Frågor från läsekretsen
● Vad menas med orden i Uppenbarelseboken 20:5 ”De övriga döda blevo icke levande, förrän de tusen åren hade gått till ända”? — J. S., Kentucky.
Detta betyder inte, att ”de övriga döda”, dvs. andra än Kristi kropps lemmar, inte skulle få uppstå förrän vid slutet av de tusen åren. Nya Världens översättning återger stället: ”Återstoden av de döda uppnådde icke liv, förrän de tusen åren voro till ända.” Under de gångna seklerna har mänskligheten i allmänhet räknats som ”död genom ... överträdelser och synder” under den dödsdom som ärvts från Adam, utan rätt till livet, och följaktligen i Guds ögon saknat liv. Det är inte förrän vid slutet av den tusenåriga regeringen, efter den provsättning som åstadkommes genom att Satan återvänder för en kort tid, som de välgörande verkningarna av Kristi lösenoffer kommer dem som skall bebo jorden till del i fullaste utsträckning. Det är då Jehova Gud förklarar dem rättfärdiga och skriver in deras namn för alltid i ”livets bok” och de helt och fullt får gå in i det eviga livet. Då, när den adamitiska döden är undanröjd, uppnår jordens invånare för första gången livet i dess fullaste bemärkelse, så som Jehova Gud betraktar saken. — Ef. 2:1; Upp. 20:7—9, 12, 15; 22:19.
● Kan det sägas, att Harmageddonstriden började 1914 i och med att Satan kastades ut ur himmelen och ned till jorden? — Läsare i Connecticut.
När hedningarnas tider gick till ända och Jesus Kristus blev insatt på tronen år 1914, godtog inte Satan den nye Konungen, och följden blev krig i himmelen, vilket slutade med att Satan blev utdriven därifrån. Detta krig var början till ”ändens tid” för Satans värld, men det fullföljdes inte därhän att Satan utrotades. Vedermödan förkortades för att evangeliet om Riket skulle kunna predikas och Herrens andra får på jorden samlas tillhopa. När vittnesbördet har blivit avgivet och fåren och getterna blivit skilda från varandra, då skall det fullständiga slutet komma över Satans värld. Det blir Harmageddon, striden på Guds, den Allsmäktiges, stora dag, och den kommer att rensa universum från Satan och hans demoner och hans synliga redskap på jorden. — Matt. 24:14; Upp. 12:7—12; 16:14—16; 19:11—20:3.
● Inbegriper orden ”så skola ... i Kristus alla göras levande” även Adam? — P. E., Maryland.
Adam befann sig tydligen i en annan ställning i fråga om återlösningen än hans avkomlingar. Han hade rätten till liv, men uppskattade eller värderade den inte tillräckligt för att hålla fast den. Hans avkomlingar däremot har aldrig haft rätt till livet och behövde återlösning redan från själva begynnelsen. Vi bör lägga märke till, att Adam är utesluten från jämförelsen, när det säges: ”Såsom i Adam alla dö, så skola ock i Kristus alla göras levande.” (1 Kor. 15:22) Vi kan inte säga att Adam dog i Adam. Adam blev personligen dömd till döden för sin egen uppsåtliga överträdelse, men så är inte fallet med hans avkomlingar. Bibeln säger inte heller på något ställe, att Adam var den som blev återlöst, för att därigenom alla hans avkomlingar automatiskt skulle bli befriade. Lösen ges inte ut för en enda utan ”för många” eller ”för alla”. (Matt. 20:28; 1 Tim. 2:6) I 1 Korintiernas 15:e kapitel dryftar emellertid aposteln Kristi kropps lemmars uppståndelse. Uttalandet att ”i Kristus alla skola göras levande” avser alla dem ”som hava avsomnat i Kristus” (verserna 6 och 18) och inte mänskligheten i allmänhet. (Se Vakttornet för 1 juli 1944, §§ 22—25) Följaktligen måste de som på detta sätt skall göras levande komma i förbindelse med Kristus såsom livgivare och göras till lemmar i hans kropp. Det är inte alla människor som får röna gagn av Kristi lösenoffer, utan endast ”alla de som äro honom lydiga”. Den fördömelse som de ärvt från Adam avlyftes från dem som tror och lyder Kristus Jesus; den förblir över dem som inte tro och lyder. — Joh. 3:18, 36; Hebr. 5:9.