inbillar sig, att han har nått fram till någon grad av kunskap, äger ännu icke den sanna kunskapen; men om någon älskar Gud, så är han känd av honom. ... Men kom ihåg, det är icke var och en som har denna ’kunskap’.” (1 Kor. 8:1—7, Moffatt) De som har kunskap bör kärleksfullt betänka andras okunnighet.

27, 28. Hur kan kunskapen skada sin ägare? Hur kan den göras gagnelig?

27. En självisk person kan bli uppblåst över det som han äger rätt kunskap om och därför säga: ”Jag ämnar begagna mina möjligheter. Varför skulle jag bry mig om vad andra tänker om mig? Jag vet att jag har rätt i vad jag gör. Om andra är okunniga, så är jag inte ansvarig för det. Varför skulle jag låta deras okunnighet och oupplysta samvete sätta gränser för min frihet och avhålla mig från att njuta vad jag har rätt till?” Eftersom detta handlingssätt inte skulle tjäna till att uppbygga andra, utan skulle kunna skada till och med sådana som är kristna, skulle det inte vara något kärleksfullt handlingssätt. Emedan hans eget samvete på grund av den kunskap han äger kanske inte anklagar honom, kan han mena att han inte skadar sig själv. Men det gör han, ty han hindrar sin tillväxt i kärlek; och Gud skulle kunna hålla honom ansvarig för att ha vållat en annans andliga undergång genom sin önskan att själviskt handla i överensstämmelse med vad han vet är lagenligt.

28. Kunskapen bör hjälpa oss att uttrycka vår kärlek på ett mera hjälpsamt sätt. Om en äkta man vet och förstår, hur det förhåller sig med en kvinna, kan han ådagalägga sin tillgivenhet för henne på ett mera upplyst sätt. Petrus råder äkta män att göra just detta. Han säger: ”Sammalunda skolen I ock, I män, på förståndigt sätt [eng. övers.: i enlighet med kunskapen] leva tillsammans med edra hustrur, då ju hustrun är det svagare kärlet; och eftersom de äro edra medarvingar till livets nåd, skolen I bevisa dem all ära, på det att edra böner icke må bliva förhindrade. Varen slutligen alla endräktiga, medlidsamma, kärleksfulla mot bröderna, barmhärtiga, ödmjuka.” (1 Petr. 3:7, 8) I harmoni med kärlekens överlägsenhet över kunskapen visar Petrus, hur kristna måste tillväxa och handla för att aldrig gå miste om den himmelska belöningen, och nämner sedan kärleken som höjdpunkten. Han säger att de måste beflita sig om att till sin tro lägga dygd och till dygden kunskap och därpå till kunskapen inte endast självbehärskning, tålamod och gudaktighet, utan också broderlig tillgivenhet och till den broderliga tillgivenheten det allra förnämsta, den egenskap som blir kronan på verket, kärleken. — 2 Petr. 1:5—7, eng. övers.

Tro jämte kärlek

1. Hur kan man förvärva tro, och endast på vilket sätt kan man få gagn av att äga den?

KUNSKAPEN är trons grundval. Romarna 10:14—17 illustrerar detta på ett träffande sätt. Det heter där: ”Men huru skola människor kunna åkalla den, på vilken de icke ha trott? Och huru skola de tro den, om vilken de aldrig ha hört? ... Så kommer tron av vad som höres, och vad som höres kommer genom Kristi predikan.” (Rev. stand. övers.) Men för länge sedan, på apostlarnas tid, kunde det genom Guds andes kraft ges gåvor av tro, en viss övertygelse som inplantades i en kristen genom inspiration. Paulus säger: ”Så gives genom anden åt den ene att tala visdomens ord, åt en annan att efter samma ande tala kunskapens ord, låt en annan gives tro i samma ande.” (1 Kor. 12:8, 9) Denna tro eller övertygelse, som på mirakulöst sätt förlänades åt vissa individer, var behövlig vid det tillfälle då den gavs och ledde till gärningar. Forntida män och kvinnor har fått ett gott omnämnande i bibelns urkund för sin utövning av tro. Tro är ytterst nödvändigt att ha, ty segern över denna världen kan vinnas av en kristen, endast om han har tro på Gud, den Allsmäktige. Men i detta fall måste kärlek också vara sammanlänkad med trons gåva för att denna skall kunna verka till ens eget eviga bästa. Så här säger ju aposteln: ”Om jag hade all tro, så att jag kunde förflytta berg, men icke hade kärlek, så vore jag intet.” — 1 Kor. 13:2.

2. Vilka berg bör vi bedja om att få avlägsnade? Med hjälp av vilken egenskap?

2. Det är sant, att Jesus sade till sina lärjungar: ”Om I haven tro, vore den ock blott såsom ett senapskorn, så skolen I kunna säga till detta berg: ’Flytta dig härifrån dit bort’, och det skall flytta sig; ja, intet skall då vara omöjligt för eder.” (Matt. 17:20) Men det finns ingenting upptecknat om att vare sig han eller någon av hans lärjungar någonsin behövde få ett bokstavligt berg bortflyttat. Det finns ingenting upptecknat om att de, utan vare sig dynamit eller grävskopa, gjorde bruk av sin tro och bad Gud, den Allsmäktige, om att avlägsna berget, varpå det snabbt rycktes upp och stjälptes i havet ur deras åsyn. Därför bör ingen av oss i våra dagar tänka att vi någonsin skall behöva bedja med osedvanlig tro för att få ett bokstavligt berg flyttat ur vår väg. Utan tvivel har ordet berg avseende på ofantliga, imponerande hinder och svårigheter på den väg där vi går fram, vilka tycks vara nästan lika oöverstigliga och orubbliga som bokstavliga berg. Som till exempel när profeten Jesaja, då han beskriver hur Jehovas väg bereddes för Guds landsflyktiga folk, säger att ”alla berg och höjder [skola] sänkas”. Eller som när profeten Sakarja talar med den judiske ståthållaren Serubbabel om det organiserade motstånd som möter hans återuppbyggnadsarbete. Han säger då till de sammangaddade motståndarna: ”Vilket du än må vara, du stora berg, som reser dig mot Serubbabel, så skall du ändå