessa goda nyheter om riket skall bli predikade på hela den bebodda jorden till ett vittnesbörd för alla nationer; och därpå skall slutet komma.” (NW) Men detta kungörande eller utbasunerande av Riket har mera karaktär av offentlig verksamhet, och det skall ske ”till ett vittnesbörd för alla nationer”, inte till omvändelse för alla nationer. Att det utfördes jämsides med predikoverket framgår klart och tydligt av det som berättas om Paulus och Barnabas, när de var verksamma i Mindre Asien. Vi läser: ”Och sedan de hade kungjort de goda nyheterna för den staden och hade gjort ganska många till lärjungar, återvände de till Lystra och till Ikonium och till Antiokia, i det de styrkte lärjungarnas själar och uppmuntrade dem.” — Apg. 14:21, 22, NW; Åk.
31. Vad inbegriper verket att göra lärjungar — förutom att det skall predikas — dels för den människa som gör lärjungar och dels för lärjungen själv?
31 Men verket att göra lärjungar är av personligare, intimare karaktär än verket att rätt och slätt avge offentligt vittnesbörd genom att basunera ut budskapet om Riket eller kungöra det. Om man skall göra lärjungar, måste man också undervisa, förutom att man först avger vittnesbörd. Det vittnesbörd som avges offentligt kanske ignoreras eller förkastas av folk i gemen, men att man blir en lärjunge, en som håller på att lära eller en elev, innebär att man tar emot den upplysning som man får av den människa som undervisar en och sedan blir efterföljare till läraren Jesus Kristus. Det innebär att man blir döpt i vatten i Faderns och i Sonens och i den heliga andens namn och därefter fortsätter med att ta emot undervisning av den ende läraren, Jesus Kristus, och att rätta sig efter det man får lära.
32. Hur vet vi om den döpte blir lärjunge till den som döper honom eller till en annan människa på jorden?
32 Ingen troende, som blir döpt på det här föreskrivna sättet, låter sig döpas i avsikt att bli lärjunge till någon som bara är en människa av kött här på jorden. Den som blir döpt på detta sätt blir inte heller därigenom lärjunge till den åt Gud överlämnade man som döpte honom i vatten. (1 Kor. 1:12—17) Att de som blev döpta blev Jesu Kristi lärjungar framgår klart och tydligt av skildringen i Apostlagärningarna 11:26 (NW), där det heter: ”Det var först i Antiokia [i Syrien] som lärjungarna genom gudomlig skickelse blev kallade kristna [inte paulister].”
[Bild på sidan 81]
Vid Jehovas vittnens internationella sammankomst ”Guds vilja” i New York blev 7.136 personer döpta
[Bild på sidan 82]
Vid Jehovas vittnens internationella sammankomst ”Fred på jorden” i Nürnberg år 1969 blev 5.095 personer döpta. Under tjänsteåret 1969 blev inalles 120.905 personer döpta utöver hela världen